söndag 27 december 2009

Livets uppkomst - Joyce Carol Oates

"Till alla Kathleen" säger dediceringen inledningsvis i kortromanen Livets uppkomst av Joyce Carol Oates. Boken tillägnas således sådana barn som vuxit upp i en våldsam miljö och som blir en produkt av densamma. I Kathleens fall har våldet slagit rot och hennes störda verklighets uppfattning beskrivs både genom hennes barnaögon och genom hennes vuxenblick. "Man lär sig att inte minnas det man lämnat bakom sig." (s. 37)

Kathleen utbildar sig till sjuksköterska och finner trygghet i rutiner med bl.a. tvättning och svepning och döden blir en förutsättning för livet. Det är fruktansvärt att läsa om faderns misshandel av henne och yngre systern Nola, men ännu mera fasansfullt är att läsa om hur den elvaåriga Kathleen försöker få tyst på sin lillasyster så att fadern inte ska kasta sig över dem igen. Nola dör av Kathleens omilda behandling och Kathleen blir märkligt fascinerad av "hur livet bara kunde försvinna alldeles plötsligt och motståndslöst."

När hon senare i vuxen ålder genomför en abort på sig själv talar hon om fridens ögonblick när livet upphör, vilket är lika med död, och vad som än var gjort så var det gjort "och genom detta var hon utan fara, osynlig och utesluten ut människornas värld och ansvar och anseende."

Oates lyckas ständigt med konsten att låta läsaren leva inuti sina karaktärer, obehagligt nära, samtidigt som personerna är otillgängliga i sina former av skadskjutna fåglar. Kathleen är en dödens hantlangare som både har orsakat död och som planerar fler sådana handlingar.

Texten är typiskt oatesk med långa meningar utan punkt eller annan interpunktion vid de tillfällen läsaren får följa huvudpersonens tankar vid starka sinnesrörelser. Orden kommer i en strid ström, nästan som om alla dammluckor öppnats på en och samma gång.

Det är snarare skrivsättet i kompositionen som fascinerar mig mest i den här romanen samtidigt som Oates förmåga att beskriva Kathleens störda person lämnar en känsla av obehag hos mig som läsare. Men jag gillar Oates och har laddat upp med fler.

Efter attentatet - Yasmina Khadra

Ämnet i romanen Efter attentatet ligger inom min intressesfär och öppningen är spännande: ett självmordsattentat på en fullsatt lunchrestaurang i Tel Aviv orsakar 17 döda och läkaren Amine Jaafari står därefter i operationssalen tills benen inte längre bär. Efter bara ett dygn framkommer det att det är hans fru Sihem som legat bakom dådet och detta får hela doktorns liv omkullkastat. Han är till en början själv misstänkt för att veta någonting om hennes planer, men snart står det klart att han inte hade någon aning och detta blir hans största prövning. Han försöker återkalla samtalen han haft med sin hustru, försöker att i detalj komma ihåg hur hon varit och vad hon sagt, men inte ens då kan han komma fram till ett svar till varför hon gjort detta ödesdigra val.

Amine själv har aldrig tagit ställning i striden mellan israeler och palestinier, utan har levt på gräddhyllan som ärad kirurg och försökt att inte hänga upp sig på de negativa ord och handlingar som riktats mot honom för att han är arab. När han ger sig iväg på en resa för att ta reda på vad Sihem påverkats av öppnas hans ögon för de livsvillkor andra, de som inte kunnat flytta till städer och stadsdelar som inte är ockuperade, lever i. Han är nästan manisk i sina efterforskningar och detta gör att han råkar mycket illa ut, men samtidigt får han en insikt om hur hämndbegär och hat kan tända eldar som är svårsläckta.

De stora dagstidningarnas lovord står uppradade på boken baksida och kanske hade jag för höga förväntningar. Amines drivkraft är lätt att förstå, men svår att känna. Boken förmedlar inte detta till mig. Visst är det en viktig bok med ett viktigt budskap, men människorna känns schablonmässiga och scenerna är uppradade på ett, enligt mig, torftigt sätt. Ändamålet helgar dock medlen och det här är fortfarande en viktig berättelse trots att känslan saknas.

Minnesvärt är när Amines far säger åt honom att "Den som påstår att män inte får gråta vet inte vad det är att vara människa /.../ Det är ingen skam att gråta, ser du. Tårarna är bland det ädlaste vi har."

måndag 21 december 2009

I taket lyser stjärnorna - Johanna Thydell

Jag var så säker på att jag hade läst den här boken, men när jag bläddrade i den på måfå insåg jag snart att det hade jag inte alls det. Sagt och gjort började jag läsa... och kunde inte sluta.

Livet är svårt nog när man är tretton år och ska komma på hur livet fungerar. Hur man ska klä sig, hur man ska umgås, om brösten växer normalt, om mensen kommit, om man ska röka, dricka och ligga eller inte. Man ska inte ha en cancersjuk mamma och tvingas vara orolig för henne, vara den som städar, tvättar och lagar mat för att mamma inte orkar. Så har Jenna det.

Johanna Thydell har i ungdomsromanen "I taket lyser stjärnorna" skrivit en sådan finstämd berättelse om hur allt detta jobbiga och svåra blandas, om hur det känns skönt att skratta också även om inte heller det känns bra. Alltihop på en och samma gång. Förändringen hos Jenna, som har självlysande stjärnor i taket ovanför sin säng, går från att skriva en lapp där det står "Om du dör mamma, då tar jag självmord" till att en tid senare avsluta med orden: "Om du dör mamma, då vill jag leva. För dig." Med det är det inte sagt att det värsta är över för Jenna. Hon får tvinga sig att fortsätta andas och hon är inte säker på att det går att leva när mamma inte längre är kvar. Det är hjärtskärande när hon funderar över om man fortfarande är dotter om ens mamma inte lever.

Det blev ett riktigt bra avslut på det här läsåret i och med njutningen den här boken bringade.

fredag 18 december 2009

Fyrvaktaren - Camilla Läckberg

Sorgen och förtrycket gestaltas nära, plågsamt och ingående när Läckberg forsätter sin Fjällbackasvit. Sorgen tar sig uttryck i de nära sörjande när Erikas syster förlorar sitt barn efter den bilolycka som avslutade förra romanen. Sorgen är outhärdlig och övermäktig för föräldraparet som förlorar sin son i ett mord som är en fruktansvärd avrättning. Det är, som vanligt, rått och blodigt i den onda, bråda död som Läckberg presenterar.

Förtrycket visas upp i ett tidsperspektiv om dryga hundra år, där 1800-talets manliga förtryckare inte skiljer sig nämnvärt från 2000-talet. Den moderne mannen gestaltas av såväl MC-gangstern som knarkhandlaren medan den äldre är just fyrvaktaren och tillvägagångssättet för männen att kuva sina kvinnor handlar om att ignorera, kontrollera och slå. Oavsett tid så blir konsekvenserna förödande.

Jag blir egentligen inte klok på Läckberg. Å ena sidan målar hon upp sina personporträtt djupsinnigt, men tyvärr mest när det handlar om de gästspelande karaktärerna. Å andra sidan är intrigen rätt fängslande och spännande, men det går alltid för långt. Det blir för mycket. Sedan stör jag mig på att så många trådar ska följas upp och knytas ihop. Alla trådar ska i slutet bli ett dubbelt halvslag, men blir bara konstruerat till en blåknut och jag känner mig lite besviken. Igen.

Samtidigt är jag nog hård mot henne, för under tiden tycker jag att läsningen känns helt okej. Det är slutet som inte håller och jag tror faktiskt inte att det skulle sitta så fel med lite mellanmjölk i upplösningen i Läckbergs böcker.

tisdag 8 december 2009

Jag läser ingenting just nu...

Eller jo. 180 uppsatser, men ingenting jag vill läsblogga om här. Snart jul och jag hoppas på många hårda, fyrkantiga och bläddriga paket. Snälla - ge ditt bästa lästips här. Det spelar ingen roll om jag kanske redan läst den. Julen är en tid för att läsa och läsa om. Frågan är bara vad?

onsdag 25 november 2009

Så länge vi båda andas - Stephenie Meyers

Det tog sin tid, men nu är även denna del lagd till handlingarna. Även om jag mest läst på uppdrag av mina elever, som förtjusta och entusiastiska varje svensklektion sagt att jag bara mååååste läsa nästa bok, kan jag säga att även den här boken har sina förtjänster.

Berättelsen om Bella och Edward börjar med ett bröllop och håller på att sluta med begravning, men innan handlingen leder dithän får läsaren följa med på en rundvandring i vampyrblivandet. Bella förvandlas till vampyr efter att ha fött dottern Renesmee och när hon sedan ligger på sin dödsbädd står Edward redo med sitt gift. Hon räddas till ett odödligt liv och går på upptäcktsfärd i vampyrdjungeln, hela tiden ledsagad av sin nya familj. Hennes skadade relation till varulvsvännen Jacob får sin upprättelse, men inte utan komplikationer, eftersom denne i och med Renesmees födsel verkar vara ämnad för dottern.

