fredag 17 december 2010

Det fördolda - Hjort och Rosenfeldt

Någon på jobbet frågade efter lästips, gärna någonting lättsmält. Jag nämnde i förbifarten att jag läste Rosenfeldts och Hjorts debutroman och någon annan vickade lite så där blasé på huvudet med minen av "ja, just det ja, den trettonde deckaren på dussinet har kommit ut".

Det här är inte en trettonde på dussinet-bok, utan det är "äntligen en riktig kriminalroman". Jag frågar mig efter avslutad läsning om jag egentligen presenterats inför någonting nytt och svaret är nej. Ond bråd död, kriminalare på spaning och en person i utredningens mitt som har grava problem med nära relationer. I vanliga fall kanske jag skulle gäspa, men karaktärerna är så intressanta och presenteras på ett helt nytt sätt att jag bara hyssjar på barnen och läser ett kapitel till.

Sebastian Bergman åker till hemstaden Västerås för att, en gång för alla, göra upp med sitt förflutna. Han bär på en stor sorg och är inte längre aktiv som psykolog, eftersom han har stora svårigheter att hålla demonerna på flykt (ja, lite tänker jag på demonmästaren Bergman när jag läser om den här). Staden skakas av ett mord på en 16-årig pojke som fått hjärtat utskuret på ett nästan rituellt sätt och när det visar sig att en före detta kollega till Sebastian Bergman leder utredningen blir han lite oväntat en del av utredningsgruppen.

Författarna måste nämnas, eftersom det är Michael Hjort och Hans Rosenfeldt som slagit sina kloka ihop. Båda är manusförfattare och även om jag inte hade hört talas om Hjort tidigare hade jag hela tiden Rosenfeldt i tankarna under tiden jag läste. Ordrikedomen och sättet att formulera sig väcker en igenkänning och det blir riktigt snyggt sammanfogat, från början till slut. Inga lösa trådar eller ofärdiga nystan när sista sidan är bladad.

En alldeles utmärkt locka-till-läsning-text finns här och vill du ha spänning under julen bör du läsa Det fördolda.

lördag 11 december 2010

Nittiotalet.se - eller vem fan komponerade modemljudet

Jag ska erkänna att jag närmade mig boken med viss skepsis. En bok om nittiotalet fick mig genast att tänka: "Redan?". Jag har gått på 60-, 70- och 80-talsfester, men -90-talet har lyst med sin frånvaro. Det enda jag kommer ihåg av ovan aktuella årtionde var att man laddade inför millennieskiftet, att man hade Lewi's 501 och att vi fick ett nytt betygssystem.

Jag blev inte tokfrälst av bokens omslag heller. Två antihjältar och en lenröstad björn. De tre personerna har visserligen haft sina stunder i rampljuset där Christer Petterssons jojo-bekännelser gällande Palme-mordet fick en att gäspa uttråkat till slut; där Ludmilas dopningsskandal egentligen inte var någon skandal utan bara ett konstaterande att när man trodde att hon sjunkit så lågt hon kunde visade hon att det fanns några meter kvar; där halva Sverige ställde sig upp i massiva protester över att gubben i den luggslitna kostymen skylla bytas ut mot en annan lenröstad herre.

Jag har aldrig varit någon stor beundrare av Filip och Fredrik (som har Carola-status i och med att man kan nämna dem vid förnamn utan att någon undrar vilka de är. Det fungerar dock bara om man nämner dem i samband med varandra, för säger man bara den ene eller den andre märker man att många känner en Fredrik, men nästan ingen känner en Filip.) Om boken Nittiotalet.se har den ene av dessa herrar (Fredrik?) strött sina lovord om innehållet och jag kan precis tänka mig att det är en bok som faller honom i smaken.

Det är grabbigt, låt oss börja där. Det är bekännelser om hur man som tonåring beundrar sporthjältar, drömmer om att kunna knäppa upp en bh med en hand och en beskrivning av sena kvällar vid ett nytt modem för att titta på det som någon annans begagnade porrtidningar bara kunnat erbjuda.

Sedan är det också riktigt, riktigt roligt. Träffsäkra beskrivningar med samma verbala glöd som just Filip och Fredrik. Här varvas personliga erfarenheter med nästan reportageliknande sammanfattningar om 90-talets stora händelser och mestadels sådana som utspelat sig i Sverige. En eloge till den ansatsen för övrigt. Sedan kan de inte låta bli att ta upp Clintons sexuella felsteg både tre och fyra gånger, vilket förstärker den grabbiga betoningen ytterligare.

Alla orden knyts till syvende och sist ihop med konstateranden om personer uppvuxna under nittiotalet och hur de fått någon slags egenvärdeshybris där ett vanligt nio-till-fem-jobb inte ses som ett alternativ. De vill i stället jobba med media, citera Killinggängets Manegen-föreställning och med detta vara ironiska hela dagarna.

Så ja, vad ska man säga. Nu sitter de tre herrarna Christian Albinsson, Niclas Wikström, Fredrik Söder där och jobbar med media, har gett ut en bok som andas ironi ur varje por och verkar vara nöjda med resultatet. Det i sig är rätt roligt. Det jag personligen tycker är roligast med hela boken är de avslutande sidorna som ger förslag på hur man kan använda Nittiotalet.se som bokcirkelsbok. Då först skrattar jag mig tårögd istället för att småfnissa som jag tidigare gjort.

Lät det här negativt? Jag gillar den i alla fall och jag tror att det kan vara en mycket bra julklapp till den grabb i 20-30-årsåldern som är bokens målgrupp. 99 kr på Bokus.

onsdag 8 december 2010

Utrensning - Sofi Oksanen

Aliide sitter ensam i sitt hus ute på den estniska landsbygden när hon får syn på ett dyngsurt bylte ute på gårdsplanen. Det föreställer en människa, men Aliide tvekar inför att gå ut och undersöka hur det kommer sig att flickan hamnat där. I stället får läsaren följa ett, till en början, oväntat resonemang kring skillnaden mellan strumpbyxor från öst och silkesstrumpor från väst. De här strumporna såg ut att komma från väst, för de glänste till och med i leran. Strumpbyxorna ska visa sig vara ett återkommande tema med stark innebörd.

Flickans namn är Zara och Aliide anar nog snart vad den unga kvinnan har råkat ut för. Zara gör sitt bästa för att inte behöva berätta den verkliga historien om vad hon har varit med om och så kommer det sig att de båda kvinnorna tassar omkring varandra för att berätta så mycket som möjligt utan att avslöja sig.

Romanen utspelar sig både i en dåtid och en nutid och väver på ett fantastiskt berättande sätt ihop de två tiderna med Aliide i huvudrollen. Hennes förflutna, där både det hon drabbats av och själv förorsakat, kommer ikapp henne. Ute i sitt hus har hon varit besparad obehaget att tvingas konfronteras med sin systers och hennes familjs öde, men när Zara kommer måste allt komma upp till ytan. De båda kvinnornas, både den äldres och den yngres, erfarenheter är så lika trots att det skiljer en generation dem emellan i ålder. Skam, förnedring, utsatthet och kämpavilja förenar dem och romanen bjuder på en delvis blodig och våldsam uppgörelse.

Jag köpte boken för att slå ihjäl lite tid och hamnade på en bänk inne i vår lilla stads stora köpcentrum (det finns två rulltrappor!). Människor kom och gick medan jag bläddrade och läste, läste och bläddrade. Efteråt hade jag ont i huvudet av att ha rynkat pannan under så lång tid.

Det känns som om jag har fått mina fördomar om öststaterna besannade. Där lever man ett hårt liv och fryser medan man odlar sockerbetor och äter lök, männen är grymma och försupna och kvinnorna blir misshandlade och sexuellt utnyttjade. Ändå är det här en oerhört välskriven och läsvärd roman. Jag kunde inte värja mig och därför kunde jag inte läsa boken strax innan läggdags heller.

Nu har jag så många frågor. Svaren, förstår jag, kommer inte att vara entydiga och tolkningarna kommer att vara många och olikartade. Då känns det tryggt att få pröva sina tankar med en bokklubb, men vi kommer inte att mangla Utrensning förrän i januari. Någon annan som har läst som vill kommentera?

tisdag 30 november 2010

Om Gud av Jonas Gardell

Tror du på Gud? I så fall vilken? Det kan vara en känslig fråga att ställa, men Jonas Gardell gör det i sin bok Om Gud. Problemet, som Gardell visar med skön tydlighet, är att vi tror att det är underförstått och att vi har en enhällig uppfattning, om vilken Gud vi utgår från.

Gamla Testamentet avhandlas med ett imponerande flyt, nästan skönlitterärt i sin utformning, där en bild av vem Gud både är och har varit framträder. En kärleksfull, fruktansvärd, hämdlysten, svartsjuk, ömsint, prövande, klagande, omhändertagande, allsmäktig... Ja, Gud har 99 namn, så vi kan stanna där.

Hänvisningar till Bibelns gammaltestamentliga texter haglar stundom, men det är ett intressant resonemang som man (som vanligt är i dessa sammanhang) antingen kan förkasta eller ta till sig. Mitt i all vetenskaplighet (som författaren till stor del avsvär sig från) kommer personen Jonas Gardell in och är mycket "gardellsk". Jag tycker att det friskar upp och får skratta mitt i alla beskrivningar av gammaltestamentliga grymheter.

Kanske måste man ha några rötter i frikyrkan för att uppskatta hans uttryckssätt, men det här är för mig riktigt rolig och intressant fortbildning. Gardell har, som vanligt, retat gallfeber på halva Sveriges kyrkoaktiva. Varför förstår jag inte. Gud har kunnat hantera både det ena och det andra, så lite Gardell kan nog friska upp, vilken existensform man än befinner sig i.

Jag har nu påbörjat läsningen av Gardells Om Jesus. Där kan man i första kapitlet läsa: "Han [Jesus] älskade mig. Han älskade alla barnen. Han älskade alla, utom fariseerna förstås, som var huggormarnas avföda, de nesliga uslingarna." (Sid. 8)

onsdag 10 november 2010

Lilleman har läst ut Lille Spigg

Min son har högläst sin första bok, från början till slut. Det tog tre dagar, men nu är den utläst - Lille Spigg, en nätt liten historia på 35 sidor. Han har stakat och ljudat sig igenom hela boken, ibland nästan andfått, men han gjorde det.

