söndag 24 januari 2016

Ljuset vi inte ser - Anthony Doerr

Jag har precis satt fem stjärnor av fem möjliga på Goodreads, men vet inte om jag kan säga något om den här boken. Kanske är det bästa betyget att jag är lite mållös. Läsaromdömena är inte ensidigt positiva och likadant var det på bokcirkelmiddagen igår, men jag vet inte vad det är med mig. Jag har lättare att bortse från sådant som skulle ha stört mig förr och i den här romanen finns det några sådana starka scener att allt annat förbleknar i jämförelse.

Marie-Laure bor tillsammans med sin pappa i det ockuperade Paris i början av 1940-talet. Han arbetar med låskonstruktioner på ett museum och är ansvarig för nycklarna till alla dörrar. En dörr öppnas dock aldrig, eftersom den gömmer en fruktansvärd skatt. Den blinda Marie-Laure hör talas om den, en ädelsten som sägs både välsigna och förbanna den som bär den, och frågar sin pappa vad han tycker. Han tycker dock mest om sin dotter och hennes säkerhet är hans livskall, vilket inte är lätt under brinnande världskrig. Han har byggt en miniatyrstad av deras kvarter, så att hans blinda dotter kan memorera kartan och på så sätt röra sig ute i någon mån. Tyskarna förstärker sin position och snart blir situationen i Paris ohållbar så Marie-Laure och hennes pappa flyr. Med sig i ryggsäcken har han ett hemligt paket som hon inte kommer att bli varse förrän långt senare och som kommer att förändra inte bara hennes livsöde. Destinationen är Saint-Malo där faderns farbror, den sedan första världskriget sargade vetenskapsmannen som inte har lämnat sitt hus på tjugo år.

Samtidigt, i Tyskland, presenteras läsaren för Walter som tillsammans med sin lillasyster Jutta bor på ett barnhem under miserabla förhållanden. Den snälla föreståndarinnan gör sitt bästa för att ge alla barnen ett drägligt liv, men de hotas alla av kapprustningen och den hårda värvningsmaskinen som tyska armén utför. Walter visar sig vara ett tekniskt geni - som av en händelse har lyckats få in en fransk vetenskapsmans radiosända program på sin radio - och blir en viktig tillgång till kriget. Under sin träning i Hitlers armé ser vad människan är kapabel till undrar han mycket över sin plats i det hela, men måste - som så många andra - blunda för att inte gå under. Sedan tas han ut i kriget för att leta reda på radiosändare och förgöra dem, vilket gör att lastbilen han åker med en dag tar sikte på Saint-Malo. På gatan utanför huset där han misstänker att en radiosändare finns kliver en dag en ung och vacker flicka ut. Han förstår snart att hon är blind, men han känner att han måste lära känna henne.

När jag läste baksidestexten på den här boken trodde jag mig veta ungefär hur berättelsen skulle lyda, men det är någonting jag fick ta tillbaka under hela läsningen. Ingenting blir som man tror och det är en av många storheter med den här boken. En annan är att det återigen är en påminnelse om det vi aldrig får glömma: både mänskligheten och omänskligheten, det godas kamp mot det onda och att alla frågor faktiskt inte har ett svar.

Känslan efter att ha läst ut den här boken var: "Vilken av de andra av mina topp-tio-böcker ska jag peta ner så att den här får plats?" Så bra är den.

Bild lånad av förlaget.


lördag 23 januari 2016

Sjuka själar - Kristina Ohlsson

Vi lever, andas och läser Kristina Ohlsson i det här hemmet denna karga vinter. Sonen läser Glasbarnen och de två uppföljarna, medan jag läser den här. När sonen har legat uppe och tjuvläst till sent in på natten (jag vet, visst är det en vacker bild) och sedan skrämt ropar "mamma" kan jag inte låta bli att retas med honom Det är härligt att han blir så rädd av att läsa och att han samtidigt gör det med ett leende. För vi vet ju det, där vi ligger trygga och varma i våra sängar, att det där onda som beskrivs både på och mellan raderna, inte hotar oss. Inte egentligen.

Men sedan var det min tur. Jag läste den här, Sjuka själar, och ja, då var det verkligen min tur. Jag ville också ropa på någon när det blev för spännande, men ingen annan var hemma. Så. Otroligt. Dumt. Kära hjärtanes vad hjärtat pickade. De klassiska ingredienserna med föremål som plötsligt står på ett annat ställe än tidigare, ljud i vinden, andetag bakom dig trots att du är ensam i rummet - allt finns med.

I centrum står Lukas, som dagen innan studenten försvann och var borta tre veckor innan han hittades, svårt sargad, märkt för livet och med en minneslucka som vissa anser vara lite för läglig. Andra menar att han hade tur eftersom han kom tillbaka, men själv har han svårt att se det så. Innan Lukas hade det inträffat två andra, liknande försvinnanden, men de personerna kom inte tillbaka och gärningsmannen går fortfarande fri.

Tio år senare återvänder Lukas för första gången till Kristianstad, vilket är förenat med stor ångest och rädsla. I samma veva flyttar David och Anna tillbaka till samma stad. De har köpt den gamla prästgården som nu ska rustas upp innan bebisen kommer, men idyllen är kortvarig för redan samma dag som det unga paret flyttar in börjar märkliga saker hända. Det är som om allt det gamla vaknar till liv igen. Någonting är fruktansvärt fel i prästgården och Lukas vet att han måste försöka minnas.

Läsvärd? Absolut - men på egen risk!

Bok och bild från förlaget.

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...