söndag 26 oktober 2008

Lyckan, kärleken och meningen med livet - Elizabeth Gilbert

Jag har läst Elizabet Gilberts Lyckan, kärleken och meningen med livet och känner mig, efter att ha lagt igen sista sidan, glad. Hennes sätt, både hur hon framstår i boken om sig själv och hur hon faktiskt skriver, är sprudlande och humoristiskt. Till och med i hennes mörkaste, tyngsta stunder skrattar jag åt hennes galghumor och jag är glad att jag läst den här boken. Tacka Anna för det - både för tipset och för lånet av boken. Boken ska du få tillbaka snarast, men jag kommer nog samma dag att köpa hem ett ex till bokhyllan och ett extra ex att ge bort till den som bäst behöver det.

Den svenska titeln är lite missvisande, speciellt om man ser till originaltiteln som lyder Eat, pray, love: One Woman's search for everything across Italy, India and Indonesia. Hon söker alltså och hon finner. I denna textrika resebeskrivning av såväl hennes yttre och inre resa börjar hon med skilsmässa, en kärleksaffär som inte är bra för henne, hur hon äter pasta i Italien och lär sig njuta, hur hon mediterar och söker andlighet i Indien och hur hon till slut, på Bali, lär känna sig själv och acceptera sin plats i livet. Den beskrivningen låter väl sådär, men det är oerhört roligt att läsa.

Det som ändå fångar mig mest med den här boken är beskrivningarna av upplevelserna av det andliga. Den andlighet Liz upplever är en helt annan andlighet än den jag är bekant med. Det är i meditationen hon möter människor, karaktärer, andar, personligheter av henne själv som hon kommer till insikt efter insikt och hon litar mer eller mindre blint på människor som talar till henne i olika syften.

Skeptikern i mig får sitta i ett hörn under läsningen och jag köper allt hon berättar. Jag tror fullt och fast på att hon varit med om allt detta och jag avundas hennes sätt att hoppa och lita på att någonting ska bära henne. För så blir det - gång efter annan står hon utlämnad, för att i nästa ögonblick landa i en situation som hjälper henne till nästa insikt. Och hela tiden är det just - roligt.

Någonting annat jag tilltalas av i sådana här böcker är det intelligenta språket som växlar mellan att beskriva språkbruket i slummens New York och att hänvisa till Augustinus, Petrarca och Kafka. Hon behöver inte skriva ut hela sammanhang, men man kan ändå läsa in större betydelse i många beskrivningar än vad hon egentligen avslöjar. Det där blev underligt, men jag förstår vad jag menar = )

Jag såg faktiskt när den här kvinnan intervjuades av Oprah (som automatiskt blir en husgud för alla som har förmånen att vara hemma och titta på tv på förmiddagarna) och hennes omdöme om boken är "En knockout, fylld av visioner". Översättning = Läs den.

torsdag 9 oktober 2008

Men inte om det gäller din dotter - Jan Guillou

Jag skulle kunna raljera över att innehållet i den här boken är lika tunt som en alwaysbinda. Om jag skulle använda Jan Guillous språkbruk skulle jag dock "ironisera". Detta är ett ord som används frekvent, faktiskt så ofta att det blir något sorts rekord. Och ändå är det bara truismer. Det här visste jag innan jag läste romanen, som är den sista i serien om viceamiral Carl Hamilton. Nu knyts säcken ihop, trådarna binds samman och eftertexterna kan rulla.

Det är inte ospännande, men det är inte spännande heller, när dottern till världskände författarpappan Pierre Tanguy och säkerhetspolismamman kidnappas av fanatiska islamister. Carl Hamilton engageras, trots att han svurit för sig själv att aldrig döda igen - ett löfte som måste brytas om det gäller vännens dotter.

Det är handlingen, kort och gott. Sedan raljerar, ironiserar, häcklar, imponerar och ömsom glänser Jan Guillou med sina kunskaper om hur det svenska rätts- och säkerhetssamhället fungerar. Han hinner nämna Englamordet, presidentkampanjen och McCain i USA, Sarkosys usla väljarstöd (vilket räddningsaktionen råder bot på), möten med Vladimir Putin (som ställer upp med militärt understöd i räddningsaktionen), von Skyffel (van der Kwast?) och Leif Alpin (Leif Silbersky och Peter Althin). Och det är det, skamligt nog, som gör den här läsningen underhållande.

Jag blir stundtals galen på alla upprepningar. Eva får höra någonting på sitt jobb, berättar det för Pierre som i sin tur ska upplysa Carl. Allt tuggas, spottas upp, sväljs ner, kräks upp, idisslas igen för att slutligen dissikeras i ett annat skede. Det är som läsning for dummies. Ingen kan undgå att förstå alla turer och vändningar.

Och hur det går? Flickan räddas, är inte alls traumatiserad utan klättrar glatt från famn till famn och pladdrar på, medan Carl friar till Mouna och resten lever lyckliga i alla sina dagar. Slutet gott? Förhoppningsvis. Jag tycker om hjältar som får slå lite ur underläge och som ändå får vinna till slut, men Guillous superhjältar får gärna pensionera sig. Nu hoppas jag på en roman som står sig i jämförelse med Tjuvarnas Marknad. Mer sådant!

tisdag 7 oktober 2008

Busters öron - Maria Ernestam

"Jag var sju år när jag beslöt mig för att döda min mamma." Så lyder första anteckningen i romanen Busters Öron som till sin form är huvudkaraktären Evas dagbok. Camus börjar sin roman Främlingen med "Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte." Romanerna är på intet sätt lika, men huvudpersonerna har personlighetsdrag som ibland gränsar mot det psykotiska.

Huvudpersonen Eva får en dagbok i födelsedagspresent av ett barnbarn som står henne nära och första meningen i denna dagbok är den som ovan nämnts. Det är alltså ingen hemlighet att Eva har mördat sin mor, utan romanen ägnar istället god tid åt att berätta, förklara, vrida och vända på händelser och framför allt att framlägga den psykiska misshandel Eva utsätts för av sin mor. Allt inför ögonen på en svag far som gång på gång fäller kommentaren att Eva inte kan ha haft det lätt. När mordet så är ett faktum är det förståeligt, trots den totala avsaknaden av ångest. Ångest finns det gott om i ältandet av hur elak mamman har varit, men den lyser med sin frånvaro i själva mordsituationen.

Det finns en personlighetsklyvning i karaktären Eva: hon lever ett stillsamt liv med Sven och pratar rosor och väder och otrohet och lammstek med sina vänner. Men i sitt inre får hon besök nattetid av Spader Kung som hon samtalar och resonerar med och som är som en mörk sida av hennes personlighet. När Evas skriver om sin ungdomstid finns det en sida som är vit som vill ha sin mammas godkännande och kärlek, medan en annan, svart sida, vill ta livet av henne när rätta tiden är inne.

Det är välskrivet och väl avvägt. Ernestam avslöjar bara det hon måste, kittlas lite, innan hon fortsätter. Där kommer det nyckfulla med en dagboksform: att Eva blir trött och skriver lite mer en annan dag. Nästa dag tar Eva nya tag och börjar om, vrider lite på berättelsen ett varv till, precis som man som allvetande har rätt att göra. I övrigt är kanske inte dagboksformen helt realistisk, men det ignorerar jag så gärna.

Det är mörkt och humoristiskt om vartannat och jag hade stor behållning av att läsa romanen. Jag önskar i efterhand att jag hade läst Busters Öron innan jag läste Kleopatras Kam. Det är mycket som går igen, tycker jag. Det är manliga personligheter som kryper ner i sängar och som egentligen inte är där och det är vackra, utåtagerande mammor som står i centrum och trycker ner sina barn. Många bibelallusioner livar dock upp och det är inte bara direkta bilder eller citat, utan inklämt lite här och var, vilket tillför extra associationer.

Det här var en riktig höjdare och är, i ordets bästa bemärkelse, märklig. Märkligt bra, kanske.

söndag 5 oktober 2008

Kleopatras Kam - Maria Ernestam

Märklig bok, skulle man kunna sammanfatta. Ovanlig i alla fall och kanske bra. Jag har svårt att klassa den och kanske ska man inte alltid kunna göra det heller.

Kleopatras Kam är det företagsnamn de nära vännerna Mari, Anna och Fredrik använder sig av när de tillsammans startar eget med avsikten att hjälpa människor. Deras sammanlagda kunskaper är "wijdrecko" som det så träffande heter på bondska. Affärsrörelsen går bra och de hjälper människor med deklarationer, extraundervisning i matematik, städning, heminredning och mycket annat. Då kommer Annas granne Elsa in och erbjuder dem en halv miljon var om de mördar hennes man. Svaret är självklart nej. Eller? När Elsas man påträffas död inser de tre vännerna att de inte känner varandra så väl som de trott. Läget blir inte bättre av att ytterligare en kund snart hör av sig och vill ha en annan person likviderad.

Det är märkligt, det som rullas upp, men det är intressant och fängslande. Människans inre ångest och kval, lyckorus och passioner. Hur det påverkar oss och hur vi kan vara delaktiga i varandras livsval och öden. Det är både humoristiskt och spännande, vilket gör romanen både intressant och lite spretig och jag känner att jag är lite ovan vid den här typen av läsning. Nu ser jag fram emot att läsa Busters Öron.

onsdag 1 oktober 2008

Sonat till Miriam - Linda Olsson


Medan jag läser letar jag ord att beskriva känslan jag har inom mig och snart slår det mig. Jag har lite lågtryck, så där som det känns inom en strax innan man börjar gråta utan att man egentligen har någonting att gråta över.

Allt är så vackert, precis som Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Titeln är fin, Sonat till Miriam, omslaget är vackert och språket är fantastiskt. Det är melankoliskt och samtidigt spännande när berättelsen om Adam läggs fram: lite som ett pussel, Linda Olsson avslöjar lite i sänder och som läsare anar man vad som hänt men längtar efter bekräftelse.

Sorgen är redan ett faktum när romanen tar sin början och sedan berättas om den ensamme Adam som börjar sitt livs resa för att få svar på livets stora frågor. Det finns gåtor att lösa, frågor att få svar på och människor att söka upp och lära känna. Mitt i allt det sävliga finns en spänning, tycker jag, som gör att läsningen går fort, trots att jag gör allt jag kan för att dra ut på njutningen.

Porträtten av människorna i romanen är fina och därför känner man mycket med dem också. Lite svårt blev det för mig bytet av berättarperspektiv efter drygt två tredjedelar av boken, när Cecilia, mor till Miriam och Adams stora kärlek, övertar berättarrollen. Efter vad som avslöjas förstår jag varför författarinnan har valt att göra så, men det blev ändå en omställning.

Sedan känner jag mig förundrad över Cecilias berättelse, eftersom det finns vissa beröringspunkter med det Astrid i Nu vill jag sjunga dig milda sånger berättade. Jag ska inte avslöja vad det handlar om, men det är en av delarna som följer med mig efter läsningens slut.

Behöver jag tillägga att jag tycker att alla, alla borde läsa det här?

Ragga som du shoppar - Lin Jansson

Rent generellt kanske du inte borde följa råd som någon ger dig på fyllan, men när det gäller det här, att ragga som du shoppar , är jag b...