tisdag 22 maj 2018

Ragga som du shoppar - Lin Jansson

Rent generellt kanske du inte borde följa råd som någon ger dig på fyllan, men när det gäller det här, att ragga som du shoppar, är jag beredd att hålla med. Principen är enkel: du sätter dig inte i ett hörn och väntar på att de perfekta skorna ska komma fram till dig. Om du själv går fram till ett par skor väljer du inte ett par halvsnygga som du kanske kommer att tycka om - så varför skulle det vara annorlunda med killar?

Det här är den lättsamma delen av boken. Lovisa som det handlar om är rapp i käften och umgås med vänner som har lika mycket verbal inkontinens som hon själv. Jobbet på Vildmark och Fritid är en plågsam påminnelse om att alla andra verkade veta vad de ville göra efter gymnasiet, medan hon är fast i ett yrke hon inte passar att utföra. Värst är det att hamna på jackavdelningen och jag skrattar högt flera gånger när Lovisa just förpassas dit, ofta av närmaste chefen Lukas som hon avskyr. Typ. Ibland är han rolig. Mest är han jobbig.

Sedan finns svärtan där också. Systern som inte hör av sig och vars liv hela tiden kastar en skugga över Lovisas. Hon älskar sin syster, men det är ingen enkel kärlek och när hon behöver stöd från sina föräldrar så finns de inte där. De sviker och världen gungar till.

Att läsa en sådan här bok efter att ha läst "Den underjordiska järnvägen" är att gå från att äta tungtuggat fullkornsbröd till att sätta i sig en burk plommonpuré. Jag älskar att gå från ytterlighet till ytterlighet och det som får mig att skratta i maj är väl värt att läsa!

Bild lånad från förlagets hemsida.

lördag 19 maj 2018

Frankenstein, eller den moderne Prometeus - Mary Shelley


Det är säkert tjugo år sedan jag läste Frankenstein första gången. Det är i år 200 år sedan den utkom första gången. Jag har precis läst romanen igen, den här gången tillsammans med 26 elever som samtliga har läst den för första gången. De flesta avskyr, verkligen avskyr, alla långa och många miljöbeskrivningar. Någon läste ut den direkt medan andra har suckat, stånkat och stönat sig igenom den. Tacksamt nog är själva romanen tredelad, så vi läste den därför under tre veckor. Dryga 200 sidor har avhandlats och uppdragen har gått ut på detta. 

Innan vi började läsa fick eleverna läsa på om självaste författaren och hennes livshistoria. De skulle också ta reda på vilka Agrippa, Albertus Magnus och Paracelsus var. Vi läste också på om Miltons "Det förlorade paradiset" och andra verk som nämns i romanen, allt för att kunna göra ytterligare kopplingar till texten. Allt som nämns i förbigående betyder så mycket mer och får den där delen av isberget som inte syns att ändå bli mer synligt. 

Vid första diskussionstillfället pratade vi om vilka bilder vi hade fått av personerna i boken: Victor Frankenstein, kapten Walton, Elizabeth... Vi valde tre nyckelord var och motiverade varför vi hade valt just dessa. Vi valde citat som vi tyckte berättade någonting om karaktärerna och diskuterade på vilket sätt romanen kunde anses vara typisk för sin tid. 

Andra veckan diskuterades dialoger (som mest är långa monologer) och hur författaren ger röst åt personerna samt hur olika relationer framställs. Den mellan Frankenstein och Elizabeth är i sig intressant, men vi fastnade mest för den som uttrycks mellan kapten Walton och Victor. Alla gillar av någon anledning Henry Clerval medan bröderna William och Ernest knappt berör någon. Eleverna fick också ta med en bild att visa upp för varandra. Den skulle ha någon koppling till innehållet och det är så roligt att se vad de väljer att visa upp. 

I det avslutande samtalet lajvade vi loss och försökte sätta oss in i hur det skulle vara om vi fick välja att vara en av personerna i romanen: vem och varför? Om vi skulle äta en lång trerättersmiddag med romankaraktärerna, vilka samtalsämnen skulle då samtalet kretsa kring? Syns några spår av samhällskritik i det lästa avsnittet? Vilka är de viktigaste konflikterna i romanen? Vad tyckte vi om slutet? Hade det kunna sluta på något annat sätt eller hur skulle du vilja att det slutade? Var det någonting som förvånade oss? 

Jag tycker att det är så intressant att följa läsprocessen på så nära håll, för motståndet är hela tiden närvarande trots att det också alltid finns några elever som älskar det från början till slut. Någonting händer när vi läser i grupp och pratar om innehållet. Även den mest skeptiska läsaren kan hitta någonting att roas av, även om det kan vara så enkelt som att titta på vilka bilder de andra i gruppen har valt. Det är skönt att få prata skit om en annan varelse, även om hen är en karaktär i en två hundra år gammal bok. 

Nu ser vi filmen, versionen med Kenneth Branagh, Robert DeNiro och Helena Bonham Carter. Fantastisk och fruktansvärd, precis som livet självt. De skrattar åt de dåliga specialeffekterna, men studsar till och reagerar varje gång någon ny karaktär presenteras. Att Victor och Elizabeth talar om varandra som syskon är äckligt och de heta kyssarna blir småpinsamma. Strax avslutas läsåret med att de skriver en utredande uppsats där artiklar och roman ska lyftas. Den håller. Som den håller. 

Bild lånad från förlagets hemsida


Den underjordiska järnvägen - Colson Whitehead

Den underjordiska järnvägen har existerat i verkligheten och var en nätverksorganisation som hjälpte slavar att bli fria. I den här boken har den underjordiska järnvägen fått fysisk form med lok, vagnar och räls. Flickan läsaren får följa är Cora, född på jordgolv av en kvinna som senare övergav henne när hon själv flydde. Hatet mot modern är en av Coras många drivkrafter och hon vandrar ofta iväg i tankarna där hon föreställer sig hur det skulle vara om de sågs igen.

Sanningen var att många av slavarna aldrig återsåg varandra. Vissa såldes vidare, andra slogs ihjäl, många dog i sjukdomar och andra försökte rymma. Cora är en av dem och hon slår följe med Ceasar som har vissa kontakter med den underjordiska järnvägen.

Våldet är det enda konstanta i vardagen för Cora. Trots att ingenting egentligen är nytt och trots att jag har sett, läst och hört om det så många gånger förut finns inget sätt att värja sig från det som beskrivs. Stympningarna, misshandeln, övergreppen, hängningarna, sadismen - det är så vedervärdigt och hemskt att jag undrar hur någon överlevde över huvud taget. Ändå finns där också tillgivenhet, lojalitet och till viss del också kärlek, men märkena inombords är så mycket djupare än de som syns utanpå.

Det som är minst lika skrämmande är det USA vi läser om idag. Landet har inte tagit ansvar för det fruktansvärda som utspelade sig under slaveriet. På artonhundratalet förbjöds först fortsatt import av slavar, men konsekvensen blev en typ av avel för att få fram ny arbetskraft, ofta genom att "para" en duglig arbetare med en tålig kvinna. När Nordstaterna förbjöd slaveriet och frihet blev en realitet var det ett första steg som togs, bland annat med grund i formuleringen att "All men are created equal". Sydstaterna fortsatte med hänvisning till de ekonomiska aspekterna. Ändå är inte slaveriet över, för om vi ser på världen som den ser ut idag har det bara antagit nya former, och inte bara i USA. Människohandel, slavarbete, minimilöner, trafficking... Listan kan göras lång.

Sett till att afroamerikaner idag får längre fängelsestraff, får sämre vård och inte har samma möjligheter att utbilda sig (för att nämna några) är det lätt att se de fortsatta följdverkningarna av den här mörka tiden i landets historia. Därför är också den här boken plågsamt aktuell.

Bild lånad från förlagets hemsida.

onsdag 16 maj 2018

Madeleine F. - Lena Einhorn

Hanna Frank är bra på mycket, men när hon väl har påbörjat något tappar hon snabbt intresset. Akvarellerna hon målar har tidigare fyllt henne med glädje och tillfredsställelse, men någonstans på vägen kom hon av sig - precis som hon kom av sig med utbildningen på Konstfack. Hon påbörjade sin utbildning och hoppade av. Ingen i hennes närhet behöver säga någonting högt för att få henne att förstå att de undrar. Istället hoppar hon på en skrivarskola med den legendariske kursledaren Pål Berger. Han valsar in och gör sin grej, en grej som Hanna är övertygad om är inövad och säkert får samma effekt år efter år. Ändå kan hon inte låta bli att fängslas av honom hon också, trots att det är motvilligt. Bara det att hon bjuder på motstånd får Berger att lägga märke till henne och han utmanar hennes tankesätt.

Med sig till skrivarnas första uppdrag har Berger åtta annonser som en gång i (forn)tiden, närmare bestämt under den eran när Gula Tidningen var ett effektivt sätt att byta tjänster mot betalning. Samtliga annonser är undertecknade med samma namn och hänvisar till samma telefonnummer. Det som fångar intresset, både hos läsaren av romanen och hos deltagarna i skrivarkursen, är att den undertecknade - i det här fallet Madeleine F. - erbjuder så många olika tjänster: som musiker (cello, piano, gitarr, klarinett), balettlektioner, naturvetenskap och matematik samt städning. Hon kan också tänka sig att byta en lägenhet centralt belägen mot ett sommarhus under några veckor, för att hon och dottern ska få byta miljö.

Medan de andra deltagarna i skrivarkursen går igång och skriver allt från noveller till fiktiva levnadsteckningar blir Hanna som besatt av tanken på att ta reda på vem verklighetens Madeleine F är och på så sätt får läsaren följa hennes efterspaningar medan hon slussas från universitet till konsthallar och vidare till Skattemyndigheten. Sedan byter romanen perspektiv och vi möter Magdolna, dotter till invandrare från Ungern men med ett oväntat grepp som inte placerar henne i en främlingsfientlig miljö. Istället möter Magdi, som hon kallas, oväntat vänliga och öppensinniga svenskar som bjuder på kaffe och bullar efter skoltid. Hon är en enveten unge som å ena sidan inget hellre vill än att bli bekräftad av sin mor men som å andra sidan gör uppror mot sadistiska lärare. När perspektivet glider över till Magdi blir hon huvudperson medan Hanna mer är den som måste söka sig fram till svaret på gåtan: vem var den här människan och vad hände egentligen med henne?

Jag skulle behöva läsa den här boken igen, för det är först i efterhand som jag förstår att jag kunde ha förstått levnadsödet mycket tidigare. Vad var det som gav mig känslan redan efter en tredjedel, men som samtidigt gjorde att jag inte fick pusselbitarna att falla på plats förrän mot slutet? Det här är subtilt och mycket känsligt berättat och jag är full av beundran över hur Lena Einhorn verkar kunna röra sig inom olika konstnärliga områden med sådan säkerhet.

Bild lånad från förlagets hemsida.

lördag 12 maj 2018

Ormen i Essex - Sarah Perry

Lätt ett av de snyggaste bokomslagen det här året! Det lockar till läsning och tur är väl kanske det, för den har bjudit på en del motstånd. Jag vet egentligen inte varför, för jag gillar't! Kanske har problemet varit att mitt hem mer har liknat en ungdomsgård de senaste dagarna, eller så beror det på alla nationella prov som ska rättas och bedömas, mitt under brinnande studenttid.

Cora är nybliven änka efter en man som hon har komplexa och blandade känslor för. Å ena sidan var han en sadistisk make som inte ens behandlade henne bättre än en hund, medan han å andra sidan kunde invagga henne i en skön känsla av att hon betydde någonting. Tillsammans fick de sonen Francis, som är mer intresserad av att räkna fjädrar i en dunkudde eller att rabbla upp Fibonaccis talföljd än att samspela med sin omvärld. Hennes nära vän Martha, en socialistisk aktivist, är hennes käraste vän och de följs åt överallt, till och med när Cora får för sig att flytta till den lilla staden Colchester i Essex. Det som driver henne är berättelsen om den bevingade ormen som sägs leva i floden Blackwater och som på ondsinta sätt tar död på intet ont anande offer.

Väl där, med en trånande och experimentell läkare kvarlämnad i London, möter hon istället pastor William Ransome och hans sprudlande familj med den vackra hustrun Stella i spetsen. Stella blir vackrare och vackrare för varje gång Cora träffar henne, men snart står det klart att allt inte står rätt till med henne. Cora och Will börjar gräla om någonting varje gång de ses, men dras samtidigt ohjälpligt till varandra. I romanen beskrivs ett viktorianskt England uppblandat med gotiska inslag och beskrivningar av en tid när vetenskapen och tron måste stötas mot varandra. Detta händer bland annat när ormen i Essex ska förklaras, antingen som ett Guds straff eller som en naturvetenskaplig företeelse som bara inte har blivit begriplig ännu. Genom Cora och Will finns en viss uppfattning om att det ena kanske inte behöver utesluta det andra.

Så många höjer den här boken till skyarna och jag kan inte hjälpa att jag sitter efter avslutad läsning med känslan av att ha missat någonting. Jag tror att det här är en bok, som så många andra, mår bäst av att läsas och sedan diskuteras med andra. Jag skulle i alla fall behöva det.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Historieläraren - Matt Haig

Matt Haig skrev Människorna och beskrev det mänskliga släktet ur en utomjordings perspektiv som jag tyckte var så ömsint träffande. I den här, Historieläraren, beskriver han mänsklighetens förhållande till tiden och perspektivet är Tom Hazards. Tom berättar att vi är dömda att återupprepa historien, trots att vi hela tiden manar oss själva att lära av den. Han vet, eftersom han har varit med tillräckligt länge för att slå fast detta utifrån beprövad erfarenhet. När vi andra har åldrats fjorton år åldras han bara ett. Därför kan han, över tre hundra år gammal - nästan fyra hundra, berätta om hur han har sett häxprocesserna på nära håll, hur gatorna i London såg ut när det fortfarande var en liten stad, hur Shakespeare avbildats på ett sätt som inte gör honom rättvisa, om hur Josephine Baker dansade,  hur F Scott Fitzgeralds författarskap ifrågasattes, hur människor förr drog fram sina klockor medan nutidens halar fram sina mobiltelefoner.

Mitt i allt detta finns en kärlekshistoria, eller egentligen flera, för vad gör det med en människa att han åldras långsammare än alla andra. Det innebär att den person som står vid hans sida inte kommer att finnas kvar lika länge och åldern är ett hot, inte minst när det gäller att förklara för omvärlden hur det kommer sig att personer med olika fåror i ansiktet väljer att vara tillsammans. Konflikten blir tydlig, bl.a. i det samfund som verkar för att "förmågan" ska förbli en hemlighet, när personer med antiåldrandet måste flytta vart åttonde år för att sedan börja om på nytt. Tom försöker bli sin egen, men möter hela tiden försvårande omständigheter.

På sätt och vis är det lite "Hundraåringen" över den här romanen, men med en fin eftertanke om vad tiden gör med oss och om att tiden är ett evigt nu. Bild lånad från förlagets hemsida.

torsdag 26 april 2018

Ett jävla solsken - Fatima Bremmer

Vet du vem Ester Blenda Nordström var? Hade du hört talas om henne innan du hörde talas om den här boken? Det hade inte jag. Ett tjugotal andra namn som nämns i den här biografin är fullständigt inetsade i både folksjäl och hjärta - Selma Lagerlöf, prins Eugen, Anders Zorn, Elin Wägner, Evert Taube, Karin Boye... men inte Ester Blenda.

Det här är berättelsen om en person som, när hon var barn, var alldeles för livlig och med för mycket spring i benen. Flicka var hon också, men inte på rätt sätt. Hon har lätt för att lära, men har låga betyg i ordning och uppförande. Familjen ger upp och skickar henne till den stränge prästfarbrodern för att tuktas, men när han har slagit henne för hårt, för länge och för våldsamt går hon ut i stallet och samlar på sig blodsugande löss så att hon kan sätta dem i farbroderns säng för att hämnas.

Det här är historien om en av Sveriges första kvinnliga journalister, men mer än något annat är det  här en äventyrsroman. Ester Blenda låtsas vara en vanlig mjölkpiga för att undersöka varför så få vill arbeta som pigor på bondgårdar. De arbetsamma dagarna, långt ifrån reglerad arbetstid, och den låga lönen samt att ledigheten är lika med obefintlig gör att hon kan skriva ett livfullt reportage som tar Sverige med storm. Det blir en hel bok till slut, "En piga bland pigor", och upplaga efter upplaga trycks upp. När stormen blir för kraftig drar hon upp till Lappland och tillbringar en tid med samerna för att vara nomadlärarinna åt de barn som befinner sig på fället. Avsikten är god och boken hon skriver, "Kåtornas folk", blir en lika stor succé som den förra. Någon andas om att den andas kolonialism, för hur mycket Ester Blenda än tycker om folket hon har vistats bland, så är hon ohjälpligt en person utifrån som beskriver ett liv hon bara har iakttagit från åskådarplats.

Det är som om det kliar i henne. Hon räddar finländska byar från att svälta till döds, hon gifter sig med en man hon inte älskar för att under skenäktenskapets flagg kunna följa med på expeditioner till Kamtjatka, men hon är samtidigt en driven feminist som ständigt har kvinnlig rösträtt som mål. Tillsammans med andra skrivande kvinnor, så kallade pennskaft, träffas de, diskuterar, stöttar varandra och festar.

Festandet blir hårt och Ester Blendas familj gör sitt för att hjälpa henne. De hjälper alla varandra, särskilt med pengar, för ibland har Ester Blenda så det räcker och blir över - vilket gör att hon kan låna ut till sina närmaste - eller så är det brodern som får låna henne pengar så att hon kan äta och överleva. Hela tiden finns hennes speciella vän i livet med, Karin, och det både antyds och skrivs ut att vänskapen egentligen är något annat. I en tid när homosexualitet betraktas både som straffbart och en sjukdom blir dock Ester Blendas liv ständigt inramat av yttre konventioner. Ändå ägnar hon merparten av sitt liv åt att just bryta dessa.

Hon skriver också barnböcker som senare filmas och sätts upp som teater. Hon skriver om sig själv och låter sitt unga jag bryta mot regler i form av en flicka som inte passar in i mallen av en flicka. Fatima Bremmer låter läsaren förstå att dessa böcker var populära och inspirerade dessutom en av våra största barnboksförfattare, Astrid Lindgren. Det är nästan plågsamt att läsa om hur Ester Blenda var först och att, om innehållet stämmer, Astrid Lindgren i stort sett har plagierat många av de historier vi idag anser vara hennes: Pippi Långstrumps många företag, Emils hyss och Madickens paraplyflygning.

Resor till Brasilien och USA, per båt och tjuvåkande under godståg, får henne att se delar av världen som hennes läsare bara kan drömma om. Som kontrast kan hon vid andra tillfällen bo på lantgård, till exempel med Elin Wägner, för att skriva de texter som under sin tid ska bli något alldeles spektakulärt, men som i vår tid har fallit i glömska. Som om det inte vore nog ser hon in att ta sig in som första - och enda - kvinna på lantbruksutbildningen. Drömmen är en egen gård, vilket hon på sätt och vis också skaffar sig, men problemen finns alltid bara runt hörnet.

Det är som en äventyrsroman det här. Allt Ester Blenda upplever är självuppsökt, för hon får infall och hon strävar hela tiden efter nästa uppdrag. Det är något rastlöst över hennes själ, till och med när hon börjar bli sjuklig, märkt av hårt festande och kroppsliga plågor.

Ett jävla solsken är hur familjen beskrev Ester Blendas humör och det är inte svårt att förstå varför hon fick det smeknamnet. Hon är positiv och driftig, samtidigt som hon kan reta gallfeber på den som kommer i hennes väg. Det är som en äventyrsroman och det är med all rätt den här människan förs fram i ljuset igen!

Bild lånad från förlagets hemsida.

onsdag 25 april 2018

Farmor dör - Malin Wollin

Jag är tagen.

Ja, farmor dör. Jag riskerar ingenting genom att avslöja att farmor dör, för det gör hon. Många skulle dessutom bli väldigt lättade om hon faktiskt gjorde det. Elak är hon, vass och oresonlig. Knycker katter, spyr ur sig förolämpningar och kommenterar om du har för små bröst.

Rakel vill inte hälsa på sin farmor Lydia, inte ens på dödsbädden. Det är en seg och utdragen process som Rakel dessutom är övertygad om att farmodern drar ut på med flit. Hon har gjort slut med henne för länge sedan och har bara träffat henne när det har varit absolut nödvändigt. Hon förstår inte sin egen mamma som vårdar den äldre kvinnan ömt, trots att hon inte ens är släkt med Lydia annat än att hon har gift sig med hennes son och dubbeltrots att hon aldrig har fått höra ett gott ord komma över hennes läppar. Ändå åker Rakel dit, lite för att ändå hjälpa sin mamma, och trots att hon gör sitt bästa för att inte sjunka till farmoderns låga nivå klarar hon inte av det. Bland annat säger Rakel: "Tänk om du är mästerfittan i stövlar?" Det kan låta grovt, men i sitt sammanhang är det så fantastiskt, så ömt, så avgörande och så oerhört fint.

Kan man förlåta vad som helst? Kan man älska en person som aldrig har visat kärlek? Kan man försonas, trots att ena parten är oövervinnerligt motstridig? Alla människor vill svara ja på den frågan, men Rakel är så fantastiskt, skönt ambivalent i den frågan och det är det som gör henne så gudomligt befriande att följa!

Språkligt så sprakar det här. Det är kanske inte poesi direkt, men ta mig katten (läs boken så fattar du kopplingen till katter): jag skulle sätta Malin Wollin i Svenska Akademien imorgon om jag hade möjligheten. Om andra har farmödrar som pratar om barnbarn som livets efterrätt så har Rakel en farmor som ger henne känslan av att vara disken som kommer när man har ätit upp livets efterrätt.

Här möter vi katter som älskar gränslöst och fordrande, med åtrå från botten av sin grunda själ. Vi möter fastrar som borde läsa Tintin i Tibet istället för ayurvediska skrifter. Framför allt får vi en inblick om hur en stor hand, rödfnasig av att ha städat och ordnat det för andra trots att ett tack aldrig har uttryckts, läggs över en hand som är en samling silkeshud med många leverfläckar. "Ibland är (Rakels) mamma en affärskvinna med bluetooth, ibland är hon ett däggdjur. Instinkter och uthållighet."

Det här är så vackert och så bitande elakt att jag hoppas på att få prata med någon annan som också har läst och älskat den här boken. Dedikationen som inleder romanen lyder "Till kvinnorna" och det blir så tydligt vad de orden kan innebära när du har vänt den här bokens sista blad. Hör av er när ni har läst den så kan vi prata.

Bild lånad från förlagets hemsida.
 

Begynnelse - Dan Brown

Egentligen vill jag inte, men ändå kan jag inte låta bli. Jag vet ju hur det är och ändå gör jag det. Jag läser. Jag är förberedd på de långa föreläsningarna som huvudpersonen Langdon hinner hålla, antingen till en vacker kvinna som han är totalt ointresserad av eller som en inre monolog samtidigt som han jagas av maniska mördare i underjordiska hålor.

Jag har varit i Barcelona och sett precis alla platser som vävs in i historien och jag tycker att det är roligt. Alla miljöer är bekanta och jag känner så väl igen dem. Tanken om dolda symboler i vår vardag får mig att googla och fascineras. Sedan blir det för mycket och jag bläddrar snabbt för att komma vidare.

Han har en förmåga att hålla sig i takt med tiden, den gode Brown, och i Begynnelse är det så dags för Artificiell Intelligens, religion som möter vetenskap och moderna tankesätt i en värld som gärna är konservativ. Väl så. Musse Pigg-klockan borde gå i tusen bitar och de vackra kvinnorna borde skrivas ut ur historien. Klockan för att den fyller absolut noll funktion och kvinnorna för att de fyller en ännu mindre funktion. Om han nödvändigtvis ska jagas kan han väl för allt i världen hellre få ha en intellektuell person, oavsett kön, vid sin sida. Det blir bara märkligt att det ska vara en kvinna, som med menlösa anföringsverb bara placeras i närheten för att Langdon ska kunna fortsätta sina ändlösa uppvisningar i symbolkunskap.

Läsvärd? För all del, lika mycket som de tidigare. Han har nerv, många gånger och det ska han ha cred för.

Bild lånad från förlagets hemsida.

måndag 16 april 2018

Mödrarnas söndag - Graham Swift

Nästa bokklubb kommer att ägnas åt Mödrarnas söndag av Graham Smith och läsningen blev en sällsam upplevelse. Handlingen utspelar sig under en enda dag, den 30 mars 1924 på mödrarnas söndag och det som så småningom kommer att kallas mors dag. Jane är 22 år gammal och har ingen mamma, utan startade sitt liv som hittebarn utanför ett barnhem. Därför fick hon också ett namn som signalerar detta, Jane (som så många andra) och Fairchild (som så många andra i hennes situation). Hon har därför ingen mamma att hälsa på, denna enda dag på året när tjänstefolket får ledigt för att åka hem.

Detta är någonting som får henne att under en kort stund känna sig helt fri. Hon jämför sig med annat tjänstefolk som måste resa med tåg en stor del av dagen för att ta sig hem - men hon jämför sig också med folket hon tjänar. Allas liv verkar vara planerade och kartlagda där det hela tiden finns en utstakad väg med förväntningar som ska uppfyllas. Hon lever inte själv under en sådan börda. Dessutom har hon ett hemligt förhållande med rikemanssonen i godset bredvid det hon tjänstgör vid och denna dag, mödrarnas söndag 1924, äger deras sista möte rum.

Paul som han heter är förlovad och ska gifta sig med en av sin sort, men denna söndag kan de för första (och sista) gången mötas i dagsljus, helt öppet inför varandra, eftersom resten av huset är tomt. Han ska möta sin tillkommande till lunch, men gör sig ingen brådska efter kärleksakten, utan står tvärt om kvar i solljuset som strömmar in från ett öppet fönster och låter Jane titta på honom i all nakenhet. Hon ligger kvar i sängen, lika naken, och låter honom titta på henne.

Detaljerna i den här boken är både långsamma och innehållsrika. Linjerna, ljuset, askfatet, solljuset, gardinerna, mattorna, blommorna, ljuden utifrån... Språket sprakar och Swift gör en otrolig beskrivning av hur Paul klär på sig. Den här romanen är värd att läsa bara av den anledningen. Sedan avhandlas uttömningar på ett sätt som både presenterar kvinnan under tjugotalet samtidigt som det hemliga pessaret nämns i förbigående. Jag ser allt så tydligt framför mig efter avslutad läsning att det är som om jag själv har gått nerför den där trappan, hört gruset knastra under cykelhjulen och upplevt frihetskänslan under en ledig eftermiddag.

Här finns också beskrivningarna av sörjande och inkompletta familjer efter första världskriget, böcker i bokhyllan som sorteras efter flick- och pojklitteratur, hur Joseph Conrad kommer att bidra till att den unga Jane kan tänka sig ett liv som kan innebära något annat än att förbli vid sin läst, hur hon till det yttre är lugn och tjänstvillig samtidigt som hennes inre rymmer ett helt universum. Det här är en liten bok med ett stort innehåll, för samtidigt som den utspelar sig under en enda dag låter Swift läsaren förstå att Jane uppnår en hög ålder där hon också har lyckats bli författare. Hon är hemlighetsfull men samtidigt ärlig och allt utgår från de händelser som inträffade just den här dagen. Makalös läsning på många sätt!

Bild lånad från förlagets hemsida.

fredag 13 april 2018

En annan Alice - Liane Moriarty

Liane Moriarty har sitt säregna sätt att berätta sina historier på och hon är så skicklig på det. Jag fastnade genast för hennes "Öppnas i händelse av min död" som sedan toppades av "Stora små lögner" som i sin tur blev fantastisk tv-serie. I båda de böckerna finns en huvudhandling som sedan kommenteras och kompletteras av flera små sidospår där pusselbit läggs till pusselbit. Då är det snyggt att spara helhetsbilden till de sista sidorna så att allt blir tydligt precis när sista sidan vänds. Så sker även i den här.

Alice vaknar upp efter att ha slagit i huvudet under ett hårt träningspass på gymmet. Allt hon kan tänka på när hon kvicknar till är om det gick bra för bebisen hon väntar. Hennes väninna blir chockerad över att höra att Alice väntar barn, för hon ligger i skilsmässa med sin man och har redan tre barn. Alice förstår ingenting och förs till sjukhuset, eftersom hon har fått en kraftig hjärnskakning.

Så småningom går det upp för Alice att året inte är 1998, utan 2008. Det blir tydligt för henne att hon inte är 29, utan 39 år gammal. Nick, mannen som hon älskar över allt annat, skriker åt henne i telefonen och hennes syster är bara en blek kopia av sitt forna jag när hon hälsar på Alice på sjukhuset. Märkliga människor som Alice tidigare inte tålde se är nu nära vänner till henne och alla blir illa till mods när hon inte alls kommer ihåg Gina.

Genom olika berättartrådar, detaljer som avslöjas både medvetet och i förbigående, kan läsaren börja nysta i samma takt som Alice för att få reda på vad som har hänt. Jag gillar't, allt faktiskt, förutom att jag låg uppe till efter ett en vanlig skoldag för att läsa klart. Det var ändå värt det.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Flora Banks förlorade minne - Emily Barr

Tänk dig att du bara kommer ihåg det som har hänt en till tre timmar efter det har hänt och att det sedan är borta, eftersom du har opererats för en hjärntumör när du var tio år gammal. Tänk dig då sedan att du är sjutton år och har fått din första kyss. Föreställ dig sedan att timmarna går - och du ändå kommer ihåg den kyssen.

Flora har alltså opererat bort en hjärntumör när hon var tio år och sedan dess är närminnet ett minne blott (ursäkta ordvitsen). Familjen har därför bestämt sig för att inte flytta från vare sig staden eller huset, eftersom Flora inte kommer ihåg vart hon ska eller varifrån hon kommer annars. Eftersom huset fanns när hon var tio kommer hon också ihåg det. Det, familjen och bästa vännen sedan barnsben kommer hon ihåg, men det är också allt. Fram till den här kvällen, alltså, för timmarna går och Flora kommer fortfarande ihåg att hon har kysst Drake. Däremot kommer hon inte ihåg att Drake redan var ihop med hennes bästa vän, vilket hon sedan blir plågsamt påmind om gång efter annan när hon försöker ringa henne.

Ändå är det detta, att hon har fått sitt första nya minne på sju år, så stort att Flora börjar tänka att det kanske har med Drake att göra. Kanske kan han på något sätt hjälpa henne att skapa fler minnen? Då visar sig nästa problem: Drake ska flytta. Det är ingen liten bit det handlar om heller, utan han ska flytta hela vägen från England till Svalbard. Det är jättesvårt att vara utan minne och åka till Svalbard, dessutom ensam, för Floras familj skulle aldrig låta henne åka. Hur som helst blir det en speciell åktur, både för Flora och för läsaren, och allt är mycket väl berättat.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Sköldpaddor hela vägen ner - John Green

Jag läser inte böcker om självskadebeteende eller om barn som far illa. Att jag inte heller läser böcker om navelskådande män(niskor) eller böcker om matematik är ett annat inlägg, men låt oss uppehålla oss vid självskadebeteenden.

Aza, huvudkaraktären i den här romanen, har ett. Självskadebeteende alltså. Hon har ett sår i fingret som hon pillar upp, sedan blir hon övertygad om att det är infekterat och då måste hon badda det med alkogel samt byta plåster. När det svider känns det bra, för det blir som en signal om att det fungerar. Hon får hjälp, bland annat av en psykolog och genom att äta piller, men då blir hon lugn och kan glömma av att byta plåster - så då slutar hon ta tabletterna och river upp såret, baddar det med alkogel och... ja, ni fattar.

Aza lider av fobier, mestadels kopplade till baciller, och John Green är en mästare på att beskriva hur den här människans liv begränsas av föreställningarna om alla mikrober som ständigt hotar hennes renhet. Det blir både tragiskt och komiskt när Aza så träffar en pojke som hon kysser, för först tar det andan ur henne - och sedan vill hon kräkas. Allt hon kan tänka på är hur hans orenhet strömmar över till hennes mun och då måste hon skölja hela munnen med alkogel.

Vid sidan om detta finns det roliga bikaraktärer och intressanta personer. Dialogen är rapp och en stor del av meningsutbytena sker via sms. Killen hon blir kär i har en försvunnen miljardärpappa och den tråden är visserligen också intressant, särskilt eftersom det finns en belöning som väntar den som kan ge ledtrådar så att pappan hittas vid liv. Ändå är det mest Aza jag bryr mig om, just för att hon är en enda stor vandrande motsättning hela människan.

Litteratur- och religionsnörden i mig älskar att berättelsen om sköldpaddorna finns med, för jag har hört den förut och den passar så fint in i den här berättelsen!

Bild lånad från förlagets hemsida.

onsdag 28 mars 2018

Omgiven av idioter - Thomas Erikson

Jag har skrattat så mycket åt den här boken - och reflekterat! Slutsats: jag arbetar med så många blå människor. Själv är jag minst 75% gul och resten grön, förutom när jag blir någon typ av inofficiell chef och blixtrar till i rött. Jag är undantagsvis blå och när det väl händer, si sådär en gång vart tjugofemte år (bara på torsdagar om det är skottår) så utvärderar jag någonting för att jag känner att jag måste.

Jag överdriver och det gör också till viss del författaren, men det är humoristiskt med en stor portion ironi, vilket tilltalar mig något oerhört. Jag satt och talade med en arbetskompis, som själv definierar sig som röd medan jag var mycket gul, om den här boken varpå en kollega säger: "Varför måste man ens prata om färger?" Vi började gapskratta, för det står uttryckligen i den här boken att bara en blå person skulle ställa en sådan fråga. Min arbetskamrat (röd) anmärkte på detta på ett rättframt sätt medan jag skämtade fram det. Vår gröna kollega log nervöst, eftersom hon nog var rädd för hur den blå personen skulle uppfatta detta - emedan den blå inte alls tog illa vid sig utan fortsatte sina ifrågasättanden för att få mer fakta till sitt underlag.

Ja, du fattar. Olika personlighetstyper beskrivs utifrån olika färger. Ibland kan det låta väl enkelt, men det är just förenklingen som kan få en att reflektera över vilka grunder vi människor tänker och reflekterar. Det är positiva och negativa aspekter i en salig blandning och kontentan går ut på att alla behövs. De röda tar snabba beslut, de gula är visionärerna i all sin oorganiserade prakt, de gröna utför jobbet och de blå utvärderar. De röda är gasen, de blå är bromsen, de gula är bränslet (fast utan struktur) och de gröna lägger in växeln så att bilen går framåt.

Det finns till och med hänvisningar till både de gamla grekerna och mayafolket, som redan på sin tid gjorde ungefär samma indelning av människor utifrån de här tankarna. Jag köper inte allt, för många exempel låter tillrättalagda, men jag köper grundprincipen.

När jag gav den här boken som tips åt mina gymnasieelever stannade en av eleverna upp (en som sällan tar initiativ till personliga samtal) och frågade vilken typ jag tyckte att han var. Det kan vara känsligt att svara på och jag försökte förklara att jag bara har läst boken och tänkt på min familj och de jag arbetar med utifrån färgerna. Istället undrade jag hur han själv såg på sig själv utifrån den (ytterst) korta presentation av innehållet som jag hade gjort. "Jag är väldigt blå, för många tror att jag inte har mycket att komma med, men det pågår väldigt mycket i mitt inre", svarade han. "Jag önskar att jag vore grön, men är nog inte det lika mycket som jag vill att jag ska vara." En annan elev drog av ett leende och suckade: "Jag är såååå blå." Det stämmer också.

Alla är en blandning av alla färger, mer eller mindre, men det har varit så roligt att läsa den här boken bara för att reflektera över olika människotyper som finns i ens närhet. Klart läsvärd - men läs den gärna tillsammans med någon som är olik dig, för då blir det ännu roligare!

Bild lånad från förlagets hemsida.

söndag 25 mars 2018

Fandom - Anna Day

Om du gillade Hungerspelen och Divergent kommer du verkligen att gilla den här, Fandom, av Anna Day. En läsare som har koll på den starka kvinnliga karaktären, kommer att tycka om Violet, som inte alls är stark, men som måste "rise to the occasion". Det är nämligen vad som händer i den här romanen.

Violet är ungefär som vem som helst. Hon har en irriterande lillebror, Nate, och en bästa kompis (Kate) som ställer upp oavsett vilken situation som uppstår. Sedan finns också Alice där, du vet: den där irriterande snygga kompisen som dessutom har talanger som du själv önskar att du hade, som om det inte räckte att hon var snygg.

Alla (utom Kate) har läst Galgdansen, en oerhört populär fantasybok, som dessutom har filmats med de snyggaste skådespelarna och blivit omåttligt populär. Faktiskt så populär att de allihop, till och med Kate som varken har läst boken eller sett filmen, klär ut sig för att närvara vid ett Comi-con cosplay, utklädda till sina favoritfigurer. Målet är att träffa huvudrollsinnehavarna och Violet vet att hennes naturtrogna outfit inte kommer att kunna konkurrera med Alices kortkorta klänning och skönt upphöjda (av push-up-bh) dekolletage. Ändå köar de och snart står de inför huvudrollsinnehavarna. Någonting elektriskt uppstår och Violet förstår inte vad som händer. Inte förrän hon förlorar medvetandet och sedan vaknar upp - i den verkliga världen som plötsligt är samma sceneri som i Galgdansen.

Ibland följer händelserna boken och filmen hon känner så väl, men i andra situationer - som när hon träffar bikaraktären Ash istället för huvudrollsinnehavaren Willow, vilket gör henne förvirrad. Vilken kanon bör hon följa? Hur hon än bär sig åt verkar historien leda henne till det som bör hända och hela tiden leder det henne till att hon kommer att hängas. Bara äkta kärlek och uppoffring kan rädda henne tillbaka till den andra verkligheten - men lika ofta får den henne att ifrågasätta vad verkligheten är.

Jag tycker att det är underhållande. Det finns flirtande inslag riktade mot både Shakespeare och Alice i underlandet - för att inte tala om Hungerspelen och Divergent - men till och med ABBA är aktuella i den här romanen. Några få trådar finns kvar att spinna vidare på för att det ska gå hem helt och hållet, kanske inte just hos mig, men hos tonårsversionen av mig. Jag möter trots allt tonåringar större delen av mitt yrkesverksamma liv, och jag vet att de är petiga med att allt ska få ett svar till slut.

Det roligaste med romanen är att den berör en sådan tydlig del av fanfiction-kulturen, för det blir en fin fnurra på den tråden. Klart läsvärd och med många roliga vändningar.

Bild lånad från förlagets hemsida.

onsdag 21 mars 2018

Och bilen går bra? - Niklas Källner

Vid ett tillfälle nämner Niklas Källner -70-talisterna i den här boken, som ironiskt uttalar orden ”Och bilen går bra?” Hej, jag är sjuttiotalist och använder ofta frasen ironiskt. 

Den här boken är så rolig, för igenkänningen är hög samtidigt som det presenteras hysteriska, överraskande och underhållande anektdoter. Det handlar om kändisars strategier för att småprata, hur diplomater (Jan Eliasson ❤️ ) kan förändra internationella relationer genom att gå på ett mattmuseum, hur en kurs i SFI avhandlar svenskarnas hålla-sig-på-kanten-mentalitet, hur du kan inleda ett samtal om du vill veta vad någon väger och hur alfabetet kan användas för att få igång ett samtal. 

Hela tjottaballongen avslutas med hundra råd om hur du kan tilltala olika människor utifrån dras intressen. Ett måste att läsa!

 #bonnierfakta#ochbilengårbra

De 7 nycklarna - Åsa Schwartz

Det här är en tänkvärd spänningsroman om internetsäkerhet, eller snarare bristen på säkerhet. I vår vardag har vi gjort oss helt beroende av teknik och till viss del intalar vi oss att den gör oss säkrare, inte minst tack vare övervakningsmöjligheterna. 

I Åsa Schwartz bok De 7 nycklarna kommenteras problemet med att utan källkritik dela efterlysningar på Facebook, att ha för enkla/för gamla lösenord, att kunna våldföra sig på någon annans integritet och inte minst, hur fabricerade nyheter kan påverka ett helt samhälle och en hel värld. 

Den här boken kommenterar sådant som jag egentligen inte vill veta. Därför är den också så viktig. 


#desjunycklarna #de7nycklarna #åsaschwartz #hoiförlag

onsdag 28 februari 2018

Kallocain - Karin Boye

Jag läser den här tillsammans med mina elever just nu och det är inte utan att jag har hjärtat lite i halsgropen. 20 år efter att jag själv läste den första gången bestämde jag mig för att läsa den tillsammans med en hoper 18-19-åringar. Håller Kallocain, denna klassiker från 1940? Hell yes.

150 sidor. 50 sidor per vecka. Tre veckors arbete. Vissa vill läsa den i snabbare takt. Andra vill inte läsa den alls. Ytterligare några skulle behöva mer tid på sig. Det är som det ska vara. Håller den? Hell yes.

Efter de första femtio sidorna fick eleverna i uppgift att skriva ner nyckelord som de tyckte sammanfattade vad de hittills hade läst (minst fem, max 10) på post-it-lappar och sedan fick de försöka tematisera dem. Det blev fina diskussioner och långt ifrån alla var överens. De fick också fundera över vilken bild de har gjort sig av Leo Kall, hur han verkar vara som person, var han befinner sig när han skriver om sina erfarenheter och varför han skriver överhuvudtaget. Vi har pratat om vilka andra personer som nämns, vilken typ av samhälle vi ser framför oss, hur Kall menar att personer är olika typer utifrån vilken livssyn de har och hur han ser på sin hustru Linda. Förhållningssättet till Rissen är extra intressant och många minuter har gått åt att fundera över varför Kall gör sig lustig över honom, varför den mannen provocerar honom så och vad det är i Rissens sätt att vara som gör att Kall speglar sig i honom.

Vi har diskuterat försökspersonerna, förväntningar som väcks på vad som komma skall och argumenterat vem vi skulle vilja injicera med ett sanningsserum och varför. Vi har tittat på språket - för många av eleverna uttrycker att det inte är svårt, men att det finns ett motstånd i läsningen och jag pekade till exempel på den här formuleringen:

”Hoppet om god mat – vid sådana tillfällen är den alltid riklig och vällagad, och deltagarna brukar kasta sig över den som glupande ulvar – trumman, talen, själva den festliga trängseln, de samfällda ropen, allt försatte salen i en stor gemensam extas, som det var brukligt och önskvärt.” 46 ord långt och med en meningsbyggnad som kräver att läsaren sorterar informationen i huvudet. 

Vi har också diskuterat litteraturvetenskapliga verkningsmedel, skrivit egna kapitelrubriker, försökt jämföra ökenstaden med någonting annat, tänkt på Världsstaten, övervakningssamhället och fiendestaten. Vi har resonerat kring varför så många jämförelser görs med det primitiva, det djuriska och det lössläppta. 

Nästa gång jag läser den med en klass kommer eleverna att få olika uppdrag, bland annat att läsa romanen utifrån olika nyckelord, men också att ta reda på mer om psykoanalysen och Sovjetunionen. Det roligaste av allt är att de flesta tycker att det finns ett värde i att ha läst en sådan här bok och att behållningen ligger mycket i att få läsa den tillsammans med andra.  

"Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld", säger Linda på sidan 133 i den här versionen. En kan göra mycket med en sådan mening i ett klassrum med 26 elever. Dessutom har vi diskuterat annat som har, eller som kan komma, att missbrukas: kärnkraften, atomklyvning, PKU-tester, DNA-lagring, GMO-manipulering, övervakning, cookies, FRA, filterbubblor...

Håller den? Hell yes. Visst gör det ont när knoppar brista - men det är otroligt skönt när ungdomar tänker till också. 

måndag 5 februari 2018

Du är inte ensam - En bok av och om unga i Piteå

När jag läser den här boken, Du är inte ensam, slås jag av tusen tankar. På baksidan står det att det är en bok av unga, för unga - men jag tänker att det är en bok av och för unga, för att få andra att förstå hur det är att vara ung idag. Det finns råd för vuxna att ta fasta på, men det finns också något som får det att klia i mig. Ett uppslag gör gällande att vuxna inte ska prata med ungdomar som om de vore tre år gamla och att vi borde lyssna utan att komma med goda råd som får det att verka som om allt kommer att ordna sig en dag. Jag återkommer till det, för jag håller med, men ändå håller jag inte med. 

Vissa berättelser är klassiska - andra är ett uttryck för den nya tiden. Historien som vi känner den visar många exempel på hur flickan i många fall är just en flicka. Hon ska vara tillgänglig, attraktiv, passa in i mallen, foglig, villig, tillräckligt smaklig, aldrig vulgär men ofta presterande. De nya situationerna är telefonerna - dessa allstädes närvarande, inspelningsbara manicker som genom sina funktioner kan fånga en människa i hennes mest sårbara tillstånd och därigenom för evigt se till att ett ögonblick i livet blir omöjligt att radera. Pojkarnas situation är inte lika uttryckt, förutom när han inte passar in, kanske genom att han tycker om andra pojkar. Det är också ett viktigt tema, men det jag saknar är berättelser om hur det är att vara pojke, lite så där i allmänhet. Det säger ganska mycket om vår nutid att pojkarna inte kommer till tals - inte för att de inte har fått möjligheten, utan för att de inte gör det. Jag tänker inte skriva att de väljer att inte göra det, utan jag tror att det beror på att de tror att de inte får. Könsroller, baby. Gammalt som gatan och tyvärr svårt - men inte omöjligt - att ändra på. 

Tänk om pojkarna kunde skriva en bok och flickorna kunde skriva en annan. Tänk sedan om de kunde läsa varandras texter och sedan försöka mötas. Om pojkarna visste hur flickorna tänkte om dem - men framför allt hur de tänker om sig själva - skulle nog några av de här livsödena aldrig ha formats på det här sättet. Om flickorna förstod hur pojkarna ofta förväntas vara större, starkare och mer självsäkra, men att deras hud inte rymmer de förväntningar och ideal som finns, kanske deras bild av hur det är att vara blivande man också förändras. Tänk om pojkarna kunde läsa och förstå hur det är att vara flicka, utsatt, sårbar och ofta rädd, så kanske tryggheten kunde få spira istället för att kvävas.

Här finns alla delar som vi vet existerar, men som vi varje gång blir lika förvånade över att möta: anorexian, kroppsuppfattningen, prestationsångesten, rasismen och känslan - allmänt - att må dåligt trots att man vet att man i många andras ögon inte borde ha någonting att känna ångest över. Här beskrivs homosexualiteten: förträngningen som ofta förklaras bort som något annat när kropp och själ inte har kommit ikapp varandra och allt bara krockar. Här finns svärtan i en pappa som är våldsam och mamman som inte har något att sätta emot. Fyrkantiga regler som följs av socialarbetare som vet bättre, men som står lika maktlösa. Föräldrar som kontaktar BUP och BUP-personal som måste följa sina regler. Kompisar som filmar och sprider, som tycker att det är roligt i stunden men som ångrar sig sedan. Brev som skrivs till sina tolvåriga jag om att inte bry sig om det som händer sedan eller brev som skrivs av fyrtioåriga jag om hur man hoppas att det ska bli senare. 

Någonting brister i mig när två olika flickor skriver om sina kroppar och talar om brösten som två fettklumpar som liksom ingår i paketet att bli kvinna. Det är fruktansvärt och jag vill skrika rakt ut! Det är inte två fettklumpar! Det är inte två anordningar som ska ge eventuella barn i framtiden mat! Det är inte någonting som ska framhävas eller nedtonas! Det är bröst - varken mer eller mindre, oavsett om de är stora eller små. Du har rätt att gå med obefintliga eller överdimensionerade bröst utan att någons blick eller någons kommentarer ska låta det definiera dig - och jag vet, det fungerar inte så, men jag blir heligt förbannad just över att det inte fungerar så!

Då kommer jag till det jag skrev i inledningen till det här både tröstlösa och hoppfulla inlägget: hur vuxna ska tala med ungdomar. Det får mig att vilja skriva en egen bok och den skulle handla om det här: 

Nej, jag ska inte tala med dig som om du är tre år gammal. Jag själv talar inte ens med en treåring som om hen vore tre år gammal. Det innebär visserligen ibland att treåringar gråter åt mig, men för det mesta går det bra. Tänk däremot på - och jag vet att jag låter som en gammal tant när jag säger det här - att om DU inte låter som en treåring så kommer du INTE HELLER bli behandlad som en. Tänk konstruktivt. Tänk att du ska vara den större personen. Tänk att du ska försöka bli tagen på allvar. Det du sänder ut är oftast det du får tillbaka. Ja, jag fattar att det finns en massa IDIOTISKA vuxna där ute - tro mig, jag arbetar med dem, umgås med dem, ringer till dem, blir uppringd av dem, söker upp dem, blir själv uppsökt (kanske ÄR jag en av dem) MEN - och det här är ett stort, fett, gigantiskt MEN: Det finns en massa IDIOTISKA ungdomar också och jag arbetar med dem, umgås med dem, ringer till dem... Ja, du fattar. Vuxna är inte en homogen grupp som har tappat all fattning om vad som är viktigt, brännande, skrämmande och underbart på samma sätt som alla unga inte är en homogen grupp med allt vad det innebär. 

Har du bara träffat på människor som talar om högstadie- och gymnasietiden med värme och glöd i blicken? Byt vuxen - prata i stort sett med vem som helst annan än den du har träffat, för det är så få som verkligen njöt av den där tiden. Jag kan nämna typ tjugo personer utan att ens behöva tveka. Var det bättre förr? Nej. Den som säger något annat ljuger eller har förträngt hur det verkligen var. Ett annat alternativ är att de personer du hittills har pratat med inte kan leva sig in i den svages situation. Sök upp tio personer om du så vill, för åtminstone åtta av dem kan berätta hur det verkligen är. Om de fortfarande lever.

Anoriexia? Ja, det fanns förr, det finns nu, idealen kanske är ännu mer betonade idag med den informations- och intrycksbombning som pågår i och med det digitala samhället, men det var lika helvetiskt när jag var tonåring. Vi gör det vi kan utifrån den information vi får, vuxna som unga. 

Är pappa hemsk? Det är fruktansvärt. Kan soc göra något? Kanske inte, men de försöker. Prata med en vuxen, för även om du inte får den hjälp du behöver kan du åtminstone få bekräftat att det du känner är fel ÄR fel. Den känsla du bär ÄR rätt. Alla som inte är på din sida är idioter och borde byta jobb. Kanske. Det finns tusentals förklaringar och inte ens en snart-fyrtioåring har kommit på alla kombinationer av samband som kan göra det vettigt och fattbart hur så mycket kan gå fel, trots att alla inblandade har goda intentioner. 

Blir det bättre senare? För en del. Inte för alla. En del överlever bara och andra blir hjälpa på riktigt. Vissa väljer att avsluta sina liv och ingenting är mer sorgligt eller mer tragiskt än det. Ingen kan tala till dig nu och säga hur det kommer att bli för dig. Antingen har man framtidstro eller så har man det inte. Jag hade framtidstro, i alla fall under de korta ögonblick när jag tänkte på framtiden. Hade jag det svårt? Jag var så egocentrerad att jag inte ens tänkte på hur andra hade det. Man utgår från sig själv och har sitt eget liv som mall. Om du har det fruktansvärt just nu kan väl någon sorts framtidstro handla om att du tror på att det kan bli bättre och förhoppningsvis ger du aldrig upp om tanken på att du faktiskt förtjänar en ljus framtid. 

tisdag 16 januari 2018

Norra Latin - Sara Bergmark Elfgren

Känslan som uppstår direkt efter avslutad läsning av Norra Latin är att jag har sett en tio avsnitt lång (eller alldeles för kort) tv-serie - med den tomhet som det också innebär när en inser att det är slut.

Romanen inleds med en miljöbeskrivning - en ovanlig sådan - för byggnaden Norra Latin existerar. Det gör däremot inte skolan och Sara Bergmark Elfgren förklarar detta på ett sätt som inte lämnar någonting att önska. Det blir fiktivt, men ändå inte.

På samma sätt som det finns en dubbelhet i själva skolan som byggnad, finns det också en dubbelhet i den övriga handlingen. Å ena sidan är det en roman som handlar om Tamar, Clea och Tim, alla sexton år gamla och på väg att börja teaterlinjen. Tamar har lämnat Östersund där både familj och vänner finns för att satsa på sin dröm att bli skådespelare. Clea och Tim är infödda stockholmsbor med kända skådespelarföräldrar, vilket gör att de redan har debuterat vid både teatern och i filmer sedan många år tillbaka. Det i sig gör att det finns spänningar och förväntningar som genast river och sliter i alla runt omkring.

Å andra sidan är det en roman som handlar om det övernaturliga. Den kusliga berättelsen om Erling Jensen återkommer flera gånger och alla som lyssnar ryser av fasa. Händelserna som har utspelat sig på skolan återberättas i ny tappning varje skolår, men samtidigt ligger alltid ett litet korn av sanning i alla historier så när Tamar plötsligt ställs inför sådant som inte går att förklara bort rationellt börjar hon göra efterforskningar om skolans historia.

Det finns också ett tredje spår som jag vill lyfta, trots att det bara är en liten bihandling och någonting som egentligen ska vara en självklarhet. Tamar har en kompis som heter Sam. Sam är som vem som helst: en stöttande kompis med dräpande humor, den som vet hur Tamar mår utan att egentligen behöva fråga och den som alltid säger de rätta sakerna i rättan tid. Hur speciellt som helst och en sådan som jag hoppas att alla ska ha i sitt liv. Ändå hajar jag till lite när Sam genomgående omskrivs som hen. Jag reagerar inte för att jag har svårt för pronomenet, utan för att jag inte har mött det i en roman tidigare. Tidningsartiklar, visst. Debattinlägg, absolut. Romaner? Nix. Det här var min första, men jag hoppas så att andra, tredje och trettionde kommer snart - och att jag då mer läser hen som den självklarhet det borde vara.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Ragga som du shoppar - Lin Jansson

Rent generellt kanske du inte borde följa råd som någon ger dig på fyllan, men när det gäller det här, att ragga som du shoppar , är jag b...