Sedan går det fort. För fort. Relationen mellan pappa Charlie och Bella fördrivs längst ut i periferin och är i det närmaste obefintlig. Den har aldrig utvecklats och självdör i den här boken. I slutet måste Meyers ha blivit trött på den ensamstående butterkoppen och slängde så till honom en partner, även det en relation som varken introduceras eller fördjupas.

Problem uppstår när vampyrsyndikatet Volturi kommer på besök för att förinta barnet som fötts, eftersom de tror att familjen Cullen har brutit mot de regler som finns uppsatta: att göra ett barn till en odödlig. Inte ens här blir det spännande. Bella upptäcker dolda talanger och är anledningen till att resten av vampyrerna inte blir slaktade där och då.

Ändå kom det så till slut: den fula ankungen blev en svan. Det har jag väntat på sedan första boken när Isabella Swan introducerades. Låt vara att hon blev en vampyrsvan, men fjäderdräkten är äntligen på plats. Hon är starkare, snabbare, skarpare och mer naturbegåvning än alla andra. Låt gå för det också.

Det jag saknar i den här boken är det jag tycker har varit fiffigast med Meyers böcker hitintills: hennes anspelningar på andra litterära verk. Tidigare har hon hänvisat flitigt till Romeo och Julia och Svindlande höjder. I Så länge vi båda andas är dessa passager utbytta mot blondinskämt och det blir signifikativt för hela romanen.

söndag 25 oktober 2009

Ljudet av ditt hjärta - Stephenie Meyer

I den tredje boken om Isabella Swan är den litterära referensen Brontës Svindlande höjder (i den förra var det Romeo och Julia) och det citeras frekvent samtidigt som Bella själv speglar sig själv i förebildens hjältinna - och grimaserar. Det är tråkigt att läsaren inte själv får upptäcka hur undertonerna av den romantiska klassikern går igen i Ljudet av ditt hjärta, men samtidigt tackar litteraturvetaren i mig för kryphålet in till äldre litteratur.

Bella slits mellan kärleken till Edward, den stoiske vampyren, och Jake, den djuriske och hetlevrade varulven. Det är inte lätt att upptäcka kärleken, speciellt inte när den är riktad mot två olika personer, eller som i det här fallet; två varelser. Det är kring detta berättelsen kretsar och rent handlingsmässigt blir det ett mellanspel där kärleken ska redas ut, återigen ältas kring och grimaseras över, innan det yttre hotet - personifierat av Victoria som ska hämnas sin partners död - ska besegras i en slutstrid. Den delen av berättelsen blir ett antiklimax eftersom så många inslag byggts upp kring hatet hon känner gentemot Edward. Nu blir hon en perifer händelse som ska skruva upp tempot innan eftertexterna ska börja rulla.

Jag saknar en utveckling av Bellas förhållande till fadern, inte bara i den här boken, utan i samtliga. Det händer rent ut sagt ingenting dem emellan, utan han sitter i soffan framför tv:n och hon lagar maten som han äter medan hon tänker på annat - och grimaserar.

Det grimaseras och grimaseras om det inte stirras och tittas misstroget. Jag vet inte om det är översättningen som falierar eller om det är så olyckligt att författarinnan faktiskt skriver om ansiktets uttryckssätt på det här viset. Synonymordboken borde dammas av.

Nu blev jag kritisk igen, trots att jag tycker att berättelsen fungerar. Många trådar följs upp och den röda tråden som löper genom dessa tre romaner jag läst är just röd, även om den blir något blek emellanåt. Jag är rädd att konceptet blir alltför urvattnat alldeles för snart, men måste ändå läsa vidare för att få ett avslut på detta nytänkande inom genren. Nu återstår bara en fråga: när kommer den fula ankungen att rugga av sig fjädrarna och blir Svanen?

lördag 17 oktober 2009

När jag hör din röst - Stephenie Meyer

I När jag hör din röst har Isabella Swan förvandlats till en liten emo-brutta som söker sig tillhälsovådliga situationer i försök att lindra den ångest hon känner efter det att hennes livs kärlek, Edward, har lämnat henne med löftet att hon aldrig mer kommer att få se honom. Det är när hon är i fara hon kan höra hans röst, lika tydligt som om han stod tätt intill henne, och det blir en beroendeframkallande känsla att veta att hon fortfarande har kvar denna lilla koppling till honom.

Det är renässans för romantiken och När jag hör din röst är ett tydligt och talande exempel på detta: sturm und drang med piskande regn, branta klippor, passion av det djuriska slaget bokstavligt talat och viljan att ta sitt liv när den signifikanta andra inte längre existerar. Det sista anspelar på Edward som reser till Italien för att få hjälp av vampyrsyndikatet Volturi att ända sitt liv i tron att Isabella är död. Bella i sin tur rester till hans undsättning efter att han levt i ett halv-vegetativt tillstånd i nästan åtta månader. Skolmiljön som var den huvudsakliga i första boken är hält frånvarande och istället tillbringar hon tid hos och uppmärksamhet åt Jacob; en snabbt växande ung man som likt Edward bär på en vild och tryckande hemlighet. Det är ett mysterium för Bella att lösa, i likhet med det hon skulle komma på när det gällde Edward i första boken - vad Jacob är. När det står klart att han är varulv ska myter avslöjas, historier berättas och cliffhangers inför konflikter som komma skall ska läggas upp på volley.


Det är inte det att Meyer berättar bra. Det är bara det att hon är så utförlig. Först ska det anas, tänkas, analyseras och ältas. Sedan ska aningarna, tankarna, analyserna och ältandet fortsätta öga mot öga. Sedan avslöjas sanningen och då ska den vridas, vändas, analyseras och ältas, allt medan Bella ska känna efter hur hon reagerar på det.


Jag förstår fortfarande varför den här serien tilltalar ungdomar. Det svåra med kärleken och livet, att lägga sin ömtåliga kärlek i någon annans händer och försöka lita på att man duger beskrivs så det bildas ett fladdrande sug i maggropen och jag tror att jag själv skulle ha blivit himlastormande förtjust i både den morrande Edward och den klumpiga Isabella. Hon kommer nog så småning om, som jag sagt förr, att bli den svan hennes efternamn indikerar att hon har inneboende i sig. Ändå börjar jag vara i den åldern att jag istället bättre förstår pappan: den orolige som står vid sidan om, som så förtvivlat gärna vill hjälpa till men som inte vet hur. Föräldrasynvinkeln är icke-existerande, men läsaren kan ana hur slitsamt han har det i sin oförmåga att uttrycka någon annan känsla än ilska när han är rädd, ilska när han är arg och ilska när han är förvirrad.


Jag ska inte vara mer elak än att jag stillsamt undrar huruvida författarinnan fått betalt per ord när det gäller "känslolösheten" eftersom det förekommer ohälsosamt ofta. Jag ska inte fördjupa mig i om en artonåring verkligen vill ha en morrande pojkvän eller vad en vargkompis som osar hetta kan symbolisera, utan omdömet blir ett axelryckande "jaha, okej, så bra." Jag inser att jag låter raljant och fördömande, boken är bättre än så, men jag önskar lite grann att jag hade varit fjorton - då hade jag nog rosat boken mer.

söndag 11 oktober 2009

Tre sekunder - Roslund och Hellström

Ewert Grens är en intressant kriminalromanskaraktär. Han sitter inte hemma ensam i sin lägenhet och dricker öl, spelar svårlyssnad jazz eller har ointressanta engångsligg. Han är visserligen vresig och har problem med nära relationer, men han sover över på polishuset och den enda musikaliska last han har är att lyssna på tidiga inspelningar av Siw Malmkvist. Bara en sådan sak.

Det här är en författarduo som inte går av för hackor. Böckerna Roslund och Hellström skrivit om Ewert Grens och hans kollegor vid Stockolm City-polisen börjar bli ett ansenligt antal och innehållet i var och en av böckerna är knivskarpt: pedofili, trafficking, dödsstraff och politiska strategier vid utlämningar från Sverige, barns missförhållanden i en välfärdsstat och nu; lagstiftare och lagföreträdare som frångår den juridiska agendan för att täcka upp syften som inte är tillgängliga att förstå för någon utifrån - inte ens polis och åklagare.

Mycket faller på plats i Tre sekunder när man får följa Ewert Grens sorgearbete efter hustrun Annie. Han blir lite mindre trubbig, men absolut inte mindre oförsonlig. I en efterskrift förklarar författarna skillnaden mellan fiktion och verklighet och det blir en perfekt avrundning för en som sitter och funderar över vad som kan stämma överens med verkligheten och vad som är mindre rimligt.

