Omänniskor - N. Johansson och K. Svenson (vågade man inte skriva Kringlan eller?)

Först tänkte jag skriva "Shit vad bra!" och sedan slog det mig, att var det inte någon typ av "skandal" som gjorde att jag reagerade på den här titeln? Och jo då, det var det ju. Nanna Johansson har skrivit den här boken tillsammans med K. Svensson - alltså Kringlan - som hamnade i hetluften när han tappade huvudet, satte skägget i brevlådan, fick ett paraply i arslet och bestämde sig för att ändå fälla ut det...

Men ändå, shit vad bra. Mitt trettiosjuåriga jag önskar lite mera klös i berättandet, men mitt trettiosjuåriga jag som är gymnasielärare med en självpåtagen mission att få tonårspojkar att läsa, jublar. För det ÄR bra, det ÄR spännande och framför allt - det är driv i berättandet så att det mer handlar om att föra historien vidare hellre än att göra miljöbeskrivningar (för många sjuttonåringar ser ingen mening med beskrivningar, de gillar mer slagkraftiga dialoger).

Omänniskor var det alltså, i det här fallet till synes vanligt folk som kan anta djurhamn eller byta skepnad till ett visst djur. Jag stör ihjäl mig på protagonisten Sigrid, i alla fall till en början, för hon är ungefär lika rolig som färg som torkar. Totalt intetsägande och knappt omtyckt, ens av sin egen familj, presenteras hon undan för undan som den udda fågeln i sin familj, som den ensamma tjejen i skolan och som den underdåniga flickvännen till ärkesvinet Adrian. När Adrian svinar sig som mest känner Sigrid en märklig känsla i kroppen och attackerar i nästa stund sin pojkvän, men tuppar av och minns ingenting när hon vaknar upp. Adrian däremot är kroppsligt märkt av någon typ av djur och när Sigrid inser att hon på något sätt har smakat på hans blod - och att hon vill ha mer - påbörjas resan mot det okända. När hennes förvandling (till ett lodjur!) är ett faktum upptäcker hon att det finns fler därute och snart har hon fått kontakt med SOO: Svenska OmänniskoOrganisationen. Nya vänner presenterar sig i form av Viktor (kronhjort), Gordon (igelkott), Felicia (huggorm), Ebba (kattuggla) och Dianne (hare) och Sigrid är inte ensam längre. Tillsammans tar de sig an en varelse som sätter området i skräck.Tidningarna beskriver besten som ett vildsvin, men gruppen förstår att det rör sig om en omänniska - en som är lika farlig i sin mänskliga form som i sin djurhamn.

Visst finns det många ingredienser i det här hopkoket som påminner om Twilight (t.ex. stället i norra Italien som "civiliserar" omänniskorna, dvs. tar ifrån dem deras förmåga och det är en skön blandning av den spanska inkvisitionen och Volturi). Det finns också sådant som påminner om den-snart-ikoniska Cirkelntrilogin, med den intetsägande huvudpersonen som har krafter som sakta vaknar och som blir avgörande för överlevnaden - men jag gillar't. Jodåsåatt... nog blir det ett bra boktips av det här.

Bild lånad av förlaget.