Björnstad - Fredrik Backman

Mest av allt är det här en hyllning till kvinnan och sedan handlar det en hel del om hockey också. 

Det har, som vanligt, varit en fröjd att läsa en Fredrik Backman-bok, inte bara för att jag levt en tid när jag har känt mig helt illitterat. Det är lite som att säga hej då till en kär vän att vända sista bladet i den här boken och en liten, alltså en liiiiten, tröst är att det finns en fortsättning som väntas 2017. Samtidigt är det lite som med att vänta in nästa säsong av Walking Dead och Game of Thrones - jag blir rädd för att jag ska hinna dö innan jag får veta hur det går. 

Alla som har varit med i en klubb och spelat förstår vad som beskrivs i den här boken. Alla som aldrig var med förstår också, för sporten fungerar så. Antingen är du med eller så är du inte det och alldeles oavsett om du var inne eller ute så bestämde någon annan sig för att det sade någonting om din personlighet. Just precis det beskriver Fredrik Backman i den här boken. Också, för mest handlar det om kvinnan. Styrkan, klokheten, vreden, oron, utsattheten. 

Det backmanska uttrycket känns igen. Det är stora formuleringar om vad sporten, kärleken, mindervärdeskomplexet, övertro, förmågan att kunna ta en förlust, att bli avskedad, att ha varit framgångsrik och sedan inte vara det längre – vad allt det gör med en människa. I centrum står Maya, dotter till sportchefen, som går på en fest som i sin tur ska förändra hela samhället. Där finns klubbens stora stjärna, Kevin, som så öppet har blivit beundrad att han själv har börjat tycka att han förtjänar det. Bredvid hans sida finns problembarnet Benji, med större kärlek och både tjockare och ömtåligare hud än vad någon kan föreställa sig. En Benji som ser det ingen annan vill se, men som inte heller låter någon annan se hans egna största hemligheter. Där finns också Amat, som härdar sig själv på hockeyplanen och som pantar burkar för att hjälpa sin mamma att få dagar, veckor och månader att gå ihop, inte bara ekonomiskt. Det handlar om vad hockey kan betyda för ett samhälle och vad som kan hända när samma samhälle är redo att offra nästan vad som helst av kärlek till spelet. Hockeyn som bara är ett spel och samtidigt allt. 

Det är stundom så vackert skrivet, kärleken till sporten och kärleken människorna emellan, att ögonen tåras. Rent dramaturgiskt sitter det en svart klump som växer under hela läsningen, eftersom det snabbt står klart att någonting kommer att gå väldigt, väldigt fel. Det gör det också, men det går också bra, tack och lov. Min enda, minimala invändning mot berättandet i just den här boken är att barnen, femton- och sjuttonåringarna, är gamla själar hela högen, så mogna att de nästan överträffar sina föräldrar i att ge goda råd om vad som är bäst när hjärtat har brustit. Det fungerade hundraprocentigt i ”Min mormor hälsar och säger förlåt” medan det här mer blir sjuttioprocentigt.

Sedan är det naturligtvis roligt också, även detta på backmanskt vis. Sådana där formuleringar som att du går till byns enda pub om du är sugen på ett lokalt kok stryk. Det är fint. Skratt och gråt går hand i hand och när det är över känns händerna tomma. Läs den. 

Bok och bild från förlaget.