måndag 29 juni 2015

Mellan raderna - Jane Green

Jane Greens roman heter Mellan raderna på svenska, men det engelska originalet Bookends passar mycket bättre. Här får läsaren träffa ett kompisgäng under slutet av universitetstiden, mest för att få en uppfattning om vilka de är. Trettio sidor senare har det gått tio år och innehållet sitter lika bra som handen i handsken, som vore det en Helen Fielding- eller Marian Keyes-roman.

I den här berättelsen är det Cath som står i centrum, trots att hon är långt ifrån den mest färgstarka av karaktärerna. Hon är halvt framgångsrik som revisor på ett företag som hon inte längre trivs lika bra med att arbeta för. Hon träffar regelbundet Simon, som skulle vara en perfekt livskamrat om han inte hade varit homosexuell och om han inte ständigt hade varit kär i den som skulle kunna vara Den Rätte, men själv har hon gett upp om kärleken. Cath och Simon bjuds hem på vänliga middagar hos barndomsvännen Josh och hans färgstarka fru Lucy. Deras son Max, även kallad Djävulsynglet, tycker inte om Cath men älskar däremot den skandinaviska barnflickan Ingrid (!).

Hela berättelsen tar fart på riktigt när Lucy övertalar Cath om att de borde öppna en bokhandel tillsammans. Hon tycker att de ska klippa säkerhetsrepen och göra sådant som de alltid drömt om, så sagt och gjort, snart står de där med målarpenslar och inköpslistor. Mäklaren som har sålt dem lokalen, den allt annat än mäklarmässige James, visar tydligt sitt intresse för Cath, men så fort de försöker träffas händer det någonting som gör att Cath behövs annorstädes. Mitt i gruppens trettio-någonting-liv knackar det förflutna på dörren i form av Portia, tjejen som verkligen stod i gruppens centrum den där gången för tio år sedan, och då ställs allt på sin spets. Hur  mycket har de egentligen förändrats under de tio år som gått och hur kommer de att reagera nu när de ses igen?

Jag trodde att den här boken skulle vara lite lättsammare än vad den faktiskt var, men det finns en svärta och en bitterljuv igenkänning i allt från relationerna till återblicken på det egna jaget sedan man tagit steget ut i det verkliga vuxenlivet. Bookends, som Caths och Lucys bokhandel alltså kommer att kallas, är också titeln på en riktig bladvändare som passar bra både en solig och en mulen dag.

Mylingen - Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson

Alltså, Åsa Larsson och Ingela Korsell som berättare och Henrik Jonsson som illustratör gör att vi går omkring med ben skrangliga som överkokt spaghetti här.

Det här var den läskigaste hittills, det är vi överens om både jag och sonen. Vi började med Mylingen sent en kväll, ni vet en kväll när man egentligen har lagt sig för sent för att hinna med någon högläsning, men när ens barn tittar på en med ögon som ber om läsning så kan man inte säga nej - svensklärare eller ej. Så vi läste första kapitlet. Ett efterlängtat kapitel som slutade mitt i en gastkramande cliffhanger som gjorde att vi var tvungna att läsa bara ett till. Sedan inträffade det som gör mig varm i hjärtat varje gång: sonen lägger sig och läser, frivilligt. Länge. När han kom för att berätta om vad boken handlade om var ögonen stora och näsan lite blek. Han vågade inte somna själv. Dagen därpå läste han ut boken och kunde lämna den till mig - och jag förstår honom. Goodness så spännande.

Alrik och Viggo råkar i nya svårigheter när Allhelgonahelgen närmar sig. Det är en tid när mörka krafter växer sig ännu starkare och den här gången är det fler barn som befinner sig i dödlig fara. Ett syskonpar, en flicka och en pojke, kvävs nästan till döds efter att ha hemsökts av en flicka, men ingen tror på dem och deras pappa vill inte prata om det. Estrid och Magnar förbereder sig inför den stundande helgen samtidigt som de försöker hämta sig efter tidigare attacker. En svarthäxa har slagit sig ner i byn och alla tecken visar på att hon växer sig starkare. Samtidigt träffar Alrik den mystiska flickan Iris som verkar betydligt äldre än vad hon utger sig för att vara.

