torsdag 24 september 2015

Affeland - Wilhelm Agrell

Att läsa om krig, attackhelikoptrar och strider i skarpt läge blir snabbt en film inne i mitt huvud. Några actionscener saltade med korta, kärnfulla kommandon och pepprade med snabba, ögonblickskorta händelser. Så är det även i den här boken, Affeland, men med skillnaden att läsaren får följa med en ganska vanlig svensk kille som gjort en resa från Råsundavägen ända bort till världens ände.

Marcus Gabrielsson är några och tjugo, utgången som kursetta och en av tolv från Livgardet som ska skickas till Afghanistan. Allt blir som förväntat, men samtidigt också allt han aldrig kunnat föreställa sig.

Den här boken visar på hur tanken hos en soldat kan se ut, att man reser iväg för att försöka förändra, medan det slutar med att den som förändrats mest är personen själv. Marcus står frågande inför det mesta och verkar vara en ganska känslig kille, men alla svar han får är mycket enkla. Han inser att ingenting kan vara så enkelt, men på pappret är det så. När han väl möter verkligheten så krockar tanke och handling med varandra och det som såg enkelt ut blev en prövning på liv och död.

Soldatjargongen, de hårda uttalandena och den krassa verkligheten beskrivs lika rakt på sak som iakttagelserna att den afghanska säkerhetstjänsten använder oortodoxa metoder för att få ur tillfångatagna personer information. Samtidigt mobbas soldater i de egna leden och ingen griper in. Danskarna har egna insatsregler och USA uppför sig som den storebror de är. Slafarna, röken, förläggningen, murarna och duscharna - allt är som en historia men ändå på riktigt och Marcus frågar sig ofta om allt verkligen händer honom.

Marcus känner ett behov av att dämpa oron hos nära och kära som befinner sig i Sverige samtidigt som han själv lever under pressen att ge sig iväg utan att veta vad som väntar när han blir uttagen till en operation. Packningen kan plötsligt kännas tyngre än vad den egentligen är, vilket blir som en symbol för hur mycket hans erfarenheter väger. Marcus behöver tid för att vänja sig, både vid detta att leva i ett nytt land och att sedan faktiskt medverka i kriget, men det är tid som inte finns. "Håll ner huvudet och överlev" är den tydligaste order han mottar och för honom fungerar det, men inte för alla.

Den ena operationen leder till den andra och Marcus får bokstavligt talat blod på sina händer. Vad han genomlever blir en sanning, i alla fall en version som kan skrivas ner i en rapport, men i hans huvud är sanningen en helt annan.

Det mest rörande i den här boken är inte allt elände som genomlevs, utan att Marcus efter alla traumatiska händelser drabbas av längtan efter att ringa sin mamma. Plötsligt är han rädd - Inte för Afghanistan, utan för vad han ska möta när han kommer hem. Kanske är han mest rädd att möta sig själv. När han träffar sin vän Johan blir det tydligt att tiden i kriget har förändrat honom och att den som inte har upplevt det han har, kan inte förstå. Det syns till och med på bilderna han har tagit att han är en annan på de första än hur han ser ut på de sista. Resan hem från Afghanistan är längre än bara milen han har färdats.

Boken ger en känsla av dokumentär, samtidigt som man får glimtar av hur Marcus som med unga ögon reagerar på vad ett krig verkligen innebär. Som skönlitteratur skulle Affeland må bra av både gestaltning och dramaturgisk uppbyggnad, men det är lätt att bortse från om man vill få en inblick i vad ett krig kan göra med en människa som kommer från ett av världens tryggaste länder.

Wilhelm Agrell är författare, freds- och konfliktforskare, FN-veteran samt Sveriges första professor i underrättelseanalys med stor kännedom om kriget i Afghanistan och andra svenska internationella insatser. Affeland bygger bland annat på författarens egna samtal med soldater som varit på plats i Afghanistan.

måndag 21 september 2015

Lugn mage med gott bröd - Sofia Antonsson

När jag vågar tänka tanken att göra... äga... orsaka... rå för... rå om... en surdeg tänker jag i nästa sekund att jag säkert måste söka plats åt den på något surdegsdagis eller hotell, för inte kan väl jag? Inte kan väl jag hantera en surdeg? Jag kan vara en själv ibland, för jag jäser så in i norden när förutsättningarna är de rätta, men att ha hand om - och vårda - en extern deg, det verkar svårt. Eller? Inte enligt Lugn mage med gott bröd.

Receptboken är lika fin invändigt som den är utvändigt. När jag hör ordet "glutenfritt" ser jag någon oformlig och osmaklig tingest framför mig som man förväntas äta i brist på andra alternativ - men den här boken tar ur mig alla sådana föreställningar.

Vackra bilder på alla möjliga typer av bröd gör att jag vill sätta igång med att baka: morotsfrallor, mörkt lingonbröd, grytbröd, majs- och bovetelimpa, kesolimpa och pumpabröd... Grissini, fröknäcke, quinoaknäcke, skorpor och baugetter.

Jag är inte ensam om att älska bröd och med tanke på att vitt mjöl inte är nyttigt för någon är den här boken en god investering, både för hälsan och inspirationen. Sofia Antonsson har också gjort boken Lugn mage med god mat på samma tema och den kan du kolla in här.

Bok och bild från förlaget.

Dubbeltrubbel - Barnett, John & Cornell

Under Miles första dag på sin nya skola i Gäspköping händer en massa märkliga grejer: Miles får en broschyr av sin rektor med 1346 intressanta fakta om kor. Någon har kört upp rektorns bil i trappan och Miles blir misstänkt. Miles blir ihopparad med Niles, men de har inget mer gemensamt än att deras namn rimmar. Niles är sinnebilden av en tråkig elev som alltid gör allting rätt och som är lärarnas favorit. Miles å andra sidan är van vid att vara skolans värsta busfrö. Hans största problem, förutom att ha fått Niles på halsen, är att någon annan på skolan verkar vara precis lika busig som han själv kan vara – om inte bättre. Detta är någonting han inte är van vid.

Alla bus Miles hittar på avslöjas av det andra busfröet och nu måste han komma på vem rivalen är. När sanningen uppdagas är det en person som man allra minst skulle misstänka och den personen kommer med ett hisnande förslag: att de ska slå sina kloka huvuden ihop och genomföra ett bus som Gäspköping sent ska glömma. Det ska ske på årets busigaste dag, den 1:a april, och det ska på något sätt innefatta kor… Ärkebuset kan börja och duon ska arbeta tillsammans under namnet Dubbeltrubbel.

Språket är hur roligt som helst, lika mycket för en vuxen som läser högt som för barnet som lyssnar på boken. Alla hänvisningar till kor, allt från tokiga fakta till att en ko alltid råmar någonstans i bakgrunden, blir så komiskt att vi måste skratta. Avslutningen är fenomenal och humorn sitter i både text och bild. Fantastiskt rolig bok att dela läsupplevelse genom tillsammans med sitt barn (eller att läsa lite före på egen hand när barnet väl har somnat).


En varningstext skulle dock kunna vara på sin plats, för alla idéer som presenteras föder oanade idéer hos en liten läsare… 

Bok och bild av förlaget

Doris drar - Pija Lindenbaum

I tider när det betonas hur viktigt det är att läsa högt för barn är det tacksamt att plocka upp en bok av Pija Lindenbaum.

Jag tycker att den här boken är underskön, men det är å andra sidan mycket tack vare att jag läser den tillsammans med min sjuåring som tjuter av skratt. Nu ska vi inte förringa min roll som högläsare, för jag gillar att göra röster och prata med olika dialekter, men både bild och text i den här boken är så bra att tänderna gnisslar.

Här är det Doris som drar som står i fokus och tonen är dräpande, redan i första meningen. Eller så är det jag som tolkar in tonen och gör den dräpande, men allt i texten hjälper till. Lyssna bara här: "Det är min cykel han håller på med. Han som heter Egon. Vi bor här, jag och mamma. Och Janne och den där killen som har cykeln."

Snacka om konflikt - och värre blir det. Doris blir inropad eftersom den sammansatta familjen ska åka på kalas, men Doris har inte tid eftersom hon bygger något viktigt i sandlådan. Som vanligt går vad de vuxna säger före det barnen håller på med och det blir inte roligt för någon.

