lördag 31 augusti 2013

Min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman (och hans superhjältekraft)

Elsa är lillgammal och Elsas mormor har aldrig riktigt blivit vuxen. Elsa wikipediar allt hon inte förstår och Elsas mormor svär åt allt som är obegripligt. Det blir en hel del wikipediande och en hel del svärande med andra ord. Inledningen av Fredrik Backmans senaste bok, Min  mormor hälsar och säger förlåt, är helt magisk. Elsa och mormodern har hamnat i arresten efter att under nattetid ha brutit sig in på ett zoo och vid upptäckt kastat bajs på poliserna. Djurbajs visserligen, men ändå.

"Alla sjuåringar förtjänar superhjältar. Det är bara så det är. Och den som inte håller med om det är faktiskt helt dum i huvudet." Det är den exakta inledningen och Elsas mormor är faktiskt en superhjälte. Hennes superhjältekraft är att sudda bort tråkiga minnen som att en sjuåring har jagats och slagits på skolgården för att hon är annorlunda. För att sudda ut minnet kan man behöva göra någonting drastiskt, till exempel som att bryta sig in i ett zoo och kasta bajs på poliser. Djurbajs visserligen, men ändå.

Elsa och hennes mormor har ett hemligt språk på vilket mormodern berättar sagor om ett fantastiskt land där alla är annorlunda. Figurer och människor och händelser som gör världen till en lite bättre plats och som Elsa besöker varje natt när hon har varit för rädd för att somna. Elsas och mormoderns tid är utmätt och Elsas mormor ger henne en svår, men inte omöjlig uppgift: hon ska lösa hemliga uppdrag och lämna brev till människor med hälsningen "Min mormor hälsar och säger förlåt".

Under tiden som Elsa löser de här uppdragen märker hon att mormoderns sagovärld och den verkliga flyter ihop med varandra. Alla människor i hyreshuset där de bor spelar någon sorts roll i de fantastiska sagorna som Elsas mormor har berättat. Mormodern visar sig vara en kvinna med många ansikten och när det förflutna knackar på som gångna julars ande blir det ibland lite för mycket verklighet för Elsa att hantera.

Persongalleriet är helt fantastiskt för här trängs kaffepimplande Lennart och Maud som bakar drömmar, "För när mörkret mörkret är för stort för att orka med och för många saker har gått sönder på alltför många sätt för att de ska gå att laga igen, då vet faktiskt inte Maud vad man ska använda för vapen om man inte kan använda drömmar". Här finns Britt-Marie och Kent som är någon sorts självutnämnda ordningsvakter med bostadsrättsdrömmar och som gärna talar om vad allting kostar. Här finns pojken med syndrom och hans mamma som är noga med att låsa dörren. Här är fyllot som lever rövare på nätterna, ett monster och en jättestor varelse som i en annan verklighet skulle kunna vara en kamphund. Alla kan till en början verka vara mer eller mindre tokiga, de är svårare eller lättare att tycka om, men alla har - ska det visa sig - superhjältekrafter på sitt vis.

Ändå ler jag störst och bredast när Alf öppnar sin dörr, vresig och svärande. Jag tänker att han nog skulle kunna heta Ove, i alla fall i andranamn, för här finns karaktärsdrag hos en annan litterär hjälte, skapad av ovan nämnd författare.

Jag känner mig rörd och berörd, kanske till och med lite omrörd, fast på ett bra sätt. Det är nog Backmans superhjältekraft.

Bok och bild från förlaget.

måndag 12 augusti 2013

Gycklarens arv - Kersti Vikström

Esmeraldas liv består av många innan och efter. Innan hon fyllde tio år var hennes tillvaro en förhållandevis trygg plats och hon var lyckligt ovetande om hur världen runt omkring henne var beskaffad. Efter hon fyllt tio skiljs hon brutalt från sina föräldrar och hon får se en annan, mycket fulare del av världen. Innan hon träffar Storm, den upproriske mannen som tillhör ett förtryckt folk, är Esmeralda en sådan som läser av omgivningen och försöker göra andra tillfreds medan hon efter några möten med Storm utvecklas till en helt annan människa.

Jag var faktiskt inte så jättepepp på att läsa den här boken och skämmigt nog berodde det en del på omslaget. Omslaget har alla möjligheter att locka en läsare, speciellt när det är unga läsare som ska lockas, och den här har varken bild eller typsnitt som passar ihop med innehållet. Boken däremot blev en härlig läsupplevelse! Jag började läsa lite så där medan jag stod och lagade mat, med ett öga på spisen och ett i boken. Sedan hände någonting och det var omöjligt att lägga ifrån sig boken. Esmeraldas öde är så spännande och hennes unga person blir någon att identifiera sig med. Hon kan ställa frågor som besvaras av andra så att (den unga) läsaren hänger med - och det är snyggt gjort.

Romanen väjer inte heller för det vuxet skrämmande, utan orättvisor, prygling, dödsstraff, prostitution och våldtäkter nämns och hotet från farliga män hägrar hela tiden för Esmeralda. Det är en svår balansgång det där, att låta det vara skrämmande men utan att gå för långt. Kersti Vikström är bra på att balansera i det fallet. Bilden av samhället som skildras ger i alla fall mig en medeltida känsla, där feodalism och högherrar för olika landområden sluter pakter och söker allierade. För att det ska finnas herrar måste det dock finnas undersåtar och de förtryckta i landet tänker inte längre stillatigande se på när folket blir nedbrutet av några få.

En skön tanke och kanske också bokens budskap handlar till syvende och sist om berättandets kraft. En saga berättad av en gycklare kan få maktens män att skälva samtidigt som det kan tända hopp i en utslagens ögon. Gycklaren och Esmeraldas relation till densamma kan bara avslöjas för den som läser boken, vilket jag tycker att man ska göra.

Bok och bild från förlaget.

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med - Johanna Nilsson

Böcker som får dig att tänka är de bästa. Johanna Nilssons roman Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med är en ...