Det är ungefär hur spännande som helst och jag kan inte låta bli att testa sonen med några kontrollfrågor. 
"Vad tror du om det där med att Alrik och Viggo verkar börja utveckla speciella förmågor? Att Alrik känner böckerna tala till honom och att Viggo jobbar på med sina trolleritrick?"
    Sonen ler och förstår precis vad jag vill höra. "Att Alrik kommer att behöva klara sig själv med att hitta information i böcker, kanske om Estrid och Magnar inte är där. Och Viggo kommer nog att kunna få någonting att försvinna, kanske en sak som inte får komma i fel händer."
Bra. Goda hypoteser, min unge lärling. 

Mitt i all nordisk mytologi och svensk folktro med mylingar (för det är vad den lilla flickan är), impar och hemliga bibliotek finns också det socialrealistiska, som är minst lika fängslande och hjärtknipande. De två bröderna jämför det övernaturligas längtan efter svart magi med sin mammas alkoholism, de tycker inte om chips och dricka på fredagen eftersom det var vad de fick av sin mamma innan hon försvann ut och kanske inte kom tillbaka och de är ständigt rädda för att deras problem i skolan ska göra att Anders och Layla vill skicka tillbaka dem.

Gör nu så här: köp böckerna. Det enda som eventuellt skulle kunna hindra er från att läsa dem med en gång är att ni kanske vill vänta med att läsa fram till dess nästa del/kommande delar ges ut, för väntan är olidlig. Nu håller vi på med den fjärde boken, Bjäran, och den utlovar lika hög spänningsfaktor.

måndag 22 juni 2015

Låt vargarna komma - Carol Rifka Brunt

Låt vargarna komma (Tell the Wolves I'm Home) handlar om June Elbus, fjorton år gammal och ensam i hela världen. Hon är ganska tråkig med föräldrar som båda är revisorer och med en syster som stjäl allt ljus från scenen där hon är med i olika teateruppsättningar. June är mer nörden som trivs för sig själv, som tackar nej till att shoppa med kamraterna och som hellre går ensam i skogen för att leka rollekar förlagda till medeltiden. Enda ljuset i hennes liv är morbrodern Finn som dessutom är hennes gudfar. Han favoriserar June tydligt framför hennes syster Greta, och trots att de tidigare har stått så nära varandra, blir de bara mer och mer elaka mot varandra och tar tydligt avstånd från allt de tidigare har delat.

På nyheterna talas det om aids. Året är 1987 och Reagan håller sitt första uttalande om sjukdomen som framför allt drabbar unga män. Man talar inte högt om homosexualiteten i sig, men det är underförstått. När Finns hälsa snabbt försämras förstår June att han är drabbad av den obotliga sjukdomen och hon tackar ja när Finn säger att han vill måla ett porträtt av June och Greta. Han hinner knappt färdigställa tavlan innan han avlider och sorgen blir nästan förlamande för June. Ändå är sorgen inte riktigt hennes egen, för både Greta och hennes mamma tycker att hon sörjer för hårt, för stort, för mycket. På begravningen pratar hennes förälder om någon som inte får komma dit och när June får syn på Tobey, som omnämns som Finns "specielle vän", förstår hon att det är mycket hon inte känner till om sin bortgångne morbror. När Tobey tar kontakt med henne och vill träffas tvekar hon, men går dit. Utifrån detta växer en mycket speciell vänskap fram och det är så plågsamt fint att det inte går att värja sig.

Jonas Gardell gjorde ett fantastiskt arbete med sin Torka aldrig tårar-svit. De böckerna öppnade mina ögon, inte bara för aidsdebatten utan också för förståelsen för ett samhälle som dels är skräckslaget och dels försöker skydda sig. "Man visste inte", sägs det. Man visste inte varifrån det kom, hur det skulle utvecklas, hur det kunde bromsas eller vilka vägar det kunde spridas. Människor, speciellt män, levde å ena sidan med samhällets ogillande blickar på sig eftersom de var homosexuella, men fick nu å andra sidan dessutom känna på föraktet, hånfullheten och ibland också "det är rätt åt dig"- kommentarer på grund av sitt leverne. Jag vet inte om jag hade tagit till mig berättelsen i Låt vargarna komma på samma sätt om jag inte hade haft Jonas Gardells böcker i bakhuvudet. Under läsningens gång har jag Benjamin och Rasmus som referenser och tänker på deras kärlek som hela tiden naggas i kanten av det obönhörliga lidande de tvingas leva med. Så är det för Finn och Tobey också, som ska leva med omvärldens oförståelse och dömande blickar. Då krävs det kanske att en fjortonårig flicka, som fortfarande har en öppenhet i sinnet kvar, kan göra skillnad inte bara i sitt eget liv.

Förutom den fina berättelsen finns här också sköna referenser till åttiotalskultur, med allt från musik, hår- och klädmode, tidningsskriverier och aktuella nyheter. Med tanke på att det här är Carol Rifka Brunts debutroman kan jag knappt vänta på att få läsa kommande böcker av henne.

lördag 20 juni 2015

Vårjakt i Rosengädda - Emma Hamberg

Vårjakt i Rosengädda är som en korsning mellan Norén och Björn Gustavsson: det är mörk svärta och roligt på ett gulligt sätt så att det gör lite ont samtidigt som man måste skratta.

Det finns marijuana med i bilden, för Tessans mamma Ann-Kristin har lämnat sitt gamla liv med avsikten att närma sig Tessan, men så träffar hon Älgen. Älgen är ett byaoriginal med egna odlingar av både konventionella och okonventionella mått, vilket Ann-Kristin får uppleva på ett ytterst närgånget sätt. Hon utmanar allt hon tidigare levt efter i sitt liv: hon kastar glasunderlägg, proppar ner sin gamla brudklänning i batteriåtervinningen och kör flakmoped utan hjälm. Samtidigt försöker hon lära känna sin dotter och sitt barnbarn på nytt, men Tessan förstår inte riktigt varför hon är där eller varför hon inte uppför sig som sig själv.

Tessan själv har lagt ut en helt galen annons på Blocket. Hon behöver någon som är villig att arbeta många timmar i veckan åt henne, men utan lön. Det enda hon kan erbjuda är mat och husrum. Det förvånar henne inte direkt att ingen nappar på annonsen och därför blir hon mer än skeptisk när Erland Josephson knackar på mitt i natten. Han ser ut som en luffare men pratar som kungen, har bara svenska klassiker i sin resväska och rycker till varje gång han hör ett oväntat ljud. Han kryddar mat som från en annan del av världen och kan inte sova om nätterna. Ann-Kristin kan inte heller sova och de kommer därför varandra nära.

I övrigt finns alla de andra karaktärerna från de tidigare böckerna kvar: Camilla, Flatan, Jonny, Jonatan, Bror och Chantelle och inte minst Marta, Tessans dotter, samt geten Bella. Livet för dem är som ett lapptäcke med brokiga rutor: var för sig är ingen den andra lik, men de blir liksom logiska när de sys ihop med varandra.

Oj vad jag behöver sådan här litteratur emellanåt. Det är som selleri för själen. Det renar och rensar smaklökarna (eller läslökarna?) så att jag kan skratta och gråta lite innan jag tar mig an nästa bok. Hejja Emma Hamberg. Det blir bara bättre och bättre.

Bok och bild från förlaget.

fredag 19 juni 2015

Staden utan tid - Enrique Mortiel

Om det är segrarna som skriver historien, var det då Gud eller Djävulen som vann? I romanen Staden utan tid kommer många olika tankar fram, filosofiskt framställda genom samtal mellan olika personer. Där finns Marta Vives med en ovanlig vurm för historia och släktskap. Där finns advokaten som hon arbetar för och som har fått ett ovanligt uppdrag gällande en man som dött under mystiska omständigheter. Där finns Fader Olivade som är så lärd att till och med påven frågar honom om råd ibland. Slutligen finns det en juvelerare, som har samma intressen som Marta, men med vitt skilda uppfattningar.

I skuggorna finns också en man som inte åldras. En man vars ansikte dyker upp på olika ställen, vid olika tidpunkter, men som fortfarande inte åldras. När Marta kommer i hans väg får hon sitt livs historielektion, inte bara om Barcelona, utan om kampen mellan gott och ont som den såg ut för årtusenden sedan.

Den här boken kan på sätt och vis liknas vid "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" genom det att mannen som inte åldras är med vid de olika historiska händelser som ägt rum i staden, alltifrån Tragiska veckan till de olika krig och belägringar som drabbat den, men också mötet med Gaudí och Picasso. Det humoristiska som Hundraåringen bjuder på finns dock inte med här, utan är en renodlad roman med intresse för det diaboliska och det historiska. De filosofiska resonemangen blev tidvis lite för långa och även om jag inte betvivlar att författaren är påläst tycker jag resonemangen om religionerna är lite för enkelspåriga för att vara övertygande. Gillar man Barcelona är den här boken intressant ut flera perspektiv.

Bild lånad av förlaget.

fredag 12 juni 2015

Oceanen vid vägens slut - Neil Gaiman

Oceanen vid vägens slut har poppat upp i samtal i min bokklubb ett flertal gånger och nu fick den följa med hem när skolbibblan erbjöd sommarlån (två och en halv månad). Har man den här boken hemma behöver man den bara över helgen, för när du väl har börjat läsa kan du inte sluta.

Är det en ungdomsroman? Är den mer passande för en vuxen läsare? Ja och ja. Den rör sig i gränslandet, för precis när jag tänker att den här ska jag tipsa eleverna om, då blir den så obehaglig att jag inte kan stå för de sömnlösa nätter de kan utsättas för om de läser den. Neil Gaiman har också skrivit Coraline, ytterligare en fantastisk bok, som skrämmer skiten ur alla som vågar sig på att läsa den.

I den här boken får vi följa en fyrtiosju år gammal man som förblir namnlös när han återvänder till sin hemstad i samband med en begravning. För att fly undan alla som vill beklaga sorgen hamnar han hos grannarna som finns kvar i dunkla minnen, men som han först har svårt att minnas namnen på. När han sätter sig ner vid deras ankdamm sköljer minnena från hans barndom över honom och läsaren får följa med tillbaka till tiden när han var sju år gammal när en mycket märklig sommar förändrade hans liv.

Kvinnorna Hempstock, gamla fru Hempstock, fru Hempstock och Lettie Hempstock bor på gården, utan någon man närvarande, för "varför skulle vi vilja leva med det besväret?". Lettie är elva, men det dröjer inte länge innan vår protagonist frågar hur länge hon har varit elva. Kvinnorna pratar på ett sätt som är märkligt i hans öron och de verkar veta saker, både om honom, om sådant som har hänt och om sådant som inte ännu har hänt. Pojken, som är sju, måste flytta in till sin systers rum, eftersom familjen ska hyra ut hans då de behöver pengar. Det är fler familjen i bygden som grälar om ekonomin och plötsligt böjar det dyka upp pengar på märkliga sätt som egentligen bara gör att situationen blir märkligare - och mer ond.

Gruvarbetaren som hyr in sig i pojkens rum kör över pojkens katt och tar sedan sitt liv. Pojken håller på att kvävas av ett mynt, som på något sätt har hamnat i hans hals medan han sov. När han möter Lettie tar hon med honom till en plats där uråldriga krafter bor och det enda han behöver göra är att inte släppa hennes hand. Han släpper henne dock, bara för en sekund, men det är tillräckligt för att han ska bli besatt av en varelse som övertar honom som värd, till dess hon kan följa med tillbaka till deras värld.

Väl tillbaka flyttar barnflickan Ursula Monkton in och pojken värjer sig mot henne, men hon tar över familjen. Hon blir hans lillasysters bästa vän och hans pappa är som förhäxad av henne, vilket gör att den annars så kärleksfulle fadern blir mer och mer aggressiv. Modern är frånvarande mer och mer och Ursula ser till att pojken inte kan lämna hemmet. Pojken förstår att han måste komma i kontakt med Lettie och att hon är den enda han kan lita på. Situationen blir mer och mer hotfull, till dess den stora konfrontationen måste ske.

Det är oerhört välskrivet och den krypande känslan av obehag är nästan värre än de motbjudande beskrivningarna av vuxnas maktutövande över barn eller maskar som krälar sig in i kroppen. Det är skräck och spänning i skön blandning med personporträtt som man så väl kan känna igen sig i. Läsning för vuxna eller för barn? Både ock, men samtidigt ingenting för den räddhågsne.

Det brinnande rummet - Michael Connelly

Var det här farväl? Utan att berätta för mycket så står det i romanens början snart klart att Bosch börjar närma sig pensionsåldern och sin sista tid ska han utreda kalla fall samtidigt som han har en färsk utredare vid sin sida. Bosch blir ihopparad med Lucky Lucy, en skarpsinnig och driven kvinna som har sin egen ryggsäck med erfarenheter som gör att hon vill kämpa för det goda i världen. Fallet de blir tilldelade, ett mord på en musiker, visar sig snart ha kontaktpunkter med två andra händelser: en brand där nio personer, varav många av dem barn, samt ett bankrån i samma område. Spåren leder dem, som vanligt, till samhällets toppskikt i maktens korridorer. I samband med detta nämns också den cyniska inställningen som polisledningen verkar ha, att om det finns möjlighet att göra sig av med vissa utredare innan de börjar plocka ut sin pension så tar man gärna det och det bådar inte gott för Bosch.

Som vanligt tycker jag att det är välskrivet. Connelly presenterar i Det brinnande rummet ett yrke som vi mest känner till från den uppsjö av kriminalserier som visas på tv, men med den skillnaden att det aldrig finns ett entydigt svar på någon händelse. Det finns alltid lösa trådar som man inte kan, hur gärna man än vill, knyta ihop. Den som är skyldig går inte alltid att häkta och den som varit offer får inte alltid upprättelse. Vi känner igen formeln, men det jag tycker bäst om är att berättandet inte känns gammalt trots att Bosch börjar vara trött.

Var det då farväl? Det är inte säkert. Bosch verkar vara svår att göra sig av med, så man kan väl alltid hoppas, men dottern Maddie verkar vara på god väg att följa i sin fars fotspår. Med hennes inträde i lagens tjänst finns det säkert många historier kvar att berätta.

måndag 1 juni 2015

Blod på snö - Jo Nesbø

Om man vill tänka sig att varje människa har en superkraft så skulle jag säga att Nesbøs är att få människor att läsa. Det bästa med det scenariot är att det är fullt möjligt. Det är genomförbart. Nu pratar jag inte bara om att jag som läsare påbörjar en av hans böcker och sedan är lite världsfrånvänd och asocial till dess boken är utläst, utan mannen arbetar faktiskt med att utrota analfabetismen. "Intäkterna från Blod på snö och Midnattssol går oavkortat till Harry Hole-stiftelsen som har till syfte att bekämpa analfabetismen i världen" skriver Piratförlaget i sitt utskick och jag ryser.

I den nya romanen Blod på snö får vi möta en annorlunda man som samtidigt skulle kunna vara vem som helst. Olav är ordblind och har inget läshuvud, men kommer ihåg mycket av det han har läst. Ibland har han svårt att förstå orden, men kommer inte på detta förrän senare och då har han redan hunnit få ihop en egen berättelse - som han oftast tycker är bättre än originalet. Just detta gör att jag som läsare får två berättelser, eller egentligen många fler, till priset av en.

Olav, som delar namn med en kung, är egentligen ingen. Han lever i samhällets utkant och har boken "Samhällets olycksbarn" på rumsbordet. Samtidigt är han någon, för han är den man ringer om någon behöver expedieras. Han är en mördare man kan hyra om någon behöver försvinna, och han har inga moraliska bryderier angående att ta på sig de jobben. Det är så många andra jobb han säger sig vara för korkad för att kunna utföra och beskrivningarna av dessa: rånare, hallick, langare - målar upp en dråplig, men samtidigt mörk bild av en annorlunda mördare.

Allt ställs på sin spets när han får ett nytt uppdrag: att mörda sin chefs fru. Han håller henne under uppsikt under några dagar för att lära sig hennes rutiner och för att kunna se till att mordet inte ska kunna spåras tillbaka till hans chef, men då händer det som komplicerar allt, att han blir förälskad i henne.

Jo Nesbø är börsmäklare, musiker och författare, men hans superkraft är alltså att få människor att läsa och det i dubbel bemärkelse. Superkraft.

Bok och bild från förlaget.

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...