Doris drar. Det är inte direkt så att så jättemånga i hushållet faktiskt märker att hon är borta, men själv gör hon i stort sett en jordenrunt-vandring (och bilderna här är fantastiska!). Bland annat möter hon Eivor och hunden Senap, men låtsas att de är kineser så att hon inte kan förstå vad de säger. Hysteriskt.

Bra bok för den egna familjen, men lika bra som present till någon annan och den passar lika bra för barn som för vuxna.


torsdag 17 september 2015

Det som inte dödar oss - David Lagercrantz

Det som inte dödar oss kan kanske inte läsas på samma villkor som andra böcker, just för att alla händelser kring författaren till de första tre böckerna i Millenniumtrilogin överskuggar eftermälet, både när det gäller författaren själv och den litteratur som han skrev. Jag har inte tänkt ge mig in i någon debatt kring huruvida de tre första böckerna är en litteraturskatt som bör värnas och fredas, utan tänker mer att det handlar om ideologi och patos. 

Själva uppföljaren då - Det som inte dödar oss - saknar ingenting. Mikael Blomkvist är lite äldre och lite tröttare, ställd lite frågande inför vilken roll Millennium ska spela, särskilt eftersom tidningen inte är sin egen efter det att en norsk företagsjätte gått in som sponsor. Lisbeth Salander hörs inte av, vilket också är frustrerande, men det dröjer bara hundratalet sidor innan åkturen börjar. 

Övervakningssamhället står i fokus och fasorna med detta fenomen ställs i kontrast till alla hackergenier som finns runt om i världen, redo att när som helst göra gott eller ont. Eller båda. Vissa hackar för att ställa till med oreda på uppdrag av någon annan och ytterligare någon hackar sig in "because we can". Lisbeth är lite grann av båda, men i boken är hon nog den person som brinner mest för sitt patos. Här har David Lagercrantz gjort ett gott arbete, för hon känns igen även om hon beskrivs lite för detaljerat, som om det ska visas upp att man har gjort sin hemläxa. De rappa replikerna sitter bra och det trycks lite extra på att Lisbeth "hatar män som hatar kvinnor." 

En annan person som får en typ av huvudroll är den unge savanten August, son till datageniet Frans Balder. August är autistisk men besitter en oerhörd matematisk förmåga som han dessutom kan använda när han tecknar. När Frans Balder hittas mördad står det snart klart att även det lilla barnet kan vara i fara och där blir Lisbeth behjälplig. Hon är själv efterlyst, både i Sverige och internationellt, eftersom hon har hackat sig in i hjärtat av USA:s övervakningssystem, men den drabbade är mer intresserad av att få veta hur hon gjorde än att sätta dit henne. 

I sann Larssonsk anda läggs ytterligare en konflikt in, den på det personliga planet för Lisbeth och med det också sagt hennes familj, eller i alla fall det som finns kvar i den. I de tidigare böckerna nämns att det fanns två systrar: Lisbeth och Camilla. De är varandras motsatser, både i utseende och i beteende. Lisbeth är inte alltigenom god, men systern visar sig vara alltigenom ond.

Jodå, som sagt. Efter ett hundratal sidor är karusellen igång, men det visar sig vara mer en trevlig och småspännande åktur i en gunga som såg roligare ut på marken än vad den var i luften, för det snurrar på men hisnar inte så mycket i magen. Jag älskade tonen och stilen hos Lagercrantz i Zlatanboken, men undrar mycket över detsamma i den här. Slå upp vilken sida som helst, ta tumgreppet för all del, och räkna hur många meningar som inleds med "men". Hur många? För många. Det är en sak när ordet används i dialog, men i övrig text? Faktiskt så staplas många, många huvudsatser på varandra alltför ofta för att flytet ska infinna sig, men det kan lika gärna vara en arbetsskada som ingen Försäkringskassa i världen skulle godkänna.  

Pojken i randig pyjamas - John Boyne

Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldaternas, och en dag meddelas det att han hädanefter ska kallas för kommendanten. När Bruno får reda på att hans familj ska flytta från Berlin och ut till ett ställe som heter Allt Svisch föreställer sig Bruno och hans syster Gretel att de kommer att hamna i en ljuvlig lantidyll, även om ingen av dem vill lämna sina vänner.

Allt Svisch är allt annat än en idyll. Allt är grått eller brunt och det finns varken någonting att göra eller någon att leka med. Syskonen kommer inte överens överhuvudtaget och deras mamma verkar olycklig. Deras gård är omgiven av taggtrådsstängsel och på andra sidan går magra människor omkring i randiga pyjamasar, vilket Bruno tycker är märkligt. När han frågar de vuxna om det uppför de sig konstigt och svarar inte på hans frågor.

Människorna som Bruno möter är bland annat den obehaglige löjtnant Kotler som systern Gretel löjligt svärmar för och han är dessutom grym mot den äldre mannen Pavel, som varje dag förs från andra sidan stängslet för att utföra enkla hushållssysslor i familjen. När Bruno ramlar och slår sig illa får han hjälp av Pavel som avslöjar att han var läkare i ett tidigare liv och när Brunos mamma får höra om hur Pavel har hjälpt hennes son tycker hon att det är bäst att de alla låtsas som om det var hon som lade om hans sår. Det tycker Bruno är själviskt av henne.

En av den här bokens storhet är att den är skriven ur en nioårings perspektiv och att du som läsare vet mer än vad huvudpersonen gör. Jag förstår att den kortklippte lille mannen som gapar och skriker ur radion och som har en löjligt liten mustasch - faktiskt så liten att Bruno undrar om han rent av kan ha glömt att raka sig just där - är Hitler. Detta nämns aldrig rakt ut, utan han benämns som Furien, ytterligare en felsägning av den unge Bruno. Jag förstår också att det är ett koncentrationsläger Bruno tittar ner på från sitt rum och att de randiga pyjamasarna egentligen är fångdräkter. Men det förstår inte Bruno, för han kan inte föreställa sig en sådan värld.

Historien förändras när han en dag, uppfylld av tanken att bli upptäcktsresande när han blir stor, går ut för att utforska markerna som omger huset. Långt utom sikte märker han en pojke som sitter på andra sidan stängslet, så han går fram för att hälsa. De två pojkarna, Bruno och Shmuel, blir som en spegling av varandra, för båda sitter likadant och båda är anmärkningsvärt nog födda samma dag, samma år. Där tar dock likheterna slut, för även om båda två har åkt tåg för att komma till Allt Svisch så är det två helt olika resor. Brunos tåg hade restaurangvagn och toaletter medan Shmuels tåg inte ens hade tillräckligt med luft så att det räckte åt alla.

Bruno är mycket glad över sin nye vän, men förstår någonstans att han inte bör berätta för någon att han har träffat Shmuel. Efter detta byggs handlingen upp mot det oundvikliga: alla vuxna gör sitt yttersta för att hålla faderns grymma arbete utanför huset, men när sanningen kryper närmare börjar modern ställa krav på att få åka tillbaka till Berlin. Bruno har börjat vänja sig vid Allt Svisch och blir kluven, för han vill inte lämna sin bästa kompis. I samma veva får barnen löss och Brunos hår rakas av. När han träffar Shmuel vid taggtrådsstängslet skrattar de först åt att de är så lika varandra, Bruno är bara lite tjockare. Shmuel är dock ledsen, för först har hans farfar försvunnit och nu hans pappa, så Bruno erbjuder sig att komma in till vännens sida av stängslet för att hjälpa till att leta. Shmuel ordnar så att Bruno också får sig en randig pyjamas och sedan passar de på, så att de åtminstone får leka med varandra en gång utan att ha ett stängsel mellan sig.

Den här boken är grym, men oerhört välskriven. Läsarens egen fantasi är den värsta fienden och tankarna manar fram person- och miljöbeskrivningar, men framför allt händelseutvecklingar, som faktiskt inte skrivs rakt ut. En av mina teknikpojkar blev ganska tagen av berättelsen och när han rekommenderade boken kan man se att det i hans klasskamraters blick föds ett annat intresse än när jag ger boktips. Man kan inte värja sig från den här berättelsen, som i all sin enkelhet går rakt in i hjärtat.

Nej och åter nej - Nina Lykke

Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej , av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopi...