Häxan - Camilla Läckberg

Camilla Läckbergs senaste kriminalroman vävs ihop av många olika trådar. Först och främst finns den givna utgångspunkten i brottet som har begåtts: en fyraårig flicka hittas mördad och både placeringen och skadorna påminner om ett trettio år gammalt mord på en annan liten flicka.

Nästa berättelsetråd följer utredningen trettio år tidigare där trettonåringarna Helen och Marie först bekänner sig som skyldiga innan de tar tillbaka erkännandet. Sedan dess har Helen gift sig med en dominerande man som är lika gammal som hennes far och som hon har en sextonårig son tillsammans med. Marie lever askungesagan och har blivit en firad hollywoodskådespelare, också hon med en tonåring, den överviktiga Jessie.

Utanför samhället finns flyktinganläggningen med boende som inget hellre vill än att inlemmas i det svenska samhället. En av de engagerade svenska arbetarna vill lära dem att segla som en följd av att han har läst om andra framgångsrika insatser som gjort att andra har fått upp ögonen för hur integration kan gå till.

Samtidigt, som en fjärde berättelse, får läsaren följa Elin Jonsdotter som under 1600-talet får gestalta hur svårt och utsatt livet kan vara för en kvinna, särskilt när kyrkan driver sina häxjakter. Elin har tagits till nåder att bo på sin systers Brittas gård, där hon som hustru åt prästen har en högt uppsatt position i det lilla samhället.

När då dessa berättelser ska knytas ihop finns det en tydlig koppling mellan en förälders kärlek till sitt barn samtidigt som också rädslan för allt ont som kan hända ett litet liv genomsyrar allt. Det spelar ingen roll i vilken tid man lever, för känslan är densamma oavsett. Det är något som Läckberg gör bra och som alltid tycker jag att de historiska beskrivningarna är de mest intressanta. Patriks  och Erikas äktenskap, de tokiga karaktärerna på polisstationen och svärmödrar som är fantastiska och enerverande - allt detta klarar jag mig tyvärr utan, för det finns inte samma kärlek och värme där om man jämför med de omsorgsfulla skildringarna som ges om de historiska inslagen. Det här är inte dåligt, långt ifrån, men det är dumt av mig att läsa det här eftersom det är som en formelsamling som jag har lärt mig för länge sedan. Jag vet vad som kommer sedan och även om Läckberg får ihop det bra så kan jag inte låta bli att sucka åt slutet. Det är tillräckligt bra utan den där cliffhangern som kommer lika säkert som myggen i juni efter första regnet! Jag misstänker att en trogen läsare väljer att läsa böckerna oavsett om det finns ett stormmoln som hägrar vid horisonten eller inte.

Kaninjägaren - Lars Kepler

Joona Linna är mer intressant än någon annan huvudkaraktär när det gäller svensk kriminallitteratur. Kanske inte sett till alla tider, men just nu är det så i alla fall. Kom ihåg det. Han är svårt utmanad av han den där Sebastian i Rosenfeldts och Hjorts serie, men där Sebastian är ett ömhjärtat svin är Linna den där superhjälteprotagonisten som jag bara önskar en gungstol att röka pipa i när han till slut har styrt upp all ondska i världen.

Det börjar med en krypande känsla av att någonting inte är som det ska. Den där krypande känslan i nacken av att någon står bakom dig. Ett litet knäppande ljud, som om någon precis hade tagit ett steg ute i det andra rummet. En skugga som rörs ute i den dunkelt upplysta trädgården. I boken Kaninjägaren är det just kaninjägaren som är ute på hämndturné och beskrivningarna är isande. Kaninjägaren ställer sig nämligen alldeles tyst och väntar på att den tryckande kaninen ska tro att den är upptäckt och när den flyr slår han till. Morden är bestialiska, men sett till vad som bestraffas så är det i mördarens huvud ett alldeles passande straff. Nitton minuter plågas offren innan dödsstöten sätts in och allt började i ett sällskap där personerna i nutid är högt framstående samhällsmedborgare.

Joona Linna avtjänar ett fängelsestraff när Sveriges utrikesminister blir mördad. Det finns ett vittne och säkerhetspolisens metoder är minst sagt ljusskygga när det gäller att få ur henne information. Det är också tydligt att offren kommer att bli betydligt fler och Joona är den bäst lämpade att komma förövaren på spåren. Saga Bauer är ännu tuffare än tidigare och tillsammans blir de ett oövervinnligt radarpar, även om deras chefer har olika syn på vad som måste göras och hur slutresultatet ska se ut. Det blir som vanligt en katt-och-råtta-lek med actionfyllda sidor i högt tempo med många scener innehållande både helikoptrar och vidöppna landskap där jägare och villebråd kämpar för sina liv. Läs på egen risk.

