tisdag 24 december 2013

Cinder - Marissa Meyer


Cinder

Askungen 3.0. Världen som vi känner till den har varit med om ett fjärde världskrig och är indelad i sex stater, en för varje världsdel. Berättelsen äger rum i Nya Beijing efter det att gamla Beijing har utrotats. Personen man får följa är Cinder, en cyborg som lever styvsysterligt i en familj som inte accepterar henne. Pesten blossar upp i tätbefolkade delar och uppstod först i Afrika, men är nu lika vanligt förekommande i alla delar av världen. Första utbrottet läsaren får följa äger rum med utsikt från Cinders marknadsstånd en helt vanlig dag när hon sitter och väntar på att familjens android Iko ska återkomma med en ny titanfot åt henne, eftersom Cinder har vuxit ur sin gamla. På marknaden finns också prins Kai, som har problem med sin husandroid och som därför söker upp Cinder. The meet cute är ett faktum och resten av berättelsen känner man till.

Det finns en doktor/hjälpare som vet mer än han låter Cinder veta, och trots att hennes datorsystem varnar henne för att han ljuger litar hon på honom. Det gör hon rätt i och romanens slut lovar en spännande fortsättning.

Det finns också en bal, och Cinder vill mer än gärna gå, men styvmodern sätter alla käppar i hjulet som hon kan. Cinder måste hitta ett nytt magnetbälte till svävaren, måste defragmentera husdatorn och måste laga handdatorer innan hon kan tillåtas följa med på festen. Samtidigt löser hon problemet med prinsens android och han bjuder henne till balen som sin personliga gäst, men tackar då nej. Hon är rädd för att han ska få reda på att hon är en cyborg och hur han i så fall skulle reagera.

Det finns också ett tillfälle när Cinder tappar, ja inte en sko då utan sin fot (!) och askungesagan är oerhört tilltalande i sin uppdaterade version. Om läsaren mot all förmodan skulle missa att berättelsen är en av världens äldsta sagor så inleds varje del av boken med ett citat ur sagan om Askungen (som faktiskt är mer än tvåtusen år gammal och då i asiatiskt berättande).

Sällan har en bok varit så lättläst och samtidigt så underhållande. Sidorna bara rinner iväg och jag inser att jag måste vänta till efter jullovet med att få tag på boken på närmaste bibliotek. Boken ingår i Marissa Meyers Månkrönikan och är perfekt mellandagsläsning på alla sätt och vis. Fortsättningen heter Scarlet och handlar således på något vis om Rödluvan, men Meyer är någonting på spåret här och jag är i alla fall tillräckligt underhållen för att vilja läsa mer.

måndag 2 december 2013

Nyckeln - Läsglädje på recept (Strandberg &Bergmark Elfgren)

Om man kunde skriva ut läsglädje på recept skulle den här boken behöva bunkras upp i större lager än huvudvärkstabletter en nyårshelg. Den skulle behöva en passande varningstext också: "Observera att överdriven konsumtion kan inverka menligt på samvaro i allmänhet och på nära relationer i synnerhet." Det skulle kunna kallas för Nyckeleffekten i media. Eller Nyckel-chock i sann nakenchock på alla löpsedlar.

Det är nu det avslutas. Nu är apokalypsen kommen till Engelsfors och det är en decimerad skara som måste ta sig an den. Splittringen är större än någonsin eftersom förra boken slutade med att en av de utvalda i ett fågelperspektiv betraktade sin egen begravning. Det är också denna utvalda man möts av i den avslutande delens första kapitel. Det är efter detta mina nära relationer i synnerhet tar skada, för efter första kapitlet är jag okontaktbar.

Karaktärerna är störtsköna, precis som i de tidigare böckerna, men här är de i sitt esse. Det är som om de har fått mogna under sin tillkomst och inget kunde väl passa bättre, eftersom de nu genomför (eller kanske är det mer rättvisande att säga att de genomlider) sitt sista gymnasieår. Vem har inte haft en Minoo i sin klass? Vem har inte iakttagit en Vanessa eller Ida eller sneglat på en Anna-Karin. Vem har inte suckat över en Linnea som närmast obstinat sätter sig emot allt som kommer i hennes väg? Jag köper dem helt och fullt och trots att alla egentligen har riktigt svårt för varandra tycker jag om allihop. Det är nog det märkligaste med läsningen av den här bokserien. Jag tycker att en del av de utvalda är irriterande, för tillknäppta och omöjliga - till dess jag får följa dem i ett kapitel. Då älskar jag dem igen. Hur snyggt gjort är inte det?

Apokalypsen då? Och de utvalda? Hur går det? Räddar de världen? Jag är ju inte dummare än att jag fattar att jag inte kan skriva någonting om just detta, eftersom jag då riskerar att hemsökas av en rasande mobb med högafflar och brinnande facklor. Men Engelsfors står kvar när sista sidan är vänd. Det finns kvar utvalda och familiarisar också. Ur led är tiden och det är synd om människorna, som Shakespeare och Strindberg så träffande formulerade det, men här gäller snarare att förvänta sig det värsta och hoppas på det bästa.

Intrigen och konflikterna tätnar och hårdnar om vartannat och ett tema som suger tag i mig är det vad makt kan göra med en människa om hon litar på fel personer. Det verkar som om en människa aldrig är farligare, eller mer omöjlig, som när hon tror att hon har förstått allting. Den här berättelsen är allt annat än förutsägbar, vilket både läsaren och den utvalda blir varse. Med lätt separationsångest och med en lätt suck tänker jag att det kommer att dröja lika länge till dess jag får läsa någonting så här bra igen som det kommer att dröja tills vi har en ny Zlatan i Sverige. För stora ord? Jag tror inte det.

Har jag glömt någonting? Ja. Kan jag skriva mer utan att förstöra allt? Nej. Läs den bara.

Bok och bild från förlaget.

Mörka platser - Jillian Flynn

Libby Day är en märklig människa. Hon är inte särskilt sympatisk, utan framstår tvärt om som en beräknande och mycket egocentrisk människa. Inte helt olik grannen (eller en själv om man ska vara ärlig) alltså. Skillnaden mellan Libby Day och grannen (eller mig) är att hela hennes familj mördades brutalt av storebrodern Ben när hon var liten. Hon blev lika omskriven som Kennedyfamiljen och media gjorde henne till sitt älsklingsoffer. Det kanske fungerade när hon var liten och söt, men som medelålders med bristande hygien och ringa intresse för att  bidra eller ens medverka i samhället i stort gör att hennes tillgångar snabbt krymper. När advokaten meddelar att hon inte har några besparingar kvar att leva på börjar paniken knacka på.

Därför kommer brevet från en mordintresseklubb som ett brev på posten (!). Libby får  tillfälle att träffa människor som till skillnad från resten av samhället inte har glömt av den ofattbara tragedin som inträffade mer än tjugofem år sedan. När Libby förstår att klubben är beredd att köpa personliga tillhörigheter, ju mer kopplat till mordet desto högre pris, funderar hon bara mycket kort över den moraliska krocken i det beslutet. Hennes förvåning är mycket stor när hon förstår att klubbens, ja hela samhällets, syn är att Ben omöjligt kan vara mördaren och någonting nytt väcks inom Libby. Hon blir motvilligt nyfiken och börjar utföra det ena uppdraget efter det andra, utför det ena besöket efter det andra, för att själv få reda på mer om morden och omständigheterna kring dem.

I vartannat kapitel av Mörka Platser får man följa Libby i nutid och i vartannat kapitel får man följa andra familjemedlemmar under det sista dygnets sista timmar innan morden. Stämningen byggs upp och slutet bjuder på oväntade vändningar. Jag köpte boken på flygplatsen (Kallax, som om det skulle finnas en annan flygplats att tala om) och snipp, snapp, snut så var boken slut. Spännande (även om någon del i mitten blev ett stort gäsp) och oväntat underhållande.

onsdag 27 november 2013

Stenhjärtat - Katarina Wennstam

Katarina Wennstam har en förmåga att krypa in under skinnet på läsaren, i alla fall på mig. Efter att ha läst Stenhjärtat ser jag röntgenplåtar framför mig när jag sluter ögonen. Vissa bilder föreställer ett barns skadade hjärna, med mörka fläckar som innebär blodfläckar som inte ska finnas där. Andra röntgenbilder visar samma barns ögonbottnar, även de med blödningar som visar att den lilla personen har utsatts för våld. I utredningen får man som läsare sedan följa Shirin Sundin (som presenterats närmare senast i romanen Svikaren) i rollen som målsägarbiträde för lilla Gloria som bara är sex månader gammal. Kriminalkommissarie Charlotta Lugn känns också igen från tidigare romaner av Wennstam. 

I förfarandet från det att Gloria tas om hand på Astrid Lindgrens sjukhus till dess domen faller i rättssalen beskriver Wennstam allt från läkarutlåtanden till utredningstekniska detaljer i polisarbetet. Detta är, som vanligt, fantastiskt bra gjort, eftersom det komplexa arbetet som ligger bakom samtidigt som svårigheter i alla yrken lyfts fram ger en nyanserad bild av vårt samhällssystem.

Ändå är det på ett annat plan storheten i den här boken ligger. Wennstams beskrivningar av föräldrarnas reaktioner, läkarnas, polisernas, juristernas, nämndemännens… Hennes beskrivningar av kroppsspråket inne i rättssalen, vad en liten gest med handen kan göra för uppfattningen hos den som lyssnar, är så snyggt beskrivna att man knappt tänker på det. Är man då, som jag, lätt yrkesskadad föder de här formuleringarna en läslust som gör att sidorna bläddras med sådan frenesi att hårfön är överflödig. Samtidigt lyfter Wennstam igenkänningsfaktorn till oanade höjder genom att lyfta småbarnsföräldrars sömnbrist, renoveringsfällornas destruktiva inverkan på familjelivet, störningar i SJ:s tågtidtabell och svårigheten att lämna jobbet på jobbet.


Den här boken är bra, men hemsk. På samma sätt som man kan se bär framför sig efter en höstdag i skogen, på samma sätt ser jag röntgenbilder av en liten flickas skador när jag sluter ögonen. 

onsdag 20 november 2013

Jag har ju läst...