Historien i sig är underbar, allt från de fina illustationerna till den fantastiska texten översatt av Lennart Hellsing. Magisk läsning för både stora och små.
Boken finns att köpa på Alfabeta.

söndag 31 oktober 2010

Smaken - Muriel Barbery

Har du aldrig smakat rökt makrill? Har du undrat vad den tredje sorbetkulan, den som smakar porös snö med färskpressad apelsin, gör med smaklökarna efter en anrättning tillskriven det franska kökets specialiteter? Undrar du vad en av världens mest kända gastronomer på sin dödsbädd skulle välja om han fick be om en sista smak?

Då ska du läsa den här romanen, Smaken, av Muriel Barbery. Historien om matkritikern monsieur Pierre Arthens utspelar sig i samma hus som Igelkottens hemlighet, vilket är en rolig detalj. Berättelsen äger rum vid Arthens sjukbädd och han har hela sin familj samlad kring sig med mindre än ett dygn kvar att leva. Den store matkritikern letar i sitt minnes galleri efter en speciell smak och det är både genom hans egna och hans familjs minnen läsaren får den ena anrättningen efter den andra beskriven för sig. Långsamt? Inte alls. Svårt att ta till sig? Ingalunda. Inte med den beskrivningskonst Murel Barbery besitter. Hon är alldeles lysande i sina omskrivningar och jämförelser, som beskrev hon dem för en människa utan smaksinne. Det är skickligt gjort.

Arthens är en patriark med hela släkten under sin tunga toffel. Hans fru Anna är reducerad till en självutplånande skugga, dock fortfarande vacker att titta på, för han har alltid brytt sig om det estetiska. Han har gett henne barn, inte så mycket för att han ville ha dem själv, men för att hon skulle få någonting av honom. Barnen lider av att känna kärlek för honom, mannen de hatar.

Tätt, tätt slingrar sig berättelsen genom en snart sjuttioårig konnässörs smaklökar, för att komma närmare och närmare den smak som överträffar alla andra i livet. Upplösningen är fiffig och både roande och tänkvärd. Med hänsyn till eventuella läsare avslöjar jag ingenting här, men om du drivs av en obetvinglig lust att få veta vad det är kan du skicka ett mail. (kulturkofta@live.se). Välkommen.

Utgiven av Sekwa förlag.

torsdag 28 oktober 2010

Stamtavlor - Dilsa Demirbag-Sten

Jag har varit en dålig läsare av den här boken. Under hela tiden har en fråga legat och gnagt i bakhuvudet: vad hette den där låten som Dilsas syster Dilba slog igenom med? Sedan var jag en dålig läsare när jag satt och nynnade på textraden "I'm sorry this illusion has caused you a lot of pain...". Undrar hur utleda systrarna Demirbag är på att jämföras och eventuellt förväxlas med varandra?

Boken Stamtavlor är Dilsa Demirbag-Stens berättelse om hur hon känner tillhörighet till två kulturer, samtidigt som hon också känner sig främmande i båda. Här skildras resorna tillbaka till Turkiet med återkommande teman som behandlar kurdernas situation så väl som kvinnornas rättslöshet och utsatthet. Hennes släkt härstammar från den bertiyanska stammen som en gång, genom Allahs vilja, blev nomader. Stammen har i generationer levt som nomader uppe i bergen, vilket har inneburit ett hårt och arbetsamt liv. Tiden kommer dock i kapp även den karga landsbygden och nomadlivet blir en omöjlighet.

Genom sina egna och andras minnen får läsaren möta olika livsöden. Här berättas om hur livet behandlat den som vågat allt och krossats, den som envist och mot alla odds satte upp mål för utbildning och kärlek och lyckades, den som flytt och aldrig återvänt och den som återvänt och försökt förstå samt bli förstådd. Demirbag-Sten berättar till viss del om den kultur hon har tagit till sin, men desto mer om den kultur hon slår bakut mot. Våldet mot kvinnorna i Turkiet som i den här boken till stor del är hedersrelaterat, samtalar hon bland annat med sin älskade mormor om. Mormodern tycker att det är en självklarhet att en flicka som inte är oskuld när hon gifter sig borde dödas och förstår inte varför Dilsa är så upprörd. Ändå är det mormodern hon minns med störst värme och dessa bilder krockar i mitt huvud, lika mycket som den svenska och den kurdiska kulturen gör i den här boken.
Och hela tiden nynnar jag på "I'm sorry..."

måndag 25 oktober 2010

Vitas hemlighet

Vitas hemlighet är skriven av Kerstin Lundberg Hahn och har varit ett stående inslag vid läggningen. Med föredömligt lagom långa kapitel med ett innehåll som talar om viktiga frågor har vi nu vänt sista sidan. Det är min make som fått äran att läsa de flesta kapitlen och därför har jag fått fråga sonen samt läsa de missade kapitlen på egen hand för att få veta hur det slutade.

Vem är Vita?
- Jag kan hämta boken. Det är hon som är Vita. (Han pekar på bokens framsida.)

Går hon i skolan?
- Ja.
- Där hör hon en varg som har kommit upp. (Han pekar på en bild där Vita ser rädd ut.)

Är det en riktig varg?
- Ja, för hon hörde (han gör trampande ljud).

Vad har hon för kompisar?
- Jag vet inte vad en hette. Otto! Han tycker om att lukta på Vitas jacka, för hon luktar pizza. Hon och hennes mamma bor uppe på en pizzeria. Men han, han heter som en kompis som jag har. Du får gissa.

Simon?
- Ja!

Berätta om Simon:
- Ja han har lockigt hår. Han gömmer sig med sin pappa. I lägenheten som Vita bor i. De är så rädda att de ska åka tillbaka till landet som Simons pappa bor i som det är krig i.

Vad tycker Vita om att göra?
- Hon samlar på sniglar, men de har rymmit. Hon ska få en lillebror i Italien.

Sedan vill han inte berätta någonting mer, så jag får väl lägga till några detaljer. Jag och min man tycker att boken är så bra att vi mäter varandra med blicken om kvällarna, för att tyst avgöra vem som ska få äran att läsa med pojken. Jag drar det kortaste strået, eftersom lillebror inte nöjer sig med sin pappa.

Vita bor med sin mamma i en lägenhet ovanför en pizzeria. Pappa bor i Italien med sin nya fru och Vita ska få en lillebror. Mamma i Sverige suckar mycket och är inte jätteroad av att Vita plockar med sig en snigelfamilj att ha i en burk på fönsterbrädan och än mindre uppskattar hon att snigelfamiljen rymmer. Det blir riktigt spännande när Vita är övertygad om att det finns en varulv som smyger omkring i hyreshuset. Dessutom ser hon att någon kikar på henne genom persiennerna från ett fönster när hon är ute och leker i sandlådan.

Det visar sig att det inte finns någon varulv, men däremot får man träffa en vegetarian. Det svåra med krig, saknad och död berättas alldeles lagom för en småskraj sexåring. Vitas mamma berättar om Effen (FN) och vilka rättigheter barn har. Kerstin Lundberg Hahn har känsla för vad som bör berättas och vad barnen kan fundera över på egen hand.

Bok och bild från förlaget.

tisdag 19 oktober 2010

Följ med på en promenad genom 80-talet

Möt Morris. Följ med Morris under lågstadiet när han upptäcker att tjocka svenskar är lättare än finska tjockisar, att vuxna ljuger och att alla vägar bär till Rom (även om han vet att det egentligen är så att alla vägar bär till Saab. I alla fall är det så om man bor i Trollhättan).

Följ med Morris på en promenad genom 80-talet, allt sett genom Morris ögon. Där dricks det CocoBahia och Vira Blåtira på discon med filmmusik från Top Gun och Rocky medan tjejerna luktar gott av parfymen Date. Hos Morris spelas det Donkey Kong och på kvällarna ser han "V" och ryser av fasa. På en enda biologilektion går en generad lärare igenom sexualkunskapen där de får lära sig att det är svällkroppar som gör snoppen erigerad (som om tjejkroppar int ehade någonting med saken att göra). Här berättas roliga historier om Bellman som hade en sådan lång flaggstång att den petade Gud i rôva samtidigt som prästen på konfirmationslägret några år senare spelar "Stairway to heaven" baklänges för att avslöja dolda djävulsbudskap.

Det är sådan nostalgi att läsa den här romanen av Morgan Larsson. Han har radat upp händelser, företeelser, lukter, smaker och uttryck som vem som helst med minnen från 80-talet måste le åt. Eller för all del, gapskratta högt åt. Humor och dråpligheter blandas med fantastiskt varma skildringar av föräldrarna, där speciellt pappan blir den fasta punkten för en grabb som ibland tänker alldeles för mycket. Mitt i allt det soliga och varma hugger det till, när någon far illa eller där problem, allt för stora för ett barn att greppa, plötsligt glimtar till.

Radhusdisco är helt fantastiskt bra. Läs den.

Bok och bild från förlaget.

söndag 17 oktober 2010

Carrie innan sexet och The City

Om en kvinna kunde klara sig själv på det där viset, skulle hon då ändå behöva en man? Skulle hon ens vilja ha en man? och om hon inte ville ha nån man, vad för sorts kvinna skulle hon då vara? Skulle hon ens vara en kvinna? För om man var en kvinna, verkade det som, så var det enda man verkligen ville ha en man. (sig 281)

Mina associationer från tv-serien Sex And The City går genast till ett öppet fönster med en rökande Carrie iförd endast ett linne och lite läppglans framför en laptop. Hon är inte där ännu, när romanen The Carrie Diaries börjar förtälja vem Carrie var innan hon flyttade till storstan och började dela med sig av sina tankar kring kärlekens och sexets vara eller icke vara.

Så många likheter mellan romanens tonåring och den världsvana och självsäkra Carrie finns det inte. Carrie är visserligen en high-schoolstudent med skinn på näsan och några riktigt nära vänner, där både bästistjejkompisar och en homosexuell kompis trängs, men kärleken till skor och det för henne signifikanta sättet att förmedla sina innersta tankar i skrift lyser med sin frånvaro.

Det betyder inte att boken inte är läsvärd. Den är som gjord för att filmatiseras, med kärleksbesvär och svartsjukedraman. Det finns till och med en skön sistascen där en sexig röst svarar i telefonen (när Carrie äntligen tagit sig till N.Y. men tyvärr blivit rånad) och personen presenterar sig som Samantha Jones. Fortsättning följer kanske?

Andra tankar om romanen finns här. Låter jag negativ om läsningen? Det är inte meningen i så fall. Läs den!

Bok och bild från förlaget.

tisdag 12 oktober 2010

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig - Christina Wahldén

Ombeni har flytt från Kongo efter det att rebellerna har dödat hennes föräldrar och bror. Hon och hennes två systrar togs till fånga och utsattes för fruktansvärda övergrepp, men Ombeni lyckas fly när hon obevakad får gå att hämta vatten. Minnena av våldet och övergreppen sköljer över henne varje gång hon sluter ögonen eller när en händelse triggar igång bilderna från det förflutna. I ett snöigt och kylslaget Sverige väntar det andra svåra: väntan på beslut om uppehållstillstånd, ensamhet, ifrågasättande, nyårsaftonens fyrverkerier som påminner om kriget, att inte kunna gå barfota eller att få tag på en söt och mogen mango.

De få gånger Ombeni försöker berätta om vad hon varit med om möts hon antingen av ifrågasättande eller av att den andra personen inte orkar ta in hennes berättelse. Därför får hon ingen förståelse eller hjälp med att bearbeta rädslan och ilskan som ständigt lurar under ytan. Ombeni lever även dagligen med sitt dåliga samvete, där hon känner att hon snarare har fått ett sträff än ett pris för att hon överlevde.

Som vanligt berör Christina Wahldén ett aktuellt tema i sitt berättande och här är det konflikten i Kongo; ett krig som orsakat att mer än en tredjedel av alla kvinnor ute i byarna har utsatts för sexuella övergrepp och där våldsamheterna är så grova och utbredda att det inte går att med rättvisa uppskatta hur svårt de drabbade haft det. Ett krig där mer än fem miljoner människor har dött.

Berättelsen äom Ombeni är dock lite ojämn. Skildringarna går snabbt och för det mesta fungerar det. Läsaren får raskt följa med under ett vinterhalvår och det är väl okej eftersom man ändå får en tydlig känsla av tidsflödet. Mot slutet, när spänningen skruvas upp, avlöser viktiga händelser varandra i överljusfart till dess intet återstår - och det blir snopet. Det är synd på en sådan här viktig roman. Faktatexterna efter sista kapitlet visar på hur många människor som blivit drabbade av krigets fasor och det är lätt att siffrorna bara blir ettor och nollor. Då är skönlitteraturen ett fantastisk medel att ge statistiken ett ansikte, vilket Wahldén gör när statistiken i Ombenis gestalt kan berätta hur verkligheten ser ut.

måndag 4 oktober 2010

Och jag läste att det var omöjligt att leva lyckligt förutan dig - Mark Levengood

Mark Levengood serverar vackra beskrivningar värdiga Björn Ranelid när han i den här lilla samlingen av makalösa betraktelser. Eller, glöm det där med Ranelid och tänk kärv, pragmatisk finladssvensk i stället. Tänk på en kedjerökande morsa vid köksfläkten, som på frågan om man är adopterad bryskt svarar:
- Inte ännu.

Jag tror egentligen inte att Mark Levengood har träffat fler excentriker än gemene man, eller att han varit med om tokigare situationer. Han har bara en fantastisk förmåga att återberätta dem, samtidigt som han har ett alldeles eget och alldeles beundransvärt sätt att hantera dem.

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig börjar och slutar med berättelser om morfadern, som sjöng sången boken fått sin titel i från, och det är något att låta hjärtat smälta och dela med sig av. Där emellan blandas gapskratt med tårar. Det är hjärtskärande vackert med resonemanget om människans okränkbarhet under resan i Saigon:
"Hon är så otroligt söt. Och hon ska växa upp och bli en kvinna, och en dag en tant som säljer lackskrin som ingen vill köpa. Men både kvinnan och tanten är en inkarnation av denna lilla underbara varelse. Hon kommer alltid finnas där, bo i dem, med sin glittrande nyfikenhet och sin mjuka lilla hand. Och eftersom hon är barn, och okränkbar, så betyder det att alla henne ssenare inkarnationer också är okränkbara." (s. 86-87)

Hysteriskt roligt blir det när han som turist reser i Egypten och ska framhålla storheten i svensk historia och tala om vad vi i Sverige är stolta över:
"Jaa...", säger jag lite tveksamt, "we have a very old ship. Wasa-shippet." [...]
"Var det ett framgångsrikt skepp?"
"Nja... Det flöt bara 200 meter. Sen sjönk det."

Guiden undrar sedan om vi har någonting riktigt gammalt i Sverige och det enda Mark Levengood kommer på är Siewert Öholm.

Man vet lite grann vad man får när man läser Mark Levengood och tur är väl det. Om man känner behov av lite andlig spis, då är det livsbetraktelser av det här slaget som kan föda dig.

fredag 1 oktober 2010

En sannolik historia - Karin Alvtegen

Två människor, båda tilltufsade av livet, möts på ett hotell någonstans i Norrland (å vad jag avskyr tillämpningen av den geografiska benämningen). Helena driver hotellet på den ort hon i sin barndom tillbringade sina lov som sommarbarn, medan Anders ber om ett rum efter en misslyckad skattjakt. Det låter inte som inledningen till en rätt skön roman, men det är det.

Helena är bitter och som förälder är hon precis den typ hon lovat sig själv att inte bli: en frånvarande förälder som låter de egna problemen komma i vägen för relationen till sin dotter. Hennes man lämnade henne för att flytta tillbaka till Stockholm och hon är helt oförmögen att se sin egen del i de problem de hade i sitt äktenskap. Hon bevakar också sin dotters kommunikation med fadern, hela tiden orolig för att de ska ha en relation hon själv inte lyckas upprätta.

Anders har varit framgångsrik ekonomisk strateg och skapat sig stora rikedomar, ofta på andras bekostnad, men hans liv är tomt och saknar mening. I jakten på kickar som kan ge vardagen mening beger han sig ut i obygden för att skaffa en gitarr av sällan skådat slag. En bilolycka, som snarare är ett definitivt test från hans sida huruvida hans liv är värt någonting eller inte, får honom att helt omvärdera vad han vill göra med sitt liv. Han bestämmer sig för att inte säga nej till att pröva någonting nytt om tillfälle erbjuds. Så kommer det sig att han plötsligt tar anställning på Helenas hotell för att renovera det stall som eventuellt ska komma att användas som konferenslokal.

Karin Alvtegen skriver en historia som intresserar mig, även om det är originalet Verner jag mest av allt tilltalas av. Verner blir spegeln genom vilken karaktärerna tvingas bekänna färg och som utlöser fler händelser. Det är när denna vändning sker som jag får lite gåshud på armarna. Alvtegen får mig att känna igen hur en människa fungerar, trots att jag själv inte har erfarenheter att dela med karaktärerna. Ibland går det lite för fort och jag är olidligt nyfiken på vad som händer sedan. Problemet är att den fortsättning jag själv fantiserar ihop inte blir så sannolik att den matchar den här historien. Kanske kommer det en fortsättning? Öppningen och möjligheten finns.
Bild från Brombergs.

tisdag 21 september 2010

Pippi och femåringar kan och klarar nog precis allt faktiskt

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte tokälskade Pippi Långstrump när jag var barn. Jag tyckte att det var så jobbigt när hon kraschade födelsedagsfesten och förstörde tårtan. Däremot blev det varmt och skönt i hjärtat när hon hjälpte Ville som blev mobbad av den elake Bengt. Jag har nog kommit över det. I alla fall gör jag mitt yttersta för att inte överföra tveksamheten till barnen, utan hoppas att de tycker att hon är precis så cool och självständig som hon alltid har varit.

I Pippi ordnar allt och andra serier får man följa med Pippi i korta avsnitt där hon är med om allt från att fira födelsedag till att rädda folk ur brinnande hus. Femåringen i det här huset älskar alla former av Pippi; den filmatiserade Pippi med Inger Nilsson i huvudrollen, den tecknade Pippi med musik av Anders Berglund, och så den här boken.

Serier som är tecknade med sådan här rörlighet (bilderna av Ingrid Vang Nyman är fantastiska!) inbjuder en femåring, som nog faktiskt kan allt egentligen, till att även läsa själv och fundera över vad som sker.

Bok och bild från förlaget.

Lagom spännande för en skvätträtt snart-sexåring.

Megavega & Supernova och Mjölkmannen är en spännande berättelse om de två superhjältesystrarna Megavega och Supernova som måste flytta ner till jorden för att gömma sig för superskurken Gjerta. När man har bott på månen (!) är det en jobbig omställning att plötsligt på på jorden som en vanlig familj.

Min femåring skrattar högt åt alla tokigheter tjejerna gör. Vega och Nova (som de måste heta när de så hemligt lever under täckmantel) förstår inte vad två hål i väggen ska vara bra för, och därför försöker en utav dem sticka in en sax där, till flyttgubbens stora fasa.

Det här är alldeles lagom spännande för en skvätträdd femåring och alldeles lysande roligt för både mamma och son. Att känna igen figurerna från Svt gör bara saken bättre och jag tror att vi kommer att sträcka händerna i luften lite nu och då för att ropa: - För barnen hela tiden!

Bok och bild från förlaget.

tisdag 14 september 2010

Synvilla - Karina Berg Johansson

Samuel går ombord på färjan som ska ta honom och klasskamraterna ut till Gotland och ut till den sista gemensamma aktiviteten för klassen. Det är mycket som ska bli det sista, för Samuel har bestämt sig för att dö. Han har en kniv i ena rockfickan och har redan bestämt hur han ska använda den.

Samuel har aldrig varit med i någon gemenskap, utan har alltid varit utanför. Genom hans summariska tankegångar låter han läsaren följa med i återblickar av hur det var när hans mamma dog, hur oförstående lärarna och skolan är inför hans obearbetade sorg samt hur han hela tiden kan finnas mitt i en folkhop utan att någon reflekterar över att han är där.

I klassen finns alla personlighetstyper, den ena mer patetisk än den andre, enligt Samuels sätt att se det: de vackra och populära, de manipulativa, de trötta, de obrydda, de som måste bli sedda men som inte blir det oavsett hur mycket de skränar. Det är inte logiskt för honom att vara kär i den vackra Emelie, men ändå kan kan inte motstå henne.

Den här romanen är en psykologisk thriller i miniformat. Den beskriver på ett mycket träffande sätt hur gruppdynamiken kan leva sitt eget liv och sätta igång både positiva och negativa krafter. Problemet blir lite grand att det blir just i miniformat. Vissa blickar och kommentarer ger löften om underliggande mening, men jag lyckas inte uppfatta vad de ska betyda. Det kan bero på att personporträtten inte till fullo får ta ut sina svängar. Bilden av Samuel är dock full av igenkänning och det är en blandning av olika personlighetstyper jag mött många gånger.

Visst har man mött en sådan som Samuel i klassrummet. Många gånger. Jag önskar att han vore lika enkel att identifiera som den här pojken, med lång rock, grova kängor och huva dragen över huvudet. Tyvärr är det de alldeles vanligt klädda, de som faktiskt är med i gemenskapen, som ofta ruvar på de största problemen. Det blir i alla fall spännande och oväntade vändningar tillsammans med ställningstaganden i etiska frågor höjer pulsen betänkligt.

Bok och bild från förlaget.

torsdag 9 september 2010

Snart är jag borta - Hanna Jedvik

Det ges ut så mycket bra litteratur och jag som hållit mig borta från ungdomslitteraturen, mer eller mindre medvetet, tackar min lyckliga stjärna för att jag fått möjligheten att återupptäcka den. Efter att ha läst Hanna Jedviks Snart är jag borta och jämför handlingen med många berättelser jag hör genom jobbet knyter det sig i magen när jag slås av tanken att det verkar vara så hårt att vara ung i dag. Romanens titel har någonting illavarslande över sig och det inledande kapitlet börjar mycket riktigt med att låta läsaren förstå att någonting fruktansvärt har hänt. Någonting som måste vara det värsta en kvinna kan råka ut för samt det efterspel som mot alla odds blir till en vardag som ska orkas med.

Maja kan knappt vänta på att få gå ut sista året på gymnasiet. Hennes längtan bort bränner som sockerdricka i kroppen och hennes sätt att vara som är så fel i den lilla småstaden känns alltid mycket bättre när hon är på besök i stora Göteborg. I Göteborg känner hon sig snyggare, mer normal och faktiskt som om hon kommit hem.

Lina vågar ta plats och skälla, skratta och klaga högt. Det verkar enkelt för henne att ta för sig av livet och skita i vad andra tycker och tänker. Inom sig känner hon ändå att någonting är fel, för det kan inte vara normalt att aldrig bli riktigt kär eller?

De två tjejerna känner sig bara riktigt trygga med varandra och delar, inte alltid självklart, med sig om den andra saknar något. Ändå visar det sig att det finns vissa hemligheter som måste förbli outtalade. När det fruktansvärda händer stöter Lina bort Maja och tjejerna glider ifrån varandra, båda två så upptagna med att förstå vad det innebär att leva och växa upp, att vänskapen sätts på vänt under tiden.

Det här är en stark skildring av hur det kan vara att vara ung i dag. Hur man måste få utlopp för ångesten som kliar under huden och hur oförstående eller stum omgivningen kan vara. Den klassiska "fattaringenting"-morsan finns med, men jag blir mycket glad när hon visar sig finnas där för sin dotter inför det viktiga samtal som måste komma. Tårarna strömmar nedför kinderna när det sker och den här ungdomsromanen värmde verkligen en frusen och förkyld kropp.

Bok och bild från förlaget.

onsdag 25 augusti 2010

Att inte välja är inte ett alternativ - Fantomsmärtor, Barbara Voors

Alba har tio dagar på sig att fatta ett beslut som avgör om det barn hon bär på ska få leva eller dö. "Jag tycker inte om vad beslutet gör med mig, vem det gör mig till" säger hon i ett samtal med en läkare. Barnet hon bär på har Downs syndrom, men kanske är diagnosen inte helt avgörande för hennes svåra beslut? Kanske skulle ambivalensen ha varit lika stor om hon inte hade vetat om barnets handikapp?

Albas mamma tog sitt liv medan Alba låg skadad på ett sjukhus i Italien och Alba vet inte om hon vill skaffa barn förrän hon kan förstå hur någon kan välja att göra så. Kanske vill hon inte skaffa barn ens om hon skulle komma att förstå vad som drev modern att agera som hon gjorde. Alba lider, i likhet med modern, av psykiska besvär; perioder av depressioner som följs av stunder av fullständig klarsynthet. I alla fall verkar det vara så Alba upplever det, men även då, i de klara stunderna, funderar hon över just detta med störningar. Genom ett fostervattensprov har man letat efter en viss människotyp för att ge föräldrarna, ytterst modern, fullmakt att bestämma över det ofödda barnets öde. Barnet hon väntar har en redan känd störning, men Alba och hennes mamma har en dold. Vilka skulle konsekvenserna bli om man genom enkla prov kunde kartlägga vem som kommer att få cancer, vem som kommer att bli manodepressiv och vem som kommer att vara utvecklingsstörd? Vilka blir konsekvenserna av att sortera bland sådant som redan går att upptäcka?

Romanen visar genom olika berättare, alltid med en osynlig men inte stum samtalspartner, ambivalensen inför beslutet som Alba ska fatta inom 10 dagar. Alba är naturligtvis huvudperson, men runt omkring henne uttalar sig även fadern och de vänner som levt så nära henne att de nästan blivit ett. Dessa relationer är allihopa någonting utöver det vanliga, men beskrivs med en lätthet som blir övertygande.

Jag läste på den här sidan att Barbara Voors var rädd för att romanen skulle kunna läsas som en text mot abort, men jag anser snarare att romanen är oväntat neutral. Frågan - den mycket viktiga - om vilka barn som har rätt att födas lyfts fram samtidigt som romanen inte kommer med några pekpinnar eller floskler att brodera i korsstygn för att sedan nåla upp på väggen. Därför tycker jag att kärnmeningen är just den Alba yttrar: "Jag tycker inte om vad beslutet gör med mig, vem det gör mig till." Det är inte ett alternativ att inte välja.

Det här är plågsamt bra läsning och många tankar dröjer sig kvar efter att ha lagt igen den sista sidan. Bok och bild från förlaget.

Mycket mer än så - Sarah Dessen

Jag vet inte varifrån jag fått mina fördomar om amerikansk ungdomslitteratur ifrån, men min uppfattning har varit att den är tillrättalagd med händerna på täcket och med en prudentlig sensmoral skriven kursivt över hela sista sidan. Nåja, lucky me som får en sprätt på näsan. Det här är en riktigt trevlig bok som får mig att önska att jag kunde läsa böcker som jag gjorde när jag var 16 år.

Auden är lika speciell som sitt namn. Hon föddes mogen, som förstod hon att det inte fanns utrymme att ta ut svängarna efter vilda storebrorsan. Istället gör hon allt hon ska och mer därtill, men på bekostnad av en barndom som borde ha innehållit tjejsnack och träffar med killar. Den här sommaren lämnar hon Mamma självupptagen för att bo med Pappa egoist och hans nya familj som består av unga, klämkäcka Heidi och lilla baby Thisbe.

I staden Colby lär hon känna sig själv på ett helt nytt sätt och genom mötet med mörke och mystiske Eli ger hon sig ut på ett uppdrag: Sökandet. I Sökandet (efter allt hon gått miste om) dricker hon lite öl, går på nattklubb i typ tre minuter, hånglar lite och lär sig cykla. En viktig del av att lära sig cykla är att kliva upp igen när man ramlat och det är väl det som blir sensmoralen i den här berättelsen. Den är dock inte kursivt skriven över hela sista bladet, som tur är.

Det är detta som är så tilltalande med den här boken: Auden förändras, men det blir ingen vansinnig sparka-bakut-förändring som ungdomar skulle ha svårt att identifiera sig med, utan hon träffar kloka, ganska vanliga tonåringar som smittar henne med just det tonåriga.

Titeln är idiotisk och borde ha formulerats mer likt originalets Along for the ride. Sarah Dessen har komponerat ihop en riktigt skön roman som orsakar magpirr och läslust.


söndag 15 augusti 2010

Anonyma Skoälskares Klubb - Beth Harbison

Man behöver en sådan här bok emellanåt. Fyra kvinnor med helt olika bakgrund och som befinner sig i helt olika livssituationer med de glädjeämnen och vedermödor livet kan innebära, som har en sak gemensamt: kärleken till skor.

Lorna lever över sina tillgångar och försöker få ordning på sitt liv. Hon drar kraftigt ned på nöjeskontot för att kunna betala andra räkningar, men kan inte tänka sig att leva utan kicken hon får av att sätta på sig ett par nya skor. Nya skor för henne kan dock vara någon annans före detta och därför annonserar hon efter kvinnor som kan dela hennes intresse att byta skor.

På detta sätt träffar hon Helen, Sandra och Joss och kvinnorna vinner mer på sina Anonyma skoälskares klubb-träffar än att få med sig ett nygammalt skopar hem. Deras liv flätas samman och de inser att alla har hemligheter. Genom att hjälpa varandra blir de än mer sammanflätade och det är en rätt skön känsla. Lite Sex And The City över tjejerna som är så olika, men som ändå har så mycket gemensamt.

Ämnet ligger i tiden. Kvinnor som älskar skor är ett tacksamt ämne och på sätt och vis tycker jag att det hade gått att göra mer av det. Samtidigt ville jag ha någonting lättsmält att må bra av och det fick jag.

Romanen utgiven av Norstedts.

måndag 9 augusti 2010

Fågelbovägen 32 - Sara Kadefors

Det finns inga direkta förorter där jag bor, men det finns områden jag aldrig skulle drömma om att bosätta mig på. Dessa platser besöker jag heller aldrig, mest för att jag aldrig har någon anledning. Huvudpersonen i Sara Kadefors roman Fågelbovägen 32 bor som det anstår en framgångsrik gynekolog, men hon känner sig stolt över sitt arbete på den hemliga kliniken ute i förorten där hon och några andra tar emot papperslösa människor i behov av vård.

Katerina kommer från Moldavien och har behandlats illa hos den familj hon arbetat och eftersom hon är mycket sjuk tar Karin med henne hem. Varför just Katerina och inte någon av de andra, frågar hon sig men känner sig stolt över sitt engagemang. Ingenting blir dock som hon har tänkt. Katerina vill inte ha Karins välgörenhet och börjar, nästan av en händelse, som hushållerska i familjen och sedan kan Karin inte bli av med henne. Katerina behöver pengar, men utan papper kan hon inte få ett jobb med skälig betalning.

Hela Karins tillvaro kastas omkull när hon märker att barnen tyr sig till den unga vackra Katerina. Till och med hennes man fängslas av henne medan hon själv är sur och bits, någonting hon aldrig varit tidigare. Karin förfasas över de mörka tankar hon kommer på sig själv med att tänka och det står snart klart att någon form av urladdning måste ske.

Det är när Karin slutar försöka så hårt som allting vänder. Det är när hon inte försöker behandla Katerina som en jämlike som den yngre kvinnan inte sparkar bakut. När hon inte försöker tvinga sina barn till en nära relation söker de genast hennes närhet. När hon inte längre jobbar på gratiskliniken får hon perspektiv på sitt liv och inser att hon själv har mycket att komma till rätta med.

Romanen är fantastisk, både för att Kadefors skriver igenkännande om hemska ting som samtidigt är allmängiltiga och för att det blir en spänningsroman med ovisst slut. Personporträtten är bättre än i Borta bäst, men fortfarande finns några personer som blir märkligt livlösa. Man får följa Karins inre liv och tankar till den grad att människan som befinner sig i samma rum som henne lika gärna skulle kunna vara en stol. En händelse i slutet känns onödig och forcerad och jag vet inte om den egentligen tillför den i övrigt snygga historien något. Boken ska bli film och med Pernilla August i huvudrollen som Karin tror jag att den kan bli riktigt, riktigt bra.

Den här boken borde dessutom få pris för absolut snyggast omslag.

söndag 8 augusti 2010

Borta bäst - Sara Kadefors

När läsaren möter Sylvia beskrivs hon som en vacker medelålders kvinna som klär sig snyggt och alltid ser till att föra sig på bästa sätt. En bild av henne som rationell och driven målas upp och därför blir det lite av en överraskning när det går upp för mig att hon bor i sin bil i en dunge nära Ikea.

Sylvia börjar varje morgon med att gå in på det stora varuhuset för att dricka kaffet som serveras gratis en halvtimme innan affären öppnar för att sedan besöka de nystädade toaletterna. Hon fördriver många timmar på Ikea och får tiden att gå genom att prata med andra kunder om påhittade element i hennes liv. Hon bevakar lunchbrickorna i serveringen för att kunna äta mat som andra gäster lämnar kvar. Bäst av allt är att hon sedan kan leta sig till den fulaste sängen, en i furu, på sängavdelningen för att ta sig en lur. Det obekväma bilsätet tar ut sin rätt på en rygg som är känslig.

Sylvia har gjort någonting hemskt, någonting hon inte tror sig kunna få förlåtelse för, och det är detta som snurrar runt i hennes tankar när man får följa hennes berättelse. Det blir en typ av mysterium att få ledtrådar till medan hon hamnar i olika situationer som en kvinna i hennes ställning verkligen inte brukar möta. Hon stjäl kläder och fotvårdsprodukter, flyttar in hos missbrukaren Lisbeth och undviker sitt gamla liv så enträget hon bara kan.

Till slut kommer det förflutna i kapp henne och hon blir tvungen att ta ansvar för det hon gjort och inse att hon inte kan fly längre. Hennes liv som framgångsrik yrkesmänniska och förortslivet med trädgårdspåtande grannar får det att krypa i kroppen på henne och man börjar ana vad "borta bäst" har med Sylvia att göra. Det är en igenkänning som i alla fall jag får, men som inte är så välkommen. Detta är bokens behållning och jag tyckte mycket om den, inte minst för de många humoristiska inläggen. När exmaken Paul blir upprörd tar han en lättöl till tröst. Det är roligt.

Mindre bra är faktiskt annars just personporträtten. Jag tycker att de flesta karaktärerna blir tvådimensionella och till och med Sylvia förblir hård och kall. Jag tänker flera gånger under läsningens gång att kvinnan måste ha drabbats av en personlighetsstörning eller någonting ännu värre, kanske en psykos, eftersom hon är så kall och känslolös. Människorna i hennes omgivning blir schabloner som hastigt dyker upp och presenteras för att sedan sättas i en trädgårdsstol och glömmas bort.

Trots att det här är en nutidsskildring av en egentligen ganska hälsosam reaktion på vårt konsumtionssamhälle och upptrampade hjulspår får den ändå ett slut som ser ganska ljust ut. Det förvånar mig. Jag trodde att det skulle sluta svenskt och eländigt, gråvardagsrealistiskt och utan hopp om liv, men tack och lov blev det inte så. Borta bäst är en läsvärd roman skriven av Sara Kadefors. Omslagsbilden lånad från förlaget.

onsdag 4 augusti 2010

Kokongen - Anette Kindahl

"Historien är den version av det förflutna som folk har enats om", lär Napoleon Bonaparte ha sagt en gång. Vad är egentligen historia? Om du frågar flera personer som varit med om samma sak lär du få flera olika sanningar.

Det är på sätt och vis vad som sker i Anette Kindahls roman Kokongen där man får följa den inte helt unga museiarbetaren Sarah. I hennes huvud snurrar minnesfragment från sommaren 1971 när någonting fasansfullt inträffade. I korta brottstycken och kapitel spelas bit för bit upp och jag hinner skapa mig en uppfattning av hur alla delar måste förhålla sig till varandra. Undan för undan presenteras ny information, både för Sarah och för mig som läsare, och som vrids och visas ur ett annat perspektiv.

Sarah arbetar med att katalogisera gamla föremål i stadens hemliga magasin, ett arbete som innebär många ensamma och instängda timmar varje dag. Det lilla man får veta om henne är bland annat att hon lever ett ganska ensamt liv utan kontakt med någon annan än den närmaste familjen. Hon lever en ordningsfylld tillvaro i en lägenhet där var sak har sin plats samt i magasinet där hon mer och mer fjärmar sig från sitt arbete. Hon sveper in sig i ett gammalt sidentäcke och ligger och funderar över hur hur fungerar som människa. Täcket och arbetet blir hennes kokong, men beteendet är direkt nedärvt från mor och mormor som tiger ihjäl den historia de skulle behöva ta tag i. Det som döljs och förträngs har dock ett behov av att ta sig upp till ytan och när det sker återstår frågan om historien ändå inte bara är vad man kommit överens om att den ska vara.

Jag tycker att berättarstilen är rätt intressant. Kindahl väver en tät berättelse där varje människa på något sätt är förbunden med en annan, till och med när det gäller Hermann Göring. Hon låter också Sarahs minnen som barn vara tydligt färgade av den naiva flickans tankar. Till exempel är den unga Sarah väl medveten om att hennes far har en älskarinna, men hon tänker samtidigt att de under sina hemliga kärleksmöten säkert äter glass och varmkorv med bröd. Så långt är det rakt på, berättat ganska vardagligt om vanliga svenska trauman och familjeliv.

Jag dock att huvudpersonen saknar nerv. Visst, bokens slut indikerar att hon är på väg ut ur sin kokong, till och med på ett ganska pyromaniskt sätt, men i övrigt uppför hon sig som en lobotomerad morot. Mamman och mormodern har i alla fall vett att bli gravida innan de var gifta, samt bli bedragna eller att ge sig in i utomäktenskapliga relationer. Sarah får jag knappt något grepp om och känsloregistret är märkligt avskalat. Ur en kokong stiger den utvecklade fjärilen och kanske får man bara följa Sarahs utveckling till denna. Vad som händer sedan blir en annan historia?

lördag 31 juli 2010

Bokutlottning "Lobbyisten"

Jag fick Lobbyisten hemskickad av Norstedts förlag tillsammans med en annan bok. Två veckor senare fick jag samma bok igen. Dubbeltack för det, alltså.

Därför passar jag på att lotta ut den här. Jag har aldrig använt bloggen till det förr, men jag testar. Kanske finns det någon lässugen människa där ute.

Utlottningen pågår till och med onsdag nästa vecka, alltså den 4/8.

Spelregler (eller lät det torrt och tråkigt? Vi kallar dem ROLIGA spelregler):
- Jag är både enväldig och enfaldig domare. Utlottningen kommer att vara högst opartisk och min man kommer att övervaka att allt går rätt till. Hans engagemang kan ifrågasättas men kommer ändå inte att kunna överklagas.
- Du måste inte ha en egen blogg. Skriv en kommentar till det här inlägget och tala bara om att du vill vara med.
- Du kan vara anonym. Om det blir du som vinner meddelar jag det på bloggen och då får du maila mig din hemadress. Vid det laget blir det dock svårt att vara anonym .
- Om vinnaren är en person i min närhet tar jag mig friheten att antingen hemsöka denne eller så tar jag med boken till en allmän plats för överlämning.
- Boken bör läsas inom ett år efter vinst (av vinnaren att föredra) och sedan förväntar jag mig ett utlåtande i form av en kommentar på mitt blogginlägg av boken. Det hittar du här.

What the f*ck. Good luck.

torsdag 29 juli 2010

Den förlorade symbolen - Dan Brown

I den tredje romanen med symbolikprofessor Robert Langdon som ciceron vet man vad man får. Upplägget känns igen från Da Vinci-koden och Änglar och demoner. Langdon är kallad till ett möte som visar sig innebära någonting annat än den föreläsning han förväntas hålla. En kär gammal vän är i trubbel och Langdon måste lita till sin kunskap samt till sin oerhörda slutledningsförmåga för att komma fram till svar på gåtor inom utsatt tid. Han är även flankerad av en vacker kvinna, kunnig på de få områden han själv inte behärskar.

Ändå är det rätt intressant. Dan Brown har vävt ihop den amerikanska huvudstadens arkitektur med Frimurarordens hemliga sällskap och symboler. Det kanske låter föga upphetsande, men med en ond, helkroppstatuerad galning jagande i hasorna går pulsen upp ett par slag. Dan Brown är dessutom den okrönte konungen av att avsluta ett kapitel med en cliffhanger. Med andra ord måste man läsa vidare bara för att höra vad som ska hända här näst.

Samtidigt vill jag skrika rakt ut av galen frustration när bokens miljonte pyramid presenteras. Robert Langdon beskrivs dessutom som Frodo i "Sagan om ringen". Det vill säga att han är förfärad och förvånad precis hela tiden. Mellan dessa två känsloyttringar kommer han till insikt, efter insikt, efter insikt, efter insikt, efter insikt. Langdons läromästare och mentor Peter Salomon (nej, namnet är inte valt av en slump, för Salomons vishet är en tydlig tråd) säger att hemligheten avslöjas för den värdige. Jag vet inte om jag håller med om att Langdon är speciellt värdig efter att vara så här trögfattad.

En tanke som dyker upp när jag läser är att Langdon måste vara en av litteraturens mest asexuelle romanfigur. Han är omgiven av smarta och vackra kvinnor i bok efter bok, men han stöter inte på en enda av dem. Tack vare detta slipper man pinsamma sexbeskrivningar som annars brukar petas in i böcker liknande dessa, som vore det en obligatorisk scen att beskriva.

Den här katt-och-råtta-leken är ganska underhållande fram till slutet. Avtoningen, alltså avslutningen som ska låta läsaren andas ut och smälta intrycken, blir alldeles för lång. De långa föreläsningar romanfigurerna hållit för varandra ditintills fungerar eftersom det för bokens handling framåt. De sista monologerna om än det ena än det andra får mig att undra hur snäll redaktör Brown egentligen har. Eller så är redaktörerna, precis som majoriteten av USA:s manliga befolkning verkar vara, en frimurare han också och därför älskar de ändlösa korshänvisningarna mellan orden, religionen och vetenskapen.

tisdag 27 juli 2010

Världens lyckligaste folk - Lena Sundström

Lena Sundström ställer många viktiga frågor i sitt reportage om grannlandet Danmark. Hon utgår bland annat från fientligheten mot "de fremmende" och den restriktiva invandringspolitiken i sin kartläggning av som drivit landet att agera som de gör. I Sverige får Sverigedemokraterna allt fler väljare, och tyckare och kännare sitter i morgonsoffor med teorier om vad det kan bero på. Kan Danmarks situation bli verklighet i Sverige? Vad skulle konsekvenserna kunna bli om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen? Jag vill gärna tro att de skulle bli ihjältigna, men förstår att det är en fåfäng tanke. Om de skulle få en vågmästarroll tror jag att vi skulle få se en politik som påminde om hela havet stormar, med ett resultat som för alltid skulle förändra landet.

Sundström har en underskön ironi i mycket av det hon iakttar. Satiriska liknelser används för att visa på hur urbota dumma vissa resonemang i de främlingsfientliga debatterna kan vara. Danmarks "intagningsprov" som invandrare måste göra som ett led i att bli dansk medborgare är så svårt att de inhemska medborgarna inte klarar av det. Paeredanskarna vet inte heller vilket år det kvinnliga landslaget vann VM i handboll. De vet inte heller hur många kvadratmeter Danmarks yta är eller varför Harald Blåtand reste runt Jelling omkring år 965.

Hon skildrar många svåra frågor genom att tala med människor, vanligt folk och politiker, för att gå till botten med varifrån främlingsfientligheten härstammar. Och hur det kunde gå så snabbt. Hon beskriver politiska partiers kalkylerande, inte för att bli det största partiet, utan för att få nog många röster för att få vara med och bestämma. "Skit i om 90% är emot oss, bara vi får de andra 10%." Här beskrivs Pia Kjærsgaard, Dansk Folkepartis härförare, utförligt. Hennes framgångar inom dansk politik är verkligen fascinerande - och mycket skrämmande. Har vi tur finns ingen i Sverige som kan få en liknande roll, även om Bert Karlsson och Ian Wachtmeister gjorde ett försök.

Det går inte att sammanfatta allt viktigt i den här boken utan att inlägget får en längd motsvarande en C-uppsats, men hon visar bland annat på hur vissa anser att man inte kan håna en muslim, eftersom man bara säger sanningen. Det är otroligt roligt när Lena Sundström ringer till fobiskolan i Köpenhamn för att fråga om deras behandling går att tillämpa på de personer som är rädda för muslimer. Lika roligt är resonemanget om varför vi inte bjuder eritreaner på Västerbottensost.

Det här är en oerhört viktig bok. Läs den och köp sedan en extra att ge till någon du känner. Så här inför valet 2010 är det också intressant att notera i vilka sammanhang Moderaterna och Folkpartiet nämns i Lena Sundströms bok. Världens lyckligaste folk är en beskrivning av hur främlingsfientlighet kan förändra ett helt folk samt hur svårt det kan vara att bromsa när skeendet väl tagit fart.

torsdag 8 juli 2010

Lobbyisten - Thomas Bodström

Statssekreterare sätter sak före person och arbetar okuvligt för att förbättra opinionssiffrorna innan valet. Polis och rättsväsende står lamslagna efter flera attacker mot samhället och demokratin. En statsminister står anonymt i bakgrunden, med text-tv påslagen för att hela tiden vara uppdaterad på de senaste händelserna. Privatpersoner under hård press, både i sina yrkes- och privatliv, tvingas ta snabba beslut och hängs lika snabbt ut i pressen. Tankesmedjor och hemliga organisationer, båda med förgreningar in i det absoluta toppskiktet av Sveriges styre arbetar utanför ramarna för vad som faktiskt är tillåtet. Handlingen i Thomas Bodströms Lobbyisten presenteras kortfattat och med högt tempo i en roman som känns aktuell, inte minst på grund av att det är valår både i realtid och i romantid.

De satiriska beskrivningarna av samhället måste ha sin grund i självupplevda situationer och människor, vilket jag roas av samtidigt som jag lite för mycket låter mig uppslukas av tanken på vem i boken som är vem i verkligheten. Handlingen beskriver ett scenario som för mig känns framtida, kanske bland annat för att Alex Schulman och Carolina Gynning leder ett morgonprogram i tv tillsammans, men det tilltalar mig. Likaså intresserar resonemangen om rättssäkerhet mig, där det tydligt framgår att Bodström har en uppfattning som gemene svensk inte skulle känna igen. Bodström kan ju ha diktat ihop de här uppfattningarna, men någonting säger mig att han vill föra ut vissa frågor där romanformen blir medlet.

Det skrivs i recensioner och på bloggar mycket om vad Bodströms böcker inte innehåller och jag motsätter mig inte det. Det är klart att han inte kommer att väljas in i Svenska Akademien, men han gör verkligen inte bort sig heller. För egen del är jag mer intresserad av vad Bodströms roman faktiskt innehåller. Han presenterar en värld han själv är mycket insatt i och visar krasst på hur folkvalda och tillförordnade samarbetar med och motarbetar varandra, allt i kalkylering utifrån vad som kommer att ge goda omdömen i pressen. Och ja, jag tycker fortfarande att det är roligt när Bodström omtalar sig själv som "den där avdankade före detta fotbollsspelaren som pratar alldeles för mycket om fotboll och om sina barn".

Utgiven av Norstedts.

lördag 3 juli 2010

Dagen efter - Lionel Shriver

Om om inte vore. Eller om om verkligen blev. Lionel Shriver höll mig läsarfängslad när jag plöjde mig igenom Vi måste prata om Kevin och jag ska erkänna att det främst var berättargreppet som gjorde mig intresserad av Dagen efter. En kvinna ställs inför ett avgörande val och i fortsättningen får läsaren följa vad som händer i båda fallen. Vartannat kapitel berättar om händelsernas utveckling i det ena och i det andra fallet.

I fokus står Irina, en barnboksillustratör med strikt ordning i sin vardag. Hon lever i en ordnad tillvaro tillsammans med Lawrence som presenterar henne som sin hustru, trots att de inte är gifta. Hon är rätt nöjd med sitt liv och vet att uppskatta sin icke-make för hans kvaliteter, men det inrutade livet får henne ändå att undra om det inte skulle kunna se annorlunda ut. Irina försöker sig till och med på att öppna lite på locket i äktenskapet för att få till en förändring, men Lawrence ställer sig oförstående till detta.

När Irina äter middag på tu man hand med Ramsey, en framgångsrik och okonventionell snookerspelare och ytligt bekant, uppstår en plötslig spänning dem emellan och hon är väl medveten om att hon står inför ett viktigt avgörande: hon kan återgå till sitt gamla liv med Lawrence eller så kan hon ge efter för sina plötsligt uppkomna känslor för det osäkra alternativet att satsa på Ramsey.

Lionel Shriver stannar inte vid att låta Irina göra ett val, utan i de efterföljande kapitlen berättas båda historierna parallellt. Irina lämnar Lawrence, som är förkrossad över att han inte kunnat vara den person hon behövde. Hans slutenhet och oförmåga att tala med henne om det som verkligen är viktigt upphör och först efter separationen blir han den man hon så länge längtat efter. Då är det dock för sent och hon fullföljer sitt beslut att leva med Ramsey. Denne visar sig dock inte vara den hon trott, men det finns någonting upplivande i detta och hon verkar tycka att hon äntligen lever ut sitt liv. Att detta innebär svartsjuka och långa nattliga gräl är påfrestande och tar nära på knäcken på henne, men det finns en sorts passion i hennes liv som hon varit svältfödd på.

I den andra versionen stannar hon kvar med Lawrence och bristen på förändring hos både dem som par, men framför allt på honom som person, blir mycket tydlig i ljuset av den andra händelseförvecklingen. Lawrence fortsätter att vara otillgänglig och klättrar i karriären, vilket gör honom mer distanserad både kroppsligt och mentalt. I den här berättelsen tänker Irina på hur det hade blivit "om" hon gett efter för sitt infall den där kvällen med Ramsey. Ändå möts hennes och den andre mannens vägar igen och Irina tvingas att konfronteras med vad som inte hände.

Shriver väver ihop de två berättelserna mycket skickligt genom att låta några huvudhändelser finnas med och genom att låta Irina och de två männen reagera olika beroende på vilken version man får följa syns också hur olika personerna har utvecklats. Kritik mot den här boken har varit gällande att det blir mycket som tuggas om, men jag är av motsatt åsikt. Det är detta som gör den här boken riktigt intressant. Flera har jämfört den här boken med filmen Sliding Doors, där två alternativa händelseutvecklingar presenteras utifrån om Gwyneth Paltrow hinner med tunnelbanan eller inte. På samma sätt som hennes två liv i slutänden möts, blir det också i Dagen efter. Irina är inte stolt över det faktum att hon känner sig beroende av en man i sitt liv och jag tilltalas av att det här inte utvecklas till en "ful ankunge förvandlas till en svan"-historia. Irina kommer snarare till insikt än att hon gör en helomvändning.

Precis som i Vi måste prata om Kevin tycker jag att det är alldeles för pratigt. Jag bläddrar snabbt igenom långa beskrivningar av snooker som taktiskt spel och är inte heller intresserad av referat av vilka gator paret Irina/Lawrence brukade promenera längs åtta år tidigare. När det dock bränns och beskrivningarna av hur en människa kan tänka och reagera i ett förhållande - då blir det läskigt bra.

Utgiven av Ordfront.

lördag 26 juni 2010

Hej Čáppa nieida - Ann-Helén Laestadius har skrivit Hej Vacker

Att stå för den man är, eller för den man vill vara, kan vara svårt när man är 13 år - och inte blir det lättare om man vill göra det i kolt och näbbstövlar. Agnes ska tillbringa några veckor uppe i Soppero hos sin mormor och morfar och längtar, längtar, längtar. Det är inte bara det vackra ljuset, släkten och kusinerna som lockar, utan där finns också Henrik. Heaika som hälsar på henne med "hej vacker" på samiska, språket hon så gärna vill lära sig men som än så länge är obekant för henne, ett par ord undantaget.

Agnes kärlek till sitt samiska arv är inte okomplicerat: hennes mamma har i bybornas ögon svikit sitt ursprung genom att flytta söderut och gifta sig med en icke-same, trots att hon hade goda skäl att lämna sin hemby. Det finns gamla oförrätter som inte klarats ut och Agnes hamnar i skottlinjen när de ska klaras upp. Det finns motsättningar där norrbottniska icke-samer ser ner på och hånar samerna medan det finns en uppfattning bland vissa samer vad som bör uppfyllas för att räknas in i gemenskapen. Agnes får tyvärr lära sig att vissa anser att hon inte är god nog att räknas fullt ut.

Det finns många intressanta delar i den här romanen. Bland annat får Agnes ett kuvert med posten där ett mysterium presenteras. Om hon utför den handling som efterfrågas kan det bli lösningen på den tvist som skilt två släkten åt under en lång tid. Den här berättelsetråden lämnas åt sitt öde, vilket blir lite av en besvikelse. Om det handlar om gamla offerplatser och den naturmagi som präglar hela den samiska trosföreställningen bör man ta vara på detta pangstoff och höja spänningen ännu mer.

Språket i boken är också någonting att lägga märke till. Må vara att Agnes själv i sina tankar kommenterar att vissa, speciellt de äldre, talar nästan bakvänt ibland. Detta kanske görs övertydligt för att skillnaderna i språk och kultur inte ska gå obemärkt förbi den ovane eller mindre uppmärksamme läsaren. Jag tilltalas dock av det språkliga greppet och känner igen företeelsen från min egen dialekt:

"En köpare från Kiruna kommer nästa vecka och sen är det bybor resten, som ska ha valparna" (s. 160).

Hej vacker, skriven av Ann-Helén Laestadius, är en fin liten bok men jag är mindre tilltalad när berättarperspektiven ändras. Det här är Agnes bok, men helt plötsligt får mamman, en gammal tant och några andra personer äga berättandet och jag tycker att det stör läsningen. Det borde gå att få fram de viktiga delarna av deras berättelse utan att bryta upp tonåringens händelseschema. I övrigt är det här en ungdomsroman för den lite yngre tonåringen och enligt mig är det en tilltalande sådan. Det finns kärlek och hinder, spänning och upplösning, kulturer och krockar i en bra blandning.
Bild lånad från förlaget.

tisdag 22 juni 2010

Gymnasieläraren i mig tilltalas av Primtalens ensamhet

Mattia och Alice skulle kunna vara perfekta för varandra och kanske är de också det. De skulle kunna leva sina liv tillsammans, medvetna om den andres hemlighet men ändå leva sina liv sida vid sida utan att avslöja den för varandra. De gör inte det. De är som en logisk matematisk ekvation som borde gå att lösa, men det är något värde som inte stämmer och som gör det omöjligt för dem att bli en enhet.

"Primtalen är tal som bara är delbara med 1 och med sig själva. De står på sina platser i en oändlig följd av naturliga tal, inklämda som de mellan två andra, men ändå ett steg längre bort i jämförelse med dem. De är udda och ensliga tal, och det var därför Mattias tyckte de var så fascinerande /.../ Andra gånger misstänkte han att även de skulle vilja vara som alla de andra, helt vanliga tal, men av någon anledning kunde de inte det." (S. 121)

Citatet säger allt om huvudpersonerna i Paolo Giordanos roman Primtalens ensamhet (La solitudine dei numeri primi). Mattia bär på en hemlighet så tung att han fastnat helt i sig själv. Han har fullt upp med att kontrollera sig själv genom att metodiskt leva sin vardag, genom att prydligt ställa upp inläsningsbar fakta och genom att åsamka sin kropp fysiska skador. Om han inte gör det riskerar han att släppa fram den ångest som sliter i honom efter tvillingsysterns försvinnande - ett försvinnande han bär ansvaret för.

Alice är lika ensam som Mattia och när deras vägar korsas bestämmer hon sig för att hon nog tycker om honom. Det blir grunden för en sorts vänskap där hon alltid tar initiativet och där han svarar så gott han förmår. Alice bär också på en tung börda, men människor runt omkring henne tassar på tå och undviker att konfrontera henne angående hennes minimala matintag.

Den matematiska ekvationen ser ut att kunna lösas och det är förvånande nog Mattia som utvecklas mest under de år berättelsen utspelar sig. Alice sitter inne med en viktig nyckel till hans förlösning (jag ska inte säga vad denna är) men ingenting blir som jag förväntar mig.

”Mattia brukade tänka att han och Alice var som två ensamma och vilsna primtalstvillingar. Nära, men inte tillräckligt för att verkligen röra vid varandra.” Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att det inte är något sagoslut på berättelsen, men det slutar samtidigt i någon slags ljusare tillvaro där Alice klarar av att komma på fötter själv medan Mattia ser dagen i ett nytt ljus. Detta gör han utan den viktiga nyckeln som Alice sitter inne med och ett lyckligt slut på historien, så lyckligt som det kan göras, skapar jag själv i mitt huvud så här i efterhand.

Bild lånad från förlaget.

måndag 21 juni 2010

Chimamanda Ngozi Adichie om nigerianskt familjeliv

Sällan har någonting så lågmält berättat gripit tag i mig så mycket. Chimamanda Ngozi Adichie berättar om när livet för alltid förändrades för familjen Achike, här sett genom sextonåriga dottern Kambilis ögon.

Det hon ser är fadern, allsmäktig och enväldig härskare i huset, som bekämpar korruption och förtryck genom sitt arbete med en regimkritisk tidning. Läget i Nigeria är spänt och inbördeskriget gör sig glimtvis påmint. Fadern är strängt utövande katolik, något som han hårdfört fostrar resten av familen in i. Många ser upp till honom, även hustrun och barnen, men det är en konstig typ av beundran som mer beror på fruktan.

Modern är den som blir värst drabbad av faderns heliga vrede och hon misshandlas ofta och brutalt. Hon förlorar två barn på grund av faderns misshandel och det kan vara en medveten strategi från patriarken. Det skrivs inte rakt ut, men jag tolkar det som att han ser till att familjens storlek begränsas. Samtidigt gör man i staden narr av modern för att hon inte kan ge Eugene Achike fler barn, vilket en man av hans rang borde ha.

Brodern Jaja vägrar i romanens inledning att ta nattvarden och sedan gör han uppror när familjen samma kväll samlas kring matbordet. Berättelsen börjar sedan med att berätta vad som leder fram till denna bristningsgräns - det ögonblick när det antingen kommer att bära eller att brista och som läsare förstår man att ett avgörande måste ske.

Genom att bo hos faderns syster Ifeoma, också katolik, får Kambili och Jaja se en helt annan sida av kristendomen; faderns fördömande och syndkoncentrerade ställs mot fasterns kärleksfulla och glädjerika tro. Fadern nämner helvetet och skärselden i sina svavelosande böner medan Ifeoma ber om skratt, glädje och kärlek. Trots att barnen får se denna andra sida av den tro som de begränsats av sedan de var små, vågar de inte ge uttryck för sina funderingar eller protester. De hör hela tiden faderns röst inom sig som talar om vad som är fel, vilket är det mesta.

Kambili försöker sätta sina fötter på precis samma ställen i trappen som sin bror när de går upp till sina rum. Denna scen i boken är central för hela hennes väsen. Hon är helt förstenad i sig själv och vågar inte agera i någon situation, av rädsla för att göra fel. Hon tänker ofta att hon önskar att hon sagt orden som Jaja har uttalat, eller om någon annan säger eller gör någonting som gör hennes pappa förtjust. Samtidigt är det bättre för henne att inte göra någonting alls, än att göra fel.

Hennes utveckling kommer dock och då är hon som en lila hibiskus omgiven av alla de andra, vanliga röda. Här tycker jag att författarinnan visar sin geniala berättarkänsla för det smyger sig på, lika lågmält som Kambilis väsen uttrycks. Det börjar med ett litet, förfluget leende. Sedan kommer hennes första kommentar när hon står upp för sig själv inför den krävande kusinen. När fader Amadi besöker familjen och tydligt visar sitt intresse för henne, begränsas hon först av faderns fördömande röst inom sig, men kärlekens kraft övervinner rädslans och hon utvecklas även genom detta.

Brodern Jaja är den som stångas hårdast inom familjen för att stå emot förtrycket. Det är han som måste testa och bryta sig loss och när han gör det blir vedergällningen hård. Samtidigt tar han alltid på sig skulden när någon annan riskerar att råka illa ut och det är det tydligaste och mest handgripliga sättet att visa sin kärlek på i den här boken verkar det som.

Den här boken gavs ut 2010, men är Adichies debutbok. Det är en vacker men samtidigt brutal skildring av en familj, men förmågan att nyansera och visa på olika sätt att tänka och handla blir en fantastisk läsupplevelse.

Bild lånad från förlaget.

fredag 18 juni 2010

Darling River: Glappen i Lolita fylls i av Sara Stridsberg

Att bli vuxen kan vara lika traumatiskt som att födas, tror jag. När man varken är barn eller vuxen och känner sig lika vilsen i båda rollerna, kan konsekvenserna bli ödesdigra beroende på hur din vilja styrs. I den här boken blir resultatet en tragedi i en rosenträdgård: vackert och fruktansvärt.

I Sara Stridsbergs roman Darling River får läsaren i huvudsak följa en hjärtskärande och uppslitande berättelse som tar sin början i en bil där flickan Lo åker omkring på en av många nattliga utflykter med fadern. Lo beskriver sin far som en man där våldsamheten alltid var närvarande men underliggande. Hon såg honom aldrig bära hand på någon, men likväl visste hon att han kunde vara kapabel till fruktansvärda handlingar. Hon är en flicka som lever som en kvinna och som tar oerhört stor skada av detta. Förhållandet till fadern beskrivs för läsaren på samma sätt som Lo upplever sin far - det finns så många underliggande fingervisningar, men det mesta skrivs aldrig rakt ut. Min värsta fiende i läsningen är den egna fantasin och i den blir det verkligen fruktansvärt.

Stridsberg använder språket på ett makalöst sätt där flera olika berättelser och texttyper vävs in i varandra. Alla delar är brutalt och naket beskrivna med en realism och detaljrikedom som ofta blir för mycket för mig. Darling River är en roman om kvinnor som alla varit eller blir utsatta för livets orättvisor. Det är inte bara Lo, utan även apan Ester som är helt i sin fångvaktares, vetenskapsmannens, våld. Kvinnan som reser runt i Europa har lämnat sitt barn och hon frågar sig: "Vad är en mor utan sina barn?" och svaret kommer strax, att hon är ”en omänniska. En solförmörkelse. En söndersliten ros.”

I en intervju i SvD berättar Stridsberg själv om inspirationen hon fått av Nabokovs roman om Lolita och den kan man läsa om här.

Jag får ofta känslan av att jag läser Joyce Carol Oates under läsningen av Darling River. Jag tror att det är brutaliteten i människornas livsöden, där de på plågsamma vis sakta närmar sig sin undergång, i mötet med det skönt flytande språket som förvirrar mig. När jag sitter och läser, med mina egna barn springande runt fötterna ömmar hjärtat och jag vill snabbt glömma det jag läst, men jag har en kansla av att det kommer att ta ett tag. Det här biter sig fast och vill inte släppa taget.

Bild lånad från förlaget.

torsdag 27 maj 2010

Nick & Norahs infinite playlist

Boken jag skrivit om i mitt tidigare inlägg - Nick & Norahs oändliga låtlista - är även filmatiserad. Den officiella trailern ser ut så här och ger en rätt bra bild av hur boken är. Castingen till filmen är fantastisk och den här killen, som även kan ses i underbara rullen Juno, lyfter hela filmen. Filmmakarna har tagit sig stora friheter i förändringar, men det blir ändå riktigt, riktigt bra. Yrkesmänniskan i mig tänker att det är en tacksam analysuppgift att läsa boken, se filmen och skriva uppsats utifrån olika teman.

lördag 22 maj 2010

Nick & Norahs oändliga låtlista - Rachel Cohn och David Levithan

Norah blir Nicks femminutersflickvän när han desperat ber om det inne på en pub och sedan utvecklas historien till att hon blir hans sjuminutersflickvän innan de tillbringar hela natten i varandras sällskap.

De är ett udda par: Norah är skötsam men uppkäftig och har redan skaffat sig en cynisk bild av världen där synen på den egna personen dessutom inte är barmhärtig. Hon tänker att det måste vara något fel på henne och går bara och väntar på att andra ska upptäcka samma sak. Nick är vänlig och känslosam, känslig och god. Han fascineras av Norah men vågar inte uppföra sig som han brukar, eftersom han nyligen fått sitt hjärta krossat.

Det här är en underskön berättelse där musikaliska referenser haglar, underförstått eller klart uttalat, och det blir en fantastisk inramning. I sökandet efter kärlek och tvåsamhet, att motverka ensamhet och försöka finna sin plats i tillvaron levereras en teori: tänk om det är så enkelt som The Beatles sjöng - I want to hold your hand.

Vartannat kapitel berättar om natten ur Nicks synvinkel medan varannat har Norah som berättare. Författarna Chon och Levithan har turats om att skriva och det fungerar remarkabelt bra. Det här är en ungdomsbok som tilltalar den musikaliskt intresserade och bevandrade med en skön och kittlande berättelse som grund.

Bild och bok från Pocketförlaget.

onsdag 19 maj 2010

Fånge i hundpalatset - Martina Haag

Att läsa Martina Haag är som att läsa en välbekant blogg. Det är småroligt hela tiden och man känner igen hur saker och ting kommer att utveckla sig. Man vet att hon kan börja med att återge en tanke om hur olika hon och maken Erik är, fortsätta med att berätta vad hon skulle vilja att han ändrade på - och vips lustigt pratar hon på om att hon skulle vilja borra upp hans huvud och använda pincett och knipsare för att halvlobotomera honom så att han ska göra som hon vill.

Själva berättandet är roligt och jag hör hennes röst i huvudet under läsningens gång. Den där lite flickaktiga som gör hela lyssningen till en radioteater.

Jag tycker att det är historierna om barnen som gör det här till en skön läsning. Det är roligt, men samtidigt lite hjärtknipande: den ständiga oron för att de ska ha det bra och inte bli utsatta för fula gubbar, det ständigt dåliga samvetet för att man är här och inte där, dagarna man vill ska vara mysiga men som slutar med mammarösten som uppfordrande säger hur roligt och mysigt man ska ha.

Precis som en blogg så kan det bli för mycket att bläddra igenom allt det skrivna i ett svep. Några lagom doser Haag i en skön och efterlängtad sol som förebådar den årstid jag mest av allt längtar efter just nu fungerar riktigt bra ihop.

Boken ges ut 26 maj av Piratförlaget.

tisdag 18 maj 2010

Nattens begär - Sherrilyn Kenyon

Det här var... nytt för mig. Minst sagt. Nattens begär av Sherrilyn Kenyon är en blandning mellan romantik á la Harlequin och en renodlad vampyrroman. Romantik och romantik, förresten. Hela romanen osar passion och heta känslor och när huvudkaraktärerna Amanda och Kyrian väl har träffats är deras kroppar klistrade vid varandra på var och varannan sida. Ingen bok för den pryde, med andra ord.

Här blandas grekiska myter och karaktärer med berättelser om Mörkrets Jägare och det här är första romanen i en serie om dessa varelser. Amanda är kvinnan som försöker leva ett så normalt och trist liv som möjligt. Hon är revisor (bara en sådan markering) och träffar tråkiga män att bilda en tråkig, normal familj med. När hon träffar den farlige och spännande Kyrian väcks en ny sida av henne till liv och hon blommar ut till en stridslysten och passionerad varelse med egna övernaturliga förmågor.

Kyrian å sin sida är svårt sargad av sitt tvåtusenåriga liv och har blivit svårt sviken i kärlek. Han kämpar mot lusten att ge efter för sina känslor för Amanda och vill inte öppna sitt hjärta för någon kvinna igen. Han har förlorat sin själ när han blev en Mörkrets Jägare och kan bara få tillbaka den om någon osjälviskt älskar honom.

Jag har sagt det förr: det är renässans för romantiken och här finns alla ingredienser för att tilltala en romantiker - sex, våld och spänning. Oh la la.

Bild och bok från Pocketförlaget.

lördag 15 maj 2010

Vi måste prata om Kevin - Lionel Shriver

"Vi måste prata om Kevin" säger Eva i sina brev som hon skriver till maken Franklin. Hon vill reda ut en gång för alla hur det kunde bli så att deras son Kevin en vanlig torsdag dödade sju klasskamrater och två anställda på sin skola. Eva lever inte med några illusioner om att Kevin är en vanlig pojke. Tvärt om har hon varit övertygad om att det är någonting fel på honom ända sedan han som nyfödd lades upp vid hennes bröst. Hon förnekar inte heller att hon inte har varit en bra mamma för honom, men menar samtidigt att de ingenting kunnat göra för att hindra massakern att inträffa.

Kan ett barn födas ont? Språket är fantastiskt; mustigt och avskalat, men samtidigt ordrikt och nästan maniskt framfört i vad som mer blir långa monologer än brev. Brevformen är känslig och jag tycker inte om berättarformatet, men samtidigt blir det en intim ton där tillräckligt berättas och ändå ger en känsla av "du vet vad jag menar". Kevin visar tidigt prov på att vara beräknande, skadeglad och manipulativ och det dröjer inte länge förrän Eva känner rädsla inför sin son. Detta är fantastiskt bra berättat - reflektionen över vilken fruktansvärd makt och kraft han kunde utöva utan att någon kom åt honom.

Detta blev den tredje boken om skolmassakrer på raken, men är tveklöst den bästa. En fruktansvärd och engagerande roman där den fruktansvärda utgången inte kommer som någon överraskning, utan ligger över läsaren som en kall, blöt filt under hela läsningen. Ändå överraskar romanen och det gör läsningen riktigt, riktigt intressant.

Ordfront.

fredag 14 maj 2010

Janis den magnifika - Johanna Nilsson

Janis är ensam i världen. Hennes föräldrar älskar henne, men bryr sig inte om henne och Emelie, hennes bästa vän i hela världen, har tagit sitt liv efter att ha skjutit ihjäl sju klasskamrater på sin skola. Den enda som bryr sig om henne är brodern Elvis och hon har stulit hans bil för att ge sig ut på den resa hon tidigare planerat att genomföra tillsammans med Emelie.

Janis är bara 17 år, men kommer att åldras betydligt under den resa hon genomför. Hon träffar människor och är med om händelser som för alltid kommer att förändra henne. Under hela berättelsen bearbetar hon besvikelsen och saknaden efter sin vän, eller kanske är det så att hon flyr från alla jobbiga minnen.

Jag tycker om den här romanen med dess skildringar av möten med intressanta människor, men blir samtidigt irriterad. Janis ska inte ta hand om någon annan än sig själv, men blir involverad i en annan människas liv där hon tycker att hon måste finnas där för honom. Det är ett våldsamt och krävande förhållande som jag tycker att hon far illa av och därför tycker jag inte om hennes beslut.

Romanen slutar i någon slags metafor där ljuset ska spegla hoppet hon känner inför framtiden, men jag ser det inte. Jag bara önskar att Janis ska bli äldre och ha en helt öppen framtid där hon inte behöver rätta sina beslut efter någon annan. Jag vet att livet inte ser ut så - att man inte får välja - men önska kan man?

Janis den magnifika av Johanna Nilsson.

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...