Århundradets kärlekssaga - Märta Tikkanen

Jag hade en helkväll på biblioteket härom veckan och hamnade vid lyriksektionen. Eller hamnade och hamnade. Jag gick snarare vilse. Lyrik är ingenting jag brukar befatta mig med i någon större utsträckning, men nu stod jag framför hyllorna där tunna inbundna verk vilade.

Ungefär i ögonhöjd stod Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen uppställd och bad om att jag skulle bläddra i det redan ordentligt medfarna exemplaret. Jag läste första dikten och var fast.

Först känns det skönt
rent svindlande och obegripligt
skönt
att det trots allt också finns de som ser
bakom fasaden
som vet
och inser

Men sen blir allting
bara ännu svårare

Sen kommer frågan:
Varför går du inte?

Otaliga gånger har jag varit
på väg

om denhär perioden inte är
den sista
då går jag

om elakheterna går ut över
barnen
då går jag

om han dessutom börjar
ljuga
då går jag

och bär han någonsin hand
på mig
då går jag

när barnen inte längre
orkar
då bara måste jag

Och allting hände
Ändå gick jag inte

Varför?


Det är nästan plågsamt närgånget om livet tillsammans med en alkoholiserad partner. Lögnerna, sveken, de hårda orden, otroheten, misstänksamheten, det dåliga samvetet, uppgivenheten men samtidigt också de medvetna valen, kärleken och åter åter kärleken.

Barnen till alkoholister får inte vara barn och agerar inte som andra barn, vilket Märta Tikkanen visar där hon beskriver hur de lärde sig att smyga på tå, undvika, inte provocera och ignorera. Alkoholisten skyller på att han haft en pappa som gjort honom illa genom att dricka och känns inte vid att han gör exakt samma onda mot sina egna barn.

Du måste vara stark
händer det
att människor säjer
till mig

Och jag tänker
på allt som har hänt
- kanske
jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka mänskor böjs inte
De bryts

och brister

Jag har inga egna erfarenheter av att leva nära någon med missbruk, men känner stort obehag när livet med en sådan person läggs fram och det är alltid barnen som blir de stora förlorarna. Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen är nyligen lästa böcker med barnens situation i fokus.

Århundradets kärlekssaga innehåller mycket tänkvärt och jag fastnade även för det här:

Behåll dina rosor
duka av bordet
istället

behåll dina rosor
ljug lite mindre
istället

behåll dina rosor
hör vad jag säjer
istället

älska mig mindre
tro på mej mera

Behåll dina rosor!

Som avslutning kommer dock hennes röst fram, där hon berättar, men på sitt sätt och inte för vem som helst. Kanske handlar det om det också - att bryta tystnaden och tala om hur det verkligen blir till. Att få ett kvitto på att man inte är galen som tycker att en situation är fel, trots att den man älskar hela tiden försöker få en att tro någonting annat:

Sen samlar jag ihop
de alldeles små resterna
av mitt mod
och viskar tyst
men bara till dem
som har örat helt nära marken
och som kryper fram
som jag

Dödgrävarens dotter - Joyce Carol Oates

Jag har alltid haft en dragning åt att läsa om förintelsen, om personliga erfarenheter av judar som fördes till läger, om andra som levt i ghetton, om ytterligare andra som kommit till länder där ingen velat ha dem. Det finns så mycket att läsa och så mycket har skrivits. Ändå är det här en helt annan vinkel och den blir också mycket stark.

Rebecca föds ombord på det fartyg som fört henne och hennes familj från förföljelse i Tyskland och ett annalkande andra världskrig. Familjen får det tungt i det nya landet där den akademiske pappan bara får jobb som föraktad dödgrävare och där mamman blir tyst av att inte kunna tala det nya språket. Fadern drivs sakta till vansinne och familjens öde slutar i tragedi när Rebeccas två äldre bröder har flytt hemmet och fadern skjuter först sin hustru och sedan sig själv. Rebecca är då 13 år gammal och tvingas börja ett nytt liv.

Hon är dock en överlevare som är tämligen säker på hur hon vill leva sitt liv. Hon genomför sina beslut med öppna ögon även om hon många gånger har konstaterat att resultatet kan bli hur som helst. Så blir det när hon gifter sig med den uppenbart våldsamme Niles Tignor och sedan tvingar sig lämna honom efter att han nästan tagit död på både henne och deras son. Hon börjar ett nytt liv igen, nu under namnet Hazel Jones, och det blir ett kringflackande liv för henne och sonen. Sonen är mycket musikalisk och det är tack vare detta hon möter den man som hon går med på att gifta sig med, tio år efter han friat till henne första gången.

Hon berättar dock aldrig sin livshistoria för denne man och hon matar sonen med lögner för att han inte ska kunna komma ihåg det tidigare livet med den våldsamme mannen som är hans far. Sonen Zach gör dock detta och glider från Rebecca, nu Hazel, eftersom han inte kan förstå henne. Det i sig är en tragik, men Rebecca/Hazel har bestämt sig för att inte kännas vid det tidigare livet. Hennes egna föräldrar ville inte kännas vid att de var judar och därför fick det ordet aldrig nämnas hemma hos dem. Rebecca/Hazel befattar sig inte heller med den delen av familjens historia och blir chockad när sonen visar intresse för judendom och religion överhuvudtaget.

Romanen avslutas med brevväxling mellan Hazel och hennes kusin Freyda. Freyda och hennes familj skulle ha bott med Rebecca när hon bara var fem år, men båten som släktingarna kom med till New Yorks hamn tvingades vända tillbaka. Freyda berättar sedan i böcker om dessa erfarenheter och blir på något sätt den person som förenar Rebecca med den judiska historien hon också tillhör. Allt hon själv förträngt talar Freyda högljutt om och det är ingen självklar relation mellan dessa kvinnor. Hazel är dock påstridig, vilket till slut övertygar kusinen.

Som vanligt, om man får uttrycka sig så om en författare vars författarskap man bara känner till genom fyra romaner, slutar det varken lyckligt eller olyckligt och det skulle inte kunna sluta på något annat sätt heller. Hon är alldeles för skicklig för det. Det här känns inte skönlitterärt, utan bara som en skildring av världen och en annan människas liv som inte är avslutat. Det slutar med att hänga i tomma intet, men med många frågor och föreställningar som måste besvaras. Kanske är det läsaren som ska fråga och besvara själv, men det känns i mitt fall dumt. Jag är hopplöst en sucker för lyckliga slut och vill att hon ska prata med sin son, berätta vad hon varit med om, att de ska få förståelse för varandra. Att hon till slut får träffa Freyda och att hon får lämna alla hemligheter bakom sig.

Hopplöst, men jag ser fram emot att tala om den här boken i vår bokklubb i morgon. Vi brukar fastna för olika delar och det är så roligt att höra hur andra upplevt läsningen. Men det är en stark läsupplevelse och enligt många kritiker en av Oates bästa romaner efter Blonde.

Smärtans hus - Jo Nesbø

En Harry Hole-thriller som berättar om den tidiga tiden med Rakel och Oleg, om Beate Lönn och hur hon träffade Halvorsen. Rätt intressant att få några saker klarlagda, men samtidigt stör det mig att jag inte läst böckerna kronologiskt. Nu har jag typiskt nog börjat med Rödhake, ytterligare en tidigare bok. De fungerar fristående också, men nu vet jag ju vilka som kommer att dö och vilka som får barn och vilka som gör både ock.

Ett ovanligt bankrån slutar med att en bankanställd skjuts på nära håll. Polisen har svårt att komma till rätta med vad som hänt och åt vilket håll de ska styra utredningen. Samtidigt mördas en av Harrys tidigare flickvänner och mördaren styr spåren åt Harrys håll. Utredaren har minst sagt fullt upp och det blir många vändningar och många oväntade drag innan kriminalromanen/thrillern är över.

Jag gillar ju som sagt Harry och tycker ännu mer om det faktum att han, trots att han är ytterligare en försupen polis som har svårt för nära relationer, när han öppnar sin kylskåp ändå inte fyllt den med pilsner. I hans kyl står getost. Så norskt och jordnära.

Gå dit hjärtat leder dig - Susanna Tamaro

Efter tio med Malou är kanske Sveriges svar på Oprah (ett mycket svagt sådant) och då är Malous boktips svar på Oprahs bokklubb. Det var Peter Jöback som hade läst denna roman, som Malou glatt överraskat berättade var en av hennes största läsupplevelser. Mer krävdes inte för att jag skulle beställa hem den från bibblan och det är jag glad över.

Olga får reda på att hon bara har en kort tid kvar att leva och bestämmer sig då för att skriva brev till sitt barnbarn Marta som rest sin väg. Det blir en form av dagbok där Olga berättar allt från sin dagsform och hur hunden mår till hur hon växte upp och vad som format henne. Det blir bekännelser om egna misstag och förklaringar till de livsval hon gjort. Man förstår att Olga och Marta grälat och att läget mellan dem blivit ohållbart. Därför gör nu Olga bokslut som om hon förstått att de inte kommer att återse varandra i livet.

Det handlar egentligen om tre generationer kvinnor där Olgas dotter Ilaria, alltså Martas mamma, spelar en stor roll. Olga förklarar sina egna tillkortakommanden och berättar hur hon anser att det påverkat Ilaria. Ilaria i sin tur dog i en olycka efter att hon fått reda på moderns svek och Olga fick då vårdnaden om Marta.

Det är en varm berättelse om en gammal människas syn på ungdomen, religionen, livsval, kärlek och svek och som läsare sitter jag och hoppas att Marta kommer att komma tillbaka och läsa mormoderns dagbok. Av Olgas beskrivningar låter det dock som om Marta kanske bara kommer att fnysa åt hennes försök att ställa allt till rätta. Lika viktigt som det är för Marta att läsa dagboken, lika viktigt var det för Olga att skriva den.

Lite ovanlig, men mycket trevlig läsning.

Mörkt vatten - Joyce Carol Oates

Kelly Kelleher följer med en senator från ett fjärdejulifirande i en bil, trots att denne både druckit och tagit med sig en färdknäpp i bilen. De har bråttom eftersom de vill hinna med en färja och senatorn tar en genväg som slutar med att de sladdar av vägen och hamnar i det mörka vattnet. Sedan får läsaren spendera den kvalfyllda sista tiden Kelly Kelleher har kvar i livet.

Berättandet pendlar mellan att berätta om den fest hon lämnat tillsammans med senatorn till att berätta om föräldrarna och hur de format henne. Men främst sitter läsaren fast i nutiden tillsammans med Kelly som långsamt går emot sin drunkningsdöd. Många kapitel slutar med orden "medan det mörka vattnet fyllde hennes lungor och hon dog". De första kapitlen slutar med orden "skulle hon dö? -så här?"

Baksidestexten talar om vad romanen handlar om och hänvisar till händelserna 1969 i Chappaquiddick som om det vore självklart vad som hänt då. Självfallet hade jag ingen aning om vad som åsyftades, så jag googlade för att få veta att det var då senator Edward Kennedy var inblandad i den bilolycka där hans mycket tillfälliga flickvän Mary Jo Kopechne drunknade. Detaljerna till denna skandal stämmer mycket överens med handlingen i Oates roman och självklart tillför det extra intresse för läsningen.

Sex och politik är intimt förknippade med varandra i den här romanen som med sina knappa 160 sidor får ansees vara en kortroman, men trots sitt magra omfång är beskrivningarna och förhållandena utbroderade och man har många bilder och mycket att fundera över när man läst färdigt. Jag känner att jag undvikit tegelstenen Blonde, men känner mer och mer att jag nog måste läsa den också. Först ska jag försöka få tag på Dödgrävarens dotter, som vi ska läsa i min bokklubb och det känns roligt att få diskutera sin läsning med någon annan.

Oates är ständigt aktuell men förbisedd när det gäller Nobelpriset i Litteratur, men man kan ju hoppas att denna produktiva dam ska bli uppmärksammad ett annat år.

Djur - Joyce Carol Oates

Gillian är dryga fyrtio år när hon på ett konstmuseum står inför en totempåle som får henne att minnas tillbaka på sin tid på ett kvinnocollege i New England under 1970-talet. En mordbrännare härjade vid den tiden och de unga kvinnorna väcktes ofta av brandlarmen och tvingades ut ur sina bostäder innan faran meddelades vara över.

Hon är förälskad och nästan besatt av sin lärare i poesi Andre Harrow, ett sinnestillstånd som hon delar med i stort sett alla sina klasskamrater. Harrow är gift med den karismatiska konstnären Dorcas och detta par utser med jämna mellanrum en flicka från colleget som får äran att bli Dorcas praktikant. När det är Gillians tur blir sig hennes liv aldrig mer likt.

Förutom hotet som hela tiden lurar i och med mordbränderna börjar flickorna vid Catamount College vända sig mot varandra av avundsjuka och missunsamhet. Gillian förstår att hon är långt ifrån ensam om att ha varit utvald av paret Andre och Dorcas och hon kan också märka av hur de andra flickorna blivit märkta av sina upplevelser. Flickorna eggas att avslöja detaljer som borde vara av privat natur och den ena går längre än den andra. Gillian vill inte dras med i den karusellen, men får kritik för detta.

När Gillian lämnas ensam att vakta parets hus går hon in i rum hon blivit förbjuden att vistas i och snart ser hon vilka hemligheter som göms därinne. Gillian fattar ett beslut när hon vaknar upp och förstår att hon varit nära döden och detta för läsaren tillbaka till platsen där berättelsen började: i konstmuseet. Där får allt sin förklaring och det är både oväntat och spännande.

Det här är första romanen jag läst av Joyce Carol Oates och av vad jag förstår, inte den allra bästa. Djur ska väl närmast betraktas som en kortroman, men jag tyckte mycket bra om den. Spelet mellan människorna och hur psykiska påfrestningar kan ge sig uttryck beskrivs detaljerat och stämningen är mycket tät. Om det här enligt Oatiska mått mätt inte är så bra så kan jag knappt vänta på att läsa mer av henne.

En plats i solen - Liza Marklund

Det verkar vara ett populärt litterärt grepp att låta två historier berättas parallellt, en som utspelas en generation tillbaka och en som utspelar sig i nutid, och som sedan går upp i varandra i slutet när allt är klarlagt. Camilla Läckberg, Arnaldur Indridasson och nu Liza Marklund.

Annika Bengtzon skriver om en familj som gasats ihjäl nere på spanska solkusten och snubblar av en händelse in på både två och tre sidospår. Det handlar om familjer hon tidigare skrivit om, om Kattungen som bränt ner hennes hus och om knarkmaffian som tvättar pengar nere i Spanien. Mitt i allt detta kämpar Annika mot motsättningar på jobbet och att få vardagslivet med barn och separerad make att fungera.

Jag har inte läst mycket av Liza Marklund och har väl egentligen inte varit överförtjust när jag läst någon av de tidigare romanerna, men här är det ändå lite mer av allting: lite mer spänning, lite mer finesser i berättelse och överraskningsmoment och lite mer beskrivande svep. Helt okej, faktiskt.

Snömannen - Jo Nesbø

Jag har gjort det kolossala misstaget att lyssna på den här ljudboken medan jag promenerar ensam på mörka byavägar. Jag blev så "skittus" och mörkrädd att jag knappt vågar gå upp och söva om min son i ett mörkt rum. Så mörkrädd att jag inte vågar stå med ryggen mot garderoberna. Snömannen är med andra ord en läskig och bra Harry Hole-roman som bjuder på läskig spänning.

Efter att Harry Hole får ett brev personligt adresserat till sig upptäcker han att en seriemördare härjar i Oslo och att mördaren har intresse av att det är just Harry som ska utreda morden. Mördaren mördar kvinnor som varit otrogna och fått barn med andra än den man de lever tillsammans med. Männen är ovetande om att de inte är barnens biologiska fäder och mördaren har därför detta som påtryckningsmedel för att försäkra sig om att han kan träffa kvinnorna utan att de vågar berätta för någon. Mördarens signum är en snögubbe som står och tittar upp mot husen där kvinnorna bor.

Jo Nesbø bygger upp en ruggig stämning där man känner krypande obehag och läsningen bjuder på många oväntade vändningar. Och sedan vill jag påminna om att författaren skänker intäkterna från sina böcker till läsprojekt där analfabetismen är hög. Det finns alltså många anledningar till att köpa och låna hans böcker.

Lyckan, kärleken och meningen med livet - Elizabeth Gilbert

Jag har läst Elizabet Gilberts Lyckan, kärleken och meningen med livet och känner mig, efter att ha lagt igen sista sidan, glad. Hennes sätt, både hur hon framstår i boken om sig själv och hur hon faktiskt skriver, är sprudlande och humoristiskt. Till och med i hennes mörkaste, tyngsta stunder skrattar jag åt hennes galghumor och jag är glad att jag läst den här boken. Tacka Anna för det - både för tipset och för lånet av boken. Boken ska du få tillbaka snarast, men jag kommer nog samma dag att köpa hem ett ex till bokhyllan och ett extra ex att ge bort till den som bäst behöver det.

Den svenska titeln är lite missvisande, speciellt om man ser till originaltiteln som lyder Eat, pray, love: One Woman's search for everything across Italy, India and Indonesia. Hon söker alltså och hon finner. I denna textrika resebeskrivning av såväl hennes yttre och inre resa börjar hon med skilsmässa, en kärleksaffär som inte är bra för henne, hur hon äter pasta i Italien och lär sig njuta, hur hon mediterar och söker andlighet i Indien och hur hon till slut, på Bali, lär känna sig själv och acceptera sin plats i livet. Den beskrivningen låter väl sådär, men det är oerhört roligt att läsa.

Det som ändå fångar mig mest med den här boken är beskrivningarna av upplevelserna av det andliga. Den andlighet Liz upplever är en helt annan andlighet än den jag är bekant med. Det är i meditationen hon möter människor, karaktärer, andar, personligheter av henne själv som hon kommer till insikt efter insikt och hon litar mer eller mindre blint på människor som talar till henne i olika syften.

Skeptikern i mig får sitta i ett hörn under läsningen och jag köper allt hon berättar. Jag tror fullt och fast på att hon varit med om allt detta och jag avundas hennes sätt att hoppa och lita på att någonting ska bära henne. För så blir det - gång efter annan står hon utlämnad, för att i nästa ögonblick landa i en situation som hjälper henne till nästa insikt. Och hela tiden är det just - roligt.

Någonting annat jag tilltalas av i sådana här böcker är det intelligenta språket som växlar mellan att beskriva språkbruket i slummens New York och att hänvisa till Augustinus, Petrarca och Kafka. Hon behöver inte skriva ut hela sammanhang, men man kan ändå läsa in större betydelse i många beskrivningar än vad hon egentligen avslöjar. Det där blev underligt, men jag förstår vad jag menar = )

Jag såg faktiskt när den här kvinnan intervjuades av Oprah (som automatiskt blir en husgud för alla som har förmånen att vara hemma och titta på tv på förmiddagarna) och hennes omdöme om boken är "En knockout, fylld av visioner". Översättning = Läs den.

Men inte om det gäller din dotter - Jan Guillou

Jag skulle kunna raljera över att innehållet i den här boken är lika tunt som en alwaysbinda. Om jag skulle använda Jan Guillous språkbruk skulle jag dock "ironisera". Detta är ett ord som används frekvent, faktiskt så ofta att det blir något sorts rekord. Och ändå är det bara truismer. Det här visste jag innan jag läste romanen, som är den sista i serien om viceamiral Carl Hamilton. Nu knyts säcken ihop, trådarna binds samman och eftertexterna kan rulla.

Det är inte ospännande, men det är inte spännande heller, när dottern till världskände författarpappan Pierre Tanguy och säkerhetspolismamman kidnappas av fanatiska islamister. Carl Hamilton engageras, trots att han svurit för sig själv att aldrig döda igen - ett löfte som måste brytas om det gäller vännens dotter.

Det är handlingen, kort och gott. Sedan raljerar, ironiserar, häcklar, imponerar och ömsom glänser Jan Guillou med sina kunskaper om hur det svenska rätts- och säkerhetssamhället fungerar. Han hinner nämna Englamordet, presidentkampanjen och McCain i USA, Sarkosys usla väljarstöd (vilket räddningsaktionen råder bot på), möten med Vladimir Putin (som ställer upp med militärt understöd i räddningsaktionen), von Skyffel (van der Kwast?) och Leif Alpin (Leif Silbersky och Peter Althin). Och det är det, skamligt nog, som gör den här läsningen underhållande.

Jag blir stundtals galen på alla upprepningar. Eva får höra någonting på sitt jobb, berättar det för Pierre som i sin tur ska upplysa Carl. Allt tuggas, spottas upp, sväljs ner, kräks upp, idisslas igen för att slutligen dissikeras i ett annat skede. Det är som läsning for dummies. Ingen kan undgå att förstå alla turer och vändningar.

Och hur det går? Flickan räddas, är inte alls traumatiserad utan klättrar glatt från famn till famn och pladdrar på, medan Carl friar till Mouna och resten lever lyckliga i alla sina dagar. Slutet gott? Förhoppningsvis. Jag tycker om hjältar som får slå lite ur underläge och som ändå får vinna till slut, men Guillous superhjältar får gärna pensionera sig. Nu hoppas jag på en roman som står sig i jämförelse med Tjuvarnas Marknad. Mer sådant!

Busters öron - Maria Ernestam

"Jag var sju år när jag beslöt mig för att döda min mamma." Så lyder första anteckningen i romanen Busters Öron som till sin form är huvudkaraktären Evas dagbok. Camus börjar sin roman Främlingen med "Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte." Romanerna är på intet sätt lika, men huvudpersonerna har personlighetsdrag som ibland gränsar mot det psykotiska.

Huvudpersonen Eva får en dagbok i födelsedagspresent av ett barnbarn som står henne nära och första meningen i denna dagbok är den som ovan nämnts. Det är alltså ingen hemlighet att Eva har mördat sin mor, utan romanen ägnar istället god tid åt att berätta, förklara, vrida och vända på händelser och framför allt att framlägga den psykiska misshandel Eva utsätts för av sin mor. Allt inför ögonen på en svag far som gång på gång fäller kommentaren att Eva inte kan ha haft det lätt. När mordet så är ett faktum är det förståeligt, trots den totala avsaknaden av ångest. Ångest finns det gott om i ältandet av hur elak mamman har varit, men den lyser med sin frånvaro i själva mordsituationen.

Det finns en personlighetsklyvning i karaktären Eva: hon lever ett stillsamt liv med Sven och pratar rosor och väder och otrohet och lammstek med sina vänner. Men i sitt inre får hon besök nattetid av Spader Kung som hon samtalar och resonerar med och som är som en mörk sida av hennes personlighet. När Evas skriver om sin ungdomstid finns det en sida som är vit som vill ha sin mammas godkännande och kärlek, medan en annan, svart sida, vill ta livet av henne när rätta tiden är inne.

Det är välskrivet och väl avvägt. Ernestam avslöjar bara det hon måste, kittlas lite, innan hon fortsätter. Där kommer det nyckfulla med en dagboksform: att Eva blir trött och skriver lite mer en annan dag. Nästa dag tar Eva nya tag och börjar om, vrider lite på berättelsen ett varv till, precis som man som allvetande har rätt att göra. I övrigt är kanske inte dagboksformen helt realistisk, men det ignorerar jag så gärna.

Det är mörkt och humoristiskt om vartannat och jag hade stor behållning av att läsa romanen. Jag önskar i efterhand att jag hade läst Busters Öron innan jag läste Kleopatras Kam. Det är mycket som går igen, tycker jag. Det är manliga personligheter som kryper ner i sängar och som egentligen inte är där och det är vackra, utåtagerande mammor som står i centrum och trycker ner sina barn. Många bibelallusioner livar dock upp och det är inte bara direkta bilder eller citat, utan inklämt lite här och var, vilket tillför extra associationer.

Det här var en riktig höjdare och är, i ordets bästa bemärkelse, märklig. Märkligt bra, kanske.

Kleopatras Kam - Maria Ernestam

Märklig bok, skulle man kunna sammanfatta. Ovanlig i alla fall och kanske bra. Jag har svårt att klassa den och kanske ska man inte alltid kunna göra det heller.

Kleopatras Kam är det företagsnamn de nära vännerna Mari, Anna och Fredrik använder sig av när de tillsammans startar eget med avsikten att hjälpa människor. Deras sammanlagda kunskaper är "wijdrecko" som det så träffande heter på bondska. Affärsrörelsen går bra och de hjälper människor med deklarationer, extraundervisning i matematik, städning, heminredning och mycket annat. Då kommer Annas granne Elsa in och erbjuder dem en halv miljon var om de mördar hennes man. Svaret är självklart nej. Eller? När Elsas man påträffas död inser de tre vännerna att de inte känner varandra så väl som de trott. Läget blir inte bättre av att ytterligare en kund snart hör av sig och vill ha en annan person likviderad.

Det är märkligt, det som rullas upp, men det är intressant och fängslande. Människans inre ångest och kval, lyckorus och passioner. Hur det påverkar oss och hur vi kan vara delaktiga i varandras livsval och öden. Det är både humoristiskt och spännande, vilket gör romanen både intressant och lite spretig och jag känner att jag är lite ovan vid den här typen av läsning. Nu ser jag fram emot att läsa Busters Öron.

Sonat till Miriam - Linda Olsson

Medan jag läser letar jag ord att beskriva känslan jag har inom mig och snart slår det mig. Jag har lite lågtryck, så där som det känns inom en strax innan man börjar gråta utan att man egentligen har någonting att gråta över.

Allt är så vackert, precis som Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Titeln är fin, Sonat till Miriam, omslaget är vackert och språket är fantastiskt. Det är melankoliskt och samtidigt spännande när berättelsen om Adam läggs fram: lite som ett pussel, Linda Olsson avslöjar lite i sänder och som läsare anar man vad som hänt men längtar efter bekräftelse.

Sorgen är redan ett faktum när romanen tar sin början och sedan berättas om den ensamme Adam som börjar sitt livs resa för att få svar på livets stora frågor. Det finns gåtor att lösa, frågor att få svar på och människor att söka upp och lära känna. Mitt i allt det sävliga finns en spänning, tycker jag, som gör att läsningen går fort, trots att jag gör allt jag kan för att dra ut på njutningen.

Porträtten av människorna i romanen är fina och därför känner man mycket med dem också. Lite svårt blev det för mig bytet av berättarperspektiv efter drygt två tredjedelar av boken, när Cecilia, mor till Miriam och Adams stora kärlek, övertar berättarrollen. Efter vad som avslöjas förstår jag varför författarinnan har valt att göra så, men det blev ändå en omställning.

Sedan känner jag mig förundrad över Cecilias berättelse, eftersom det finns vissa beröringspunkter med det Astrid i Nu vill jag sjunga dig milda sånger berättade. Jag ska inte avslöja vad det handlar om, men det är en av delarna som följer med mig efter läsningens slut.

Behöver jag tillägga att jag tycker att alla, alla borde läsa det här?

Jag är leopardpojkens dotter - Johanna Nilsson

Johanna Nilsson berättar i den här närgångna skildringen om farmors och farfars missionsarbete i Kongo och på många sätt är det egentligen hennes fars berättelse hon framför. Livsvalen och de många uppbrotten för samtliga i familjen är återkommande och det märks att detta präglat författarinnan på djupet. För samtidigt är det en resa för Johanna Nilsson tillbaka till de egna rötterna i ett försök att förstå vem hon själv är utifrån släktens historia.

Författarinnan berättar detaljrikt om faderns Afrika, om äventyr och om sorger och glädjeämnen. Men samtidigt återkommer hon ständigt, ältande, till sveket, offret, avkallet: en splittrad familj som alltid kom i andra hand, alltid efter Gud.

Till viss del handlar det också om försoning, om förlåtelse där människorna verkar ha svårast att förlåta sig själva. Mycket förblir osagt. Frågor man inte vågar ställa och sår man inte vill riva upp. Ändå finns en smärtsam nyfikenhet: fanns passion, längtan, dåligt samvete, tvivel?

När jag tänker på missionsberättelserna jag själv lyssnat till i min lilla församling där ordet Afrika mest varit kryddan man satte i pepparsåsen som sedan avnjöts på vit formfranska, inser man att Johanna Nilssons berättelse är fjärran från detta. Det är egentligen inte en missionsberättelse, utan en uppgörelse med familjehistorien. Hon verkar arg, lite bitter stundtals, och lider av farföräldrarnas val på ett sätt som fadern och hans suskon inte nödvändigtvis har gjort. Eller så har de det, men talar inte om det. Genomgående är att maninte talar om det som är jobbigt - de lärde de både i svenska skolan i utlandet och i livets skola.

Det är en nära berättelse och jag blir sååå nyfiken på hur släkten och framför allt fadern tog emot romanen.

Kärlekens raseri - Ian McEwan

Jag har tidigare läst På Chesil Beach och Försoning av McEwan. Den här romanen är, som jag brukar säga om min andra son, en annan sort. Den är fortfarande mycket McEwansk, med detaljer och ett språk som det sprakar om.

Under en picknick när Joe och Clarissa firar att de återförenats efter att ha varit ifrån varandra en tid blir de delaktiga i en dramatisk scen där ett räddningsuppdrag slutar i en tragisk olyckshändelse. En luftballong som slitit sig är på väg mot livsfarliga elledningar och i korgen finns en liten pojke som är vettskrämd. Joe och några andra försöker rädda pojken, men orkar inte hålla fast. En man som håller kvar i ballongens rep släpas med men faller mot sin död när inte heller han orkar hålla kvar.

En annan av männen som försöker hjälpa till är Jed, fanatiskt gudstroende, som förälskar sig i Joe och som tror att kärleken är besvarad. Även Jeds kärlek blir fanatisk och han börjar följa efter Joe och skriver brev till honom där han förklarar sin kärlek. Breven visar i själva verket hur förvrängd hans verklighetsuppfattning är och Joe blir mer och mer övertygad om att Jed vill honom riktigt illa. Jeds ton förändras efter hand, då han upplever att Joe ignorerar honom och besattheten visar sig än starkare.

