Kaninjägaren - Lars Kepler

Joona Linna är mer intressant än någon annan huvudkaraktär när det gäller svensk kriminallitteratur. Kanske inte sett till alla tider, men just nu är det så i alla fall. Kom ihåg det. Han är svårt utmanad av han den där Sebastian i Rosenfeldts och Hjorts serie, men där Sebastian är ett ömhjärtat svin är Linna den där superhjälteprotagonisten som jag bara önskar en gungstol att röka pipa i när han till slut har styrt upp all ondska i världen.

Det börjar med en krypande känsla av att någonting inte är som det ska. Den där krypande känslan i nacken av att någon står bakom dig. Ett litet knäppande ljud, som om någon precis hade tagit ett steg ute i det andra rummet. En skugga som rörs ute i den dunkelt upplysta trädgården. I boken Kaninjägaren är det just kaninjägaren som är ute på hämndturné och beskrivningarna är isande. Kaninjägaren ställer sig nämligen alldeles tyst och väntar på att den tryckande kaninen ska tro att den är upptäckt och när den flyr slår han till. Morden är bestialiska, men sett till vad som bestraffas så är det i mördarens huvud ett alldeles passande straff. Nitton minuter plågas offren innan dödsstöten sätts in och allt började i ett sällskap där personerna i nutid är högt framstående samhällsmedborgare.

Joona Linna avtjänar ett fängelsestraff när Sveriges utrikesminister blir mördad. Det finns ett vittne och säkerhetspolisens metoder är minst sagt ljusskygga när det gäller att få ur henne information. Det är också tydligt att offren kommer att bli betydligt fler och Joona är den bäst lämpade att komma förövaren på spåren. Saga Bauer är ännu tuffare än tidigare och tillsammans blir de ett oövervinnligt radarpar, även om deras chefer har olika syn på vad som måste göras och hur slutresultatet ska se ut. Det blir som vanligt en katt-och-råtta-lek med actionfyllda sidor i högt tempo med många scener innehållande både helikoptrar och vidöppna landskap där jägare och villebråd kämpar för sina liv. Läs på egen risk.

Bild lånad av förlaget.