...men kan inte skriva något förrän i december. Den är bra. Den är mycket bra. Ni får gärna citera mig.

tisdag 15 oktober 2013

Så tuktas en svinpäls - av Pia F Davidsson

Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, lär Madeleine Albright ha sagt och om innebörden i de orden stämmer kommer Miriam, Veera och Erika klara sig därifrån med råge. De tre kvinnorna möts nämligen av en slump nere i en kolonistuga på Järvafältet. De är tre kvinnor som vid en första anblick inte har mycket gemensamt, men när spriten åker fram åker hemligheterna ut: de har alla en svinpäls till karl hemmavid. Veera är till sin finlandssvenska natur lika handlingskraftig som den finländska sisun är omtalad och snart finns en plan för hur varje svinpäls ska hanteras.

Veeras svinpäls håller på att supa ihjäl sig medan Erikas har blåst henne på pengar. Miriams öde är det mest akuta, eftersom Max håller på att ha ihjäl henne både fysiskt och psykiskt. De tre kvinnorna sporrar varandra, utplånar varje tvivel och sätter sedan igång med sina planer. Under berättelsens gång kommer kvinnorna närmare varandra, även om de överlåter sig själva i varandras händer helt och hållet egentligen från allra första stund. En av få invändningar mot boken är just detta: att de så självklart litar på varandra och känner sådant förtroende. Inte heller uppstår någon kriskonflikt, ni vet den där klassiska när de som mest behöver varandra men ändå håller på att splittras. Kanske är det bra, å andra sidan, eftersom Veera, Miriam och Erika har alldeles tillräckligt att hålla reda på.

Det är tre klassiska "kvinnofällor" som presenteras i kvinnornas öden: medberoendet till alkoholisten, den ekonomiska fällan och misshandeln. Är det inte sådant vi alla, män som kvinnor, läser och hör talas om och tänker på vilka straff som är lämpliga för människor som gör andra illa. Nå, de här kvinnorna tänker inte, de handlar. Känslan av triumf när sista sidan är läst är skön, samtidigt som jag har en tung klump i magen.

Så tuktas en svinpäls kan sägas ha två ansikten (åtminstone) eftersom vissa partier är roliga, underhållande och direkt raljerande. Veeras makkarautrop blandat med dråpliga historier gör att boken blir till en underhållande skröna även om vissa partier är oväntat blodiga. När Miriams levnadsöde framträder vänder dock berättelsen och blir till en obehaglig förnedringshistoria som står i skarp kontrast till den andra sidan av boken. Jag vet inte om det är till bokens för- eller nackdel. Jag vet bara att det blir roligt - och obehagligt.

Bok och bild från förlaget.

torsdag 10 oktober 2013

Än klappar hjärtan - Helena von Zweigbergk

Ibland förknippar man vissa böcker med vissa händelser, eller vägsträckor för den delen. När jag lyssnade på Guillous böcker om Arn promenerade jag mer eller mindre samma sträcka varje dag. När jag kör förbi den vägsträckan i dag kan jag fortfarande höra Thomas Bolme prata medeltidshjälte.

För mig är Helena von Zweibergk musik, vilket kanske kan låta konstigt, men som bl.a. beror på ett askmoln som tvingade mig att bila istället för att flyga vid ett tillfälle, samt ett av Z:s sommarprat som till stor del handlade om musik.

Så läste jag denna, Än klappar hjärtan, och naturligtvis går jag omkring och sjunger studentsången: Än klappar hjärtan med friska slag och den ljusnande framtid är vår...

När berättelsen tar sin början får man möta Astrid som pyntar och försöker regissera sonen Victors studentskiva, allt under pressen vad alla ska tycka och hur det ska gå att träffa Victors biologiska pappa igen. I kommande kapitel får läsaren sedan växelvis följa systrarna Astrid, Sandra och Lena där ett systerskap på många sätt är den enda anledningen till att kvinnorna över huvud taget umgås. Gamla oförrätter blir aktuella igen, människor omdefinierar sina liv medan andras liv är hotade av sjukdom, och det är samtidigt hela tiden kärleksfullt och avundsjukt.

Det är Zweigbergkskt så det förslår - och detta i ordets absolut mest positiva mening. Precis som i Ur vulkanens mun och Anna och Mats bor inte här längre lägger Zweigbergk fram en människa, vrider och vänder på henne och skickar sedan in en annan person som får spegla tankar och val som gjorts. Ingen av personerna är alltigenom god eller alltigenom ond, utan de är snarare plågsamt lika en själv och samtidigt många andra i ens närhet. Zweigbergks förmåga att måla upp personernas förtjänster och tillkortakommanden är nästan ofattbart träffande. Det är som om jag vet vem till exempel Astrid är, trots att hon inte är lik mig eller någon i min direkta närhet. Ändå känner man igen en förflugen tanke eller ett oeftertänksamt ord och personerna blir så otroligt levande.

En person i min närhet hade lånat boken på biblioteket och lade den sedan på mitt skrivbord. Den återstående lånetiden var kort och eftersom jag visste att jag ville läsa den blev det gårdagskvällens nöje att klämma den i ett stycke. När jag sedan kom till jobbet fann jag min kollega vid ett bord och kunde diskutera varje person, varje händelse och val, varje aspekt och varje replik. Visst är det så att Astrid är lite lik Anna i Vulkanen till sitt sätt och nog finns det vissa passager som man känner igen från tidigare bekantskaper, men det är väl det som är grejen med det bekanta. Om man tycker om det vill man ha mer och det gäller även Zweigbergks böcker.

Den här är ett läsmåste, fast kravlöst och lockande...

Stad av skuggor - Cassandra Clare


Clary befinner sig ute på en nattklubb när hon får se en kille som förföljs av ett gäng som ser ut att vilja göra honom illa. Snart blir hon varse att det bara är hon som ser de här personerna - och de är lika överraskade som hon är. Efter den kvällen blir ingenting sig likt, för när Clary attackeras i sitt eget hem blir hon allvarligt skadad, hennes mamma blir bortförd och Clary blir omhändertagen av människor hon inte vet någonting om. Dagarna som följer vänder upp och ner på Clarys hela världsbild och hon blir snart introducerad till en tillvaro som består av skuggjägare, onda och goda väsen samt en bägare med fantastiska - eller fruktansvärda - egenskaper. Vid sin sida har hon den trogne barndomsvännen Simon och på den andra sidan den mystiske och allt annat än trevlige Jayce. 

Det är så lätt att läsa in sin omvärldshistoria här, för det finns gott om gemensamma nämnare om man tänker tillbaka till Andra Världskriget: rasismen, ideologier som krockar, behovet av syndabockar och enväldets nödvändighet för allsmäktighet. Boken gör också några kärleksfulla blinkningar till så väl Alice i underlandet som till Kafkas Förvandlingen och vad ska jag säga? Jag är lättroad. 

Det är spännande och ger löften om en god fortsättning. Filmen är just nu bioaktuell och med den här snygga filmaffischen är det klart att läsare som redan fastnat för de unga och vackra huvudpersonerna vill gå och se rullen också. Jag vet inte om jag nödvändigtvis måste se filmen, men jag blev skönt underhållen av boken i alla fall. 

söndag 22 september 2013

Lex bok - Sara Kadefors

Den här boken är så snygg, både till sitt utseende och till sitt innehåll. Tjenare, vilket återtåg till ungdomsromanen av Sara Kadefors.

Lex är inte bara skoltrött, gymnasist på sitt tredje år som hon är, utan verkar ha drabbats av en typ av livsleda, sina unga år till trots. Hon är fortfarande tonåring, men ser framför sig hur vuxenlivet bara innebär arbete som förutsättning för konsumtion för att i sin tur säkra en nationell tillväxt. Stora tankar för en nittonåring, särskilt när de ställs i kontrast till mammans uppmuntrande tillrop. Mamman som går på zumba och tar med Bruno hem därifrån. Det dröjer inte länge förrän Bruno flyttar in på riktigt och påbörjar sin lärakänna-fas. Lex motarbetar honom intensivt, men detta verkar bara göra honom ännu mer taggad att komma henne in på livet.

Sedan är jag inte säker på vad som händer, eller snarare hur det händer, men Lex måste sätta Bruno på plats. Det har en hel del att göra med att Bruno inte betalar någon hyra och att han skriver ungdomsromaner med beklämmande liten utgivning samtidigt som det också handlar om att Lex pappa sitter i fängelse och lever för dotterns besök. Det har också att göra med att Lex klasskompis, den omåttligt populära Miranda, bloggar om oväsentligheter samtidigt som Lex provoceras av lärarnas eviga litania om att ungdomar "måste odla sina entreprenöriella egenskaper".

Det är här det blir så snyggt alltihopa: Lex, som är emot allt som är mainstream, startar en blogg som innehåller allt det som andra vill läsa om. På bloggen, som för övrigt heter Själens sår, skriver hon på ett sätt som berör, som känns aktuellt och som gör att bloggläsarna förändras utifrån hennes åsikter. Effekten blir hisnande och genomslaget är ett faktum. När hennes bloggaralias Maya måste börja visa sig ute klär Lex ut sig till oigenkännlighet och spelar ut både sina svåra och sina otillgängliga sidor, ensamt eskorterad av bästa kompisen Jonathan. Att det går snabbt från bloggstart till genombrott är lätt att förlåta med tanke på vad de sociala medierna har visat sig både ställa till med och bidra med på sistone.

I det här läget flyter Lex och Maya ihop och det är svårt att veta var den ena börjar och var den andra slutar. Texten övergår från ett jagberättande till ett omnämnande av "oss". Istället för att jag gör någonting gör vi det. Det är också vid denna tidpunkt i boken som Maya blir framgångsrik och lyckas med allt det där som Lex bara för några veckor sedan har föraktat och tagit avstånd från.

Om Sara Kadefors med Sandor slash Ida var nytänkande så har hon, hur omöjligt jag än trodde att det skulle vara, gjort om den bedriften här. Jag älskar det! Ingredienser är en sjukt stark tjej som samtidigt är bräcklig och inget annat vill än att få laga mat med sin mamma utan att det bor en osjälvständig pseudoförfattare i lägenheten som lämnar hår i duschen och fartränder i toaletten. Detta gräddas med bloggandets vara eller icke vara och den svåra frågan om varför och för vems skull en person bloggar. Den färdiga produkten blir en modern ungdomsroman i lyxförpackning som visar att det inte finns några enkla svar, bara komplexa situationer.