Det McEwan gör så bra är att han får läsaren att betvivla att Jed ens existerar. Han beskriver också på ett otroligt sätt hur Jed blir som en kil som slagits in mellan Joe och Clarissa. Sakta, sakta förstörs deras förhållande, dels på grund av Joes pressade situation, dels på grund av hur Joe själv blir helt upptagen av sig själv.

Clarissa är universitetslärare och undervisar om romantiken. Hon är Keatsfantast och talar ofta om känslor och det som övergår människans rationella fattning. Joe är motsatsen med sitt förnuftstänkande och sin övertro på vetenskapen. Dessa personlighetsdrag hos Joe gör att Jed blir ytterligare en motpol med sin övertygelse om att Gud genomsyrar allt och att han har en plan med allt som sker.

Romanen är nog mest lik en thriller i sitt utförande och visst är det spännande, men många gånger blir scener som skulle utspela sig under två sekunder i realtid utdragna beskrivningar som sträcker sig över två sidor och då tappar man tempot. Kanske är det för att det finns småbarn i huset som, även när de borde sova på kvällstid, kräver att man måste lägga ifrån sig boken. Då blir helhetsuppfattningen inte lika bedårande.

Tempot skruvas upp i slutet, som vanligt med McEwan, och det är några saker att fundera över när sista sidan är läst. Som vanligt.

Katedralen vid havet - Ildefonso Falcones

Kanske är det för att jag spenderat åtta dagar i Barcelona och verkligen, verkligen förälskade mig i staden som jag även tycker om den här romanen. Visst är den ibland förklädd till historielektion, men det är också intressant. Som religionslärare kan jag uppslukas av beskrivningen av de judiska kvarteren som mer liknar ghetton och hur hatet mot judarna underblåses av kyrkan, vilket orsakar massakrer och uppror. Beskrivningen av kyrkan, både av de rättrogna och av de som ser möjlighet till rikedom och avancemang, fascinerar också.

Men huvudhandligen i Katedralen vid havet handlar om Bernat Estanyol som med sin lille son Arnau flyr från en ondsint godsherre för att ta sig till Barcelona där de, efter att ha vistats i staden i ett år, kan bli fria män. Ödet är grymt mot människorna som lever i den här epoken och ingen kan undvika tragedier och förluster.

På sätt och vis påminner bokens karaktärer om de personer man möter i sagorna, bara mer mångfacetterade. Arnau är snart föräldralös men godjhärtad och rättrådig, vilket gör honom älskad och framgångsrik. När nöden är som störst kommer någon av alla de människor han osjälviskt hjälpt till hans räddning.

Romanen känns också "spansk" på samma sätt som Tillsammans är man mindre ensam kändes fransk. Det är hämnd, passion, temperament och förvecklingar (jag ska väl inte jämföra det med Slavägarens dotter direkt, men det är tempofyllt). Ändå tappar det lite fart och långa stycken talar om historiska händelser som kungar och påvar som är i luven på varandra, hur Barcelona byggdes och vilka medeltida regler som gällde för olika klasser.

I centrum av alla händelser står byggnationen av katedralen vid havet, Santa Maria del Mar, som på sätt och vis blir Arnaus egen kyrka. Han är med och bygger den, när han som ung arbetar som bastaix och bär stora stenstycken till själva byggnaden. Han får som högt uppsatt handelsman tillfälle att ge stora donationer så att bygget kan fortskrida. Sedan är det ingen slump att kvinnan som till slut vilar i hans armar också bär namnet Mar. Cirkeln är sluten och jag somnar lite gott efter att allt det tragiska faktiskt fick ett lite ljust slut.

Djupt vatten - Donna Leon

Kommissarie Brunetti åker ut till en ö för att utreda ett dubbelmord på far och son. De mördade är fiskare, precis som alla andra på ön. Alla känner alla och alla är i stort sett släkt med varandra. Därför tar utredningen tvärstopp och polisen står utan ledtrådar.

Signorina Elettra erbjuder sig att åka ut till ön för att luska lite i vad som har hänt och eftersom hon har släkt där har hon goda chanser att accepteras av invånarna i den lilla staden. Brunetti ägnar dock mycket tid åt att fundera på Elettras förehavanden, till den grad att hans fru Paula påpekar det.

Det blir faktiskt ganska fartfyllt i slutet, vilket är lite ovanligt när det gäller Donna Leons kriminalromaner, men det som fortfarande står sig är beskrivningen av maten och den italienska kulturen. Hur de bofasta venetianerna avskyr turister, hur korrupt samhället är, hur väl trerätterslunchen smakar och hur man sparar på hållhakar för att dra nytta av vad man vet till en annan gång.

Bekantas bekanta - Mats Strandberg

Berättelsen om f.d. modellen Camilla, transvestiten Daniel och wannaben och tillika hans syster Lilly utspelar sig i Stockholm, mitt under 1990-talet. Camilla återvänder till Sverige efter några hårda år, både för att hon är tvungen och för att hon vill vinna tillbaka en kärlek hon svikit. Dessutom har hon tunga hemligheter att bära på som skulle kunna omkullkasta hela hennes vardag.

Daniel är god som guld och när han inte jobbar på videobutiken transar han om sig och blir Malin Melanom. Han söker ständigt kärleken, men misströstar och är övertygad om att den inte kommer att drabba honom. Han hoppas dock på regissören Joshua, men denne blir tillsammans med systern Lilly.

Lilly i sin tur har alltid varit den tysta och blyga som visserligen får vara med, men som ändå på något sätt inte räknas. Hon är tyst och självkritisk och när hon väl säger någonting blir det fel. Hon hoppas på att få ut mycket av den glamourösa Camilla, men hon blir snart bitter och drar nytta av de hemligheter hon får reda på om rivalen.

Bekantas bekanta beskriver nittiotalet som det är, med blandbanden, eurotechnon, Ny Demokrati, Jannike Björling, rökningen på krogarna, freestylen och mobiltelefonerna som inte alla ännu har men som du måste fälla ner antennen på när du avslutat samtalet. Titeln anspelar bl.a. på hur litet Sverige och Stockholm är. Alla vet allt om alla och du får jobb och lägenhet genom att du känner någon som känner en annan som har en dotter som är utomlands och därför kan låna ut sin bostad.

Det är bitvis sorgligt när Lilly gör allt hon kan för att slå igenom, för hon kämpar verkligen med näbbar och klor. Hon drar sig inte för att gå över lik för att komma dit hon vill, trots att hon förlorar vänner och familj på köpet. Som kontrast till detta går det lätt för Camilla. Hon blir tillfrågad om chanser som Lilly blir mycket avundsjuk på. Den näpna och spinkiga Lilly är i sin tur en kontrast mot sin överviktige bror som tror att alla har lika svårt för hans kropp som han själv har. Men han träffar Jimmy och inser att det finns de som tittar på insidan också.

Det är en underhållande bok, inte minst för att författaren flirtar med läsaren när han till exempel beskriver karaktärernas förväntan inför det kommande millenniet och hur de ifrågasätter Big Brother-konceptet. Dialogen är rapp och övertygar och personerna är något av schabloner, vilket gör att man känner igen deras personlighetstyper och kan läsa in mycket i hur dessa agerar.

Klart läsvärd, även om det står på baksidan att svenska Elle tycker att Mats Strandberg är Sveriges svar på Jackie Collins. Det är väl ingen komplimang?

Dödligt arv - Donna Leon

Commisario Guido Brunetti kontaktas av en av sin frus studenter, Claudia Leonardo, som undrar om det är möjligt för en person att få upprättelse efter sin död och förklaras oskyldig till ett brott man dömts för. Brunetti får efter lite efterforskningar om ärendet fram att det i stort sett är omöjligt. Han undersöker inte saken mer, förrän Claudia Leonardo hittas mördad.

Fallet leder honom tillbaka till krigstiden och de fasor människor utsattes för och handlingar de mer eller mindre frivilligt utförde. Det blir ett tillfälle för Brunetti att själv få en djupare relation till sin svärfar och samtidigt få höra vad hans egen far varit med om och varför han blev så förändrad av sina upplevelser.

Som vanligt är det samtalen mellan Brunetti och hustrun Paola som är mest intresanta, där politiken, korrumptionen, universiteten och grannar avhandlas och därigenom speglar ett nutida Venedig. Maten som lagas beskrivs i detalj och man kan nästan känna lukten av kapris och oliver, kaninkok och bruchetta.

Upplösningen av fallet går rätt lugnt till och har med både sex och pengar att göra. Det blir en hederssak för Brunetti att den oskuldsfulla Claudia Leonardos minne förblir obefläckat och en gammal fiende blir tillplattad på köpet. Jag har en skön känsla inombords när jag lägger igen pärmarna, eftersom det inte är alltid Donna Leons böcker får sluta i triumf. Annars blir det ofta korrumptionen som segrar. Så dock inte den här gången.

Stinas möten - Stina Lundberg Dabrowski

Det bara blev att jag läste den här boken, skriven av Stina Lundberg Dabrowski. Det är en beskrivning av vad som sagts och vad som skett och som inte har visats i samband med ett urval intervjuer hon gjort genom åren. Stina L D motiverar varför hon velat intervjua vissa personer, hur det kommit sig att hon intervjuat andra, hur hon ser på mötet nu ett antal år senare och hur andra människor har reagerat.

Min bild av Stina L D innan jag läste den här boken var att hon var oerhört intelligent, inte rädd att utmana och inte rädd att ta plats. Därför är det med förvåning och glad överraskning jag får ta del av hennes osäkerhet, skamsenhet, nervositet och ilska - hon är helt enkelt en vanlig dödlig. Detta är en insikt hon själv kommer fram till angående många av de personer hon intervjuar; de är också bara människor, till och med Nelson Mandela.

Hon är så tuff, tycker jag, både för att hon ifrågasätter och vågar ställa krav och för att hon vågar be om ursäkt när hon gjort fel eller gått för långt. Det är ju oerhört tufft. Vissa delar av boken dröjer sig kvar. Som när Hillary Clinton menar att hon fortfarande älskar sin man, trots allt han utsatt henne för. "Kärleken blir mer realistisk med tiden" säger hon, vilket man kan läsa in mycket i. Ett annat citat att lägga på minnet är redan bevingat och uttryckt av Madeleine Albreight: "Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra." Så sant, så sant.