lördag 31 maj 2014

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar - Katarina Bivald

Om den här boken ska liknas vid en godispåse skulle den nog vara en Gott och blandat toppad med lite sockervadd.

Jag har ett etikettsystem för den här bloggen. Från början användes det för att dela in böckerna i olika fack. Nu är taggarna färre och färre. För den här boken, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, skulle jag behöva plocka fram etiketterna igen. Eller så kanske inte använda några etiketter alls? Diskbänksrealism meets hilbilly-feelgood?

Gott och blandat blir det med olika typer av texter. Korta brev från Amy, åldring i Iowas bortglömda avkrok Broken Wheel, adresserade till Sara, trettionånting bokhandelsexpedit från Haninge, låter oss förstå att kvinnorna kommit i kontakt med varandra genom sitt gemensamma intresse, böcker. Deras förhållande växer fram och med detta även tanken om att Sara borde komma och hälsa på. Visum skaffas och resan genomförs. När Sara väl kommer fram möts hon av meddelandet att Amy gått bort. Därför kommer det sig att Sara tas om hand, nästan adopteras, av stadens få invånare. I stort sett alla är ensamstående och det dröjer inte många sidor förrän äktenskapsmäklerskan i mig börjar para ihop människor. (Och ja, jag läste slutet i förväg för att  se hur rätt jag skulle få. 10 av 10, just sayin'.)

Många av bokens kapitel gör kärleksfulla anspelningar på olika litterära verk, allt från Jane Austen till

Förvecklingar blir det, med både realistiska och romcom-iska förtecken, och jag blir ganska förtjust. Visst skulle Tom kunna få lite mera blod och färg och visst skulle Gertrude kunna fälla lite fler oneliners, men på det stora hela fick jag precis det jag behövde: några timmars stilla läsning mer än väl passande Mallorcasemestern.

Vampyrens märke - P.C. Cast & Kristin Cast

Jag trodde att jag skulle tycka om det här, men nej, nej, nej. Det låter hur bra som helst på baksidan: Den åkomma som i folkmun kallas tonårspesten gör att vissa ungdomar blir sjuka för att sedan förvandlas till vampyrer. Detta är precis vad som händer Zoey. Ena dagen är hon frisk och lever ett högst ordinärt high school-liv tillsammans med en pladdrig bästa vän och en korkad pojkvän som super alldeles för mycket. Bra ansats? Snabbt går det och redan efter ett par sidor är hon vampyrmärkt, har gått i klinch med mammans nya man, har nästan dött och i och med detta redovisat sitt cherokee-arv och flyttats in till vampyrskolan Nattens Hus.

Det finns så mycket att göra av det här, men så lite görs! Den pladdriga kompisen och den korkade pojkvännen är helt ointressanta och speglar inte ens Zoey så att hennes bättre kvaliteter kommer fram. Mamman som är hårt kuvad av sin nye man - som dessutom är med i något ordenssällskap med fanatisk aversion gentemot vampyrismen - gråter lite i periferin. Fanatiske styvpappan skulle gå att göra ungefär hur intressant som helst, men pratar bara argt i telefonen med likasinnade.

Inne på vampyrskolan då? Nja, där beskrivs den ena perfekta kroppen efter den andra med märkligt stor tonvikt vid vilken hudfärg olika elever har. Oralsex beskrivs med stort äckel och en lärare bekänner plötsligt att hon blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa under hela sin uppväxt. Mitt i allt detta blandas den grekiska mytologin in, med namn och hänvisningar till begrepp som försöker ge något sorts djup till den långgrunda storyn. Matriarkatet påstås vara gällande på skolan, men blir liksom Zoey märkligt könlöst.

Det här är varken det ena eller det andra. I förordet tackar författarna varandra, mor och dotter. Bl.a. tackar P.C. Cast dottern för att hon har fått ungdomarna att låta som ungdomar ska låta. Eh... As even as badly played, säger jag då.

Tiden där emellan - Maria Dueñas

Det här är Siras berättelse om hur hon till en början hade ett utstakat liv med en framtid inom samma yrke som sin mor; sömmerska, en framtid tillsammans med en trygg men tråkig man; Ignacio, och en framtid som madridbo precis i början av spanska inbördeskriget.

I Jagform berättar Sira om hur en skrivmaskin av märket Hisparo-Olivetti förändrade hennes liv. Under åren läsaren får följa Sira presenteras förföraren Ramiro, en hastig flytt till Marocko, överlevnadsinstinkter som får Sira att börja sy igen och därigenom också bekantskaper med människor från världens olika hörn. Bland de mer betydelsefulla personerna kan nämnas Rosalinda Fox och Marcus Logan. Dessa två förändrar Siras liv mer än vad hon någonsin trott var möjligt.

Verkar romanen innehållsrik? När allt detta har presenterats återstår ungefär 400 sidar av den nästan 700 sidor långa romanen. Många kapitel avlsutas ed cliffhangers värdiga Dan Brown (fast mycket bättre) och jag bara måste läsa vidare. Samtidigt som boken utvecklas till en spännande spionroman är den också så spansk. Ignacio vandrar moloket sin väg när han blir lämnad av Sira, men återkommen när historien som best behöver honom. De (ibland) långa historielektionerna om det spanska inbördeskriget och historiska skeenden innan Andra Världskrigets utbrott gör också att Sira så sakteliga tillåts att utvecklas från en utsatt till en självständigt driftig kvinna. Detta är så snyggt gjort!

Titeln på boken har sällan placerats så snyggt infogat i en roman som den gjorts i denna. "I tiden där emellan" lyder de sista orden och jag kan stänga boken med ett litet leende. Det känns som om jag har sett en miniserie i fyra delar där huvudpersonen har tillåtits växa och förändras samtidigt som följeslagaren, läsaren, önskar att allt ska ordna sig för henne. Och det gör det också. Typ. Eller? Är inte det också lite typiskt spanskt? Att det är lite magiskt (inte övernaturligt) och lite mystiskt. Slutet ligger lite i betraktarens öga. Vissa stör sig på det, men inte jag. Jag fick precis det slut jag ville ha: ett lyckligt.

Ps: Jag vill passa på att slå ett slag för en bokhandel som försöker slå sig in på marknaden bland de stora hajarna - Fritz & Ståhl. Pocketversionen av den här boken finns att köpa där för 49 kr.

fredag 16 maj 2014

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar - Lucy Dillon

Den här boken, Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, är precis vad den verkar vara: den handlar om människor som på ett eller annat sätt har problem med hjärtefrågor och den handlar samtidigt om hundar som inte har något hem. Det är ungefär som när Lennart Daléus figurerade på Centerns valaffischer med texten "Det här är Lennart". Lysande.

Det här är som Harlequins lite finare kusin. Karaktärerna är lite mer livfulla, handlingen är lite mer fördjupad, miljöerna är inte bara ett nödvändigt ont för att få huvudpersonerna ensamma i ett rum så att de kan kyssas. Även om de gör det också. Trevligt är det i alla fall.

Rachel har förlorat allt: pojkvän, jobb, lägenhet och bil inom loppet av några dagar. I samma veva ärver hon ett hus på landet av sin bortgångna moster. Förutom byggnader och flera hektar mark övertar hon också ansvaret för ett stort antal hundar som blivit övergivna av sina tidigare ägare. I samma hus träffar hon också ett nästan oändligt stort antal karaktärer som blir mer eller mindre viktiga för resten av storyn. Blinkningarna till annan brittisk litteratur som vi känner till; Bridget Jones-böckerna och allt som skrivits av Marian Keyes, finns hela tiden där och jag kan tänka mig att man antingen stör ihjäl sig på det, eller så tänker man på det med familjärt överseende. Jag hör till den sistnämnda.

Jag stör mig egentligen bara på en enda detalj i den här boken och det är när - okej, spoilvarning, läs inte vidare om du inte vill veta...
...det är när Rachel blivit gravid och förhållandet med George beskrivs i ett svep som: de hade träffats två gånger varje vecka under en tid... Billigt. Förtar ett annars skönt berättande.

Skön läsning så här inför sommartiden!


måndag 12 maj 2014

Memoirs of an imaginary friend - Matthew Dicks

Min yngste son har en låtsaskompis som heter Bertil och jag är rädd att jag har dödat honom. Bertil finns mest till hands när det ska fäktas och ingen annan kompis finns till hands. Först tyckte jag att det var lite roligt, men när Bertil började ta större plats i familjen sa jag stopp. Han fick till exempel inte äta med oss. Han fick faktiskt inte ens stå vid matbordet medan vi åt. Jag tror inte att Bertil tyckte särskilt bra om mig. Och nu är han nog alltså död. 

Efter att ha läst Memoirs of an imaginary friend är jag faktiskt rätt säker på att ha dödat Bertil. I den här boken är det låtsaskompisen Budo som berättar om sin människa Max. Max är ett speciellt barn som inte har det särskilt lätt och kanske är det delvis därför Budo existerar. Max fantiserade ihop honom särskilt detaljerat, med ögonbryn och allt, lite äldre än andra låtsaskompisar och med riktigt skarpa konturer. En del andra låtsaskompisar kan vara ett vackert hår eller sakna öron, andra kan inte gå genom dörrar och riskerar således att bli fast om ingen öppnar för dem. Det enda gemensamma för alla låtsaskompisar är att alla dör när deras människor slutar att tro på dem. Lite hätskt berättas det att förskolan tar livet av de flesta låtsaskompisar

Budo är ovanligt gammal för att vara en låtsaskompis. Han är sex år och följer med Max till skolan bland annat. Där beskriver han för läsaren hur Max fungerar och inte fungerar, vilka lärare de tycker om och vilka de avskyr. Det märkliga med Budo är att han kan mer om världen än vad Max kan, och det beror på att Max har skapat honom så. Detta gör också att Budo går omkring med en ständigt existentiell ångest, vilket är ömsom roligt och ömsom hjärtskärande. Han älskar dock Max över allt annat och i den här boken får han tillfälle att bevisa det på ett livsavgörande sätt, både för honom själv och för Max. 

Det här är en fantastiskt fiffig bok. Från början tyckte jag att det gick långsamt att läsa på engelska - jag är verkligen inte van - men sedan slutade jag tänka på det. Det blir spännande och överraskande samtidigt som hjärtat blöder och ögonen tåras. 

Föräldrarna har en liten roll i boken, men när de väl beskrivs står det ganska klart hur de ser på Max och hans problematik. Hans mamma vill söka hjälp för Max särskilda behov (till Budos stora skräck, eftersom det skulle kunna göra att Max slutar tro på honom vilket i sin tur gör att Budo skulle dö) medan pappan tycker att han måste få tid på sig att mogna. Särskilt symboliskt märks detta när pappan kastar boll med Max i trädgården. Oavsett vad pappan än gör lyckas aldrig Max kasta bollen ända fram till honom. De når inte fram till varandra.

Låtsaskompistemat är fantastiskt framställt och som vuxen läsare känner man igen sig och våndas lite över beskrivningen hur en förälder kan spela med och fråga något om låtsaskompisen. När barnet då berättar att han eller hon inte finns mer ler föräldern och tänker att det lilla barnet börjar bli stort. Ungefär som jag då. Och stackars Bertil som är död. 




                                             

fredag 2 maj 2014

Kalmars Jägarinnor - Tove Folkesson

Det är svårt att göra tonen i den här romanen rättvisa, för språket sprakar och jag måste läsa långsamt för att hinna uppfatta det fina finurliga. Kalmar. "Stadskärnan var byggd av tålamod och riktiga män" apropå delen där asfalten övergår i kullersten.

Men möt Kalmars jägarinnor: Linden, Jenna, Sudden, Jossan och så berättarjaget, Eva. De ska styra världen, eller i alla fall Kalmar - med omnejd. Samtidigt som de pratar om allt de ska göra står tiden märkligt stilla. Det som beskrivs är ett nittiotal med ungdomens detaljerade här-och-nu: fest, vem köper ut, vem skjutsar, var står cilvilpoliserna och hur  ska de undvikas, vem däckade, vem hånglade med vem, vems pappa super mest.

Skräcken är att bli som handbollstjejerna och jägarinnornas mantra är att man aldrig kan ha för mycket ögonskugga. De försöker ge ikläda sig rollen som uttrycker "vem bryr sig", men Eva verkar mer spela med. Hon har bra betyg och tänker sig i hemlighet en framtid med karriär och kontor med vita väggar. Ungefär här börjar boken visa kursiverade delar som talar om tiden efteråt, där ett gryende vuxenperspektiv visar att ingenting blir som man har tänkt sig.

"Hotet. Om att växa upp och bli till proteser - livlösa hjälpmedel för att få det hela att gå runt bara." Eva är ingen protes, men hon är förlamad. Hon måste få rätsida på vissa händelser från tonåren innan hon kan gå vidare. Hon talar med en livsvis åldring om att hon hör till den deprimerade generationen. De kunde bli vad de ville, men kom hem med en näve grus.

Med perspektiv på tillvaron träffar hon Jossan igen, bara för att upptäcka att de var "isärväxta som tjocka grenar i ett ädelt lövträd". Formuleringarna är fantastiska och ger en bra bild av hur malplacerad Eva måste ha varit i det där ungdomsruset. Eva, som hela tiden längtar efter att livet ska bli hennes eget, märker att det inte blev lättare. Det blev bara annorlunda.

Kalmars jägarinnor är en på samma gång plågsam som ömsint påminnelse om en tonårings liv under 1990-talet och igenkänningsfaktorn blir hög, eftersom berättelsen om Eva känns dokumentärt beskriven. Miljöerna, kläderna, musiken (!), mentaliteten.

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...