Bild lånad av förlaget.

Stalker - Lars Kepler

Joona Linna är tillbaka. Ja, inte först, för han är försvunnen sedan förra bokens avslutning. Det här händer först:

En person lägger upp videor på Youtube där tittaren får se en kvinna som filmas utan att hon vet om det. När kvinnorna sedan hittas mördade förstår polisen att de har att göra med en seriemördare. Morden påminner dessutom om mord som inträffade för femton år sedan och personen som dömdes för dessa sitter i säkert förvar på en anstalt utan möjlighet att röra sig utanför stängslen. Psykiatrikern Erik Maria Bark blir involverad och hypnotiserar patienten och inser snart en koppling som gör fallet extra obehagligt för honom.

Margot Silverman är Rikskriminalpolisens nya expert på seriemördare, spree killers och stalkers och arbetar tillsammans med en liten grupp för att lösa fallet. Hon är långt gången i sin graviditet, men upprepar som ett mantra att "Jag föder det här barnet när fallet är löst".

Saga Bauer fladdrar endast förbi riktigt i romanens början, som det sagoväsen hon framställs vara, när hon letar efter Jurek Walter. Hon har gått in i sig själv totalt och kan inte vila förrän hon vet att Jurek är död. Hon hittar till slut något som kan ge henne frid och efter detta kan hon också söka upp Joona Linna, som hon vet lever. Han har isolerat sig tillsammans med dottern och nu kan alltså också han återvända.

Den här boken innehåller många trådar och det är kärnfullt och drivet i berättandet, men jag kommer inte undan känslan av att det är en mellanbok, en transportsträcka, till nästa bok. Det är nästan för kärnfullt, nästan en need-to-know-kedja så att personerna ska presenteras, deras specialiteter ska fastslås och hotet ska hägra. Det behöver inte vara något negativt, men jag som har längtat efter Joona Linna tänker att han på sätt och vis har förvandlats till en commandosoldat med finslipade stridsegenskaper och mindre hjärta.

Det är spännande på ett sätt som väl bäst kan beskrivas som keplerskt: våldsamt, upprepat och krypande obehagligt. Baksidestexten sammanfattar känslan väl: "Om lamporna är tända kan en stalker se dig utifrån, men om lamporna är släckta kan du inte se en stalker som redan är inne."

Den stumma flickan - Hjort & Rosenfeldt

Riksmord kopplas in när en familj hittas mördad i Torsby. Torkel, Anja, Billy och sist, men inte minst, Sebastian beger sig till den värmländska bygden för att åter möta en liten, lokal poliskår som inte har kunnandet eller resurserna att lösa brottet på egen hand. Torkel styr den något bångstyriga gruppen med fast hand och Sebastian gör som vanligt som han själv vill.

Lika ambivalent som Anja är, blir jag också, när det gäller den storvuxne psykopa... förlåt, psykologen. Tycker jag om Sebastian? Nej. Absolut inte. Eller, ibland. I den här boken, Den stumma flickan, visar han på många sätt både sina bästa och sina sämsta sidor. De bästa kommer fram när han hittar en liten flicka som har varit vittne till de brutala morden. Hon har slutat prata, men han visar oändligt tålamod och hon knyter an till honom, vilket gör att han känner en ömhet som han inte har känt sedan hans egen dotter förolyckades i tsunamin. De sämsta sidorna kommer fram när han är uttråkad. Han kan tänka sig att antingen ligga med förundersökningsledaren eller att ha det svåra men nödvändiga samtalet med Torkel om kollegan Ursula som blev skjuten hemma hos Sebastian.

Billy visar stort intresse för Sebastians och Anjas relation. Han misstänker att Sebastian är hennes far. Torkel vet redan om det. Anja vet inget och har slutat prata med sin mamma Anna, eftersom modern inte vill tala om sanningen för henne.

Själva mordutredningen är beskriven med finess och det är en bra deckarhistoria. Lite bättre än genomsnittet, men ändå rätt ordinär. Det finns en spänningsstegring och precis när man andas ut kommer det en liten vändning till. Det är bra, men det blir inte kaninpuls.

Kaninpuls blir det däremot riktigt i slutet. Jag kan naturligtvis inte berätta vad som händer, men det är totalt oväntat, oerhört obehagligt och samtidigt så logiskt. Hur hanterar vi trauman? Det är inte bara den lilla stumma flickan som speglar hur kroppen och psyket reagerar efter att ha utsatts för fruktansvärda dåd.

Läs den. Den finns att köpa här och här, bl.a.

Den fallande detektiven - Christoffer Carlsson

Bok två om Leo Junker tar sin början i ett vinterstormigt Stockholm, natten till Lucia. En forskare hittas död i en gränd och enda vittnet är en sexårig pojke. Pojken kan inte ge några närmare detaljer för att hjälpa polisen med utredningsarbetet, men Leo Junker upptäcker snart att en tredje person förutom mördaren har befunnit sig på mordplatsen.