Det är en skrämmande tanke att vi i vår demokrati har lagar som inte efterföljs av de personer och instanser som har skapat dem, vad än syftet må vara. Det är också skrämmande att Sveriges fängelser är medvetna om den knarkhandel som förekommer innanför murarna, men att man tillåter det eftersom alternativet att motverka handeln skulle innebära kompetenshöjning hos personalen som svenska folket inte är redo att betala för.

Det är en riktigt spännande bok och det är lite ovanligt att spänningsmomentet med en gisslansituation på ett fiktivt fängelse tar upp en stor del av bokens omfångsrika sidor, men är förlagt i mittet av berättelsen. Slutet får istället komma att handla om hur efterarbetet ser ut för bl.a. Ewert Grens och kollegorna när de ska sparka uppåt på de ansvariga för hur operationen har genomförts.

Yrkesskadan i mig säger mig att det här kommer att vara ett bra läsförslag när det gäller elever som vill läsa spänningsromaner och samtidigt ha någonting att diskutera.

torsdag 8 oktober 2009

Mitt liv så här långt - Jane Fonda

Jag har lyssnarläst och fascinerats av Jane Fonda under läsningen av Mitt liv så här långt. Jag har lyssnat till Bibbi Anderssons mogna stämma som läst upp en livshistoria av en kvinna som har "gått in i tredje akten" som Fonda själv uttrycker sig när hon närmar sig de sjuttio. Jag har egentligen ingen hang-up på Jane Fonda, men har tidigare förstått att hon varit älskad och hatad av olika anledningar. Efter läsningen av den här boken förstår jag varför hon upprört och retat, eller blivit så älskad och beundrad. Det verkar inte finnas något läger mittemellan när det gäller åsikterna om den här kvinnan.

Hon har varit självutplånande för sina mäns skull, haft svårt att knyta an till sina barn på det sätt hon ändå vetat att de behövde, engagerat sig politiskt trots att hon blivit hatad av massan och undersökt av CIA. Hon berättar om den känslomässigt frånvarande fadern Henry Fonda som påverkat henne i grunden, både som hjälte och svikare. Om mammans skeva kroppsuppfattning, självdestruktiva leverne och död: ett självmord som hon först fick veta var en hjärtattack.

Det är konst och oscarsutmärkelser som passerar ödmjukt blygsamt medan den politiska medvetenheten och det stora engagemanget för människans rättigheter stjäl showen. Man måste beundra Jane Fonda för den övertygelse hon har när hon genomför sina kritiserade resor, sina möten med soldater, genomdrivandet av fonder och föreningar för att motverka tonårsgraviditeter och miljöförstöring. Även om jag varken är insatt i USA:s inrikes- utrikespolitik under sjuttiotalet och framåt så presenteras det på ett intressant, låt vara ensidigt, sätt.

Det här är hennes berättelse om sitt liv fram till nästan sjuttio. Det är intressant samtidigt som jag undrar hur mycket som kommit fram och bearbetats på psykoterapeutens soffa. Det är insiktsfullt och omsorgsfullt analyserat och hon presenterar många sanningar som man själv bara drömmer om att komma till insikt om i sitt eget liv. Samtidigt kommer jag att tänka helt annorlunda om henne nästa gång jag ser henne på tv eller i en film.

onsdag 23 september 2009

I det fördolda - Jan-Sverre Syvertsen

När två norska ambassadörer blir mördade kopplas polisinspektör Lisa Lunde in och hon tar hjälp av Sander Mørk för att lösa fallet. Han är psykolog och ska hjälpa till med att tänka utanför ramarna för att komma mördaren på spåret.

Mordhistorien som rullas upp håller bra - fram till slutet. Det blir som det ofta blir med kriminalgåtorna: långsökt, överdrivet och makabert. Så är det i I det fördolda också. Bokens fördelar är att det är intressanta personporträtt och ett gott berättande som behandlar det politiska läget efter tsunamikatastrofen. Handlingsförlamningen politikerna och allehanda organisationer drabbades av blev ett nationellt syndrom som upprörde och väckte raseri. På så sätt är det nog ett bra inlägg i den debatten, men inte mycket mer.

söndag 20 september 2009

Syster - Bengt Ohlsson

Jag blir inte klok på Bengt. Jag tokälskade Gregorius, var tämligen nollad av Hennes mjukaste röst och den här, Systrar, vet jag inte vad jag ska tycka om. Det är en välberättad och spännande historia med Marjorie i blickpunkten som får flytta till sin faster Ilse efter att systern Miriam har försvunnit.

Det är alldeles lysande berättat om hur Marjorie är livrädd för att familjen aldrig ska bli rolig igen. Detta stör henne mer än att systern är försvunnen. För det är det de har varit: de roliga som alltid fått andra att skratta, sådana som är roliga att ha som vänner och som lärare tittar på med uppskattning. Efterhand avslöjas det plågsamma att humorn egentligen består av vass sarkasm och ironi som är svår att avläsa. Barnets oförmåga att läsa av när det vassa finns med eller när det är inlindat. Marjorie analyserar också tankar, ord, handlingar - allt. Det plågar henne att någon säger en sak för att göra henne glad och just därför kan hon inte bli glad.

Ilse är nästan mer intressant än själva huvudpersonen, för hon kan läsa Marjorie utifrån systerns försvinnande, hon vet mer om pappan än vad det unga barnet vet och hon tycker hela tiden synd om Marjorie även om denna inte kan förstå varför. Själv tycker Marjorie synd om Ilse, eftersom hennes vuxna barn inte verkar bry sig om henne utan bara fladdrar omkring i periferin någonstans. Marjories vuxenblivande blir mycket intressant och nästan lika spännande som systerns försvinnande, eftersom hon lär sig detaljer om faderns barndom som hon bland annat prövar att använda emot honom. Barnet som närmar sig den vuxne och försöker rubba maktbalansen är snyggt berättat, men alltför kort.

Ohlsson har fått kritik för att gestaltningen inte varierar så mycket när han byter berättarperspektiv, men det stör inte mig så mycket. Däremot blir mycket så allmänt hållet att jag har svårt att göra mig en bild av vad som händer och hur jag ska föreställa mig personer och miljöer. Dessutom är det någonting märkligt med slutet. Jag vet inte vad jag ska tro. Det blir mycket luddigt och som det verkar, magiskt, och det tilltalar mig inte alls. Jag måste genast uppsöka en läsarvän och få pröva mina tankar mot hennes. Doris, here I come.

tisdag 15 september 2009

Bryta om - Åsa Anderberg Strollo


Minna har bestämt sig för att klara gymnasiet. Nu ska hon sätta skolan och sig själv framför allt och visa alla andra idioter att hon visst kan göra det på egen hand. Hon har för få poäng för att läsa vidare på gymnasieskolan nära henne. Därför kommer det sig att hon istället ska läsa vid gymnasiet i Skärholmen. Det finns nackdelar, men den stora fördelen överväger allt det andra: nu får hon en chans att börja om och bryta upp med det gamla. Att bryta om.

Allting går fel. Det är för många som drar i henne och känslan av att vara värdelös sköljer hela tiden över henne: hon är en värdelös dotter till mamma som behöver henne så mycket i sitt missbruk att Minna inte står ut. Om Minna går till skolan kanske mamma inte lever när hon kommer hem igen. Hon är en värdelös dotter till pappa som inte litar på honom när han säger att allt ska bli annorlunda. Hon har inte glömt hans svek när han lämnade henne och mamman och lät henne ta hand om allt det han själv inte stod ut med. Hon är en värdelös flickvän till Eddie som tjurar över att hon vill gå den skola han själv valt bort och han tycker att hon lika gärna kan läsa in hela gymnasiet på typ en termin på KomVux senare.

Anderberg Strollo målar upp en hjärtskärande bild av Minna: en typisk dotter till en missbrukare som tror att hon är helt ensam i världen med sina problem. Viljan att slå sig lös krockar hela tiden med lojaliteten hon känner mot sin mamma. Eftersom pappa redan har svikit och då han redan startat en ny familj kan hon inte vända sig till honom heller.

Ändå vill hon leva och hon vill klara sig. Men hon gör det inte utan vuxna. Det krävs att hela hennes värld rasar samman för att omvärlden ska förstå och då får hon äntligen chansen att verkligen bryta om: att bryta upp och börja om. Det är en mycket mörk berättelse som ändå slutar hoppfullt.

Strollo är riktigt duktig på att måla upp vuxenvärldens "förstår-ingenting". De ställer rätt frågor och säger rätt saker. Det är inga ärkepuckon som inte gör sitt jobb. De går bara på den luttrade tjejens historier. Kanske kan jag lära mig någonting av det? Kanske kan jag sätta den här boken i någon elevs hand så att han eller hon förstår att det faktiskt kan vara bättre att berätta.

fredag 11 september 2009

Sucka mitt hjärta men brist dock ej - Mark Levengood

En klokbok, inte bara för en boktok.

Jag har lyssnat till Mark Levengoods klokskaper som finns samlade i Sucka mitt hjärta men brist dock ej. Det finska idiomet tilltalar mig lika mycket som allt tänkvärt som radas upp. Ibland skrattar jag högt, men oftare blir jag så rörd att jag måste stoppa bandet, spola tillbaka, lyssna och kontemplera.

Det är som en predikan om medmänsklighet, om livsåskådning, om döden och framför allt om livet. Det levereras tankar ombundna med anektdoter och roliga historier omskrivna med roliga formuleringar som får underfundiga poänger.

Bland det vackraste han säger är:
"Vart jag går och vad som händer är jag inte ensam. I mig bor Gud. Och när min livsdag når sin ända, då är det tid att byta. Då är det min tur att bo i Gud."

Bland det roligaste är:
"Sista året blev morfar lite gnällig. 'Världen var bättre förr', sade han. Men mormor tittade länge på honom, och så sade hon milt: 'Världen är nog densamma. Det är du som var bättre förr.'"

Om du vill må bra, få tröst, skratta, gråta eller bara njuta av en vacker satsmelodi bör du läsa Sucka mitt hjärta men brist dock ej.

torsdag 10 september 2009

Handbok i föräldrasamtal - Görel Fred

Den här boken valde jag dels för att en kollega talat så gott om författarinnan och dels för att mötet med föräldrarna är en sådan viktig del av min profession. Mycket av innehållet är rätt självklart, men jag blev positivt överraskad över de många goda tankarna som formuleras så bra. Görel Fred skuldbelägger ingen, men undrar om det kanske kan vara så att man skulle kunna tänka på ett annat sätt. Kanske kunna göra på ett annat vis. Kanske kunna nå några fler och framför allt se till att man förstår varandra utifrån de olika förväntningar man har. Varje kapitel har ett konkret problem texten utgår ifrån: Hur gör jag om föräldern ifrågasätter mig som pedagog? Hur gör jag om föräldrarna börjar bråka? Hur gör jag om jag misstänker att en elev far illa hemma?

Fred talar mycket om att föra ett samtal istället för att bara ha ett tilltal. Hon ställer frågan om informationen sker i form av en monolog eller en dialog. En annan tanke som presenteras är att man ska se till att "befolka sig", vilket innebär att man omger sig med människor som kan hjälpa en.

Annars handlar det mycket om att läsa den andra personen, att bekräfta känslor och med kropp och verbalt tilltal tala om att jag ser och hör dig. Hon ger goda och praktiska råd hur ett jobbigt möte kan se ut och vara uppbyggt, hur pedagogen kan förbereda sig och vilka viktiga frågor man kan pränta in. Det viktigaste som jag tar till mig är att den lilla förändringen är en förutsättning för att den stora ska kunna genomföras, där små förändringar kan vara ingångsporten till att vanmakt förbyts av hopp. Det är en livgivande tanke.

lördag 5 september 2009

Min far hade en dröm - Barack Obama

Jag har fått för mig att jag gillar Barack Obama, varför vet jag egentligen inte eftersom jag inte är så insatt i hans politik, men det faktum att han är rätt ung och USA:s första svarta president är läsretande nog.

Det som är tilltalande att läsa om och av en person är för mig när det inte är så tillrättalagt. Därför är det här riktigt intressant läsning. Obama flyttar runt med sin mamma och blir sedan inneboende hos sina morföräldrar. Han söker i tonåren sin identitet och ställs inför frågan var han hör hemma: han som har en vit mor och en svart far känner ibland en rädsla för att inte höra hemma i något av lägren, för två läger är det. Han beskriver många situationer och händelser där det är av direkt betydelse vilken hudfärg han har och det mest intressanta är hur han arbetar med sig själv och med andra för att inrätta sig själv, men även ändra lite på världen.
Förutom detta är han frikostig med berättelser om vad som format honom och hans sätt att tänka. Hans entusiasm som flera gånger får sig hårda törnar, klantiga uttalanden som han ångrar, det långsamma arbetet med att förändra sådant som verkar vara cementerat. Människor han mött som både kritiserat och uppmuntrat honom, och andra som hade kunnat hjälpa honom men som valt att inte göra det. Jag vet inte hur mycket som är tillrättalagt eller hur många av detaljerna han verkligen kommer ihåg så här livligt, men det känns ärligt och autentiskt.

Jag förstår inte hur någon kan välja att bli politiker, men är glad att någon blir det. När det gäller Obama är jag lite extra glad.

måndag 3 augusti 2009

Idealisten - Thomas Bodström

Thomas Bodströms uppföljare till Rymmaren. Historien tar sin början när två politiker från olika partier gjort gemensam sak och gått ut med ett initiativ mot rasism. Sedan får man som läsare följa olika personer som engageras av dessa mord under några dygn fram till den både väntade och oväntade upplösningen.

Det är hela tiden en bollmatch mellan olika instanser: polis, advokater, målsäganden, privatpersoner och journalister. Bland dessa märks bl.a. advokaten Mattias Berglund som får i uppdrag att företräda den mördade Carlos fru. Susanne Dahlgren blir kommenderingschef för utredningen, vilket skruvar upp stämningen eftersom Mattias och Susanne haft ett kort förhållande trots att Mattias är gift och har barn. Gerd Lundin är en politisk katastrof som klarar sig ännu sämre på egen hand efter att ha kastats ut till vargarna sedan borgarna förlorat senaste valet. Utan en duktig pressekreterare klarar hon inte av att hantera medierna eller att ta de initiativ som krävs från oppositionen.

Det är lite småspännande, men mycket juridiskt. På samma sätt som det märks att Liza Marklund är journalist tycker jag att det märks att Bodström är jurist. Det är fortfarande lite roligt att han gör små passningar av sådant han känner till. Men det håller inte i längden att flörta med läsaren genom att göra sig lustig över sig själv. Sedan är det alltid lustigt att läsa om verkliga människor i fiktiva berättelser och när Leif Silbersky, Leif GW Persson och Göran Lambertz presenteras på rad blir det ett stilbrott mot resten av berättelsen. Jag hade nog med lite välvilja kunnat köpa detta som trevlig och lättsmält sommarläsning om inte hela kriminal- och justitieeliten hade varit närvarande, men nu blir det svårtuggat.

Ändå är det helt okej. Jag tyckte nog bättre om Rymmaren, men för mig fungerar det här. Någon småelak recencent hävdade att så kan det gå om man har ett känt namn, men nog har vi sett sämre resultat än så här av etablerade författare? You go, Bodström!

tisdag 28 juli 2009

The brass verdict - Michael Connelly

Jag läste The Brass verdict av favoritdeckarförfattaren Michael Connelly. Det är bara det att här är det en rättegångsthriller, men bra och spännande är det i alla fall.

Mickey Haller är advokaten man lärt känna i The Lincoln Lawyer och här är han tillbaka efter tiden som sjukskriven sedan skjutningen han råkade ut för i förra boken. Det blir inte vilken come back som helst, utan han ärver en hel firma när en bekant advokatvän blir mördad. Som om det inte räckte svävar han nu själv i fara samtidigt som han måste genomföra århundradets rättegång då en stor filmmogul står åtalad för dubbelmord.

Connelly verkar ha haft lite roligt när han skrev den här boken, för den är uppfriskande i sitt innehåll om man jämför med de senaste romanerna han gett ut. Det är nya grepp, nya vändningar, smarta korsanden av handlingar och oväntade skurkar och hjältar. Bosch, den figur som annars är mest känd från Connellys romanproduktion, har en biroll här när han utreder mordet på Hallers företrädare. OBS! Spoilervarning! Det avslöjas också att Haller och Bosch är halvsyskon - en tråd som känns mycket lös i sammanhanget och jag undrar varför i hela fridens dagar han lade in den vinkeln. Kanske kommer nästa roman att utveckla denna relation?

Sommarläsningen blir inte mer optimal än så här, men jag känner att jag blir mycket tröttare i huvudet av att läsa på engelska än när jag läser på modersmålet.

onsdag 15 juli 2009

Vi, de drunknade - Carsten Jensen

Den danska staden Marstal omtalas som männens stad, men tillhör egentligen kvinnorna. Männen går till sjöss och ibland återvänder de, ibland inte. Barnen växer upp med frånvarande fäder. Antingen går de under ute på havet eller så är de bortresta största delen av barnens liv.

Historien utspelar sig under en period på nästan hundra år, med start i mitten av 1800-talets upptäckande sjöresor och med ett slut i Andra Världskrigets sista dagar. Det är någonting så ovanligt som en typ av generationsroman med män i huvudrollen. Jag är i alla fall inte van vid det upplägget.