Bok och bild från förlaget och snygg boktrailer finns här.

onsdag 18 september 2013

Larma, släcka, rädda i Rosengädda - av Emma Hamberg

I den här boken är vi bortom alla regnbågsfamiljer. När nio olika personer sitter runt julbordet i slutet av den här boken blir det ett sådant där ögonblick när jag skrattar genom tårarna och det är allt jag tänker avslöja om den saken.

Det slår mig, så här efter läsningen av Emma Hambergs andra bok, Larma, släcka, rädda i Rosengädda, att det här kan vara 2010-talets svar på Saltöserien av Viveka Lärn. Det lilla samhället med nyinflyttade kvinnan och de redan bofasta som får sina liv förändrade för alltid i och med att någon rör om i grytan. Och på tal om att röra om i grytan, så är det just det Tessan har tänkt göra.

Tessan är den enda som blev kvar i Rosengädda stationshus och eftersom hon har upptäckt att hon både har fallenhet och känner stor passion för matlagning så är det detta det gamla huset ska användas till. Här testar hon tillagning av olika rätter och de blir så kulinariskt fulländade att det får stora starka män att fälla tårar av rörelse.

 De andra personerna, frankofilen Bror och hans fransosiska Chantelle samt Jane och alla smådjur, har dragit vidare, åkt hem eller åkt bort och kvar står Tessan mitt i livet och med en get till sällskap. Då blir det plötsligt plats över för nya karaktärer att presentera sig och det är en brokig men härlig samling människor: Jonny med de breda axlarna och fyrtio års återhållen gråt inom sig; Den världsvane erotikmästaren Rafael som likt en säsongsfågel bara har mellanlandat i Rosengädda; Camilla som kröker rör och krökar... Ja, det råder ingen brist på byaoriginal i den här boken.

Jag gillar't. Beskrivningen av maten som tillagas i boken gör mig sugen på att smaka vildsvinskorv med surkål och timjan. Beskrivningen av Flatan (han gör storstilad comeback!) och Jonny vid matbordet är härligt befriande. Beskrivningarna av synen på den egna kroppen och varför den aldrig borde utsättas för stringtrosor och obehaglig BH är störtskön. Det blir till en julberättelse som lägger sig som grädde på moset för min del.

Bok och bild från förlaget.

Vi måste sluta ses på det här sättet - av Bjärbo och Lindbäck

Hanna går sista året på gymnasiet och har storslagna planer för hur livet ska bli efter studenten. Hon och bästa kompisen Märta lever, läser, pratar, längtar... och har satt en kompassnål mot Paris. De lever, läser, pratar, längtar den kvällen när de sitter på utestället – samma uteställe som nyseparerade Jens har valt att besöka för att ta en killkväll med singelkompisarna. Hanna och Jens blir nästan osams där vid bardisken, men när sarkasmerna har haglat och anglicismerna har landat så finns där istället någonting annat. Det finns blickar som dröjer sig kvar och leenden som är fina och bokens ”meet cute” är ett faktum. Det blir ett dråpligt avslut på första natten tillsammans och Hanna visar sig vara en riktigt rolig tjej.

Det är inte lika roligt när hon kommer till skolan och träffar klasskompisen Oskars nya assistent, som visar sig vara Jens. Är det inte typ olagligt att ha haft ihop det med en lärare? Fast han är ju inte en lärare utan assistent. Men ändå… Och så där fortsätter det. Inte blir det enklare av att Jens har sin packning (både bildligt och bokstavligt) från sitt förra förhållande, det där som precis tagit slut, och Hanna vill helst inte tänka på sådant som kan bli jobbigt. Hon vill ju ha roligt och är inte så jättepå när det gäller komplikationer.

Jag blir så nyfiken på hur man jobbar ihop med att skriva en bok när författarna redan är etablerade på var sitt håll. Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck har skrivit Vi måste sluta ses på det här sättet tillsammans och jag tycker att man känner igen deras respektive uttryckssätt utan att man för den sakens skull sitter och tänker att den ena eller den andra har skrivit det ena eller det andra. Boken är finstämd med humor och sköna beskrivningar av hur en ung vuxen och en lite äldre ung vuxen kan träffas och falla för varandra. Jag älskar att det inte finns några moralkakor eller slampstämplar trots att sexet är ett faktum! Det enda jag har kan vara utan är dialogerna med alla engelskheter. Jag fattar ju att det pratas så (herregud, jag hör det ju fem dagar i veckan på jobbet) men jag tycker inte att det behöver betonas särskilt mycket i skriven text. Alla låter unga och rappa och rolia ändå. 

Man måste älska Hanna som person. Hon är verkligen 18 år. Lite vuxen och lite barnslig. Lite naiv och lite klok. Hon bryter ihop men blir aldrig patetisk.  Och viktigast av allt: hon struntar inte i sig själv eller andra bara för att hon har fått ihop det med en kille. Han är viktig, men inte viktigast.

Vad lär vi oss då av detta? Att det finns bra ungdomslitteratur som inte skriver andra på näsan, men som ändå tar upp viktiga ämnen på ett sätt som inte måste gå ut på att tjejen har dåligt samvete för sex eller resor till Paris. 

Bok och bild från förlaget

söndag 15 september 2013

Insurgent - Veronica Roth

Det är så förtvivlat svårt att lägga ifrån sig den här boken och jag förstår inte hur jag ska klara väntan på den sista och avslutande delen i den här trilogin! Det måste vara svårt för författarinnan att värka ur sig en uppföljare till den fantastiska inledningen, men det har hon klarat ungefär hur bra som helst. Visst är det så att den inte kan uppvisa samma magi som Divergent, men det är snudd på och det är ett gott betyg med tanke på att mellanboken i en trilogi annars lätt blir en lång transportsträcka mot avslutningen.

Triss vaknar upp i en tågvagn tillsammans med de andra som överlevt den första sammandrabbningen mellan falangerna. Det som väntar nu är att söka allierade och försöka att bjuda på motstånd mot fåtalet personer som genomfört den första attacken mot samhället. Det leder gänget, med Tobias och Triss i spetsen, till var och en av de olika falangerna och här fördjupas presentationen av vad de olika samhällskropparna står för. De fridfulla vill stå neutrala i frågan, men vill samtidigt fredligt verka för att de olika grupperna ska komma överens. De tappra är splittrade i två grupper och även om de vill strida mot den del av de lärda som gjort uppror mot de andra, är det få av dem som kan tänka sig att leva som falanglösa. De ärliga kan för en tid erbjuda dem skydd, men står tandlösa när det väl drar ihop sig.

Och som det drar ihop sig. Teknologin som används till gott kan när som helst vändas till något ont och i den här boken är de onda från de lärda speciellt intresserade av de divergenta. Det finns en motvilja hos de divergenta att avslöja sig själva, men de blir tvungna att träda fram. Triss upptäcker att hon till och med bland de divergenta är ett unikum och möts både av respekt och av rädsla. Här förklaras också den här bokens titel, Insurgent. Det är bara två saker (av många!) i den här boken som ger läsaren ståpäls!

Det är i det här läget bokens genialitet blir tydlig. Som läsare kan man applicera sina omvärldskunskaper på olika delar: de olika falangernas motsvarighet i världspolitiken där t.ex. de fridfulla likt ett FN-organ verkar för varje människas rätt utan att för den sakens skull gå till attack. Detta på gott och ont. Synen på de falanglösa och på de divergenta visar på rädslan för det främmande och motviljan att själv avstå från sitt välstånd för att andra ska kunna få det bättre. Den visar också på rädslan för det okända: man vet vad man har nu, men inte vad man får sedan.

Kärleken mellan Triss och Tobias spirar, men är skör. Triss vill inte och kan inte berätta allt för honom, eftersom hon är rädd att han inte ska kunna älska henne om han visste vad hon har gjort. Skulden över att vara den som har överlevt och att ha varit den som har dödat, till och med människor hon kände och älskade, gör att hon nästan går under. När Triss måste alliera sig med Tobias värsta fiende, fadern, förstår hon att det kan innebära slutet för dem.

Skulle Triss vinna över Katniss om de möttes i verkligheten? Eller om de möttes i en bok, för den delen. Först tänker jag ja! Men kanske inte, eftersom Triss ju möter sig själv och har svårt att ta sig ur den knipan. Sedan får jag dåligt samvete, eftersom jag måste vara lite lojal mot Katniss. Sedan måste jag ruska på mig och påminna mig om att det handlar om bokkaraktärer. Jag måste också slå mig själv på fingrarna, då jag för bara någon bok sedan påstod att Divergenttrilogin orättvist kommer att jämföras med just hungerspelen. Det är sådant man får lämna över till den lyckliga litteraturvetenskapsstudent som vid ett universitet bestämmer sig för att jämföra hjältinnor i fantasytrilogier. May the odds be ever in your favour om du är divergent.

Bok och bild från förlaget.

tisdag 10 september 2013

Torka aldrig tårar utan handskar, del 3: Döden - Jonas Gardell

Jag tycker att Jonas Gardell är helt fantastisk, speciellt i skrift. Jag följer honom på facebook och twitter och rörs ofta av hans korta inlägg. I dag publicerade han en status som talade om att någon har planterat en rosenbuske i Koppom. Samme någon har skrivit en lapp som löd: "Till minne av Rasmus Ståhl. /Benjamin". Böckerna om Rasmus och Benjamin och historien om bögpesten, alltså en vacker historia om kärlek mellan två människor och samtidigt en berättelse om en sjukdom som vid den här tiden piskade upp ett oerhört människoförakt, har rört mig. De här böckerna lever med mig och jag tänker ofta på dem.

I den avslutande delen av romanserien Torka aldrig tårar utan handskar, den del som heter Döden, förstår man redan på titeln vad den kommer att handla om. I boken växlar berättarperspektivet mellan i huvudsak två personer, Benjamin och Jonas Gardell själv.

Benjamin sitter vid livskamraten Rasmus sida när döden bara är några andetag bort. Vid sjuksängen berättas händelser genom minnesbilder som alla börjar på ungefär samma sätt: barndomen och en sorts andra födelse när steget mot att leva ett fullt liv togs. Hur fin filmatiseringen än var kan det inte mätas mot böckernas storhet. Lars-Åke och Seppo får mer utrymme i boken och jag som tyckte så bra om Lars-Åke njuter av att få följa hans livshistoria.

Det är svårt för mig, född i slutet av 70-talet, att förstå synen på homosexuella under 80-talet. Det är svårt att förstå att människosynen, inte bara hos enskilda individer utan i ett helt samhälle, genomsyrades av förakt och avsmak. I dag är prideparaden en av de enskilt största händelserna i Sverige och det finns både sambolagar och nu mera möjlighet att ingå partnerskap mellan samkönade personer. Till och med i kyrkan, denna en av samhällets mest konservativa institutioner.

Och ändå - samtidigt - är det inte många veckor sedan Emma Green Tregaro målade sina naglar i regnbågens färger för att i nästa stund bli både kritiserad och kallad gayikon. Det säger mycket om vårt samhälle och om vår människosyn.

Jonas Gardell berättar om sjukhusens ovilja att ta emot de drabbade, om sjukvårdens ovilja att vårda, om lagstiftningen som blev kontraproduktiv genom att många homosexuella istället undvek att testa sig. Det blir lite grann en historielektion, men det är lätt att förlåta. Allt går inte att berätta genom att väva in i bokkaraktärernas livsöden. Döden är på alla sätt påtaglig och Gardell beskriver så målande hur det kan vara lika jobbigt att vara överlevande som det är att vara dödsdömd.

Föräldrarna till de drabbade lever med sin skam: att inte alltid kunna älska sitt barn villkorslöst. Att inte kunna berätta sanningen för sina vänner. De skriver i begravningsannonsen att de sörjande ska tänka på cancerfonden, eftersom de inte kan skriva ut vad som verkligen orsakade sönernas död. Föräldrarna får också framföra de kritiska rösterna. De som anklagar de homosexuella för promiskuitet och som underförstått menar att de får skylla sig själva. De kan inte låta bli att tala om att det här aldrig hade hänt om de hade levt anständigt. Rasmus mamma blir frustrerad och frågar varför allt måste handla om sex. Varför måste allt handla om penetreringen, undrar hon. Jag undrar faktiskt också det ibland, för ibland ligger betoningen mer på sexet än på relationerna. Kanske är det ett medvetet drag av Gardell?

Hur som helst är böckerna ungefär hur bra som helst, för att inte säga viktiga. Förhoppningsvis kan vi lära oss någonting av historien, om inte annat än att aldrig glömma.


söndag 8 september 2013

Den femte vågen - Rick Yancey

Min man tycker att jag ska ta en vit vecka. Inte från alkohol då, utan från böcker. Det går inte. Jag är fast. Jag ska inte ens låtsas att jag kan sluta när jag vill. Drog, ditt namn är dystopi, särskilt när det gäller den här boken.

I Den femte vågen möter vi Cassie, eller Cassiopeia som hon egentligen heter, döpt efter stjärnbilden. Det finns all anledning att vända upp blicken mot skyn, eftersom ett rymdskepp och utomjordiska besökare har gett sig till känna och de är inte fredliga. Cassie har överlevt de fyra första attackerna som riktats mot jorden och uppräkningen är är fasansfull:

Den första vågen har gjort allt mörkt. Elektriciteten är utslagen och alla tidigare sätt att kommunicera har i ett enda slag upphört.

Den andra vågen överlevde bara den som hade tur. Den tredje överlevde bara den som hade otur. En svår pest drabbar befolkningen och minimerar den från nio miljarder till tre.

Den fjärde vågen gör att människorna inte kan lita på någon, speciellt inte på varandra. Det handlar lika mycket om psykologisk krigsföring som beväpnad och Cassie tvingas ta många svåra beslut på den väg som hon har lovat att hon ska gå. Hennes lillebror Sam blir bortförd av en grupp män som utger sig för att vara militärer och Cassie tvingas se honom åka iväg eftersom det verkar vara det enda rätta. Hon ger Sam ett löfte om att hon ska söka upp honom och det gör hon också, med fara för sitt eget liv.

Den fjärde vågen innebär att Cassie måste utgå från två regler: 1. Att skjuta först och fråga sedan. 2. Att leva ensam. Den andra regeln visar sig vara den svåraste att hålla, när hon efter att ha blivit skadad räddas och vårdas av en människa som hon vill lita på mer än någonting annat i världen. Ändå har hon en stickande känsla av att allt inte är vad det sägs vara.

Den femte vågen, den som läsaren får vara med Cassie när den uppdagas, den är allt både hon och läsaren fasar för att den ska vara, men jag kan varken avslöja den eller den fjärde vågen här. Boken måste läsas helt enkelt.

Den här boken ger mig mardrömmar, samtidigt som jag skrattar åt Cassies brutalt ironiska överlevnadsfilosofi. Den femte vågen är fantastisk och skrämmande, underhållande och varnande, men lika mycket är den en påminnelse om vad som är mänskligt och vad som utmärkande för mänskligheten. Kärleken, både mellan familjemedlemmar och mellan människor överhuvudtaget, kan vara mäktigare än alla utomjordiska bomber i universum.

Bok och bild från förlaget.

söndag 1 september 2013

Divergent - Veronica Roth


Beatrice, eller Triss som hon föredrar att kallas lite senare i boken, är sexton år och har en stor dag framför sig. När ungdomar fyller 16 ska de göra ett livsavgörande val, nämligen vilken falang de ska tillhöra resten av sina levnadsdagar. De kan välja mellan De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla eller De lärda. De flesta genomgår tester och uppvisar att de är lämpliga att stanna kvar där de är födda. De som ändå väljer en annan falang får finna sig i att leva åtskild från sin familj för alltid.

Valet är inte enkelt för Triss. Hon uppvisar färdigheter för att passa in i flera falanger, vilket är ovanligt. Personen som utför testerna hinner viska åt henne att hon är divergent, vilket ingen - någonsin - får veta. Triss förstår inte varför, men håller hemligheten för sig själv och ser till att ingen har anledning att bli misstänksam.

Triss väljer att tillhöra De tappra, trots att hennes mamma och pappa är rotade i De osjälviska. Väl där väntar trettio dagars hårda tester och Triss måste lära sig att tänka nytt, tala nytt och lägga bort sina osjälviska sidor. En av de första att ta emot henne, men långt ifrån med öppna armar, är instruktören Four. Han kan i ena stunden vara hänsynslös för att i nästa vara varm och omtänksam. Triss blir inte klok på den två år äldre instruktören och vet inte hur hon ska reagera i hans närhet, eller om hon ens kan lita på honom. Hon vet fortfarande inte vad det innebär att vara divergent men vill så förtvivlat gärna kunna fråga någon.

Under de hårda träningsdagarna kommer personernas värsta sidor fram och Triss förstår snart att vissa personer är redo att gå precis hur långt som helst för att komma högt upp i rankningslistorna. Samtidigt viskas det om att de olika grupperna i samhället börjar misstro varandra och att fullskaligt krig hotar att bryta ut. Mitt i allt detta står Triss och försöker överleva.

Den här boken kommer att bli hänsynslöst jämförd med Hungerspelen och Triss kommer att bli lika hänsynslöst jämförd med Katniss. Det finns vissa likheter, det tål väl att påpeka. Tänk dystopi, tänk överlevnad på bekostnad av andra människors liv, tänk uppoffring att ta någon annans plats och tänk en trilogi med en kallhjärtad maktgalning som vill undanröja alla hot. Det är spännande från första till sista kapitel och jag bävar inför fortsättningen. Det kan mycket väl vara så att jag måste peppa mig att läsa uppföljaren på engelska om jag inte kan stå ut att vänta på översättningen av Insurgent. Ny ungdomsklassiker på G, ni hör vad jag säger.

lördag 31 augusti 2013

Min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman (och hans superhjältekraft)

Elsa är lillgammal och Elsas mormor har aldrig riktigt blivit vuxen. Elsa wikipediar allt hon inte förstår och Elsas mormor svär åt allt som är obegripligt. Det blir en hel del wikipediande och en hel del svärande med andra ord. Inledningen av Fredrik Backmans senaste bok, Min  mormor hälsar och säger förlåt, är helt magisk. Elsa och mormodern har hamnat i arresten efter att under nattetid ha brutit sig in på ett zoo och vid upptäckt kastat bajs på poliserna. Djurbajs visserligen, men ändå.

"Alla sjuåringar förtjänar superhjältar. Det är bara så det är. Och den som inte håller med om det är faktiskt helt dum i huvudet." Det är den exakta inledningen och Elsas mormor är faktiskt en superhjälte. Hennes superhjältekraft är att sudda bort tråkiga minnen som att en sjuåring har jagats och slagits på skolgården för att hon är annorlunda. För att sudda ut minnet kan man behöva göra någonting drastiskt, till exempel som att bryta sig in i ett zoo och kasta bajs på poliser. Djurbajs visserligen, men ändå.

Elsa och hennes mormor har ett hemligt språk på vilket mormodern berättar sagor om ett fantastiskt land där alla är annorlunda. Figurer och människor och händelser som gör världen till en lite bättre plats och som Elsa besöker varje natt när hon har varit för rädd för att somna. Elsas och mormoderns tid är utmätt och Elsas mormor ger henne en svår, men inte omöjlig uppgift: hon ska lösa hemliga uppdrag och lämna brev till människor med hälsningen "Min mormor hälsar och säger förlåt".

Under tiden som Elsa löser de här uppdragen märker hon att mormoderns sagovärld och den verkliga flyter ihop med varandra. Alla människor i hyreshuset där de bor spelar någon sorts roll i de fantastiska sagorna som Elsas mormor har berättat. Mormodern visar sig vara en kvinna med många ansikten och när det förflutna knackar på som gångna julars ande blir det ibland lite för mycket verklighet för Elsa att hantera.

Persongalleriet är helt fantastiskt för här trängs kaffepimplande Lennart och Maud som bakar drömmar, "För när mörkret mörkret är för stort för att orka med och för många saker har gått sönder på alltför många sätt för att de ska gå att laga igen, då vet faktiskt inte Maud vad man ska använda för vapen om man inte kan använda drömmar". Här finns Britt-Marie och Kent som är någon sorts självutnämnda ordningsvakter med bostadsrättsdrömmar och som gärna talar om vad allting kostar. Här finns pojken med syndrom och hans mamma som är noga med att låsa dörren. Här är fyllot som lever rövare på nätterna, ett monster och en jättestor varelse som i en annan verklighet skulle kunna vara en kamphund. Alla kan till en början verka vara mer eller mindre tokiga, de är svårare eller lättare att tycka om, men alla har - ska det visa sig - superhjältekrafter på sitt vis.

Ändå ler jag störst och bredast när Alf öppnar sin dörr, vresig och svärande. Jag tänker att han nog skulle kunna heta Ove, i alla fall i andranamn, för här finns karaktärsdrag hos en annan litterär hjälte, skapad av ovan nämnd författare.

Jag känner mig rörd och berörd, kanske till och med lite omrörd, fast på ett bra sätt. Det är nog Backmans superhjältekraft.

Bok och bild från förlaget.

måndag 12 augusti 2013

Gycklarens arv - Kersti Vikström

Esmeraldas liv består av många innan och efter. Innan hon fyllde tio år var hennes tillvaro en förhållandevis trygg plats och hon var lyckligt ovetande om hur världen runt omkring henne var beskaffad. Efter hon fyllt tio skiljs hon brutalt från sina föräldrar och hon får se en annan, mycket fulare del av världen. Innan hon träffar Storm, den upproriske mannen som tillhör ett förtryckt folk, är Esmeralda en sådan som läser av omgivningen och försöker göra andra tillfreds medan hon efter några möten med Storm utvecklas till en helt annan människa.

Jag var faktiskt inte så jättepepp på att läsa den här boken och skämmigt nog berodde det en del på omslaget. Omslaget har alla möjligheter att locka en läsare, speciellt när det är unga läsare som ska lockas, och den här har varken bild eller typsnitt som passar ihop med innehållet. Boken däremot blev en härlig läsupplevelse! Jag började läsa lite så där medan jag stod och lagade mat, med ett öga på spisen och ett i boken. Sedan hände någonting och det var omöjligt att lägga ifrån sig boken. Esmeraldas öde är så spännande och hennes unga person blir någon att identifiera sig med. Hon kan ställa frågor som besvaras av andra så att (den unga) läsaren hänger med - och det är snyggt gjort.

Romanen väjer inte heller för det vuxet skrämmande, utan orättvisor, prygling, dödsstraff, prostitution och våldtäkter nämns och hotet från farliga män hägrar hela tiden för Esmeralda. Det är en svår balansgång det där, att låta det vara skrämmande men utan att gå för långt. Kersti Vikström är bra på att balansera i det fallet. Bilden av samhället som skildras ger i alla fall mig en medeltida känsla, där feodalism och högherrar för olika landområden sluter pakter och söker allierade. För att det ska finnas herrar måste det dock finnas undersåtar och de förtryckta i landet tänker inte längre stillatigande se på när folket blir nedbrutet av några få.

En skön tanke och kanske också bokens budskap handlar till syvende och sist om berättandets kraft. En saga berättad av en gycklare kan få maktens män att skälva samtidigt som det kan tända hopp i en utslagens ögon. Gycklaren och Esmeraldas relation till densamma kan bara avslöjas för den som läser boken, vilket jag tycker att man ska göra.

Bok och bild från förlaget.

söndag 28 juli 2013

Jacobs värld - Jodi Picoult

Jodi Picoult har skrivit sin bästa roman hittills om du frågar mig, Jacobs värld. Jacob är diagnostiserad med Aspergers och har därför sina egenheter. Han färgsorterar sina kläder efter regnbågens färger, men undviker färgen orange, tycker inte om kläder med lappar eller knappar, ser samma program (Crimebusters) varje dag 16.30, tycker inte om beröring, undviker ögonkontakt, kan inte läsa av sociala koder och förstår inte bildliga uttryck. Till sin hjälp i sitt vardagsliv har han mamma Emma och brodern Theo, vars vardag rutas in av Jacobs rutiner. Jacob får t.ex. alltid duscha först och har en färg på maten beroende på vilken veckodag det är.

Jacob är förutom detta dessutom besatt av brottsplatser och har lärt sig allt om fingeravtryck. Han har skapat en egen anordning för att lyfta fingeravtryck och tjuvar åt sig olika föremål för att pröva på sina färdigheter, inte minst till Theos stora förtrytelse. Med sin polisscanner händer det till och med att han cyklar iväg till en brottsplats när han hör ett larm. Polisen kör iväg honom, men Jacob får kontakt med en utredare, Rich, när han faktiskt hjälper polisen att klara upp ett brott.

Ytterligare en viktig person i Jacobs värld är assistenten Jess, som övar Jacob i vardagliga situationer som att småprata, hantera konflikter och att förstå bildliga uttryck. Att hålla sig i skinnet skulle Jacob utan hennes hjälp tolka bokstavligt och därför nypa sig i huden. Allt kompliceras dock när Jess hittas död och allt tyder på att Jacob hade någonting med hennes död att göra. Då kopplas advokaten Oliver in och en sida av rättsväsendet, den som visar att det är viktigare att döma någon än att ta hänsyn till en persons handikapp, målas upp.

Alla kommer till tals i den här boken. Mamma Emma berättar hur det är att ha en autistisk son och hur hon misstänker att barnvaccinationerna har någonting med störningen att göra. Brodern Theo berättar hur det är att inte kunna ta hem kompisar och att bli "guilty by association", både socialt och senare rättsmässigt. Den oerfarne advokaten Oliver spelar med och är skönt öppensinnig inför sin klients speciella natur. Utredaren Rich är skeptisk till Jacobs person och tycker mest att hans beteende pekar på att han är skyldig. Just detta, skiftet av berättarperspektiven, är bokens stora behållning. Det är oerhört skickligt gjort att beskriva samma skeende ur flera personers synvinklar, och Jodi Picoult hakar i de olika perspektiven så att de blir som en kedja genom hela berättelsen.

Upplösningen är intressant, med ett slut som både förvånar och förbryllar, och boken är verkligen läsvärd. Min man, som har arbetat med just aspergerelever, började läsa boken efter det att jag i stora drag berättat vad den handlade om. Han tittar upp nu och då och berättar hur hans elever resonerade och uppförde sig, så det borde ju vara ett kvitto på att det är trovärdigt och intressant.

Utgiven av Lind & Co och här kan du läsa en annan recension.

lördag 20 juli 2013

Farlig förmåga - Jessica Spotswood



Cate, Maura och Tess är systrar i ett sekelskifte där kvinnor är speciellt utsatta, eftersom de när som helst och på vilka grunder som helst kan bli anklagade för att vara häxor. Det stora problemet för systrarna ligger i att de faktiskt är häxor. Cates hela liv går ut på att uppfostra systrarna, dölja och lära dem hantera sina förmågor, samtidigt som dagen för hennes tillkännagivande närmar sig. Samhället styrs av ett brödraskap som predikar kvinnans underordnande, hennes oklokskap och hennes bräckliga sinne. När hon fyller sjutton måste hon därför göra ett tillkännagivande där hon berättar om hon ska gifta sig eller gå med i en systerlig orden där hon förväntas tjäna samhället.

Cate står inte utan giftaserbjudanden och när barndomskamraten Paul friar borde hon vara lycklig. Giftermålet skulle innebära stor frihet och dessutom en möjlighet att se världen. Dessutom tycker Paul om henne och de skulle säkert få det bra tillsammans. När Cate blundar ser hon dock bara Finn framför sig - bokhandlarsonen som oväntat påverkar henne starkare än hon kan hantera. Hennes magiska förmågor slår bakut och orsakar sådana förvandlingar av omgivningen att inte ens systrarnas samlade krafter kan trycka tillbaka förtrollningen.

När hotet om häxanklagagelserna hela tiden hägrar gör det att alla försöker undvika att göra misstänkta handlingar. Därför blir Cate minst sagt förvånad när hon upptäcker att det finns fler av hennes sort och mycket närmare än hon någonsin skulle kunna tänka sig. Det finns också en profetia som säger att systrarna är hotade och att någon av dem kommer att göra någon av de andra illa... Det känns för systrarna otänkbart, men under de pressade förhållandena kan vad som helst hända.

Naturligtvis slutar det så spännande att jag knappt kan bärga mig till dess del två kommer ut. Ändå är inte den här boken, Farlig förmåga, alldeles enkel. Det finns en skön nivå på språket som utmanar och som knyter associationer till långt mycket vidare begrepp än vad som faktiskt nämns. Det är snyggt, tycker jag, och jag tänker då och då att boken både underhåller vana läsare, samtidigt som den utmanar den mer ovane. Systrarna är pryda och vaktar sitt goda rykte, samtidigt som de brännande heta känslorna en tonåring känner beskrivs så bra att man själv får fjärilar i magen. Klassikerna i bokväg nämns, varningar för litteraturens (den romantiska) påverkan uttalas och de kvinnliga dygderna (sömnad, språk och musicerande) framhålls. Bra. Möcket, möcket bra.


Bok och bild från förlaget. 

torsdag 18 juli 2013

Nemesis - Josephine Angelini

Helenas tidigare beslut och handlingar har lett till att gudarna har kunnat lämna Olympen och trots att hon grämer sig över detta förstår hon också att hon har blivit manipulerad. När det drar ihop sig inför den sista striden släpps alla krafter lösa och samtidigt som gott står mot ont är det lika tydligt att gråskalan är svår att förhålla sig till. Det är just den här gråskalan som gör den här boken, eller hela trilogin för den delen, intressant. Jag kan inte avslöja vad som händer med de olika karaktärerna, men deras öden är verkligen inte antingen eller utan bitterljuva i de flesta fallen. Man kan till exempel förlora någon utan att den personen dör och i andra fall finns det andra hinder som verkar oöverstigliga.

Det är blodigt, romantiskt, skrämmande (våldtäkt!) och samtidigt humoristiskt i denna avslutande del, Nemesis.

Det kan låta hur supertöntigt som helst med en berättelse om unga vackra människor som föds som arketyper, bundna att återupprepa historien med blodshämnd, uppror mot sina föräldrar och uppfyllande av profetior. Det är inte töntigt alls, utan tvärt om spännande och läsvärt. Visst är den här trettiofemåriga hjärnan lite i äldsta laget för att fullt ut ta till sig historien om Helena och Lucas, men som svensklärare (med ett i vanliga fall rätt svalt intresse för den grekiska gudavärlden) ler jag och hoppas att någon tonåring med vurm för söta kärlekshistorier ska hitta en stunds njutning i den här bokserien.

fredag 5 juli 2013

Blunda och hoppa - Sarah Dessen

Den här boken kan verka vara av det slag som det går tretton på dussinet av, men inget kan vara mer fel. De tre tidigare böckerna av Sarah Dessen är ganska lika varandra, men den här sticker ut och gör det på rätt sätt. Den är lite svartare, lite vuxnare och lite bättre. Bara en sådan sak att den handlar om sommaren efter high school. Lysande! Det behövs fler böcker om post gymnasium. Lysande #2: att huvudkaraktären, Remy, avverkar pojkvänner och dejter på löpande band och utan skam- eller skuldkänslor. Super gör hon också emellanåt, så hellylleamerikanskan lyser med sin frånvaro och det är just helylletjejen man mött i Dessens tidigare böcker.

Kanske är det inte så underligt att Remy är skeptisk när det kommer till kärlek. Hennes mamma är inne på sitt femte äktenskap och har överlåtit all planering och alla detaljer åt den strukturerade dottern med det välsmorda munlädret. Hon är en stenhård förhandlare och får in priser och offerter som hon antar eller förkastar. När hon arbetar extra i en skönhetssalong tar hon ingen hänsyn till de rika och mäktiga som förväntar sig specialbehandling, utan kan tvärt om ställa hårda krav för att sedan avsluta telefonsamtalen abrupt.

Tillsammans med tjejkompisarna Jess, Lissa och Chole diskuterar Remy livet, kärleken eller bristen på den samtidigt som de dricker cola i olika varianter på en bilhuv. Skönt amerikanskt. Livet är ordnat för Remy. Hon har listor som prickas av och rutiner som följs, oavsett om det gäller att städa sitt rum eller att göra slut med killar. Men så möter hon Dexter. Eller, kanske ska man säga att han möter henne. Han är allt det där som hon inte är: oordnad, betalar inte räkningar i tid, knyter inte sina skosnören och stoppar inte in skjortan. Han lever bohemliv i en fallfärdig kåk och delar huset med sina bandkompisar. En hund med loppor finns också med och Remy är återigen skeptisk. Å andra sidan, intalar hon sig, ska hon ju snart åka till andra sidan kontinenten när hennes tid vid anmärkningsvärda Stanford ska ta sin början. Lite roligt kan ju ha det med Dexter innan det är dags att skiljas åt. Det är bara det att Dexter inte visar sig vara som andra killar och då gäller inte de vanliga reglerna som Remy är van att följa.

Sommarläsning när den är som bäst. Den här har jag haft i handen när jag läste på stranden, när jag vände plättar åt barnen, när jag drack kaffe i lusthuset och när jag väntade i bilen utanför affären. Sarah Dessen är en mästarinna när det kommer till att ge läsaren fjärilar i magen och klumpar i halsen.

Bok och bild från förlaget.

torsdag 4 juli 2013

Edward Tulanes fantastiska resa - Kate DiCamillo

Edward Tulane är en vacker porslinskanin som omges av vackra saker. Han ägs av en flicka som börjar bli lite för stor för att ha med sig en kanin vart hon än går, men flickan, som heter Abilene, älskar sin kanin högre än allt annat. Problemet är bara att Edward inte älskar. Han är tvärt om ganska självgod och lyssnar uttråkat till samtalen kring middagsbordet. Han tycker ofta att han är förmer än andra, inte minst när det gäller andra leksaker i det fina huset, och därför är det till en början svårt att tycka om den här kaninen.

Abilenes mormor Pellegrina brukar inte berätta kvällssagor för Abilene, men en kväll gör hon ett undantag. Sagan hon berättar handlar om en självgod liten flicka som inte kan älska och vilket öde som därmed väntar den flickan. Sedan vänder sig Pellegrina mot Edward och viskar: - Du gör mig besviken.

Sedan börjar Edwards resa, som inte alls är särskilt fantastisk till en början, när Abilene tappar honom i vattnet under en kryssning. Därefter räddas Edward av en fiskare, han slängs på soptippen och hamnar i händerna på en luffare innan han används som fågelskrämma. Därifrån räddas han av en liten pojke som lämnar över Edward till en sjuk liten syster innan hans färd fortsätter igen. Liksom Edward börjar jag, och kanske ännu mer snart nioåriga sonen, att fästa sig vid de olika kaninägarna. Det är sorgligt när en ägare försvinner och det gör ont i hjärtat när en berättelse avslutas. Det gör också ont för Edward och han står snart inte ut med sina stora känslor. Han undrar vad det är för mening att lära sig att älska när det tar så ont när hjärtat brister.

Jag kan naturligtvis inte tala om hur det här slutar, men när vi hade haft högläsning fram till det tjugotredje kapitlet sade jag god natt till sonen och satte mig för att läsa ut boken. Jag var tvungen att få veta hur det skulle sluta och det slutar med tårar, i alla fall för egen del. Det är märkligt det där. Slutet är bra, rent utav tillfredsställande, men det ligger samtidigt en sorgsenhet över historien som vävts ihop. Den här fantastiska berättelsen fångar någonting som förekommer i det verkliga livet, men som många barn inte har hunnit uppleva ännu. Även om jag inte har upplevt det för egen del så har jag ju sett många i min närhet som resonerar precis som Edward, att det är ingen idé att fästa sig för mycket vid någonting, eftersom ingenting är bestående. Precis när Edward tänker så är det någon annan, mycket lik Pellegrina, som återigen upprepar orden: - Jag är besviken på dig.

När de här orden yttras, både första och andra gången, är det någonting som klickar till i mig. Det finns en styrka i just de orden. Att vara ledsen eller arg är en sak, men besvikelse kan svida ännu mer. Det är så snyggt berättat! Som litteraturvetare har jag stött på genren pikareskroman och detta är en sådan. I en pikaresk har vi en huvudperson som binder ihop flera olika berättelser, eller i det här fallet realistiska sagor, till en helhet. Han rör sig mellan olika samhällsklasser och tonen är lätt kritisk eller moraliserande.

Kanske är det tidigt att läsa den här boken för en snart nioåring, men den var minst lika givande för mig! Jag tror att vi kommer att läsa om den här berättelsen när pojkarna blir äldre. Det finns så mycket att diskutera och berättelsen ger en öppning för föräldrar och barn att prata om både kärlek och om sådant som gör ont.

Illustrationerna av den fantastiske Bagram Ibatoulline är väl värda att stanna upp vid och jag tog mig tid att googla andra av hans verk. Titta här till exempel.

Utgiven av Kabusa.

tisdag 25 juni 2013

De första tolv - Justin Cronin

OBS! För kännedom: Stor spoilervarning längre ner i den här texten.

Jag trodde aldrig att jag skulle dras till den här typen av litteratur. Jag trodde aldrig heller att jag andlöst skulle vänta på en uppföljare. Jag intalade mig själv att 279 kr på Akademibokhandeln är för dyrt för att köpa - att jag kan vänta till dess jag står först i kö på biblioteket. Det kunde jag inte. Jag beställde den på Adlibris för 200 kr fraktfritt istället.

De första tolv tar vid där del ett, Flickan från ingenstans, slutade. Jakten på de tolv försökspersonerna fortsätter. De som är smittade med ett virus som förvandlar de bitna till blodtörstiga viraler. Ingenting för dig? Det trodde jag inte om mitt läsarjag heller, men det här är riktigt bra.

Justin Cronin fräschar upp minnet för den glömske och jag kommer snabbt in i vem som är vem. Nya karaktärer presenteras och de är föräldrar, barn eller barnbarn till de människor och varelser som man lärt känna i del ett. Det är ett snyggt drag som gör att hela berättelsen blir ännu mer intressant.

Handlingen då? Jo, nu bär det av. Nu ska de tolv, som i ärlighetens namn bara är elva efter förra bokens avslutning, ringas in och dödas. Ändå är det inte jakten som står i fokus, utan mer hur de olika människorna klarar sin vardag. Hotet från de kringvandrande viralerna vilar hela tiden över överlevarna, men samtidigt måste de äta, skita, älska och undgå att bli dödade av andra i sin närhet. Människorna har i de olika kolonierna bildat mer eller mindre hierarkiska system som används för gott eller ont. Selekteringen av människor där de tilldelas ett identitetsnummer visar många likheter med behandlingen av judar i Andra Världskrigets utrotningsläger. Hoppet lever dock och motståndsrörelserna når stora framgångar bl.a. genom att många också är redo att offra sina liv för ett högre syfte. Justin Cronin verkar inte ha någonting emot att ta livet av sådana som läsaren har fäst sig vid, utan kan tvärt om låta dem försvinna ur handlingen på de mest brutala vis.

Som religionsvetare tycker jag att bibelanalogierna är mäkta intressanta, även om det kanske är en övertolkning från min sida. Men 12 viraler och 12 Israels stammar. En frälsare - Amy, flickan från ingenstans. Amy som är hälften människa, hälften någonting annat och som efter ett avgörande ögonblick (OBS! Stor spoilervarning) kan man se offret, uppståndelsen och den kroppsliga förvandlingen direkt hämtat från bibeln.

Som så många andra "mittenböcker", då det här är del två av tre, handlar det i De första tolv om att utveckla intrigen efter den inledande prologen. Visst blir det en del transportsträckor, men det är ruggigt bra gjort. 683 sidor flyger förbi och sedan sitter man där och längtar till avslutningen.

onsdag 19 juni 2013

Hades - Josephine Angelini

Del två i Starcrossedserien och jag längtade på ett mycket pubertalt sätt efter att få veta hur fortsättningen efter del ett, Helena, skulle se ut. Böckerna har jämförts med Twilight, men det är en mycket orättvis jämförelse. Det här är mer moget och har en mycket större mytisk tyngd över sig, för att inte tala om att karaktärerna i de här böckerna är mer frigjorda och överlag mer trovärdiga som personer.

Uppföljaren heter Hades: Halvgudarna föds som arketyper och liknar därför sina historiska föregångare: den sköna Helena, Akilles, Paris, Hektor, Medusa, Ares, Eris, Daphne... Gudarna och halvgudarna kan inte bli sjuka i kroppsliga sjukdomar som sådana vanliga människor insjuknar i. Den enda sjukdomen de kan drabbas av är galenskap och Helena förstår att någonting mycket allvarligt händer henne när hon utsätts för de svåra prövningar hon är född att göra. Plötsligt skadar hon sig och hon börjar oförklarligt blöda näsblod. Oraklet förebådar stora olyckor för henne och Helena misstänker att hon inte har lång tid kvar att leva.

Hennes uppdrag är dessutom av den arten att hon förstår att det kanske bara kan sluta på ett sätt: hon är en nedstigare och måste besöka Hades, dödsriket, som till stor del påminner om ett helvete, må vara ett mycket geografiskt sådant. Hon lever åtskild från Lucas, men dras trots det till honom. Inte blir det lättare när hon i dödsriket möter Orion, en i rakt nedstigande led ättling till Adonis. Denna vackre man har förmågor som ingen annan i gudahistorien kan mäta sig med, men ändå kan Helena inte fullt ut lita på honom.

Det här är omåttligt spännande och dessutom väldigt välskrivet. Josephine Angelini arbetade som bartender innan hon sålde rättigheterna till böckerna för ett sjusiffrigt belopp. Det gjorde hon rätt i (det sjusiffriga beloppet, bartenderjobbet kan jag inte uttala mig om). Det här är riktigt bra. Nu måste jag bara ta ställning till huruvida jag ska ställa mig i kö på bibblan för att få tag på del tre, Nemesis, eller om jag ska köpa den för 120 kr på Adlibris. Det andra i bokhögen ska avhandlas först och sedan får vi väl se.

tisdag 18 juni 2013

Kaddish på motorcykel - Leif Zern

Själva titeln, Kaddish på motorcykel, ramar in den här berättelsen fint. Författaren Leif Zern berättar om sin uppväxt i efterkrigstidens Sverige som son till Simon, en sällsamt assimilerad ortodox jude. När farmodern dör utförs alla ritualer; revan i klädnaden, tvagningen, begravningen och... kaddish, bönen över den döda. Detta ska göras två gånger per dag under elva månader. Judendomen kan framstå som en mycket pliktetisk religion, men författaren filosoferar kring detta på ett sätt som gör det lättare att förstå. Halacha presenteras här mer som avsikten att bygga rum av helighet kring livet, än att handla om lagar och regler. Halacha är mer vägen än lagen, någonting man följer. Utan ritualer och lagar blir vi inte bättre än djur. Lagen gör oss till människor.

Problemet uppstår när familjen åker ut till sommarhuset. Ska pappan åka med familjen ut, eller stanna inne i stan? Om han stannar i stan bryter han inga regler när han tar sig till synagogan. Om han åker ut till sommarhuset måste han bryta mot reglerna om att färdas med hjul och handskas med pengar, till exempel på shabbas, sabbaten. Sällan har jag läst så finstämd beskrivning av ett folk i minoritet. Hur diskussionerna går kring det välsignade polettsystemet, där vissa menar att man kommer undan hanteringen av pengar, medan andra menar att det är att sätta likhetstecken mellan poletter och pengar. Jag skrattar högt flera gånger när jag läser den här boken. Leif Zern berättar att det i shul inte diskuteras hur man ska tro eller ens vad man tror på, utan vilka regler som är viktiga och hur man kan omtolka dem för att passa in i ett samhälle som inte är anpassat till en abrahamitisk religion med tusenåriga anor.

Det här är ett mycket kärleksfullt och lågmält porträtt av en far som håller sina plikter utan att förlamas av dem. Det finns en ortodoxi över sättet att leva, men det blir aldrig fanatiskt. Det blir en palett över en religiös tro som ofta krockar med samhället, men med filosofiska förklaringar till varför någonting givet kan ses på ett annat sätt utan att ge avkall på kärnan i poängen. Till exempel fortsätter inte författaren med sina filosofistudier trots att hans professor (och uttalad religionskritiker) uppmuntrar honom. Detta efter att tillsammans med sin far ha sett uppsättningen av "Den tionde mannen" som anspelar på minjan, att det krävs tio män för att kunna fira gudstjänst.

I övrigt presenteras det judiska livet med allt vad det innebär. En jude, vad är det? Leif Zern anses av vissa bara vara en halv jude, eftersom han mamma inte är född judinna. Andra menar att han är precis lika judisk, eller icke-judisk för den delen, som någon annan. Här resoneras om tallis och tefillin, om chevran, conversos och maranos. Här nämns jizeit och jiskor och förklaras för den som inte vet vad det innebär. Jag visste innan vad det betydde, men aldrig har jag väl fått det presenterat för mig i en kontext som gör innehållet begripligt och inte minst motiverat. Den mörkare sidan av innehållet är naturligtvis antisemitismen, det ständiga hotet som kulminerar i och med andra världskriget. Det ser olika ut, presenteras i olika former och av alla typer av människor. Det är mer eller mindre tydligt och mer eller mindre uttalat, men det svider lika mycket varje gång.

Jag vet inte vad som tilltalar mig mest med den här boken. Om det är det judiska, som gör att min förståelse för det judiska livet blir större, eller om det är det kärleksfulla porträttet av en far. Det spelar kanske ingen roll. Bra är det i alla fall.

måndag 17 juni 2013

Populisten - Thomas Bodström

Populisten är den senaste av utkomna böcker som jag slukade på en halv dag. Det bästa med boken är Bodströms gliringar till det egna jaget (ja, jag vet att jag är lättroad) och de delar som handlar om vad som händer bakom kulisserna i den politiska världen. Jag sitter ständigt och undrar hur mycket av det han beskriver förekommer i verkligheten. Det som är mindre bra med boken är framför allt språket. Det flyter som en vårbäck när de politiska och juridiska skeendena beskrivs, medan det stockar sig när de mer känslomässiga scenerna ska spelas upp. Slutet är t.ex. en lång räcka uppräkningar av vad som hände efter den dramatiska vändpunkten.

Själva handlingen då? Jo, den är både spännande, dagsfärsk och aktuell. Dataintrång och telefonhackning i regeringshuset. Mediarapportering på suspekta nyhetssajter med innehåll av både förvanskad och komprometterande art. Hot mot ministrar och terroristhot mot flygplatser. Mitt i allt detta ska Mattias och Susanne få sitt gemensamma liv att gå ihop. De har flyttat ihop och försöker hitta rutiner och vardag i varannanveckaslivet med Mattias barn, vilket inte är så lätt när den äldsta, en flicka på 14 jordsnurr, tar ut svängarna i sin pubertet.

Kalla mig lättroad, men jag tycker om det här. Det är några timmars svensk spänning med svensk dramatik och svensk upplösning. Perfekt sommarläsning, med andra ord.

söndag 16 juni 2013

Inferno - Dan Brown

Han blir ständigt nedskriven, Dan Brown. Han kanske inte sörjer det alltför mycket, utan skrattar nog snarare hela vägen till banken eftersom läsarna troget köper böckerna och slukar dem för vad de är: faktaspäckade spänningsromaner om sådant som är aktuellt i tiden. Da Vinci-koden handlade om Jesu roll och liv, Änglar och demoner handlade om påvens mänskliga gestalt samt om katolska kyrkans inställning till vetenskapen, I cirkelns mitt om eventuellt liv ute i rymden och en har jag glömt namnet på, men den handlade om (vill jag minnas) telefonavlyssning och e-postövervakning.

Man vet vad man får. Det är ungefär som den där flickan i en Cole Porter-sång - alltså inget som frångår mallen. Brown levererar en skurk, ett problem som ska lösas under tidspress och professor Robert Langdon är den godhjärtade riddaren som tillsammans med en vacker kvinna (som han för övrigt inte är det minsta sexuellt attraherad av) ska ställa allt till rätta.

Den här boken, Inferno, är inget undantag, men den bjuder faktiskt på några överraskningar. I romanens inledning vaknar Langdon upp på ett sjukhus med minnesförlust och bara några sidor senare har han utsatts för ett mordförsök. Han flyr tillsammans med den unga läkaren Sienna Brooks och när de finner en behållare med ett gömt meddelande som anspelar på Dantes Inferno kan jakten börja.

Visst är det så att man kan störa sig på att Langdon mitt under en språngmarsch som gäller liv och död ändå hinner reflektera över bysantisk arkitektur eller hur gamla anor en viss kryddmarknad har, men det gör mig inte så mycket. Romanen utspelar sig i huvudsak i Florens och eftersom jag nyligen varit där tycker jag att historielektionerna jag får blir riktigt intressanta. Många anspelningar görs på Langdon som snabbtänkt och man får genom andra personer veta hur imponerande hans intellekt ter sig i dessa pressade situationer, men jag väljer att blunda lite samt att läsa lite snabbt och översiktligt. Då står man ut med de där lite klumpiga passagerna.

Det nya greppet i den här boken är den genetiska krigsföringen, eller genetiska terrorismen om man vill kalla det för det. Det finns en tydligare domedagskänsla i den här romanen och lite nya grepp tar den gode Brown både när det gäller tjejen och när det gäller intrigen. Han har skrivit fast sig, säkert både på gott och ont, eftersom han inte kan skriva ytterligare en bok utan att helt och hållet avsluta händelseförloppet från den här.

Som litteraturvetare kan man naturligtvis njuta av Dante-lektionerna som Inferno erbjuder. Inferno är en av tre delar i Den gudomliga komedin och berättar om Dantes vandring ner till Helvetet. Om man kan någonting om detta innan man läser så är detta en uppfräschning av detaljerna och om man inte kan någonting alls innan man läser kan man ändå vila i förvissningen om att Brown kommer att berätta, och det detaljerat, om precis allt som finns att veta. Han hinner till och med kommentera versmåtten i originalskriften, men återigen: det stör inte mig.

Sedan lär man sig ju faktiskt också en hel del. Ta till exempel ordet karantän. När pesten härjade under medeltiden beslutade man att skepp först måste ligga ankrade utanför hamnen i fyrtio dagar innan de fick komma i land. Italienskans ord för fyrtio, quarantena, har gett namn åt just denna företeelse.

En regnig dag är det här precis vad min hjärna, som från och med i förrgår tog semester, behöver och mäktar med. Vill man vara pretentiös kan man läsa Ian McEwan eller P.O. Enquist. Vill man vara pretentiös och ändå läsa den här boken kan man fördjupa sig i sina Dante-studier. Jag vill bara bli underhållen och känna att jag faktiskt fortfarande är läskunnig och då finns inget bättre än sådana här böcker.

onsdag 12 juni 2013

Livet efter dig - Jojo Moyes

Ibland går livet i stereo. Jag ser en film som handlar om en oväntad vänskap mellan en vårdnadstagare och en assistent (En oväntad vänskap). Jag ser en annan film om en tjej som blir sällskapsdam/assistent åt en blind kille (E.G.O.). Jag går in på biblioteket och lånar en bok eftersom författarnamnet gör att det ringer en liten klocka. Jojo Moyes är ett namn som liksom sätter sig. Man blandar inte ihop henne med någon annan, även om Mo Yan innehåller ungefär samma bokstäver.

Polis - Jo Nesbø: Äntligen!


Boken sålde slut på två dagar i Norge. Det är förståeligt.

Det står på framsidan att det är en Harry Hole-roman, men det går väl inte? Han dog ju? Och om man inte är helt övertygad om att han faktiskt dog i den förra boken så blir man övertygad om det senare. Det ligger nämligen en man på sjukhuset som har polisövervakning dygnet runt, på grund av att det finns onda krafter som vill se honom eliminerad. Mannens namn förblir hemligt eftersom han är riktigt illa ute.

Han gör någonting speciellt, Jo Nesbø, när han skriver. Att polisen inte är alltigenom god, det är visst och sant, men inte heller skurken är alltigenom ond. Kanske är det Nesbøs förmåga att fånga det allmänmänskliga som gör att jag ändå har en fot kvar i deckarträsket när jag försöker lämna alla andra deckarpölar. Många kriminalromaner tappar attraktiviteten när deras huvudpersoner stagnerar i någon sorts tonårstrotsighet när det gäller förhållningssättet gentemot auktoriteter. Sådan är inte Harry Hole. Han växer upp. Omvärderar vad som är viktigt i livet. Håller sig på mattan. Visst river det och sliter i honom, både när det gäller arbetet som ska utföras, men även när det kommer till alkoholen. Sedan, när mattan dras undan under hans fötter, blixtrar han till och blir som en hämndlysten furie. Seriemördaren som härjar går synnerligen diaboliskt till väga när han kallar poliser till tidigare brottsplatser och avrättar dem på samma sätt som de tidigare offren. Nesbö drar sig inte för att ha ihjäl människor och boktiteln visar tydligt på vilken kategori som är mest utsatt i den här romanen: Polis.

De sexhundra sidorna bara svischade förbi eftersom jag såg till att få sitta ostörd en hel dag. Vinddraget som uppstod när jag bläddrade och bläddrade för att snabbt få reda på vad som skulle hända och hur det skulle gå kan ha orsakat en liten förkylning, men det var det i så fall värt.
Bok och bild från förlaget.

måndag 10 juni 2013

Starcrossed: Helena - Josephine Angelini

Vilken positiv överraskning det här blev! Jag valde den, håll i er nu, tack vare omslaget. Det är en snygg bok med dramatiskt utseende i svart och guld. Jag störde mig tidigt på vissa formuleringar och suckade irriterat över den ibland fumliga översättningen. Sedan glömde jag allt sådant och läste vidare för att få veta vad som skulle hända och hur allt hängde ihop.

Helena är vacker på ett sätt som tar andan ur betraktaren, oavsett om personen är av samma eller motsatt kön. Ändå hatar hon uppmärksamhet och blir ofta klumpig och generad under andras blickar. Som person är hon lugn och timid och vill göra så lite väsen som möjligt av sig. Därför är det mycket oväntat, inte minst för henne själv, att hon flyger på den nya killen Lucas i korridoren och försöker döda honom med sina bara händer första gången de får syn på varandra.

Om inte det fångar läsarens uppmärksamhet vet jag inte vad som saknas. Det är en bra och dramatisk början. De första ledtrådarna till det mytiska innehållet kommer när person efter person presenteras: Cassandra, Creon, Hector, Castor, Daphne och Jason. Den grekiska mytologin skrivs in i den här berättelsen med kärleksfulla blinkningar till Homeros som historieskrivare samt till historiska verk som Iliaden, Odysséen och Aeniden. Man behöver inte vara litteraturhistoriskt intresserad för att tycka att det här är intressant, men visst ger det en extra krydda.

Helena och de flesta i den nyanlända familjen Delos är halvgudar, skapade och formade som arketyper ur den grekiska gudavärlden. Som sådana har de fått olika gåvor att använda på gott eller ond. Det visar sig att gudaätterna ligger i strid med varandra och familjen Delos är en utbrytargrupp som inte vill leva tillsammans med sina mer fanatiska ättlingar. Helena är till en början helt omedveten om sina speciella förmågor och det blir familjen Delos som hjälper henne att utvecklas som halvgud. Samtidigt spirar en komplicerad kärlek mellan Helena och Lucas: de kan inte vara ifrån varandra, samtidigt som Lucas är mycket noggrann med att inte komma henne för nära. Varför han uppför sig så visar sig mot slutet av boken.

Likheterna med Twilight är många: Helena är Bella; den lite klumpiga och fula ankungen som ska utvecklas till en svan; Lucas är Edward med sina superkrafter som han använder på ett alldeles fullkomligt och för sin ålder moget sätt; syskonen och kusinskaran representerar den goda, den bittra, den slagsvillige, den lågmälde osv. Kanske är jämförelserna orättvisa, för de stör inte mig. Det blir intressant, är spännande och jag vill efter avslutad läsning genast låna del två, Hades, för att få reda på hur berättelsen fortsätter. Det är sådana här böcker jag önskade fanns när jag själv var tonåring.


söndag 9 juni 2013

Och bergen svarade - Khaled Hosseini


Romanen inleds med en saga som berättas för två barn: Ett fasansfullt monster rövar bort ett barn från varje by och föräldrarna står skräckslagna vid sidan om, utan att kunna göra någonting. Så berättas det att den yngste pojken, faderns favorit, blir det barn som förs bort och fadern blir sjuk av sorg. En dag reser sig dock fadern upp och går iväg för att leta reda på sin son, även om det innebär att han kommer att dö i sina försök att göra så. När han väl hittar sonen blir uppdraget svårare: sonen har tillgång till porlande rent vatten och lummiga och skuggande trädgårdar att springa runt i, någonting som fadern aldrig kan ge honom. Tvärt om bor familjen i ett kargt område, utan tillgång till rent vatten och med en daglig kamp för överlevnad i det uttorkade landskapet. Fadern får två val där det ena innebär att han tar med sig sonen därifrån, medveten om att pojken kunde ha haft allt det fadern eftersträvat men aldrig kan ge honom själv. Det andra valet innebär att han lämnar pojken som redan glömt honom, dricker en dryck och går tillbaka till sin familj. Det fadern inte vet då är att drycken kommer att innebära att han själv glömmer att han har sett sin son igen.

Berättelsen ramar in det val som Abdullahs och Paris far står inför i verkligheten. Familjen svälter och de har inte råd att mätta alla munnar i huset samtidigt som den nya hustrun väntar ytterligare ett barn. När fadern sätter Pari i en liten vagn och gör sig redo att färdas till Kabul till fots, börjar Abdullah att följa efter. Fadern motar bort honom, puttar honom, slår till honom och kastar till och med sten på honom, men Abdullah låter sig inte skrämmas. Han är den som har tagit hand om Pari hela hennes liv, han har tröstat henne, bytt blöja på henne, matat henne och glatt henne med fina överraskningar. Fadern låter honom till slut följa med och när de kommer fram till Kabul och det gifta men barnlösa paret förstår Abdullah att besöket aldrig kan sluta väl.

Läsaren får sedan följa olika personer under femtio års tid. Det är nutidsskildringar av ett Afghanistan i ständigt krig, utan att för den sakens skull fastna i ältandet av elände. Författaren skriver att så mycket redan har skildrats, att så mycket redan är omskrivet, att det inte är någon idé att upprepa det och detta kan vara ett av de mest geniala dragen i en sådan här typ av bok. Istället beskrivs hur chauffören till det barnlösa paret upplever den sönderbombade muren, hur bilen snabbt blir obrukbar och hur sjukvården försämras i landet. I en annan berättelse får man följa den grekiske tolken som kommit till landet som volontär, men som själv har flytt sitt hemland av andra orsaker än krig. I andra kapitel får man följa Pari och det liv som följde efter det att hon plötsligt skiljts ifrån sin familj. Hon har inga minnen av sin första familj, men Abdullah minns tillräckligt mycket för dem båda. Hans liv har också påverkats och att skiljas så abrupt från sin lillasyster skär djupa sår i själen.

Det här är en riktigt snyggt berättad bok och den är en viktig påminnelse om att människor i utsatta områden, med annan religion och hemmahörande i en annan kultur inte är olika andra människor. De sörjer lika djupt, de längtar lika mycket och gråter lika heta tårar. De har samma svårigheter med att lösgöra sig från sina föräldrar, att möta döden och att åldras. Jag har tyckt så bra om författarens tidigare böcker, Flyga drake och Tusen strålande solar, men av många anledningar är det här hans bästa.

Det är någonting visst med Khaled Hosseinis romaner. Framsidorna till exempel är vackra och lockar till läsning och den här, Och bergen svarade, är inget undantag. Den gula fjädern som syns på några ställen symboliserar mycket av historien, men mer ska jag inte berätta om det.
Bok och bild från förlaget.

Nej och åter nej - Nina Lykke

Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej , av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopi...