Den som knyter sin hand - Annika Arslan Waltersson

 Det är inte den här bokens fel att det har gått så knackigt att läsa, utan felet är utan tvekan mitt eget. Det låter kanske som en dålig ursäkt: "Det är inte du, det är jag", men så är det. Efter de monstruösa rättningshögarna som jag har avrättat (?) har huvudet varit fullt. Jag har fått en överdos av skrivna ord och vet egentligen att bästa medicinen är att fylla på med andra typer av ord. Ord där det INTE står "eftersom att" och "även fast" och "förens/föräns" eller bara vanliga hederliga "spenderar" istället för tillbringar. 

Den som knyter sin hand är riktigt läsvärd, tack och lov! Temat är lika rafflande som aktuellt: våldets vara eller icke vara och i centrum står två, eller på sätt och vis tre, personer. Nina står tillsammans med väninnan Ylva inför uppstartandet av ett nytt parti som tydligt tar ställning för de goda värdena i samhället, Rättvisepartiet. En av huvudstadgarna är att partimedlemmarna är mot alla former av våld och i teorin låter hela partiprogrammet som tanken om en utopisk värld. Nina håller huvudet högt och talar från hjärtat - till dess hon åker taxi hem med chauffören Kim, som plötsligt bromsar in för att jaga ikapp tre rånare som gett sig på en tonåring. Med några välriktade sparkar och slag hjälper han den unge Kristoffer och de tre personerna är efter denna händelse på sätt och vis förbundna med varandra. Attraktionen Nina känner till Kim är på många sätt opassande, inte minst eftersom han på ett handgripligt sätt gjort det till sin livsgärning att hjälpa utsatta personer, även om det krävs våldsamma handlingar. Det är en inställning som talar direkt mot partiprogrammet hon så varmt förordar och inte blir det lättare när Kristoffers mamma visar sig vara reporter på Expressen. Storyn är för bra för att inte följa upp, men det ingen är beredd på är alla hemligheter som rörs upp i och med att det börjar nystas i samtligas förflutna. 

Det är någonting med mig och böcker som varvar nutid med det förflutna, för jag tycker alltid att det är de historiska återblickarna som är de mest spännande, och så även i den här boken. Kanske beror det på att det i dessa passager presenteras pusselbitar som får bilden av den nutida karaktären att gå ihop. En avgörande händelse när Nina är elva år, eller en händelse som får större konsekvenser än den trettonårige Kim någonsin kunnat föreställa sig. Det är snyggt berättat och slutet är lite som när Jan Guillou låter den återvändande Erik möta sin styvpappa i en sista drabbning. Frågan som läsaren ställs inför är: är all form av våld onödig? Eller finns det tillfällen när ont med ont skall fördrivas? Kan eld bara bekämpas med eld ibland? Boken gör klart att en idé kan låta klockren i teorin, medan den har svårare att överleva i praktiken. Med tanke på att detta är Annika Arslan Walterssons debutbok tycker jag att det är oerhört kompetent berättat och hoppas att det finns mer att ösa ur när det gäller den här källan. 

Bok och bild från förlaget.