Utredningen för polisen in på olika områden: det utredningstekniska arbetet krockar med forskaretiken, för hur ska källskyddet bevaras om polisen behöver veta namnet på personen som kanske vet något? Högerextrema grupper ligger i konflikt med vänsterreaktionära och när fanatiker finns på båda sidor finns det ingenting som är självklart.

Leo Junker som person är lika intressant som fallet han är kopplad till. Som aktiv i tjänst får han inte äta de mediciner han anser sig behöva. Om den klassiska detektiven i andra sammanhang har problem med alkohol och auktoriteter så är Junker mer svensk i sin problematik. Det är upplyftande, faktiskt, och lite spännande.

Välskrivet är det också och jag tycker att Christoffer Carlsson har mognat i sitt författarskap. Det finns inga lösa trådar, utan berättelsen är snarare att likna vid ett hårt hopsnört nystan. De eventuella tåtar som finns kvar lovar bara att det kommer en fortsättning för Leo Junker. Beskrivningen av det svenska samhället är välgjord och oerhört detaljrik, speciellt när grupper med politiska förtecken presenteras. Det är inte bara mordoffret och polisarbetet som står i fokus, utan lika mycket gärningsmannen och samhället som har svikit de svaga. Det är precis det här som gör att jag tänker på Christoffer Carlsson som arvtagare till de fenomenala Sjöwall/Wahlöö.

Har gått att läsa som följetong i DN och finns att köpa här och här. 

Bok och bild från förlaget. 

Den osynlige mannen från Salem - Christoffer Carlsson

När svärmor och svärfar tar barnen läser mor en god bok. Gammalt djungelordspråk.

Den osynlige mannen från Salem får mig att tänka på Den vedervärdige mannen från Säffle. Det är något med titeln som gör att jag tänker Sjöwall/Wahlöö. Författarparet förnyade kriminalgenren och jag slås av tanken att Christoffer Carlsson också kommer att göra det. Hans detektiv Leo Junker är något helt nytt: visst är han singel och visst verkar hans relation med alkoholen ligga mer på minus än på plus, men här finns samtidigt något annat. Leo arbetar som internutredare och är således ingen klassisk polistyp. Han vet med sig att han inte är någon som drar snabba slutsatser där mer klassiska snutar tvärt om litar fullständigt på sina osvikliga instinkter. Det här gör att Leo blir intressant som person.

Romanen inleds med att ett mord har begåtts och det finns tydliga spår som leder till Leo. Ändå är det om Leo det handlar och mordet är något som läsaren ibland påminns om. Istället är det Salem, en hårt behandlad stadsdel med människor som är barn av sin omgivning, som står i centrum. Här förklaras hur en olycklig start i livet kan forma en människa så att konsekvenserna visar sig först flera år senare. Någon väljer att arbeta på ena sidan av lagen, medan de allra flesta väljer att jobba på den andra. Leo stöter ständigt på personer ur sitt förflutna. Alla har farit illa och alla bär med sig minnen av händelser som format dem. Någon av dessa personer är intresserad av att göra Leo illa, trots att så många år har förflutit.

Det är en svart samhällsbild som målas upp av ett Sverige som jag som läsare aldrig har stött på. Jag gillar't. Läsningen ger mig känslan av något smutsigt, en baksida som jag räknar med att polisen har koll på och styr upp. Naturligtvis är det inte så enkelt. Ingenting är så enkelt. Det är det som beskrivs så bra i den här boken.

Själva handlingen då? Jo, den är också bra. Nu har nästa del om Leo Junker kommit ut, Den fallande detektiven, dels som följetong i DN och dels som bok på Piratförlaget. Läsning som föder läslust känns helt okej just nu!

Polis - Jo Nesbø: Äntligen!

Boken sålde slut på två dagar i Norge. Det är förståeligt.

Det står på framsidan att det är en Harry Hole-roman, men det går väl inte? Han dog ju? Och om man inte är helt övertygad om att han faktiskt dog i den förra boken så blir man övertygad om det senare. Det ligger nämligen en man på sjukhuset som har polisövervakning dygnet runt, på grund av att det finns onda krafter som vill se honom eliminerad. Mannens namn förblir hemligt eftersom han är riktigt illa ute.

Han gör någonting speciellt, Jo Nesbø, när han skriver. Att polisen inte är alltigenom god, det är visst och sant, men inte heller skurken är alltigenom ond. Kanske är det Nesbøs förmåga att fånga det allmänmänskliga som gör att jag ändå har en fot kvar i deckarträsket när jag försöker lämna alla andra deckarpölar. Många kriminalromaner tappar attraktiviteten när deras huvudpersoner stagnerar i någon sorts tonårstrotsighet när det gäller förhållningssättet gentemot auktoriteter. Sådan är inte Harry Hole. Han växer upp. Omvärderar vad som är viktigt i livet. Håller sig på mattan. Visst river det och sliter i honom, både när det gäller arbetet som ska utföras, men även när det kommer till alkoholen. Sedan, när mattan dras undan under hans fötter, blixtrar han till och blir som en hämndlysten furie. Seriemördaren som härjar går synnerligen diaboliskt till väga när han kallar poliser till tidigare brottsplatser och avrättar dem på samma sätt som de tidigare offren. Nesbö drar sig inte för att ha ihjäl människor och boktiteln visar tydligt på vilken kategori som är mest utsatt i den här romanen: Polis.

De sexhundra sidorna bara svischade förbi eftersom jag såg till att få sitta ostörd en hel dag. Vinddraget som uppstod när jag bläddrade och bläddrade för att snabbt få reda på vad som skulle hända och hur det skulle gå kan ha orsakat en liten förkylning, men det var det i så fall värt.

Bok och bild från förlaget.

Fallet - Michael Connelly

Ny roman av Michael Connelly, detta författargeni inom sin genre. Jag har gett upp många andra kriminalförfattare, men Connelly har en ohotad plats i min läsekalender så länge han levererar så här bra.

I Fallet presenteras egentligen ingenting nytt. Harry Bosch är sitt vanliga jag: en hängiven polis med utmätt tid inom polisstyrkan som kör sitt eget race trots att han har en duktig partner vid sin sida. Hemmavid väntar femtonåriga dottern som tar hans inställning till jobbet med ro. Hon visar snarare intresse för hans arbete och kan till och med bidra med en eller annan iakttagelse som sedan visar sig stämma.

Omslaget liknar minst sju andra böcker av samma författare. Innehållet är sig riktigt likt också. Det är välskrivet. Trots att Harry B tenderar att bli en alltför schablonmässig figur, så engagerar han fortfarande mig och mitt intresse, så jag följer honom gärna några bladvändare till om böckerna fortsätter hålla så här bra kvalitet.

Sandmannen - Lars Kepler

Jag var så skraj när jag läste den här boken att jag på allvar övervägde att gå och hämta ett av mina sovande barn, allt för att jag skulle slippa sova ensam.

Förra boken avslutades med en cliffhanger värdig en actionhjälte och tempot är högt i den här, Sandmannen, redan från början. En man som blivit dödförklarad, och som noterats som ett förmodat seriemördaroffer, dyker upp efter tretton år och Joona Linna förstår att utmaningen han står inför kommer att vara den svåraste någonsin. Hans expertis och andras villighet att offra sig gör det här till den mest rafflande bok jag har läst under det här året.

Min kritik mot Keplers böcker har tidigare varit att det har dragit iväg i slutet. När allt känns imponerande bra har det kommit två-tre vändningar till som har fyllt mig med lust att slå ut med armarna på ett mycket italienskt vis medan jag skriker "Varför?! Varför?!". (Inte på italienska då, men ändå.) Det mycket trevliga är att så känns det inte i den här. Den där vågen av spänning när allt ställs på sin spets i slutet spänner över ett hundratal sidor och det är därför helt omöjligt att lägga boken ifrån sig och det kan bitvis kännas som om man måste ta en andningspaus, men det är riktigt bra.

Den krypande känslan av obehag finns där: någon som iakttar. Någon som hotar, inte mest dig utan de personer du håller av mest. Någon som inte har bråttom, utan som kan vänta, år efter år efter år för att slutligen kräva hämnd.

Jag får god lust att göra en textanalys för att bryta ner språket och lista sådant som gör att berättelsen bitvis blir så nervkittlande spännande. Det är för ruskigt bra gjort.

Och slutet. Slutet är precis lika irriterande kittlande som förra gången. Man måste läsa nästa bok - för hur ska det gå?

Fjällgraven - Rosenfeldt och Hjort

Det här är så bra - av flera anledningar. Det är välskrivet, för det första. Jag vet inte om vi ska tillskriva elokvensen Hjort eller Rosenfeldt, men de vet hur man ska formulera sig. Inga taffliga uttryck. Inga klyschor. Inga utdragna eller pinsamma sexskildringar, trots att engångsligg är lite av huvudpersonens signum.

För det andra tycker jag om gruppsykologin i Riksmordskommissionsgruppen. Kvinnorna är självständiga utan att framställas som obstinata terriers och männen är precis lika komplicerade som andra levande organismer, utan att de behöver skrivas in i den där mallen att de ska vara försupna, frånskilda och ha svårt för auktoriteter. Visst är de frånskilda och självklart dricks det både öl och whisky, men på ett mer tredimensionellt sätt som saknas i andra noirskildringar.

För det tredje så finns det en ny intressant historia (efter 11 september och utrikesministersmord uppstår häxjakt på invandrare från arabländer) som vävs ihop med alla påbörjade karaktärskomplikationer från tidigare böcker. Jag tycker att det fungerar.

Det kan väl till viss del stämma att det inte är riktigt samma driv i den här boken, någonting som för övrigt nämns i slutet av romanen när Sebastian Bergman säger, apropå att det är vägen till lösningen som är det intressanta: "Dessutom var vägen så in i helvete tråkig den här gången." (406). Är det en medveten replik från författarparet?

Handlingen är inte mer komplicerad än att den tar sin början i de jämtländska fjällen när två vandrande kvinnor hittar resterna av sex gömda kroppar. Riksmordskommissionen kallas in och mystiken tätnar när det framkommer... ingenting. Det finns sex kroppar som ingen saknar, fyra vuxna och två barn. Samtidigt presenteras det komplicerade förhållandet mellan Sverige och utrikespolitiska aktörer där läsaren i olika fragment får följa hur det på svensk mark genomförs internationella antiterroristundersökningar. Det finns starka krafter som vill stoppa detaljerna från att komma till allmän kännedom och det blir, trots det sävliga tempot, riktigt spännande.

TÄNK PÅ ETT T4L - John Verdon

Tänk dig att du får ett handskrivet brev adresserat till dig. Brevet uppmanar dig att tänka på ett tal. Tänk dig sedan att det följer med ytterligare ett litet kuvert i brevet och i kuvertet ligger en lapp med talet du precis har tänkt på. Detta händer självhjälpsgurun Mark Mellery och han kontaktar därför sin universitetskamrat Dave Guerny, en förtidspensionerad utredare med seriemördare som specialitet.

Brevet är författat på vers och verkar till en början vara ett lekfullt skämt. När tre olika brev har kommit börjar mottagaren förstå att det ligger ett förtäckt hot bakom och det antyds också att tiden är utmätt.

Det här är en småspännande deckare, som gjord att läsas under sommaren. Boken är kanske ingenting extraordinärt som mordhistoria, men beskrivningarna av Guerny är inte de urvattnade schablonerna man är van vid, utan här får utredaren vara en reflekterande och självkritisk människa med både brister och fel.

Den här boken kommer dock att bli ihågkommen mest för att jag skrattade så gott innan jag började läsa den. Bibliotekarien ringde och sade att jag hade en bok att hämta. "Tänk på ett tal" fortsatte hon och jag tänkte på ett tal. När bibliotekarien inte sa någonting på en lång stund förstod jag att Tänk på ett tal var själva titeln på boken.



Prövningen, av Michael Connelly

Han är jämn, Connelly. Hans lägstanivå är hög och handlingen i hans böcker börjar korsreferera till varandra. Nu är det försvarsadvokaten Haller som slår sig ihop med halvbrorsan Bosch när den misstänkte barnamördaren Jessup ska upp i rätten för att få sin livstidsdom omprövad. Haller byter däremot sida och ikläder sig rollen som åklagare, vilket kommer att sätta hans skicklighet på ordentliga prov.

Vad ska jag säga? Det är en Connelly. Svår att lägga ifrån sig, spännande och underhållande från första till sista kapitlet.

En del av läsupplevelsen, en ofrivillig sådan, var att jag studsade till flera gånger på grund av översättningen. De och dem, denna subjekts- och obejktsfråga som jag trodde att jag hade sett tillräckligt med galenskaper av på jobbet, dök upp som en ful vålnad titt som tätt. Nåja, i övrigt är det välskrivet och man får väl passa på att njuta av det då.

Änglamakerskan - Camilla Läckberg

Jag har totaldissekerat Camilla Läckbergs senaste roman här. Jag är ledsen för det, men det kunde inte sluta på något annat sätt.

Jag tror att det är slut mellan mig och Camilla Läckberg och det kan vara så att jag är mer ledsen över den saken än vad hon är.

Om det är så att någon verkligen tycker att det här är bra kan väl den personen vara snäll och skriva en utförlig beskrivning, så att jag ser vad jag har missat?

Lärjungen - Rosenfeldt & Hjorth

När jag hade läst Rosenfeldts och Hjorths första kriminalroman Det fördolda skrev jag så här. Nu när jag har läst uppföljaren Lärjungen skulle jag vilja skriva lite på samma tema. Rackarns alltså. Jag tycker att det är bra. Spännande. Intet nytt under solen (alltså kriminalroman-solen) men samtidigt ingen gammal skåpmat som ska tuggas om.

Jag blir sjukt irriterad på huvudpersonen Sebastian Bergman eftersom han är så utomordentligt korkad och tar helt fel beslut. På samma gång är det samma delar som tilltalar mig, eftersom han är psykolog och borde veta bättre. Han borde lägga sig på sin egen soffa - alltså, han borde vara medveten om psykologiska processer och kunna titta på sig själv utifrån. Detta är dock någonting han är helt oförmögen till, vilket leder till ett självdestruktivt beteende och ett liv kantat av konflikter. Han längtar efter närhet, men tycker inte att han förtjänar det samtidigt som han idiotförklarar människor som öppet visar att de har behov och längtar efter närhet.

När en mördare tar livet av kvinnor på ett sätt som i detalj överensstämmer med en tidigare seriemördare blir Sebastian Bergmans intellekt och förmåga att profilera förövaren aktuellt igen och han inleder ett nytt samarbete med specialutredarna i Riksmord. Hans bakomliggande skäl är inte så hedervärda som att han vill stoppa mördaren, utan bottnar lika mycket i att han vill komma en speciell person nära. En obehaglig överraskning väntar honom när han upptäcker ett samband mellan morden som de andra inte kunnat upptäcka. Han kan inte undgå att se sambandet, eftersom det går upp för honom att morden är personligt kopplade till honom själv.

Det är Jo Nesbø-klass. Kanske bättre, men i alla fall lika bra. Just i den här boken är det särskilt porträttet av den psykopatiske Edward Hinde som ger kalla kårar på ett sätt som jag nog inte känt sedan När lammen tystnar. Läs och rys med den här i höstmörkret!

Utgiven av Norstedts. Bilden lånad från förlaget.

Nine dragons - Michael Connelly

Jag tycker att han är jämn, den där Connelly. Jag vet inte hur många böcker han har skrivit om Harry Bosch, men jag tycker att de är bra.

I Nine dragons får man följa hur Harry kliver in genom dörrarna till en butik i Los Angeles utkant för att utreda mordet på butiksägaren. Han har varit i butiken förut, under upploppen i Los Angeles, och han har träffat butiksägaren som nu ligger skjuten bakom disken.

Spåren leder till de kinesiska triadmedlemmar som idkar utpressning i utbyte mot beskydd, vilket Bosch upptäcker tillsammans med en ny medarbetare. När de tar in en misstänkt för förhör får han ett obehagligt samtal där han hotas till livet och i nästa stund plingar det till på hans telefon. Meddelandet han har fått där förändrar hela hans tillvaro och han måste ge sig ut på en katt-och-råtta-lek där tiden är hans värsta fiende.

Han är sig lik, Harry, men lite roligt är det att både Mickey Haller och Matthew McConaughey figurerar i berättelsen och jag läste av en händelse att skådespelaren är aktuell i rollen som just Mickey Haller. Trailern till filmen kan du se här.

Boken är inte översatt ännu.

Paganinikontraktet - Lars Kepler

Låt mig börja med omdömet. Det här är riktigt bra när det är bra och fantastiskt dåligt när det är dåligt. Maken till ambivalenta läsekänslor har jag nog aldrig varit med om.

Anslaget är bra: Paganini var en italiensk violinist och kompositör med rykte om sig att ha slutit ett kontrakt med djävulen och därmed blivit så skicklig musikaliskt. Detta följer läsaren medan man får lära känna de olika inblandade och det blir verkligen effektfullt.

Kanske läser jag romanen på fel sätt? Jag vet att det är mycket som inte är trovärdigt i kriminalromaner, men jag kan inte närma mig det här innehållet ens i de mest spännande situationer.

Joona Linna känns intressant, kanske tack vare sitt finska ursprung där det karga och pragmatiska lyser med sin frånvaro och i stället lämnar plats för en varm och intuitiv (nästan på gränsen till övermänsklig) person. Jag stör mig dock på att han helt plötsligt kan gå ned på knä och knyta skosnöret på en annan människas sko. Det känns taget ur luften och det finns ingenting som förklarar hans handlingar.

Saga Bauer, blott 25 år gammal, men kommissarie och specialutbildad inom kontraterrorism, speglar sitt namn med stor övertydlighet. Hon är inte bara släkt med tecknaren John Bauer, utan hon ser precis ut som ett av hans sagoväsen (vilket namnet Saga förstärker) och människor som möter henne kan inte låta bli att kalla henne älva och fé. Lägg där till att hon är elitboxare så är tankekrocken total. Jag blir inte klok på varför hon ska gestaltas på det här sättet.

Sedan blir det bra igen, när olika personer involverade i den politiska konflikten rörande bl.a. vapenexport presenteras. Här blir också paganinikontrakt aktuella och flytet i läsningen blir hisnande. Sedan inträffar motsatsen - ironiskt nog när det är som mest spännande - att flytet tvärdör när actionscener beskrivs mikroskopiskt detaljerat. Tid och rum byter plats med varandra när ögonblicksbeslut och intuitiva handlingar beskrivs på ett par, tre sidor. Jag stör mig också på när man som författare (här i plural) ska föreläsa för läsaren. Varför ägnas så stor möda åt att pressa in dialog om pizzicatopartier och prestissimon när det är alldeles tillräckligt med beskrivningar av musikaliteten ändå.

I Sverige har vi så många kriminalromansförfattare som skriver bra och jag förvånas över att så många har skrivit upp den här romanen. Är det bra? Bitvis är det nog det, men lösa trådar och obegripligheter får mig att hellre läsa annat.

Det fördolda - Hjort och Rosenfeldt

Någon på jobbet frågade efter lästips, gärna någonting lättsmält. Jag nämnde i förbifarten att jag läste Rosenfeldts och Hjorts debutroman och någon annan vickade lite så där blasé på huvudet med minen av "ja, just det ja, den trettonde deckaren på dussinet har kommit ut".

Det här är inte en trettonde på dussinet-bok, utan det är "äntligen en riktig kriminalroman". Jag frågar mig efter avslutad läsning om jag egentligen presenterats inför någonting nytt och svaret är nej. Ond bråd död, kriminalare på spaning och en person i utredningens mitt som har grava problem med nära relationer. I vanliga fall kanske jag skulle gäspa, men karaktärerna är så intressanta och presenteras på ett helt nytt sätt att jag bara hyssjar på barnen och läser ett kapitel till.

Sebastian Bergman åker till hemstaden Västerås för att, en gång för alla, göra upp med sitt förflutna. Han bär på en stor sorg och är inte längre aktiv som psykolog, eftersom han har stora svårigheter att hålla demonerna på flykt (ja, lite tänker jag på demonmästaren Bergman när jag läser om den här). Staden skakas av ett mord på en 16-årig pojke som fått hjärtat utskuret på ett nästan rituellt sätt och när det visar sig att en före detta kollega till Sebastian Bergman leder utredningen blir han lite oväntat en del av utredningsgruppen.

Författarna måste nämnas, eftersom det är Michael Hjort och Hans Rosenfeldt som slagit sina kloka ihop. Båda är manusförfattare och även om jag inte hade hört talas om Hjort tidigare hade jag hela tiden Rosenfeldt i tankarna under tiden jag läste. Ordrikedomen och sättet att formulera sig väcker en igenkänning och det blir riktigt snyggt sammanfogat, från början till slut. Inga lösa trådar eller ofärdiga nystan när sista sidan är bladad.

En alldeles utmärkt locka-till-läsning-text finns här och vill du ha spänning under julen bör du läsa Det fördolda.

Pansarhjärta - Jo Nesbø

Jag undrar hur det ser ut inne i huvudet på Jo Nesbø. Jag har sett honom intervjuas av Malou von Sivers på tv och läst någon dito i DN och han är lite snygg, lite cool och mycket vältalig. Samtidigt skriver han om så fruktansvärda handlingar att man måste fundera över hur man kan dikta upp sådana detaljer utan att vara lite galet lagd. Jag har varit så mörkrädd under de dagar jag läst senaste romanen Pansarhjärta och har ryst både av skräck och förtjusning. Det är välskrivet, plågsamt detaljerat och alldeles, alldeles förskräckligt spännande. Mordmetoderna är utstuderat grymma och i romanen får läsaren följa dels mördaren och dels mordutredarna.

I centrum står som vanligt Harry Hole som är trött, men inte för trött, utslagen, men inte uträknad. I centrum står också hans beroende, men samtidigt är han inte helt slav under sina laster. Jag ser lite grann Nesbø framför mig när jag föreställer mig Harry till utseendet, vilket förklarar för mig som läsare varför människor dras till honom. Samtidigt gör han mig så besviken (Harry alltså, absolut inte Nesbø) eftersom jag får en känsla av att han inte behöver vara så ensam, inte behöver ge efter för alkoholberoendet och han behöver inte gå i klinch med varje auktoritet han möter. Eller måste han det? Han är ensam för att inte utsätta de människor han älskar för fara, han dricker för att inte bli galen och han utmanar auktoriteter för att han i grunden är idealist: han vill fånga skurken till varje pris och vet att hans sätt fungerar - må vara att lösningen inte alltid ligger inom lagens råmärken.

Harry har försökt låsa dörren och slänga nyckeln i en sorts underjordstillvaro i Hongkong när han blir uppsökt av Kaja Solness vid Oslopolisen. En mördare som använder utstuderat grymma metoder för att ta livet av sina offer härjar i Norge och Harry behövs i utredningsarbetet. Handlingen och beskrivningarna är intresseväckande norska med språk- och dialektkommentarer på ungefär samma sätt som en italiensk författare kan markera lynne och karaktär enbart genom härledning till varifrån en person kommer.

Persongalleriet i den här kriminalromanen fascinerar mig och Jo Nesbø har överträffat sig själv i sitt skrivande och jag skulle vilja påstå att det här är hans bästa Hole-thriller hittills. Boken har planerat utgivningsdatum 19 maj och är en 640-sidors tegelsten du gärna vill mura in i din bokhylla.

Ps. Ännu en anledning att köpa böcker av Nesbø är att han skänkte alla intäkter från sin senaste bok för att bekämpa analfabetism bland barn världen över. Han säger att han inte behöver mer pengar. (Nu blir jag ännu mer intresserad av hur det ser ut i hans huvud.) Hade de orden yttrats i en amerikansk tv-show hade publiken sagt: aaaaw! Jag ger honom en golfapplåd och köper hans bok istället.

Skumtimmen - Johan Theorin

Julia återvänder till hemtrakten Stenvik på Öland när fadern Gerlof kallar på henne. Han har mottagit ett brev innehållande den sandal hennes son hade på sig den dagen han försvann för över tjugo år sedan. Tillsammans gör de efterforskningar om vad som egentligen kan ha hänt och deras pusslande med historien varvas med tillbakablickar på en av Ölands värsta våldsgörares liv. Nils Kant har många obehagligheter på sitt samvete och misstänks ligga bakom lille Jens död, men när alla trådar nystats upp och berättelsen gjort några oväntade vändningar visar det sig att skurkar kan komma i många olika förpackningar.

De första hundra sidorna imponerade inte alls och kanske är det för att Theorin skriver om en kvinna som inlevelsen inte fungerar. Jag blir inte övertygad varken när det gäller Julias sorgearbete eller när hennes alkoholism framställs. Jag blev också störd över att Julia i början av boken får en mobiltelefon av sin syster (som hon säger att hon inte förstår sig på) och att det senare i boken låter som om det alltid har varit hennes telefon samt att systern nog är den enda som kan hennes nummer.

Ändå blir det spännande och lite oväntat i slutet, precis som det ska vara. Må vara att bekännelser serveras lättvindigt och nästan oombett, men det kan jag ha överseende med. Det kan nog bli så att jag läser Nattfåk också, för om det här är debuten kan fortsättningen verka ännu mer lovande.

Tre sekunder - Roslund och Hellström

Ewert Grens är en intressant kriminalromanskaraktär. Han sitter inte hemma ensam i sin lägenhet och dricker öl, spelar svårlyssnad jazz eller har ointressanta engångsligg. Han är visserligen vresig och har problem med nära relationer, men han sover över på polishuset och den enda musikaliska last han har är att lyssna på tidiga inspelningar av Siw Malmkvist. Bara en sådan sak.

Det här är en författarduo som inte går av för hackor. Böckerna Roslund och Hellström skrivit om Ewert Grens och hans kollegor vid Stockolm City-polisen börjar bli ett ansenligt antal och innehållet i var och en av böckerna är knivskarpt: pedofili, trafficking, dödsstraff och politiska strategier vid utlämningar från Sverige, barns missförhållanden i en välfärdsstat och nu; lagstiftare och lagföreträdare som frångår den juridiska agendan för att täcka upp syften som inte är tillgängliga att förstå för någon utifrån - inte ens polis och åklagare.

Mycket faller på plats i Tre sekunder när man får följa Ewert Grens sorgearbete efter hustrun Annie. Han blir lite mindre trubbig, men absolut inte mindre oförsonlig. I en efterskrift förklarar författarna skillnaden mellan fiktion och verklighet och det blir en perfekt avrundning för en som sitter och funderar över vad som kan stämma överens med verkligheten och vad som är mindre rimligt.

Det är en skrämmande tanke att vi i vår demokrati har lagar som inte efterföljs av de personer och instanser som har skapat dem, vad än syftet må vara. Det är också skrämmande att Sveriges fängelser är medvetna om den knarkhandel som förekommer innanför murarna, men att man tillåter det eftersom alternativet att motverka handeln skulle innebära kompetenshöjning hos personalen som svenska folket inte är redo att betala för.

Det är en riktigt spännande bok och det är lite ovanligt att spänningsmomentet med en gisslansituation på ett fiktivt fängelse tar upp en stor del av bokens omfångsrika sidor, men är förlagt i mittet av berättelsen. Slutet får istället komma att handla om hur efterarbetet ser ut för bl.a. Ewert Grens och kollegorna när de ska sparka uppåt på de ansvariga för hur operationen har genomförts.

Yrkesskadan i mig säger mig att det här kommer att vara ett bra läsförslag när det gäller elever som vill läsa spänningsromaner och samtidigt ha någonting att diskutera.