I centrum för berättelsen finns ett par stövlar och tre män som kommer att stå i dessa. Det börjar med Laurids som överlever en beskjutning ombord på ett skepp under dansk-tyska kriget tack vare stövlarna och tack vare detta får både han och stövlarna närmast mytisk karaktär. Han förändrar dock mycket efter den händelsen och lämnar sin familj under en av de efterföljande sjöresorna. Berättarperspektivet, som hela tiden drivs framåt av ett kollektivt och skiftande "vi", förskjuts till Laurids son Albert som är romanens främste huvudperson. Albert är den som får framföra sjömannens livsvillkor. Livet är en hård skola och grymheter sker både på land och till sjöss, vilket barnen blir plågsamt medvetna om när de som barn längtar till vuxenvärlden bara för att inse att samma sak väntar där. Knud Erik får Albert som extrapappa/farfar eftersom hans egen far är en av de många drunknade. Det uppstår ett speciellt band mellan dessa två och Albert trollbinder Knud Erik med sina många historier från sjön. Pojken är också den ende han kan berätta om sina drömmar för. Bandet bryts dock när Albert inleder en relation med Knud Eriks mamma, Klara Friis, vilken han lovar äkta. Bröllopet blir dock aldrig av men Klara ärver allt efter Albert och har sina egna idéer om hur hon ska förvalta sitt kapital.

Berättelsen avslutas med Knud Erik och utspelar sig under Andra Världskriget och här skildras på ett fantastiskt sätt hur krigets fasor påverkar och kan bryta ner en människa. Hela romanen ger insiktsfulla beskrivningar av hur människan fungerar, varför hon fattar vissa beslut eller väljer att agera utifrån andra impulser, hur perspektiv upplevs annorlunda utifrån barns eller vuxnas ögon, kvinnors eller mäns, fattigas eller rikas. Hela tiden är också terminologin; känslorna, upplevelserna berättade med ord från sjölivet, vilket övertygar än mer. Det kollektiva berättarviet som ändras till att ibland vara besättningen ombord på en båt och ibland vara barnen i skolan eller ytterligare en annan gång vara kvinnorna i staden är kanske det mest geniala med hela upplägget.

Allt som allt är detta en av de bästa romaner jag läst och jag har ingen möjlighet att göra den rättvisa genom att sammanfatta den i ett sådant här format. Den här romanen ska läsas av många och diskuteras. Den rör sig mellan att vara äventyrsberättelse med James Cooks kranium som medelpunkt till att vara dokumentär i fråga om samhällsutveckling under världshändelser. Den borde tilltala alla.

måndag 6 juli 2009

Hotet - Michael Connelly

I den här kriminalromanen får man följa Harry Bosch under en tolv timmar lång utredning där hans och före detta kollegan och älskarinnan Rachel Wallings vägar korsas. Han utreder ett mord som är iscensatt som en regelrätt avrättning och hon undersöker försvinnandet av radioaktivt cesium.

Polisen och FBI misstänker att stölden av det radioaktiva ämnet är en del av planerade terroristhandlingar mot det amerikanska samhället och en skräckbild över hur ett sådant scenario skulle kunna se ut målas upp. Detta är en roman som direkt anspelar på hur man i Amerika resonerar kring eventuella hot efter den 11 september.

I övrigt är det kortfattat och scen efter scen levereras i högt tempo och bjuder på många oväntade händelser. Jag har sagt det förr: det är som att se en helt okej actionrulle, underhållande för stunden och lättglömt. Bra sommarläsning med andra ord.

torsdag 2 juli 2009

KUNZELmann & kunzelMANN - Carl-Johan Vallgren


Vad är äkta och vad är falskt? Det är en fråga med många bottnar i Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann som efter många om och men blev utläst.

Här är det far och son Kunzelmann som växelvis framlägger sina liv; Viktor som föräldralöst konstnärsgeni växer upp i Andra Världskrigets Tyskland. Han får snabbt ett makalöst rennomé som konservator och konsthandlare, vilket kommer att bli till både lycka och olycka i livet. Till de mer hemliga sidorna av hans liv hör att han är en mycket skicklig förfalskare som både genom sitt goda rykte inom konstvärlden och tillsammans med kompanjoner lyckas övertyga att konsten han tillverkat är äkte. Viktors kanske största hemlighet och till viss del livslögn är att han är homosexuell och detta innebär en slitning både inom honom själv och från samhällets sida. Den tyska repressionen av homosexuella är mest påtaglig, men även efterkrigstidens syn är skoningslös och oförlåtande. Synen att homosexualiteten är en abnormitet och en sjukdom är ett tankesätt som även många av de homosexuella har om sig själva.

Sonen Kunzelmann, Joakim, är en man som lever ut sina synder på många områden och han är en mycket vilsen person som hela tiden utsätter sig för ett självdestruktivt leverne. Han har förlånat sig från banker, bekanta och ytligt bekanta som alla skickar krav på återbetalning. Han har förhållanden som antingen inte är bra för den andra parten eller för honom själv. När budet om att hans far avlidit rullas den dubbla bilden av Viktor upp, vilket gör att Joakim för en tid blir än mer vilsen, för att sedan vända och på något sätt bidra till att han kan hitta sig själv.

Det står för mig klart tidigt att delarna som berättas om Viktor är långt mer intressanta och på något sätt mer lättlästa, kanske för att det är det historiska perspektivet som tilltalar mig mer. Delarna om supandet, sexet och drogerna på Stureplan är inte lika intressanta att följa i detalj. För detaljrikt är det, och jag skummar vilt både när det handlar om olika restaureringskonster och när det handlar om porrfilmsbranschen.

Jag är glad att jag inte slutade läsa. Jag höll på att ge upp, men efter tvåhundra sidor lossnade det. Jag är lite besviken över att det gick så snabbt mot slutet. Joakim hann träffa sitt livs kärlek och hon beskrivs i utkanten utan att jag som läsare får en relation till henne. Hon verkar bra mycket mer intressant än porrfilmsproducentens flickvän, vilken Joakim har ett mycket intensivt förhållande med.

Kunzelmann blev vad Bengt Ohlssons Hennes mjukaste röst blev efter Gregorius: efter Den vidunderliga kärlekens historia blev den här romanen en lite halvmättad "jaha"-upplevelse när man förväntat sig samma wow-faktor efter en tidigare fantastisk läsupplevelse. Konstig mening det där. Klargörande: Gregorius av Ohlsson var fantastisk och Hennes mjukaste... var sådär. Den vidunderliga kärlekens historia är en av de bästa romaner jag läst och då är det så klart inte lätt för Vallgren att mäta sig med ett sådant mästerverk, även om han skrivit det själv.

måndag 15 juni 2009

Om jag kunde drömma - Stephanie Meyer

Den här ungdomsromanen går från hand till hand, eller från famn till famn, på eleverna på skolan detta år och om jag fick en krona för varje gång jag hört "Du bara måste läsa den!" skulle jag ha en hundring vid det här laget.

Visst är det lätt att förstå varför berättelsen griper tag i läsaren. Vad finns det att inte tycka om? Den våldsamma och på många sätt förbjudna kärleken mellan Isabella och Edward berättas i ett högt tempo och Stephanie Meyer berättar sin syn på hur livet kan leva dels som tonåring dels som vampyr i det lilla samhället Forks.

Isabella Swann är klumpig och är i total avsaknad av kroppskontroll medan Edward är ett vitalt muskelpaket med ett utseende som ett flertal gånger liknas vid perfektion. Motsatserna mellan huvudpersonerna är den givna grunden (trots att Bella på intet sätt framställs som ful) på vilken denna kärlekshistoria vilar. De dansar runt varandra för att lära känna och komma till rätta med sina känslor för varandra. Det är ett bra drag av författarinnan för att få en anledning att berätta alla mytiska inslag från grunden så som hon själv ser det.

Omslagsbilden är lika symbolisk som Isabellas efternamn. Händerna som håller äpplet för tankarna till den förbjudna frukten, eftersom kärleken mellan den unga Bella och den hundraåriga vampyren Edward egentligen inte är meningen ska levas ut. Isabella heter Swann i efternamn, och hon är sannerligen en ful ankunge i den här boken. Det råder dock inga tvivel om att hon innan Twilight-serien är över kommer att utvecklas till en fullfjädrad svan.

Jag är ingen vampyrläsare, men i det här formatet känns det helt okej. Om inte annat vill jag läsa vidare för att se om mina teorier kommer att visa sig vara sanna.

söndag 14 juni 2009

Dödens pendel - Jonas Moström

Det blev en ny bekantskap som jag inledde min sommarläsning med. Torsten Wahlund har berättat Dödens pendel för mig i Mp3-lurarna och deckaren är lagligt överförd till I-poden från bibliotekets digitala lånehyllor.

Det är som deckare är mest: lättsmält, lätt att slå av och på när och hur som helst och sedan lättglömt. Här är det polisen Axberg som med sina kollegor utreder såväl mord som narkotikabrott i Sundsvallstrakten samtidigt som läkaren Jensen är fundersam över ovanligt många dödsfall som avskrivs som plötslig hjärtdöd. Självklart finns det kopplingar mellan polisens utredningar och läkarens teorier och det blir riktigt spännande innan läsningen är över.

Annars är det som sagt som deckare är mest: några original inom poliskåren, en stolpig chef, en skvallrande sekreterare, en huvudperson som har svårt med sina nära relationer (han har dock inte alkoholproblem - ännu) och en läkarkår som går på knäna och drömmer om bättre tjänster på finare sjukhus.

Det ska tydligen finnas någon fortsättning på den här debuten och jag kan tänka mig att Moström kan utvecklas i sitt skrivande så att helhetskänslan för boken blir ännu bättre. Det är dock riktigt trevliga dialoger och inre monologer som känns helt okej och äkta. Det som stör mig med mp3-formatet är att det är inlagt någon typ av ljudeffekter vid inläsningen så man hör bultande hjärtljud ibland och pianoklink som ska förstärka spänningen. Wahlund har dessutom lagt sig till med det många brukar ha svårt för - han ändrar dialekt och använder rösten på olika sätt vid olika tillfällen. Det känns så där "nja" för mig, men i övrigt var det en lättsmält läsupplevelse i en miljö som jag fann intressant.

lördag 6 juni 2009

Boktjuven - Markus Zusak

När döden berättar en historia måste du lyssna.

Om du någon gång ska stjäla en bok, är det den här. Döden har mycket att stå i under Andra Världskrigets nazityskland och det här är hans berättelse när han stannar till hos Liesel Meminger och det hon är med om under några år i den tyska staden Molching.

Porträtten av människorna i Boktjuven är fantastiska, med den karga Rosa Hubermann som blir Liesels fostermamma och som med grovt språk och sträng fostran kan tyckas vara mardrömmen för en vilsen flicka. Det som är så genialt i denna berättelse är hur författaren ändå lyckas visa att Rosa är varm och kärleksfull, fast på ett mycket eget sätt. Det är dock i familjefadern Hans Hubermann Liesel får all den kärlek och ömhet hon så väl behöver och han får henne att känna sig trygg. Det är även Hans som hjälper Liesel att finna orden.

Framförallt handlar romanen om detta - ordens makt, vilket skickligt visas genom att Liesel till en början inte äger orden. Hon kan inte läsa, men stjäl en bok som faller ur en dödgrävares ficka när hennes bror har jordfästs. Det är en handbok för dödgrävare och den blir hennes första byte som boktjuv. Sedan följer ett antal berättelser om hur olika böcker kommer i hennes väg och deras innehåll vävs smidigt in i berättelsen om Liesel och den historiska tid hon lever i.

Genom Hans Hubermann lär sig också Liesel hur en människas handlande kan förändra världen: Genom att gömma en jude i källaren; genom att ge honom en snögubbe; genom att ge honom orden och slutligen; genom att själv skriva sin historia. En historia Döden själv inte kan låta bli att ta vara på när hon tappar den bok hon skrivit och som på ett direkt sätt gör att hon överlever när alla andra dör.

"Jag har hatat orden
och jag har älskat dem,
och jag hoppas att jag har använt dem rätt."

Så, om du någon gång ska stjäla en bok så är det den här.

söndag 24 maj 2009

Historikern - Elizabeth Kostova

Mystiska böcker dyker upp hos unga framstående forskare och de börjar, oberoende av varandra, följa respektive boks historia tillbaka i tiden och inser att de står inför en av historiens mest omtalade gåtor. En ung kvinna upptäcker boken i sin fars bibliotek tillsammans med ett brev utställt till "Till min olycksalige efterträdare..."

Så långt är allt spännande och bra, men sedan börjar flera historiska trådar spinnas ihop och alla leder till myten om Dracula. Den unga kvinnan ger sig ut för att söka efter sin far som söker sin fru och sin handledare. Dessa i sin tur söker någon annan. Det blir oerhört rörigt när den unga kvinnan genom brev, extremt detaljrika sådana, från fadern får återberättat sådant som han i sin tur har fått återberättat. Tretton kloster och tomma sarkofager senare slutar romanen med ett öppet slut som skulle kunna vara hisnande, men det här är alltför mycket en detaljerad historielektion för att jag ska orka uppbåda ett varaktigt intresse.

De första två-trehundra sidorna är det riktigt bra. Det är en välskriven och intressant berättelse som mer faller under benämningen magisk realism och man kan ana att det är ett mörker inom varje människa som hela vampyrspråket anspelar på. När Dracula sedan i egen hög person börjar medverka framstår han mest som en distingerad gentleman med förkärlek till sitt stora bibliotek, låt vara att han är hemskt törstig. I den här boken är han långt ifrån det största monstret.

torsdag 21 maj 2009

Luftslott - Sheila O'Flanagan

Jag gick in med inställningen att jag verkligen skulle tycka om Luftslott av Sheila O'Flanagan. Jag behövde någonting lättsmält för att öva upp läshastigheten med efter en sisådär 1500 rättade blad av produktionsglada elever. Ändå kommer jag inte på någonting positivt att säga om den här boken. Tragiskt egentligen och kanske säger det mer om mig än om boken. Ändå kommer årets andra sågning här (den första gällde Blunddockan).

Luftslott är en något mer pretentiös variant av en korsning mellan en Harlequin och en dagbok av Bridget Jones. Bridget Jones är i alla fall rolig, medan den här huvudkaraktären är en överspänd och ointressant barnrumpa som inte verkar ha kommit in i puberteten ännu. Mannen hon förälskar sig i, för det ska tydligen föreställa förälskelse, är ännu värre. Vem vill läsa om en ambivalent IT-nörd som förlorat allt sitt kapital när IT-bubblan sprack och som sedan satsar på en hälsokostaffär? Inte jag i alla fall. Det är betydligt mer intressant att läsa om karaktärerna som omger det här kverulanta paret. Det är i de övriga relationerna man kan tala om luftslott, för paret i strålkastarljuset representerar bara luft.

Dessutom är det fegt av författarinnan att ingen av huvudpersonerna gör ett fel som inte den andre gör. Om Ben kysser sitt ex. så gör Carey det också. Så fortsätter det och båda är lika idiotiska och skriker och skriker. Anföringsverben avlöser varandra till dess jag blir alldeles yr. Usch.

Så hemsk jag är, jag vet, så om du läst boken och tyckte om den: skriv mig på näsan och tala om vad som var bra med den. Jag kanske har missat någonting? Jag vet att bl.a. brittiska tv-serier ofta kan vara uppbyggda enligt samma modell som den här boken följer, men då ser jag hellre på tv.

tisdag 19 maj 2009

Det fattas en tärning - Johanna Thydell

"Lämna mig inte!"

I ungdomsromanen Det fattas en tärning får man följa Puck, flickan Petra som inte tycker om sitt namn, dels som elvaåring med en pappa som sviker, dels som sextonåring med de problem en tonåring kan ha i sitt vuxenblivande. Puck kan inte hjälpa att minnen från barndomen väller över henne när hon mer och mer börjar stå på egna ben och ska förstå hur världen fungerar.´

Hur mycket påverkas vi av det som hänt oss i barndomen och vilka konsekvenser får det senare i våra liv? Johanna Thydell visar på hur stor skillnad det är i tänket när man är elva och när man är nästan vuxen. Hon gör det på ett sådant bra sätt också, när hon låter elvaåringen berätta i jag-form medan sextonåringen talar i tredjeperson. Läsaren får vara nära det yngre barnet och den smärta det innebär att älska en förälder så oerhört mycket och inte kunna låta bli att göra det, trots att han sviker.

Det typiska "mamma-sträng" och "pappa-bus" finns med i den här berättelsen och samtidigt som Puck kämpar med känslorna att konfrontera sin pappa blir det också en uppgörelse med mamman; hon som alltid funnits där men som kanske också har svikit. När pappan kanske valde den enkla vägen var mamman den som stannade kvar och som på gott och ont försökt bespara sin dotter alla hemska omständigheter.

"Lämna mig inte" blir Pucks mantra som hon mässar inom sig i alla sina nära relationer; varje gång hon tänker att bästa, närmaste Emmanuel kommer att genomskåda vilket aspucko hon är; när coola Micke inte låter henne känna sig trygg i den kärlek hon känner för honom; när upprivna mamman måste gå ut för att tänka.

Det fattas en tärning är en bra bild för hur Pucks situation ser ut. Det har fattats någonting sedan pappan lämnade dem, men det blir som när de spelar Yatzy hemma hos mormodern då det faktiskt fattas en tärning. Det går ändå.

torsdag 30 april 2009

Ängelns lek - Carlos Ruiz Zafón

Det är någonting med gömda bibliotek och böckers besjälning som lockar mig och kanske var det därför jag tyckte så mycket om C.R. Zafóns roman Vindens skugga. När Ängelns lek så kom ut ville jag inte gå in med allför höga förväntningar och lyckades väl inte riktigt med den saken.

Zafón flörtar med de som läst Vindens skugga, där bokhandlaren Sempere har en viktig roll och där hemligheten om De bortglömda böckernas gravkammare avslöjas för huvudpersonen, David Martín.

Läsaren får följa David Martín under tidigt 1900-tal i Barcelona, från hans ungdom där han hyser författardrömmar av stora mått till när han i medelåldern till det yttre inte åldrats, men till det inre sålt sin själ till ett alltför högt pris.

Det är så många trådar som tvinnas samman: hans livs kärlek gifter sig med hans bästa vän och välgörare, vilket orsakar samtliga lidande. Martín flyttar in i ett hus, blir god vän med bokhandlare Sempere, får en inneboende ung kvinna på halsen och tecknar ett avtal med en förläggare som ber honom skriva en mycket märklig bok, trots att han redan är bunden till ett annat förlag.

Hemligheten om De bortglömda böckernas gravkammare avslöjas för honom och han placerar sin enda roman i en av hyllorna i utbyte mot en bok med kuriöst innehåll. Sedan börjar besynnerligheterna avlösa varandra. Byggnaden han huserar i var tidigare bebott av en man som led av samma vanföreställningar han själv börjar få. Sedan visar det sig att samme man har skrivit den bok Martín valde ur böckernas gravkammare, på samma skrivmaskin som han själv nu skriver på. Förläggaren som betalat honom bra för att skriva en bok Martín inte tror på går inte att undkomma och varhelst förläggaren rör sig slutar med våld och död. Martín har snart polisen i hälarna och ingen tror att han är oskyldig.

Frågan är också om han är det. Frågan är om förläggaren ens existerar. Mycket tyder på att han är en vanföreställning. Det mystiska vävs ihop med en kriminalhistoria samtidigt som skräcken ständigt är närvarande. Jag kanske är lite trött mot slutet, för jag får inte riktigt ihop det. Jag får för mig att flickan han tar hand om på bryggan är den kvinna han femton år tidigare varit hopplöst förälskad i. Tiden verkar ha gjort en loop, vilket också förekommer på andra ställen i romanen.

Jag är imponerad över översättningen. Jag vet inte vad det är som gör att språket och tonen är så bra, men översättaren Yvonne Blank har gjort ett fantastiskt jobb.

Avslutningsvis - Läs den!

torsdag 9 april 2009

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket - Gunnar Ardelius

Med en lektion som inbjöd till stilla läsning klämde jag den här ungdomsromanen på under en timme idag. Gunnar Ardelius berättar i Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket kärlekshistorien om Morris och Betty och gör detta på ett rätt intressant sätt. Baksidestexten är en kort prosatext som sammanfattar hela boken:

"Morris och Betty", han sätter händerna för hennes ögon och berättar. "Vi är på film nu, det här är historien om oss, där kärleksparet får varandra i den första scenen. Alla andra människor färgas grå och vi blir röda som körsbär. I en scen som visas på trailern säger han att de hör ihop som Hennes & Mauritz."
Hon tar bort händerna från ögonen. "Det måste hända någon sorgligt också, annars vill inte se filmen."
"Okej, hans pappa är manodepressiv och mamman är en komplett fruktkaka."
"Inte sånt tråkigt, det ska finnas något att gråta åt, annars är det ingen riktig kärlekshistoria. Slutet ska vara sorgligt."
"Nej, de lever lyckliga i alla sina dagar."

Bettys och Morris kärlek är stark och så överväldigande att den nästan är skrämmande för dem ibland. Känslan av att vara utlämnad åt någon annan, att någon ser ut att kunna läsa ens tankar, att man inte kan låta bli att berätta de där hemligheterna man egentligen svurit på att aldrig avslöja för någon. Ändå tar kärleken slut och frågan är just hur den kan göra det? Falling in love är enkelt att förstå, men vad är det som gör att man slutar älska. "När vet man att det är slut?" / "Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig".

En ovanlig men läsvärd roman.

söndag 29 mars 2009

Slumdog millionaire - Vikas Swarup

Ram Mohammad Thomas är en indisk kille lika ovanlig som sitt namn. Hans livshistoria rullas upp när han redogör för en advokat hur det kommer sig att han kunnat svara rätt på alla frågor i ett frågeprogram där han vunnit en miljard rupier.

Namnet har han fått av en katolsk präst som inte vet vilken religion barnet tillhör - alltså får han ett namn för varje religion, vilket ska visa sig innebära att Ram klarar sig ur många knipor. Ram har också fått ett lyckomynt av en spåman som förutsagt hur hans liv ska bli och myntet ska också det rädda honom ur många situationer.

Romanen inleds med att Ram har blivit arresterad för att ha fuskat sig till högsta vinsten i frågeprogrammet och varje kapitel är ett samtal mellan Ram och advokaten där en historia som förklarar hur han kan veta rätt svar presenteras. För hur kan han, ett indiskt gatubarn oönskad av alla, kunna vinna högsta vinsten. Det är ett rätt roligt upplägg och jag sitter lite på helspänn och undrar vilken fråga som döljer sig i berättelsen. Ram är guide på Taj Mahal, tjänare hos kända skådespelare, dödar i självförsvar, upptäcker hur vuxna utnyttjar barn och blir själv kär i en prostituerad kvinna som han senare ska försöka köpa fri.

Den mest intressanta frågan är: vad innebär det om det visar sig att den tävlande, som precis vunnit högsta vinsten, faktiskt inte är där för att vinna pengarna? Det är den frågan som lite grann räddar den här boken. Det blir lite oväntat en knorr som gör att jag nickar gillande och avslutar läsningen med en bättre känsla för boken.

Annars är det lite platt. Som underhållning är det helt okej, men det är ytligt berättat. Hans hjärta bultar hårt, han är rädd, förälskad, överrumplad och han är arg, men det är som om det inte går ut ur boken. Jag tror att filmen i det här fallet kan vara bättre än boken och jag ska ta och undersöka den saken så fort som möjligt.

måndag 23 februari 2009

Blunddockan - Jeffery Deaver

Kathryn Dance är expert på kroppspråk och en duktig förhörsledare som introducerades i en av böckerna om Lincoln Rhyme. Nu får hon en hel kriminalroman till sitt förfogande när en psykopat rymmer från ett fängelse och börjar sprida ondska och förödelse omkring sig.

Det är spännande ibland, men rätt ointressant. Det är en kriminalroman skriven av en man om en kvinna och det är ett oerhört manligt sätt att skriva. Hela upplägget är som i Lincoln Rhyme-böckerna, där huvudpersonen är en superhjälte i tjänst att befria världen från olika faror. Sedan är det föreläsningar där emellan av sådant författaren tagit reda på om det ämne han behandlar; i det här fallet kroppspråk. Sedan upprepas samma mönster som i de tidigare nämnda böckerna - det kommer oväntade vändningar, inte bara en och två gånger, utan fyra. Till slut vill jag bara att eländet ska vara över så att jag inte behöver slösa mer tid på den här boken.

Det är som en actionrulle med Bruce Willis i huvudrollen. Den kan ha sina poänger men är för det mesta ensidig, lättglömd och överskattad. Därmed tror jag mig ha producerat årets sågning...

måndag 9 februari 2009

Vila på gröna ängar - Anne B Ragde

Den sista romanen i trilogin om livet på gården Neshov. Torunn är mer splittrad än någonsin där hon slits mellan att trivas med arbetet i grisstallet och det ansvar som vilar på hennes axlar. Förutom det ekonomiska underläget hon befinner sig i bär hon på skuldkänslor för att hennes far tog livet av sig, eftersom hon tror att han gjorde det för att hon inte kunde ge ett klart besked huruvida hon kunde tänka sig ta över gården eller inte.

Farbrodern Erlend har storslagna planer på att bygga ett omtalat sommarboende på Neshov i silon och trotsa myrsyra och grislukt. Samtidigt väntar han och partnern Krumme barn med ett lesbiskt par som var och en är havande. Den ena väntar dessutom tvillingar, så familjen växer lavinartat och Erlend går in i projektet med liv och lust som vanligt.

Margido gör sitt bästa, materiellt, för att stötta de inneboende på Neshov, men aktar sig för att investera någonting emotionellt. Han har sin gudstro och sitt arbete som begravningsentreprenör som upptar hela hans vardag.

Mitt i all denna rörelse sitter gamlingen, den person som alltid kallats far av bröderna men som in själva verket är deras halvbror och slitningarna mellan det gamla och det moderna är en ständig kamp, samtidigt som han skäms över sin gammalhet och oduglighet. Att varje dag vara en last för någon annan.

Vila på gröna ängar är bitvis rolig, men inte lika ljus som de andra böckerna. Här är sorgen, skammen och skulden ständigt närvarande och det är lite spretigt mot slutet när allt ska knytas ihop. Ändå känns det som ett avslut som inte är ett slut, för många dörrar lämnas öppna och det finns ett visst utrymme för läsaren att tänka sig en lyckligare utgång. Men det är behagligt och norskt och alldeles, alldeles vanligt.

måndag 2 februari 2009

Tusen gånger starkare - Christina Herrström

Signe är femton år och går i nian. Hon är den tysta typen som har alla rätt på alla prov och som ingen ser eller lägger märke till. Inte lärarna heller. Grabbarna äger ordet och tiden i klassen medan tjejerna är de som får foga sig och nöja sig med att ta det som blir över. Tills Saga börjar i klassen.

Ingenting blir sig likt när Saga börjar kräva att flickorna ska få samma behandling som pojkarna, att de ska få samma taltid, samma möjlighet att svara på frågorna, inte vara dem som blir ombedda att stanna kvar efter bildlektionen för att städa undan efter grabbarna som bara stormar iväg. Saga kallas för stark när hon i själva verket bara är jämlik.

Skolan får sig en ordentlig känga i den här romanen. Här talas det om lärare som har lärt sig rabbla vissa fraser så att det ska låta som om värdegrunder och genusfrågor är någonting man engagerar sig i, men Signe upptäcker snart att det bara är tomt prat och hon lägger också märke till att det inte bara är i skolan pojkar och flickor behandlas olika. När man spelar brännboll, när man grälar hemma och inte minst hur mamma och pappa har olika roller, då blir det som en väckarklocka för Signe.

Tusen gånger starkare är en titel som passar in först och främst på Saga, som kommer till en skola som inte är redo att ta emot en elev som hon. Hon driver ändå igenom sina tankar och låter sig inte tystas. Konflikten löses ändå när Saga och hennes pappa ska resa till Afrika och hjälpa till med bygget av ett nytt barnhem. När Saga reser har dock Signe genomgått en stor förändring och även hon är nu Tusen gånger starkare. Hon har knappt pratat med Saga under hela terminen de gått i samma klass, men hon har ändå förändrats och utvecklats och det har Saga lagt märke till.

Det här är en utvecklingsroman som dessutom belyser det klimatproblem många klasser stångas med. Detta är överdrivet och övertydligt och Saga är som en liten superhjälte vars övernaturliga krafter är hennes verbala förmågor och den mentala styrka hon visar upp när hon blir ansatt från alla håll. Men ändå är det bra och det finns mycket att diskutera.

fredag 30 januari 2009

Till dess din vrede upphör - Åsa Larsson

Det har hänt någonting med Åsa Larssons sätt att skriva och jag hoppas att hon fortsätter på det inslagna spåret. Jag var inte alls förtjust i de två efterföljande böckerna efter Solstorm och öppnade med skepsis Till dess din vrede upphör. Sedan sögs jag in i historien om Wilma och Simon som vinterdyker på ett flygplansvrak och dör en våldsam död när någon på ovansidan isen ser till att de inte kan komma upp igen.

Språket är fantastiskt, med klara markörer av Kiruna och den kultur och mentalitet som råder där. Det är korthugget, ilsket och varmt både i repliker och i agerande mellan de personer man känner till från tidigare böcker. Rebecka Martinsson känner av Wilmas ande och får besök av henne när hon sover. Wilma kan också sitta i en vattendroppe i ett träd och följa en av sina mördare eller följa med en korp som kretsar över det lilla samhället hon bodde i. Det finns alltid övernaturliga inslag i Åsa Larssons berättelser, men här känns de helt i sin rätta kontext.

Förutom poliserna Anna-Maria och Sven-Erik (som är osams sedan slutet av förra romanen) får man följa Hjalmar, en av de människor som bär skulden för att Wilma och Simon dött, och det blir någonting så ovanligt som att man känner sympati för den storvuxne och brutale mördaren. Hjalmar är förevigt märkt av en händelse som utspelade sig i skogarna kring det lilla samhället Vittangijärvi där han som nioåring lämnade sin bror Tore i skogen när denne inte ville följa med. Tore är en obehaglig och känslokall människa och kan hunsa sin bror och mana honom till vad han vill efter den händelsen. Hjalmar är ett matematiskt geni och hade kunnat skapa sig ett annat liv, men istället blir han kvar i en destruktiv familj som till slut går för långt.

Jag fick en känsla av "äntligen" när jag kom till slutet av den här kriminalromanen, där jag hela tiden lurats att tro att det är den patriarkale fadern Isak som spelat tyskarna i händerna och varit deras hemlige informatör under Andra Världskriget. Åsa Larsson berättar kortfattat och intressant om den aktivitet som försiggick här uppe i norr under den tiden och hur den allmänna uppfattningen var innan krigslyckan för tyskarna vände. Sedan gör hon en av karaktärerna till informatör under kodnamnet "Räven" och det är inte Isak, utan hans fru Kerttu. På finska betyder kettu just räv, vilket ger en bra överraskningseffekt i alla fall för mig.

Berättargreppet att låta Wilma sväva som en sorts existens trots att hon är död stör mig inte alls. Det passar bra in på uppfattningen om det andliga i naturen som inte alls är ovanligt i den samiska mytologin, men jag vet att många har svårt för att ta sådant på allvar. Men kan man förlika sig med tanken på de döda som ändå närvarande är det här en riktigt underhållande bok.

En sorts kärlek - Ray Kluun

En sorts kärlek är en passande titel på den roman jag nyss lagt åt sidan. Det är en sorts kärlek huvudpersonen Sten känner för sin fru Carmen som insjuknar i en form av cancer som det inte finns stort hopp att besegra. Det är också en sorts kärlek han känner för sin älskarinna Rose, som är en av de många kvinnor han söker sig till under sin frus nedbrytande sjukdom. En annan sorts kärlek är den älskarinnan känner för Sten, eftersom hon troget väntar, trots att han bara kan komma till henne stulna stunder och ibland avbokar möten via SMS bara minuter innan. En helt annan sorts kärlek är den Carmen känner för sin man som gör att hon är villig att förlåta, trots att hon vet att han är otrogen och lever ett vidlyftigt liv.

En sorts kärlek är en typ av självbiografi som beskriver dessa människors liv, Stens framför allt, och deras våndor inför Carmens förestående död. Det är mycket liberala inslag i boken, med allt från inställningen till droger, sex och dödshjälp. Själva boken är inte så intressant tycker jag, men jag blev oerhört berörd av att Sten och Carmen lägger sina tidigare liv åt sidan för att fylla Carmens sista tid i livet med ren och skär livskvalitet. De reser tillsammans, umgås med sina vänner och förbereder den gemensamma dottern inför den död som är oundviklig. Carmen skriver ner hälsningar till sitt barn och spelar in videosnuttar för att dottern en dag ska kunna se henne, komma ihåg henne och få en levande bild av sin mamma.

Det är en underlig känsla att ha gråtit så åt skildringen av några människors liv och ändå inte tycka att boken är speciellt bra. Många pressröster talar om att den här boken är fantastisk, men det måste jag ha missat. Jag tilltalades inte alls av den, men berördes alltså desto mer.

fredag 23 januari 2009

Dödergök - Katarina Wennstam

Ett dödsfall ser ut att vara självmord, men är i själva verket mord och ett annat dödsfall ser ut att vara mord, men är ett planerat självmord. Berättelserna fungerar som referenser till varandra där förutfattade meningar både styr och ställer till utredningarna som utförs av poliser och åklagare.

Det ena dödsfallet ter sig vara självmord, men visar sig snart ha sin botten i hederskulturen och en hel invandrarfamilj ställs inför rätta för mord. Det andra dödsfallet är flera år gammalt och ser ut som mord, men visar sig vara självmord. Den misshandlade hustrun till en polis väljer att lämna sin man på det mest slutgiltiga sätt: genom att iscensätta sin egen död och ge honom skulden för den.

Maria flyttar in med sin familj i ett hus som de fått till ett riktigt vrakpris och efter en kort tid i det nya boendet upptäcker hon att hon bor i huset där polishustrun blev skjuten till döds. För att fly sin vardag som arbetslös journalist och mitt i ett förhållande där både hon och sambon går i tankarna att förhållandet antingen ska satsas på eller lämnas, bestämmer hon sig för att gå till botten med historien om den döda kvinnan. Polismannen är oskyldigt dömd för mord, men på alla moraliska sätt skyldig till hennes död.

En bekant karaktär från författarinnans tidigare roman, Smuts, är Madeleine Edwards, som i egenskap av åklagare driver åtalet mot de anklagade invandrarna. Hon kämpar med livet som ensamstående mamma som alltid jobbar över och försummar den truliga tonårsdottern. Samtidigt uppvaktas hon av medarbetaren Hjörne vid stockholmspolisen, som i sin tur har varit aktuell i fallet med den ihjälskjutna polishustrun.

Det är väl fel ordval att säga att det är populärt att lyfta fram drabbade kvinnor och kanske framför allt mäns våld mot kvinnor men den här romanen är ett bra underlag för att diskutera dessa frågor ytterligare några varv.

Nej och åter nej - Nina Lykke

Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej , av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopi...