onsdag 15 augusti 2018

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur den styrkan kan nyttjas eller utnyttjas. I den här boken, Makten - som lika gärna hade kunnat kallas Väckelsen, förändras allt, en kvinna i taget.

Det börjar hos tonårsflickor när en impuls väcks till liv under nyckelbenet i vad som kallas en härva. Härvan ger dem kraft att ge ifrån sig elektricitet och kan användas för så väl njutning som smärta. Det som till synes är en liten förändring gör att hela världen förändras. Alla politiska system ifrågasätts, religionernas filosofi nytolkas, kartor ritas om och upploppen kommer som ett brev på posten.

Läsaren får följa några olika perspektiv, från kvinnor som besitter den nya kraften till män som måste förhålla sig till den nya verkligheten. Alli är barnhemsbarnet som genom inre samtal med en röst blir Moder Eva, en nutidsprofet som vägleder många vilsna själar. Roxy är gangsterdottern som får möjlighet att forma sin egen framtid, inte mindre hotad än tidigare men med andra förutsättningar. Margot är politikern som är med och omformar det nya samhället, till en början med fredliga avsikter, men som också har en dotter med en opålitlig kraft. Sedan finns Tunde, som i egenskap av manlig journalist lever farligt när han besöker olika oroshärdar i världen, eftersom varje kvinna han stöter på är ett potentiellt hot.

Många scenarier känns igen från vår egen värld, men i den här boken är perspektivet det omvända. Män är rädda för att gå ensamma på en mörk gata och män i vissa delar av världen får inte köra bil eller röra sig utomhus utan en kvinnas sällskap. En kvinnlig programledare talar något nedsättande till sin manliga kollega och den mest självklara successionsordningen tillfaller kvinnor. Det är intressant, av flera anledningar, inte minst för att världen i den här spekulationen inte blir en fredligare plats. Dessutom finns ett skönt historieperspektiv i ett retrospektiv där två författare långt senare diskuterar vad som egentligen hände när allt förändrades. 

Det här är en lysande bokklubbsbok, för det finns så mycket att diskutera. Skynda er att läsa, för den kommer garanterat att bli film eller ännu hellre tv-serie!

Silvervägen - Stina Jackson

När jag läser böcker som utspelar sig i bekanta miljöer blir det extra viktigt för mig att språket speglar bilderna jag har i huvudet. Stockholm, Barcelona, Venedig... Landmärken och människorna som trängs. Dofter och temperatur. Ljud och känslan av kullerstenar.

Det är framför allt detta Stina Jackson lyckas så bra med i den här romanen. Silvervägen är namnet på det som idag kallas Riksväg 95 och användes tidigt för frakt av bland annat silvermalm. Sträckan går bland annat från Skellefteå upp mot Arvidsjaur och vidare mot norska gränsen. Här finns ingen trängsel, förutom när det gäller myggen, och inte radar landmärkena upp sig heller. Ändå beskriver Stina Jackson detta så träffande. Jag som är uppvuxen i trakterna, som har färdats längs vägarna, är rotad i myllan och har planterat skog till dess armarna värker ser allt framför mig samtidigt som berättelsen läggs fram.

Lennart, eller Lelle som han kallas, är ute och kör på nätterna, ständigt letande efter dottern som försvunnit tre år tidigare. Polisen gör inte mycket för att finna henne och andra, bland annat före detta hustrun, sitter hellre och skriver sörjande inlägg på sociala medier. Lelle måste göra någonting konkret. Han måste leta, för han kan inte förlika sig med tanken att dottern inte längre är i livet.

Meja är svårt märkt av sin uppväxt med sin alkoholiserade och bipolära konstnärsmamma, som efter att ha träffat ett glesbygdsoriginal på nätet föranleder en flytt upp till (o)bygden. Hon lär känna delar av befolkningen och känner sig för första gången i sitt liv inte helt rotlös längre. Idyllen krackelerar dock, även om det sker i ett långsamt berättande.

Det finns en sävlighet i berättandet som jag gillar. Bit läggs till bit innan pusslet avslöjar hela bilden, men det blir inte långtråkigt eftersom personporträtten engagerar. Jag lyssnade på den här boken med den fantastiska Marie Richardsson som uppläsare.

Bild lånad från förlagets hemsida.

fredag 10 augusti 2018

De behövande - Helena von Zweigbergk

Är det en lång novell? Är det en kort roman? Nej, det är någonting helt eget, om ni ursäktar parafrasen från Superman.

Jag älskar allt Helena von Zweigbergk skriver. Jag älskar hur hon sätter fingret på det allmänmänskliga. Jag älskar att det fina och det fula är lika självklara inslag i berättandet som det är i verkliga livet. Jag älaksr den här skildringen av en mor och en dotter som båda vill mötas, men som inte kan.

I var sin jag-berättelse läggs flera oliak historier fram: vad den ena tänker och vad som faktiskt sägs; hur den andra ser vad den andra tänker och hur vad som faktiskt sägs uppfattas. Sedan svarar den andra, men tänker något annat och sedan tolkas det sagda... Mor och dotter, två kvinnor som båda är mödrar och som båda känner en längtan efter den andra.

Jag älskar det här. Sa jag det, eller?

Bild lånad från förlagets hemsida. 

Förlåten - Agnes Lidbeck

När Marias och Ellens pappa dör tvingas systrarna ta tag i arbetet med att tömma hans hus ute på ön. I varje pinal ryms ett minne och olika dofter, eller lika ofta, frånvaron av dem. Detta väcker bilder till liv från en annan tid, lika många goda som smärtsamma.

Barndomen känns i retrospektiv enkel, men när läsaren får följa kvinnornas berättelser inser man långsamt hur olika systrarna är och hur olika upplevelser de bär på Eftersom de är oförmögna att möta eller ens förstå varandra blir berättelsen en plågsam färd av kringgående innan det slutar med att... Ja, hur slutar det? Jag behöver någon att prata med om det här (som alltid, eftersom bra böcker förtjänar att diskuteras).

läckert! Varifrån kom Agnes Lidbeck? Hur det än ligger till med den saken så är hon välkommen.

Bild lånad från förlaget.

torsdag 26 juli 2018

Finna sig - Agnes Lidbeck

Jag vet inte om jag är road eller tycker att den här boken är lite obehaglig. Det finns knappt någonting sympatiskt med huvudpersonen Anna - men ändå är det någonting avskalat sant i Agnes Lidbecks sätt att beskriva hennes liv.

Anna är gift med Jens, som läsaren snart förstår är snäll men tråkig i Annas ögon. De får barn. Anna vaggar barnet, torkar kräks, gör alla grimaser, sjunger alla sånger, badar barnet och smörjer in honom med olja utan dofta (till och med mellan tårna). Ingen ser alla åthävor hon ägnar sig åt, så hon går på alla öppna hus där andra mammor också håller till, och gör allt igen, så att de verkligen ska se vilken bra mamma hon är. Problemet är att alla andra mammor som också är där också vaggar sina barn, hissar upp dem och gör de rätta grimaserna.

Barnen växer upp. Anna önskar att Jens ska slå henne, för då skulle hon kunna gå. Eller att han dog, för då skulle hon bli fri. Men Jens dör inte och han slår henne inte heller. Hon blir inte fri, för hon går inte. Barnen är märkligt fjärran henne och äktenskapet är som ett skådespel. När de en kväll befinner sig på en middag tillsammans med ytligt bekanta träffar Anna Ivan, en författare som i ett annat sammanhang inte skulle vara någon, men som i det här sammanhanget är någon och det finns en kontakt mellan dem. De inleder ett förhållande och samtidigt som Anna får ut någonting nytt undrar hon över om Jens har någon annan. Med Ivan, som är betydligt äldre, blir livet nytt och samtidigt någonting välbekant, när han blir sjuk. Hon gör allt rätt, hjälper honom och smörjer in honom med olja (till och  med mellan tårna) och hon står ut. Hon finner sig. Oavsett i vilket skede hon än befinner sig, så finner hon sig.

Det är någonting i prosan som gör att jag gillar det här. Kanske älskar jag det? Eller så avskyr jag det. Det är någonting i den sista meningen som får mig att le, samtidigt som jag biter ihop hårt, för jag vill inte tycka om det. Den här boken är inte lätt, men den är inte svår heller. Vi borde bara läsa den och prata om den sedan. Vem är på?

Bild lånad från förlagets hemsida.

Rosie Potters lyckliga liv efter detta - Kate Winter

Jag kör hårt med Storytel och hamnade i denna berättelse: Rosie Potter vaknar upp, vilket i sig är ganska anmärkningsvärt - eftersom hon är död. Hon ställer sig upp och får syn på sig själv, med hål i pannan och allt, som om hon har blivit avrättad. Vem skulle kunna vilja henne något ont, eftersom hon inte har några givna fiender?

Snart visar det sig att hennes rumskompis har oanade hemligheter, hon som aldrig har tyckt om Rosies pojkvän och pojkvännen i fråga har ihop det med Rosies arbetsgivares fru. Otroheten och hemligheterna är dock ingenting mot för att den enda som verkar vara medveten om att Rosie inte ännu har gått mot ljuset för att se vad som finns efter döden är hennes brors bästa vän - som hon snart kommer att få starka känslor för. Nu återstår bara att få rätsida på allt, och det är inget som görs i en handvändning.

Det blir dråpligt, underhållande roligt och ganska sorgligt, allt i en skön mix som är ganska typiskt brittiskt. Det är kanske ingen topp-10, men duger fint en varm sommar som denna.

Små stora saker - Jodi Piccoult

Mitt uppe i en valrörelse i Sverige, där vi-och-dem-debatten har vässats till, läser jag den här boken och blir mer ödmjuk för varje sida som vänds. "Jag är inte rasist", säger jag tvärsäkert om någon skulle fråga, men efter att ha läst den här boken blir det tydligt för mig att jag ser världen i färg.

Ruth är barnmorska med över 20 års erfarenhet och genomför en rutinundersökning av ett nyförlöst barn när fadern, en Vit Makt-anhängare med svastikatatuering på huvudet och med en konfederationstatuering på armen ber henne lämna rummet. Ruth är mörkhyad. På barnets journal sätts en post-it-lapp, enligt sjukhusstyrelsens beslut, att ingen afro-amerikan får vårda barnet. Ruth sväljer, men hjärtat slår hårt. När hon ändå lämnas ensam med barnet uppstår komplikationer och hon slits mellan sin ed att hjälpa och förbudet att inte få vårda barnet.

Romanen berättar om händelserna ur tre perspektiv; Ruths, faderns och försvarsadvokatens, och visar upp en bild av vår samtid som inte går att värja sig mot. Den privilegierade ifrågasätter inte det självklara, medan den ständigt ifrågasatta försöker spela spelet och le, eftersom det gör allt enklare. När samhället ändå slår tillbaka rämnar allt, men istället för att lyfta frågor från skuggvärlden upp till ljuset sker istället en form av bekräftelse av det som många redan antagit vara en sanning.

Efterordet och författarens tack är lika rörande som innehållet i boken, men du måste läsa boken för att förstå det andra och det här kan mycket väl vara den viktigaste boken jag har läst det här året, kanske det här decenniet (eller mer än så). Finns det något sätt att förklara hur viktig den här boken är?

Dessutom verkar romanen bli filmad med Julia Roberts och den fantastiska, oefterlikenliga och enastående Viola Davis.

Bild lånad från förlagets hemsida.

onsdag 18 juli 2018

De polyglotta älskarna - Lina Wolff

I den här berättelsen finns tre perspektiv som alla vävs ihop av ett och samma ting, manuskriptet till "De polyglotta älskarna". I första akten möter läsaren Ellinor som sedan ungdomen känner en märklig fascination för våld. Det har präglat hela hennes vuxenliv, bland annat genom att hennes första pojkvän har fått lära henne slåss. Alltså, på riktigt slåss. "De flesta blir inte förbannade för att de blir anfallna, utan för att de inte kan försvara sig", säger pojkvännen, vilket Ellinor inser vidden av när hon själv råkar ut för ett övergrepp. Som hämnd bränner hon upp manuskriptet, det enda existerande exemplaret i världen, medan mannen som förgripit sig på henne sover.

I akt två är det författaren själv som berättar, vilket för läsaren till en helt annan värld och där hans drömkvinna är just en älskarinna som behärskar många språk. Här förekommer bland annat en blind sierska som till en början fascinerar honom genom sin skönhet, men som inte kan hjälpa honom ens med en spådom eftersom hon inte ser någonting när han besöker henne. Det är någonting i honom som är dämpat och vilande som han måste ta tag i.

I sista berättelsen är det Lucrezia, den föga vackra, föga begåvade adelsdottern som har varit en besvikelse för sin familj redan från barnsben. Hennes mormor dog av brustet hjärta efter ett besök av ingen mindre än författaren till "De polyglotta älskarna" och nu behöver hon hans hjälp. Alla delar förbinds alltså med varandra genom den ännu outgivna boken och det är först när författaren förstår att det inte existerar längre som allt ställs på sin spets.

Det här är på samma gång både en enkel och komplicerad bok. Alla personerna som står i fokus är framför allt ensamma. Inga familjer ringer för att efterlysa, inga vänner hör av sig för att kolla läget och själva har personerna inte heller något behov av att själva söka deras sällskap. Speglar är en återkommande metafor och Lina Wolff räds inte att beskriva det fula i människan. Det här är en typ av bok som du med fördel kan läsa tillsammans med andra så att du får dryfta alla frågor och alla reaktioner som uppstår. Mycket läsvärd och välskriven bok!

torsdag 12 juli 2018

Bakom stängda dörrar - B. A. Paris

Jack och Grace, det perfekta paret i det perfekta huset med de perfekta middagsbjudningarna. Eller? Det är så länge sedan jag läste den här och jag trodde att jag hade skrivit om den, men fann att jag inte hade det, så här kommer det.

Först är det svårt att förstå vad det här förhållandet går ut på, men allt eftersom relationen mellan de två personerna presenteras tillåts läsaren förstå varför Grace befinner sig i den situation hon är fast i. Det finns yttre omständigheter som gör att hon inte kan slå sig fri från det liv som utifrån ser ut att vara allt igenom perfekt. När sanningen uppenbaras uppstår många situationer av frustration, för många gånger tänker jag att det är väl bara att gå, men det är aldrig så "bara".

Den här boken är rätt spännande och bjuder på en oväntad vändning i slutet. Jag vet inte om jag tycker att det är alltigenom bra, men det fungerar hur bra som helst att underhålla sig med som ljudbok till och från jobbet!

The Hate U Give - Angie Thomas

Det är svårt att sammanfatta vad den här boken handlar om, för den handlar om så mycket. Läs en dagstidning och koppla en samtidshändelse till handlingen, så får du se!

I grunden handlar det om Starr, som kommer från Garden Heights, en stadsdel där allt är en utmaning. Det är också anledningen till att hennes föräldrar har beslutat sig för att skicka henne och hennes syskon till andra sidan floden för att få en utbildning värd namnet. På andra sidan är Starr den coola, för hon är en av få mörkhyade personer som går på skolan. Hon har en vokabulär som passar in och har kompisar med privilegier. Inget konstigt med det.

När Starr kommer hem pratar hon på ett annat sätt, för då får hon inte förhäva sig. Hon skulle aldrig använda ett sådant uttryck, att förhäva sig, för då skulle de andra titta konstigt på henne. Hon är en kameleont som anpassar sig efter sin omgivning, alltid redo att smälta in. En kväll går hon på fest och träffar sin barndomsvän Khalil. Han rör sig i kretsar som de båda vet inte är bra för dem, men hon ser pojken hon växt upp med och som hon vet har så mycket gott i sig. Festen slutar med att ett vapen avlossas och Starr och Khalil åker därifrån. Det i sig är ingenting de är ovana vid, för skjutningar sker runt knuten i området där de bor. När de är på väg hem i bilen stoppas de av en polis som påstår att ena baklyktan på bilen är ur funktion. Polisen uppträder vaksamt och när Khalil kliver ur för att han, provocerad av att han stoppats av ingen annan anledning än för att han är mörkhyad, slutar det med att han blir skjuten och Starr hotas med pistol till dess förstärkning anländer.

Efterspelet handlar om de olika krafterna i det amerikanska samhället och hur alla har olika intressen av hur följderna ska bli. Starr riskerar sitt anseende på skolan, men också ryktet om hur hon står upp för sitt ursprung. Det handlar om polisväsendet och hur väl - eller fel - polisen i fråga har agerat. Det handlar om andra som bara väntar på en anledning att få göra uppror - för det handlar inte bara om en enstaka skjutning, utan om hur människor i hela landet behandlas på grund av sin hudfärg. Titeln,  The Hate U Give - THUG är i sig tänkvärd och absolut aktuell att diskutera.

Det här är en oerhört viktig roman och ämnet är, tyvärr, allstädes närvarande. Bild lånad från förlagets hemsida.

Delicious - Ruth Reichel

Jag förstår inte för min värld hur man i en svensk översättning kan få Delicious till "Hjärtats skafferi". Försöker man medvetet att jaga bort alla potentiella läsare och istället fånga de redan givna som går igång på sådant som utlovar ett lyckligt slut? Det här är en riktigt trevlig roman som passar mycket bättre att kallas utsökt än den där andra titeln som jag inte tänker skriva igen.

Det är klart! Vi känner till formen: det finns en människa som inte riktigt har kommit till rätta med vad livet ska innebära, men sedan uppstår komplikationer - till exempel om kvinnan i huvudrollen har fått ett jobb som inte är självklart och hennes situation sedan är hotad. Då har hon hunnit träffa en massa människor som på något sätt har blivit aktuella i livet och som kan hjälpa henne att komma tillrätta med allt i slutet.

Det kanske låter banalt, men det är riktigt duktigt berättat och innehåller både en överraskande vändning och två. Jag har läst en massa romaner som handlar om bakning och matlagning på sistone, men den här håller måttet med råge. Författarinnan i fråga är själv kunnig inom ämnet och det märks! Det är recept och tekniker blandat med, hör och häpna, amerikansk historia, för när kvinnorna hade gjort sitt i flygplansfabrikerna under andra världskriget så förändrades allt - och inte bara till det bättre - efter krigsslutet. Jamen ändå. Läs den!

Floden om natten - Erica Ferenick

Meryl Streep spelade huvudrollen i filmen River Wild och iklädde sig då rollen som den frustrerade mamman som kommer på den briljanta idén att dra med hela familjen på forsränning. Några bovar och ett livsfarligt vattenfall senare är Kevin Bacon död och den splittrade familjen kan blanda tårarna med stänket från den vilda floden. Jodåsåatt.

Här har vi den något skruvade varianten på samma tema. Winnifred är rädd för det mesta och har noll tilltro till sig själv. Dessutom är hon fyrtio, barnlös, lämnad av sin man och digital dinosaurie enligt sina yngre kollegor. Det blir inte mycket mer under-dog än så. Jo, förresten. Hennes döve lillebror har tagit livet av sig, vilket är ett trauma för henne, men det låter läsaren förstå att det kan vara bra att veta att hon kan teckenspråk.

Tillsammans med en galen kompis (som får med sina ovilliga vänner, varav Winnifred är en) åker de upp till oländig terräng som inte ens finns på kartan, träffar en snygg guide och ger sig ut på farliga vatten. Det är ungefär det enda som skiljer den här boken från River Wild - ja, och så det där med att kunna teckenspråk. Skurkarna finns med och det livsfarliga vattnet. Ridå.

torsdag 21 juni 2018

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med - Johanna Nilsson

Böcker som får dig att tänka är de bästa. Johanna Nilssons roman Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med är en sådan bok. Om någon frågar dig spontant om du har någon i din närhet som du inte ser eller lägger märke till kommer du antagligen att svara nej av ren instinkt, eftersom vi alla vill tänka så om oss själva. Om du däremot svarar ja kan du lätt framstå som en osympatisk skit. Så, vilket alternativ stämmer bäst in på dig? Är du en ouppmärksam person eller en osympatisk skit? Jag är antagligen en blandning av båda, precis som resten av mänskligheten. Den här boken får en att bli mer uppmärksam på sätt du inte ens hade kunnat föreställa dig.

Många gånger (inte minst på jobbet) försöker jag se alla personer jag möter, men det räcker inte med att jag tycker att jag har sett någon. Personen som inte upplever att den blir sedd måste också känna det. Sanningen ligger hos den som känner behovet och inte i de goda intentionerna hos andra. Det är vad Johanna Nilsson för fram så bra i den här boken.

Här får läsaren möta Emil, en sportnörd som är så bra på allt han håller på med att tränarna i de olika sporterna försöker få honom att välja bort andra för att satsa på just den de tycker är viktigast. Själv börjar han bli mättad, men vet inte hur han ska komma ur sin situation. Han är svårt märkt av en incident med en av sin pappas patienter som inte blev hjälpt och som valde att avsluta sitt liv. Bredvid sig har han bästa vännen Filippa som han bara vill kyssa, vilket inte heller gör vardagen enklare. När han får ett mejl med en länk till en blogg som bara syns för vissa utvalda förstår han först ingenting.

Filippa sitter bredvid Emil och vill inget annat än att kyssa honom, men det kan hon inte säga, för de är ju bästa vänner. Hemma ligger mamma i fosterställning och får inte mycket gjort. De flesta dagarna kliver hon inte ens upp ur sängen och Filippa är rädd för att hon kanske inte har förstått hur dåligt hennes mamma mår. När Emil får länken till den slutna bloggen får de tillfälle att samarbeta för att ta reda på vad saken kan handla om.

Karim är också en av de utvalda att få en länk till bloggen, som precis som boken heter "Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med" och när Emil hör av sig till de andra som finns på mejllistan svarar han. En grupp bildas av de personer som har sett bloggen och alla är eniga om att försöka komma på vem personen som ligger bakom den kan vara. Någon gemensam nämnare måste finnas och de börjar dela med sig av sig själva för att komma på vad det kan vara. När de andra talar om att personen måste hittas för att hindra hens självmord berättar inte Karim det han innerst inne tänker. Han behöver inte se hur bloggaren har tänkt dö, för han har redan bestämt sig. Han vill följa med.

På många sätt är det här en bok som handlar om upplevd ensamhet, trots att det finns människor runt omkring som både pratar med dig och bjuder in till fest. Ensamheten handlar om någonting annat, någonting som är svårt att sätta fingret på och som handlar om att den enes mål är någon annans fasa. Det är en katt-och-råttalek som väcker förhoppningar, men som samtidigt inte ger en positiv bild av hur vårt samhälle tar hand om dem som inte mår bra psykiskt. Så läsvärd och så tänkvärd!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Till alla killar jag har gillat - Jenny Han

Tänk dig att du har skrivit brev till alla personer du har varit kär i. Det är inte trånande kärleksbrev, utan snarare formuleringar du behöver göra när du har insett att du har kommit över någon och vill göra det där sista avstampet för att verkligen känna att du har gått vidare. Tänk dig sedan att du förvarar de här breven på ett säkert ställe och aldrig någonsin ha intentionen att skicka iväg dem. Tänk dig sedan att du upptäcker att breven är borta - och att killarna du har skrivit om kommer fram till dig och vill prata om innehållet och vad du egentligen menar.

Detta är vad som händer Lara Jean och snart står hon framför två vitt skilda personer som båda har fått sina brev - hennes brev. Den ena är hennes systers före detta pojkvän Josh, som på alla sätt är fantastisk och underbar. Den andre är den egocentriske och självgode Peter, som stal Lara Jeans första kyss när hon gick i sjuan. För att rädda ansiktet inför den ene går hon med på att spela ett spel med den andre och sedan blir ingenting som hon har tänkt.

På många sätt är den här boken en typisk high-schoolhistoria, men ändå fångar den mig. Jag tycker att Lara Jean är rolig och allt hon är med om är lite smådråpligt med en god dos bakning (jag vet - jag läser en massa om bakning och matlagning just nu, av någon anledning). Det är framför allt känslan av hur jag själv skulle reagera om någon fick reda på mina innersta tankar som gör att det börjar klia obehagligt i nacken, men också det fina i familjerelationerna och att Lara Jean är ung samtidigt som hon håller på att blir vuxen som gör mig varm i hjärtat.

Det finns en fortsättning också, två delar till, för den som inte kan få nog (fast del tre har inte kommit ut än). Bild lånad från förlagets hemsida.

Den ökända historien om Frankie Landau- Banks - E. Lockhart

Alltså, om det är så här ungdomsböcker skrivs nu för tiden kan det gå väl för mänskligheten.

Romanen börjar som böcker i allmänhet börjar mest och när läsaren möter Frankie första gången är det sommarlovets sista skälvande dagar. Hon har lämnat sin mamma och syskon på stranden för att ta en promenad, trots moderns förmaningar. Hon vill vara sin egen, medan förväntningarna från familjen är tydliga. På stranden möter hon en kille som inte presenterar sig, men han är framfusig på ett sätt som fascinerar henne när han vill ha resten av hennes glass. De presenterar sig aldrig och ingen av dem tror att de ska mötas igen.

Frankie återvänder till den internatskola som hennes pappa också har gått vid och hon har förändrats mycket under sommarlovet. Hon har fått bröst och plötsligt tycker alla att hon är skitsnygg. Den populäre Matt visar intresse för henne och när de blir tillsammans får hon plötsligt högre status, eftersom hon är den tjej som han har valt att vara tillsammans med. Det sliter och drar i Frankie att definieras på det sättet, men lyckoruset gör sitt till att hon spelar med. När Alpha, lika mytomspunnen som beundrad, återvänder efter en högst oförklarlig frånvaro och presenteras för Frankie inser hon att det är killen från stranden. Det uppstår en märklig dragkamp om Matt mellan Frankie och Alpha och allt trappas upp när hon märker att de döljer någonting för henne.

På skolan finns en hemlig klubb där bara killar kan bli invigda. Frankies pappa har pratat om den många gånger och hon förstår snabbt att även Matt ingår i den. Alpha visar sig vara gruppens ledare och kan därigenom utöva sitt inflytande på Frankies pojkvän. Hon har dock inte tänkt ge sig i första taget och bestämmer sig för att utmana honom. Tankarna och idéerna hon får omsätts snart i handling och det är nu hon blir så intressant. Hon blir en superfeminist på så sätt att hon vägrar reduceras, hon vägrar uteslutas och vägrar nöja sig. Hon behöver ingen riddare i skinande rustning, för hon är så bra på att stå upp för sig själv. Precis när hon tvekar och jag hinner tänka att det kommer att bli patetiskt så visar hon sådana sköna karaktärsdrag att jag kommer på mig själv med att knyta näven i fickan och le.

Läs den, okej? Bara läs den. Bild lånad från förlagets hemsida.

Vägen till Sugar Maple Inn - Louise Miller

Den här tiden på året läser jag bara sockersöta böcker och jag ser bara romantiska komedier, eftersom det är ett idiotsäkert sätt att återställa tron på det goda i livet. Av någon anledning läser jag en massa böcker som handlar om mat eller efterrätter och precis när jag tänker att en bok är en god trea på en femgradig skala presenteras någonting som gör att jag tycker att de är riktigt bra. Så är det också med den här boken, Vägen till Suger Maple Inn.

Historien känner vi till, även om det finns en eldsvåda som oväntat sätter igång hela förloppet. Olivia är konditor och tillsammans med en betydligt äldre man som också är betydligt mer gift än vad hon är - med en helt annan kvinna. När hon sätter eld på efterrätten vid en tillställning där både älskaren och hans fru närvarar ser hon ingen annan råd än att lämna stan. Hon åker till bästa vännen Hannah som befinner sig långt borta, närmare bestämt i Guthrie, Vermont. Där finns allehanda byoriginal och alla verkar på ett eller annat sätt hamna i köket på stället där Olivia får anställning.

En som snart framstår som någon mycket speciell är Martin McKracken (måste ändå gilla det namnet) och de närmar sig motvilligt varandra, eftersom det långt ifrån är tal om kärlek vid första ögonkastet. Mitt mellan alla recept och fredagsspelningar på puben uppstår dock känslor som både karaktärerna och läsaren mår bra av, men de hinner bara grundas innan gruset hamnar i maskineriet. Förvecklingar uppstår och, faktiskt, en oväntad klump i magen. Det är väl den där klumpen som gör att läsningen ändå blir minnesvärd och inte bara sockervadd som är söt för stunden innan man glömmer bort den.

Bild lånad från förlaget och en hjärtlig uppmaning att läsa boken om du vill må bra en skön dag i solen.

tisdag 22 maj 2018

Ragga som du shoppar - Lin Jansson

Rent generellt kanske du inte borde följa råd som någon ger dig på fyllan, men när det gäller det här, att ragga som du shoppar, är jag beredd att hålla med. Principen är enkel: du sätter dig inte i ett hörn och väntar på att de perfekta skorna ska komma fram till dig. Om du själv går fram till ett par skor väljer du inte ett par halvsnygga som du kanske kommer att tycka om - så varför skulle det vara annorlunda med killar?

Det här är den lättsamma delen av boken. Lovisa som det handlar om är rapp i käften och umgås med vänner som har lika mycket verbal inkontinens som hon själv. Jobbet på Vildmark och Fritid är en plågsam påminnelse om att alla andra verkade veta vad de ville göra efter gymnasiet, medan hon är fast i ett yrke hon inte passar att utföra. Värst är det att hamna på jackavdelningen och jag skrattar högt flera gånger när Lovisa just förpassas dit, ofta av närmaste chefen Lukas som hon avskyr. Typ. Ibland är han rolig. Mest är han jobbig.

Sedan finns svärtan där också. Systern som inte hör av sig och vars liv hela tiden kastar en skugga över Lovisas. Hon älskar sin syster, men det är ingen enkel kärlek och när hon behöver stöd från sina föräldrar så finns de inte där. De sviker och världen gungar till.

Att läsa en sådan här bok efter att ha läst "Den underjordiska järnvägen" är att gå från att äta tungtuggat fullkornsbröd till att sätta i sig en burk plommonpuré. Jag älskar att gå från ytterlighet till ytterlighet och det som får mig att skratta i maj är väl värt att läsa!

Bild lånad från förlagets hemsida.

lördag 19 maj 2018

Frankenstein, eller den moderne Prometeus - Mary Shelley


Det är säkert tjugo år sedan jag läste Frankenstein första gången. Det är i år 200 år sedan den utkom första gången. Jag har precis läst romanen igen, den här gången tillsammans med 26 elever som samtliga har läst den för första gången. De flesta avskyr, verkligen avskyr, alla långa och många miljöbeskrivningar. Någon läste ut den direkt medan andra har suckat, stånkat och stönat sig igenom den. Tacksamt nog är själva romanen tredelad, så vi läste den därför under tre veckor. Dryga 200 sidor har avhandlats och uppdragen har gått ut på detta. 

Innan vi började läsa fick eleverna läsa på om självaste författaren och hennes livshistoria. De skulle också ta reda på vilka Agrippa, Albertus Magnus och Paracelsus var. Vi läste också på om Miltons "Det förlorade paradiset" och andra verk som nämns i romanen, allt för att kunna göra ytterligare kopplingar till texten. Allt som nämns i förbigående betyder så mycket mer och får den där delen av isberget som inte syns att ändå bli mer synligt. 

Vid första diskussionstillfället pratade vi om vilka bilder vi hade fått av personerna i boken: Victor Frankenstein, kapten Walton, Elizabeth... Vi valde tre nyckelord var och motiverade varför vi hade valt just dessa. Vi valde citat som vi tyckte berättade någonting om karaktärerna och diskuterade på vilket sätt romanen kunde anses vara typisk för sin tid. 

Andra veckan diskuterades dialoger (som mest är långa monologer) och hur författaren ger röst åt personerna samt hur olika relationer framställs. Den mellan Frankenstein och Elizabeth är i sig intressant, men vi fastnade mest för den som uttrycks mellan kapten Walton och Victor. Alla gillar av någon anledning Henry Clerval medan bröderna William och Ernest knappt berör någon. Eleverna fick också ta med en bild att visa upp för varandra. Den skulle ha någon koppling till innehållet och det är så roligt att se vad de väljer att visa upp. 

I det avslutande samtalet lajvade vi loss och försökte sätta oss in i hur det skulle vara om vi fick välja att vara en av personerna i romanen: vem och varför? Om vi skulle äta en lång trerättersmiddag med romankaraktärerna, vilka samtalsämnen skulle då samtalet kretsa kring? Syns några spår av samhällskritik i det lästa avsnittet? Vilka är de viktigaste konflikterna i romanen? Vad tyckte vi om slutet? Hade det kunna sluta på något annat sätt eller hur skulle du vilja att det slutade? Var det någonting som förvånade oss? 

Jag tycker att det är så intressant att följa läsprocessen på så nära håll, för motståndet är hela tiden närvarande trots att det också alltid finns några elever som älskar det från början till slut. Någonting händer när vi läser i grupp och pratar om innehållet. Även den mest skeptiska läsaren kan hitta någonting att roas av, även om det kan vara så enkelt som att titta på vilka bilder de andra i gruppen har valt. Det är skönt att få prata skit om en annan varelse, även om hen är en karaktär i en två hundra år gammal bok. 

Nu ser vi filmen, versionen med Kenneth Branagh, Robert DeNiro och Helena Bonham Carter. Fantastisk och fruktansvärd, precis som livet självt. De skrattar åt de dåliga specialeffekterna, men studsar till och reagerar varje gång någon ny karaktär presenteras. Att Victor och Elizabeth talar om varandra som syskon är äckligt och de heta kyssarna blir småpinsamma. Strax avslutas läsåret med att de skriver en utredande uppsats där artiklar och roman ska lyftas. Den håller. Som den håller. 

Bild lånad från förlagets hemsida


Den underjordiska järnvägen - Colson Whitehead

Den underjordiska järnvägen har existerat i verkligheten och var en nätverksorganisation som hjälpte slavar att bli fria. I den här boken har den underjordiska järnvägen fått fysisk form med lok, vagnar och räls. Flickan läsaren får följa är Cora, född på jordgolv av en kvinna som senare övergav henne när hon själv flydde. Hatet mot modern är en av Coras många drivkrafter och hon vandrar ofta iväg i tankarna där hon föreställer sig hur det skulle vara om de sågs igen.

Sanningen var att många av slavarna aldrig återsåg varandra. Vissa såldes vidare, andra slogs ihjäl, många dog i sjukdomar och andra försökte rymma. Cora är en av dem och hon slår följe med Ceasar som har vissa kontakter med den underjordiska järnvägen.

Våldet är det enda konstanta i vardagen för Cora. Trots att ingenting egentligen är nytt och trots att jag har sett, läst och hört om det så många gånger förut finns inget sätt att värja sig från det som beskrivs. Stympningarna, misshandeln, övergreppen, hängningarna, sadismen - det är så vedervärdigt och hemskt att jag undrar hur någon överlevde över huvud taget. Ändå finns där också tillgivenhet, lojalitet och till viss del också kärlek, men märkena inombords är så mycket djupare än de som syns utanpå.

Det som är minst lika skrämmande är det USA vi läser om idag. Landet har inte tagit ansvar för det fruktansvärda som utspelade sig under slaveriet. På artonhundratalet förbjöds först fortsatt import av slavar, men konsekvensen blev en typ av avel för att få fram ny arbetskraft, ofta genom att "para" en duglig arbetare med en tålig kvinna. När Nordstaterna förbjöd slaveriet och frihet blev en realitet var det ett första steg som togs, bland annat med grund i formuleringen att "All men are created equal". Sydstaterna fortsatte med hänvisning till de ekonomiska aspekterna. Ändå är inte slaveriet över, för om vi ser på världen som den ser ut idag har det bara antagit nya former, och inte bara i USA. Människohandel, slavarbete, minimilöner, trafficking... Listan kan göras lång.

Sett till att afroamerikaner idag får längre fängelsestraff, får sämre vård och inte har samma möjligheter att utbilda sig (för att nämna några) är det lätt att se de fortsatta följdverkningarna av den här mörka tiden i landets historia. Därför är också den här boken plågsamt aktuell.

Bild lånad från förlagets hemsida.

onsdag 16 maj 2018

Madeleine F. - Lena Einhorn

Hanna Frank är bra på mycket, men när hon väl har påbörjat något tappar hon snabbt intresset. Akvarellerna hon målar har tidigare fyllt henne med glädje och tillfredsställelse, men någonstans på vägen kom hon av sig - precis som hon kom av sig med utbildningen på Konstfack. Hon påbörjade sin utbildning och hoppade av. Ingen i hennes närhet behöver säga någonting högt för att få henne att förstå att de undrar. Istället hoppar hon på en skrivarskola med den legendariske kursledaren Pål Berger. Han valsar in och gör sin grej, en grej som Hanna är övertygad om är inövad och säkert får samma effekt år efter år. Ändå kan hon inte låta bli att fängslas av honom hon också, trots att det är motvilligt. Bara det att hon bjuder på motstånd får Berger att lägga märke till henne och han utmanar hennes tankesätt.

Med sig till skrivarnas första uppdrag har Berger åtta annonser som en gång i (forn)tiden, närmare bestämt under den eran när Gula Tidningen var ett effektivt sätt att byta tjänster mot betalning. Samtliga annonser är undertecknade med samma namn och hänvisar till samma telefonnummer. Det som fångar intresset, både hos läsaren av romanen och hos deltagarna i skrivarkursen, är att den undertecknade - i det här fallet Madeleine F. - erbjuder så många olika tjänster: som musiker (cello, piano, gitarr, klarinett), balettlektioner, naturvetenskap och matematik samt städning. Hon kan också tänka sig att byta en lägenhet centralt belägen mot ett sommarhus under några veckor, för att hon och dottern ska få byta miljö.

Medan de andra deltagarna i skrivarkursen går igång och skriver allt från noveller till fiktiva levnadsteckningar blir Hanna som besatt av tanken på att ta reda på vem verklighetens Madeleine F är och på så sätt får läsaren följa hennes efterspaningar medan hon slussas från universitet till konsthallar och vidare till Skattemyndigheten. Sedan byter romanen perspektiv och vi möter Magdolna, dotter till invandrare från Ungern men med ett oväntat grepp som inte placerar henne i en främlingsfientlig miljö. Istället möter Magdi, som hon kallas, oväntat vänliga och öppensinniga svenskar som bjuder på kaffe och bullar efter skoltid. Hon är en enveten unge som å ena sidan inget hellre vill än att bli bekräftad av sin mor men som å andra sidan gör uppror mot sadistiska lärare. När perspektivet glider över till Magdi blir hon huvudperson medan Hanna mer är den som måste söka sig fram till svaret på gåtan: vem var den här människan och vad hände egentligen med henne?

Jag skulle behöva läsa den här boken igen, för det är först i efterhand som jag förstår att jag kunde ha förstått levnadsödet mycket tidigare. Vad var det som gav mig känslan redan efter en tredjedel, men som samtidigt gjorde att jag inte fick pusselbitarna att falla på plats förrän mot slutet? Det här är subtilt och mycket känsligt berättat och jag är full av beundran över hur Lena Einhorn verkar kunna röra sig inom olika konstnärliga områden med sådan säkerhet.

Bild lånad från förlagets hemsida.

lördag 12 maj 2018

Ormen i Essex - Sarah Perry

Lätt ett av de snyggaste bokomslagen det här året! Det lockar till läsning och tur är väl kanske det, för den har bjudit på en del motstånd. Jag vet egentligen inte varför, för jag gillar't! Kanske har problemet varit att mitt hem mer har liknat en ungdomsgård de senaste dagarna, eller så beror det på alla nationella prov som ska rättas och bedömas, mitt under brinnande studenttid.

Cora är nybliven änka efter en man som hon har komplexa och blandade känslor för. Å ena sidan var han en sadistisk make som inte ens behandlade henne bättre än en hund, medan han å andra sidan kunde invagga henne i en skön känsla av att hon betydde någonting. Tillsammans fick de sonen Francis, som är mer intresserad av att räkna fjädrar i en dunkudde eller att rabbla upp Fibonaccis talföljd än att samspela med sin omvärld. Hennes nära vän Martha, en socialistisk aktivist, är hennes käraste vän och de följs åt överallt, till och med när Cora får för sig att flytta till den lilla staden Colchester i Essex. Det som driver henne är berättelsen om den bevingade ormen som sägs leva i floden Blackwater och som på ondsinta sätt tar död på intet ont anande offer.

Väl där, med en trånande och experimentell läkare kvarlämnad i London, möter hon istället pastor William Ransome och hans sprudlande familj med den vackra hustrun Stella i spetsen. Stella blir vackrare och vackrare för varje gång Cora träffar henne, men snart står det klart att allt inte står rätt till med henne. Cora och Will börjar gräla om någonting varje gång de ses, men dras samtidigt ohjälpligt till varandra. I romanen beskrivs ett viktorianskt England uppblandat med gotiska inslag och beskrivningar av en tid när vetenskapen och tron måste stötas mot varandra. Detta händer bland annat när ormen i Essex ska förklaras, antingen som ett Guds straff eller som en naturvetenskaplig företeelse som bara inte har blivit begriplig ännu. Genom Cora och Will finns en viss uppfattning om att det ena kanske inte behöver utesluta det andra.

Så många höjer den här boken till skyarna och jag kan inte hjälpa att jag sitter efter avslutad läsning med känslan av att ha missat någonting. Jag tror att det här är en bok, som så många andra, mår bäst av att läsas och sedan diskuteras med andra. Jag skulle i alla fall behöva det.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Historieläraren - Matt Haig

Matt Haig skrev Människorna och beskrev det mänskliga släktet ur en utomjordings perspektiv som jag tyckte var så ömsint träffande. I den här, Historieläraren, beskriver han mänsklighetens förhållande till tiden och perspektivet är Tom Hazards. Tom berättar att vi är dömda att återupprepa historien, trots att vi hela tiden manar oss själva att lära av den. Han vet, eftersom han har varit med tillräckligt länge för att slå fast detta utifrån beprövad erfarenhet. När vi andra har åldrats fjorton år åldras han bara ett. Därför kan han, över tre hundra år gammal - nästan fyra hundra, berätta om hur han har sett häxprocesserna på nära håll, hur gatorna i London såg ut när det fortfarande var en liten stad, hur Shakespeare avbildats på ett sätt som inte gör honom rättvisa, om hur Josephine Baker dansade,  hur F Scott Fitzgeralds författarskap ifrågasattes, hur människor förr drog fram sina klockor medan nutidens halar fram sina mobiltelefoner.

Mitt i allt detta finns en kärlekshistoria, eller egentligen flera, för vad gör det med en människa att han åldras långsammare än alla andra. Det innebär att den person som står vid hans sida inte kommer att finnas kvar lika länge och åldern är ett hot, inte minst när det gäller att förklara för omvärlden hur det kommer sig att personer med olika fåror i ansiktet väljer att vara tillsammans. Konflikten blir tydlig, bl.a. i det samfund som verkar för att "förmågan" ska förbli en hemlighet, när personer med antiåldrandet måste flytta vart åttonde år för att sedan börja om på nytt. Tom försöker bli sin egen, men möter hela tiden försvårande omständigheter.

På sätt och vis är det lite "Hundraåringen" över den här romanen, men med en fin eftertanke om vad tiden gör med oss och om att tiden är ett evigt nu. Bild lånad från förlagets hemsida.

torsdag 26 april 2018

Ett jävla solsken - Fatima Bremmer

Vet du vem Ester Blenda Nordström var? Hade du hört talas om henne innan du hörde talas om den här boken? Det hade inte jag. Ett tjugotal andra namn som nämns i den här biografin är fullständigt inetsade i både folksjäl och hjärta - Selma Lagerlöf, prins Eugen, Anders Zorn, Elin Wägner, Evert Taube, Karin Boye... men inte Ester Blenda.

Det här är berättelsen om en person som, när hon var barn, var alldeles för livlig och med för mycket spring i benen. Flicka var hon också, men inte på rätt sätt. Hon har lätt för att lära, men har låga betyg i ordning och uppförande. Familjen ger upp och skickar henne till den stränge prästfarbrodern för att tuktas, men när han har slagit henne för hårt, för länge och för våldsamt går hon ut i stallet och samlar på sig blodsugande löss så att hon kan sätta dem i farbroderns säng för att hämnas.

Det här är historien om en av Sveriges första kvinnliga journalister, men mer än något annat är det  här en äventyrsroman. Ester Blenda låtsas vara en vanlig mjölkpiga för att undersöka varför så få vill arbeta som pigor på bondgårdar. De arbetsamma dagarna, långt ifrån reglerad arbetstid, och den låga lönen samt att ledigheten är lika med obefintlig gör att hon kan skriva ett livfullt reportage som tar Sverige med storm. Det blir en hel bok till slut, "En piga bland pigor", och upplaga efter upplaga trycks upp. När stormen blir för kraftig drar hon upp till Lappland och tillbringar en tid med samerna för att vara nomadlärarinna åt de barn som befinner sig på fället. Avsikten är god och boken hon skriver, "Kåtornas folk", blir en lika stor succé som den förra. Någon andas om att den andas kolonialism, för hur mycket Ester Blenda än tycker om folket hon har vistats bland, så är hon ohjälpligt en person utifrån som beskriver ett liv hon bara har iakttagit från åskådarplats.

Det är som om det kliar i henne. Hon räddar finländska byar från att svälta till döds, hon gifter sig med en man hon inte älskar för att under skenäktenskapets flagg kunna följa med på expeditioner till Kamtjatka, men hon är samtidigt en driven feminist som ständigt har kvinnlig rösträtt som mål. Tillsammans med andra skrivande kvinnor, så kallade pennskaft, träffas de, diskuterar, stöttar varandra och festar.

Festandet blir hårt och Ester Blendas familj gör sitt för att hjälpa henne. De hjälper alla varandra, särskilt med pengar, för ibland har Ester Blenda så det räcker och blir över - vilket gör att hon kan låna ut till sina närmaste - eller så är det brodern som får låna henne pengar så att hon kan äta och överleva. Hela tiden finns hennes speciella vän i livet med, Karin, och det både antyds och skrivs ut att vänskapen egentligen är något annat. I en tid när homosexualitet betraktas både som straffbart och en sjukdom blir dock Ester Blendas liv ständigt inramat av yttre konventioner. Ändå ägnar hon merparten av sitt liv åt att just bryta dessa.

Hon skriver också barnböcker som senare filmas och sätts upp som teater. Hon skriver om sig själv och låter sitt unga jag bryta mot regler i form av en flicka som inte passar in i mallen av en flicka. Fatima Bremmer låter läsaren förstå att dessa böcker var populära och inspirerade dessutom en av våra största barnboksförfattare, Astrid Lindgren. Det är nästan plågsamt att läsa om hur Ester Blenda var först och att, om innehållet stämmer, Astrid Lindgren i stort sett har plagierat många av de historier vi idag anser vara hennes: Pippi Långstrumps många företag, Emils hyss och Madickens paraplyflygning.

Resor till Brasilien och USA, per båt och tjuvåkande under godståg, får henne att se delar av världen som hennes läsare bara kan drömma om. Som kontrast kan hon vid andra tillfällen bo på lantgård, till exempel med Elin Wägner, för att skriva de texter som under sin tid ska bli något alldeles spektakulärt, men som i vår tid har fallit i glömska. Som om det inte vore nog ser hon in att ta sig in som första - och enda - kvinna på lantbruksutbildningen. Drömmen är en egen gård, vilket hon på sätt och vis också skaffar sig, men problemen finns alltid bara runt hörnet.

Det är som en äventyrsroman det här. Allt Ester Blenda upplever är självuppsökt, för hon får infall och hon strävar hela tiden efter nästa uppdrag. Det är något rastlöst över hennes själ, till och med när hon börjar bli sjuklig, märkt av hårt festande och kroppsliga plågor.

Ett jävla solsken är hur familjen beskrev Ester Blendas humör och det är inte svårt att förstå varför hon fick det smeknamnet. Hon är positiv och driftig, samtidigt som hon kan reta gallfeber på den som kommer i hennes väg. Det är som en äventyrsroman och det är med all rätt den här människan förs fram i ljuset igen!

Bild lånad från förlagets hemsida.

onsdag 25 april 2018

Farmor dör - Malin Wollin

Jag är tagen.

Ja, farmor dör. Jag riskerar ingenting genom att avslöja att farmor dör, för det gör hon. Många skulle dessutom bli väldigt lättade om hon faktiskt gjorde det. Elak är hon, vass och oresonlig. Knycker katter, spyr ur sig förolämpningar och kommenterar om du har för små bröst.

Rakel vill inte hälsa på sin farmor Lydia, inte ens på dödsbädden. Det är en seg och utdragen process som Rakel dessutom är övertygad om att farmodern drar ut på med flit. Hon har gjort slut med henne för länge sedan och har bara träffat henne när det har varit absolut nödvändigt. Hon förstår inte sin egen mamma som vårdar den äldre kvinnan ömt, trots att hon inte ens är släkt med Lydia annat än att hon har gift sig med hennes son och dubbeltrots att hon aldrig har fått höra ett gott ord komma över hennes läppar. Ändå åker Rakel dit, lite för att ändå hjälpa sin mamma, och trots att hon gör sitt bästa för att inte sjunka till farmoderns låga nivå klarar hon inte av det. Bland annat säger Rakel: "Tänk om du är mästerfittan i stövlar?" Det kan låta grovt, men i sitt sammanhang är det så fantastiskt, så ömt, så avgörande och så oerhört fint.

Kan man förlåta vad som helst? Kan man älska en person som aldrig har visat kärlek? Kan man försonas, trots att ena parten är oövervinnerligt motstridig? Alla människor vill svara ja på den frågan, men Rakel är så fantastiskt, skönt ambivalent i den frågan och det är det som gör henne så gudomligt befriande att följa!

Språkligt så sprakar det här. Det är kanske inte poesi direkt, men ta mig katten (läs boken så fattar du kopplingen till katter): jag skulle sätta Malin Wollin i Svenska Akademien imorgon om jag hade möjligheten. Om andra har farmödrar som pratar om barnbarn som livets efterrätt så har Rakel en farmor som ger henne känslan av att vara disken som kommer när man har ätit upp livets efterrätt.

Här möter vi katter som älskar gränslöst och fordrande, med åtrå från botten av sin grunda själ. Vi möter fastrar som borde läsa Tintin i Tibet istället för ayurvediska skrifter. Framför allt får vi en inblick om hur en stor hand, rödfnasig av att ha städat och ordnat det för andra trots att ett tack aldrig har uttryckts, läggs över en hand som är en samling silkeshud med många leverfläckar. "Ibland är (Rakels) mamma en affärskvinna med bluetooth, ibland är hon ett däggdjur. Instinkter och uthållighet."

Det här är så vackert och så bitande elakt att jag hoppas på att få prata med någon annan som också har läst och älskat den här boken. Dedikationen som inleder romanen lyder "Till kvinnorna" och det blir så tydligt vad de orden kan innebära när du har vänt den här bokens sista blad. Hör av er när ni har läst den så kan vi prata.

Bild lånad från förlagets hemsida.
 

Begynnelse - Dan Brown

Egentligen vill jag inte, men ändå kan jag inte låta bli. Jag vet ju hur det är och ändå gör jag det. Jag läser. Jag är förberedd på de långa föreläsningarna som huvudpersonen Langdon hinner hålla, antingen till en vacker kvinna som han är totalt ointresserad av eller som en inre monolog samtidigt som han jagas av maniska mördare i underjordiska hålor.

Jag har varit i Barcelona och sett precis alla platser som vävs in i historien och jag tycker att det är roligt. Alla miljöer är bekanta och jag känner så väl igen dem. Tanken om dolda symboler i vår vardag får mig att googla och fascineras. Sedan blir det för mycket och jag bläddrar snabbt för att komma vidare.

Han har en förmåga att hålla sig i takt med tiden, den gode Brown, och i Begynnelse är det så dags för Artificiell Intelligens, religion som möter vetenskap och moderna tankesätt i en värld som gärna är konservativ. Väl så. Musse Pigg-klockan borde gå i tusen bitar och de vackra kvinnorna borde skrivas ut ur historien. Klockan för att den fyller absolut noll funktion och kvinnorna för att de fyller en ännu mindre funktion. Om han nödvändigtvis ska jagas kan han väl för allt i världen hellre få ha en intellektuell person, oavsett kön, vid sin sida. Det blir bara märkligt att det ska vara en kvinna, som med menlösa anföringsverb bara placeras i närheten för att Langdon ska kunna fortsätta sina ändlösa uppvisningar i symbolkunskap.

Läsvärd? För all del, lika mycket som de tidigare. Han har nerv, många gånger och det ska han ha cred för.

Bild lånad från förlagets hemsida.

måndag 16 april 2018

Mödrarnas söndag - Graham Swift

Nästa bokklubb kommer att ägnas åt Mödrarnas söndag av Graham Smith och läsningen blev en sällsam upplevelse. Handlingen utspelar sig under en enda dag, den 30 mars 1924 på mödrarnas söndag och det som så småningom kommer att kallas mors dag. Jane är 22 år gammal och har ingen mamma, utan startade sitt liv som hittebarn utanför ett barnhem. Därför fick hon också ett namn som signalerar detta, Jane (som så många andra) och Fairchild (som så många andra i hennes situation). Hon har därför ingen mamma att hälsa på, denna enda dag på året när tjänstefolket får ledigt för att åka hem.

Detta är någonting som får henne att under en kort stund känna sig helt fri. Hon jämför sig med annat tjänstefolk som måste resa med tåg en stor del av dagen för att ta sig hem - men hon jämför sig också med folket hon tjänar. Allas liv verkar vara planerade och kartlagda där det hela tiden finns en utstakad väg med förväntningar som ska uppfyllas. Hon lever inte själv under en sådan börda. Dessutom har hon ett hemligt förhållande med rikemanssonen i godset bredvid det hon tjänstgör vid och denna dag, mödrarnas söndag 1924, äger deras sista möte rum.

Paul som han heter är förlovad och ska gifta sig med en av sin sort, men denna söndag kan de för första (och sista) gången mötas i dagsljus, helt öppet inför varandra, eftersom resten av huset är tomt. Han ska möta sin tillkommande till lunch, men gör sig ingen brådska efter kärleksakten, utan står tvärt om kvar i solljuset som strömmar in från ett öppet fönster och låter Jane titta på honom i all nakenhet. Hon ligger kvar i sängen, lika naken, och låter honom titta på henne.

Detaljerna i den här boken är både långsamma och innehållsrika. Linjerna, ljuset, askfatet, solljuset, gardinerna, mattorna, blommorna, ljuden utifrån... Språket sprakar och Swift gör en otrolig beskrivning av hur Paul klär på sig. Den här romanen är värd att läsa bara av den anledningen. Sedan avhandlas uttömningar på ett sätt som både presenterar kvinnan under tjugotalet samtidigt som det hemliga pessaret nämns i förbigående. Jag ser allt så tydligt framför mig efter avslutad läsning att det är som om jag själv har gått nerför den där trappan, hört gruset knastra under cykelhjulen och upplevt frihetskänslan under en ledig eftermiddag.

Här finns också beskrivningarna av sörjande och inkompletta familjer efter första världskriget, böcker i bokhyllan som sorteras efter flick- och pojklitteratur, hur Joseph Conrad kommer att bidra till att den unga Jane kan tänka sig ett liv som kan innebära något annat än att förbli vid sin läst, hur hon till det yttre är lugn och tjänstvillig samtidigt som hennes inre rymmer ett helt universum. Det här är en liten bok med ett stort innehåll, för samtidigt som den utspelar sig under en enda dag låter Swift läsaren förstå att Jane uppnår en hög ålder där hon också har lyckats bli författare. Hon är hemlighetsfull men samtidigt ärlig och allt utgår från de händelser som inträffade just den här dagen. Makalös läsning på många sätt!

Bild lånad från förlagets hemsida.

fredag 13 april 2018

En annan Alice - Liane Moriarty

Liane Moriarty har sitt säregna sätt att berätta sina historier på och hon är så skicklig på det. Jag fastnade genast för hennes "Öppnas i händelse av min död" som sedan toppades av "Stora små lögner" som i sin tur blev fantastisk tv-serie. I båda de böckerna finns en huvudhandling som sedan kommenteras och kompletteras av flera små sidospår där pusselbit läggs till pusselbit. Då är det snyggt att spara helhetsbilden till de sista sidorna så att allt blir tydligt precis när sista sidan vänds. Så sker även i den här.

Alice vaknar upp efter att ha slagit i huvudet under ett hårt träningspass på gymmet. Allt hon kan tänka på när hon kvicknar till är om det gick bra för bebisen hon väntar. Hennes väninna blir chockerad över att höra att Alice väntar barn, för hon ligger i skilsmässa med sin man och har redan tre barn. Alice förstår ingenting och förs till sjukhuset, eftersom hon har fått en kraftig hjärnskakning.

Så småningom går det upp för Alice att året inte är 1998, utan 2008. Det blir tydligt för henne att hon inte är 29, utan 39 år gammal. Nick, mannen som hon älskar över allt annat, skriker åt henne i telefonen och hennes syster är bara en blek kopia av sitt forna jag när hon hälsar på Alice på sjukhuset. Märkliga människor som Alice tidigare inte tålde se är nu nära vänner till henne och alla blir illa till mods när hon inte alls kommer ihåg Gina.

Genom olika berättartrådar, detaljer som avslöjas både medvetet och i förbigående, kan läsaren börja nysta i samma takt som Alice för att få reda på vad som har hänt. Jag gillar't, allt faktiskt, förutom att jag låg uppe till efter ett en vanlig skoldag för att läsa klart. Det var ändå värt det.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Flora Banks förlorade minne - Emily Barr

Tänk dig att du bara kommer ihåg det som har hänt en till tre timmar efter det har hänt och att det sedan är borta, eftersom du har opererats för en hjärntumör när du var tio år gammal. Tänk dig då sedan att du är sjutton år och har fått din första kyss. Föreställ dig sedan att timmarna går - och du ändå kommer ihåg den kyssen.

Flora har alltså opererat bort en hjärntumör när hon var tio år och sedan dess är närminnet ett minne blott (ursäkta ordvitsen). Familjen har därför bestämt sig för att inte flytta från vare sig staden eller huset, eftersom Flora inte kommer ihåg vart hon ska eller varifrån hon kommer annars. Eftersom huset fanns när hon var tio kommer hon också ihåg det. Det, familjen och bästa vännen sedan barnsben kommer hon ihåg, men det är också allt. Fram till den här kvällen, alltså, för timmarna går och Flora kommer fortfarande ihåg att hon har kysst Drake. Däremot kommer hon inte ihåg att Drake redan var ihop med hennes bästa vän, vilket hon sedan blir plågsamt påmind om gång efter annan när hon försöker ringa henne.

Ändå är det detta, att hon har fått sitt första nya minne på sju år, så stort att Flora börjar tänka att det kanske har med Drake att göra. Kanske kan han på något sätt hjälpa henne att skapa fler minnen? Då visar sig nästa problem: Drake ska flytta. Det är ingen liten bit det handlar om heller, utan han ska flytta hela vägen från England till Svalbard. Det är jättesvårt att vara utan minne och åka till Svalbard, dessutom ensam, för Floras familj skulle aldrig låta henne åka. Hur som helst blir det en speciell åktur, både för Flora och för läsaren, och allt är mycket väl berättat.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Sköldpaddor hela vägen ner - John Green

Jag läser inte böcker om självskadebeteende eller om barn som far illa. Att jag inte heller läser böcker om navelskådande män(niskor) eller böcker om matematik är ett annat inlägg, men låt oss uppehålla oss vid självskadebeteenden.

Aza, huvudkaraktären i den här romanen, har ett. Självskadebeteende alltså. Hon har ett sår i fingret som hon pillar upp, sedan blir hon övertygad om att det är infekterat och då måste hon badda det med alkogel samt byta plåster. När det svider känns det bra, för det blir som en signal om att det fungerar. Hon får hjälp, bland annat av en psykolog och genom att äta piller, men då blir hon lugn och kan glömma av att byta plåster - så då slutar hon ta tabletterna och river upp såret, baddar det med alkogel och... ja, ni fattar.

Aza lider av fobier, mestadels kopplade till baciller, och John Green är en mästare på att beskriva hur den här människans liv begränsas av föreställningarna om alla mikrober som ständigt hotar hennes renhet. Det blir både tragiskt och komiskt när Aza så träffar en pojke som hon kysser, för först tar det andan ur henne - och sedan vill hon kräkas. Allt hon kan tänka på är hur hans orenhet strömmar över till hennes mun och då måste hon skölja hela munnen med alkogel.

Vid sidan om detta finns det roliga bikaraktärer och intressanta personer. Dialogen är rapp och en stor del av meningsutbytena sker via sms. Killen hon blir kär i har en försvunnen miljardärpappa och den tråden är visserligen också intressant, särskilt eftersom det finns en belöning som väntar den som kan ge ledtrådar så att pappan hittas vid liv. Ändå är det mest Aza jag bryr mig om, just för att hon är en enda stor vandrande motsättning hela människan.

Litteratur- och religionsnörden i mig älskar att berättelsen om sköldpaddorna finns med, för jag har hört den förut och den passar så fint in i den här berättelsen!

Bild lånad från förlagets hemsida.

onsdag 28 mars 2018

Omgiven av idioter - Thomas Erikson

Jag har skrattat så mycket åt den här boken - och reflekterat! Slutsats: jag arbetar med så många blå människor. Själv är jag minst 75% gul och resten grön, förutom när jag blir någon typ av inofficiell chef och blixtrar till i rött. Jag är undantagsvis blå och när det väl händer, si sådär en gång vart tjugofemte år (bara på torsdagar om det är skottår) så utvärderar jag någonting för att jag känner att jag måste.

Jag överdriver och det gör också till viss del författaren, men det är humoristiskt med en stor portion ironi, vilket tilltalar mig något oerhört. Jag satt och talade med en arbetskompis, som själv definierar sig som röd medan jag var mycket gul, om den här boken varpå en kollega säger: "Varför måste man ens prata om färger?" Vi började gapskratta, för det står uttryckligen i den här boken att bara en blå person skulle ställa en sådan fråga. Min arbetskamrat (röd) anmärkte på detta på ett rättframt sätt medan jag skämtade fram det. Vår gröna kollega log nervöst, eftersom hon nog var rädd för hur den blå personen skulle uppfatta detta - emedan den blå inte alls tog illa vid sig utan fortsatte sina ifrågasättanden för att få mer fakta till sitt underlag.

Ja, du fattar. Olika personlighetstyper beskrivs utifrån olika färger. Ibland kan det låta väl enkelt, men det är just förenklingen som kan få en att reflektera över vilka grunder vi människor tänker och reflekterar. Det är positiva och negativa aspekter i en salig blandning och kontentan går ut på att alla behövs. De röda tar snabba beslut, de gula är visionärerna i all sin oorganiserade prakt, de gröna utför jobbet och de blå utvärderar. De röda är gasen, de blå är bromsen, de gula är bränslet (fast utan struktur) och de gröna lägger in växeln så att bilen går framåt.

Det finns till och med hänvisningar till både de gamla grekerna och mayafolket, som redan på sin tid gjorde ungefär samma indelning av människor utifrån de här tankarna. Jag köper inte allt, för många exempel låter tillrättalagda, men jag köper grundprincipen.

När jag gav den här boken som tips åt mina gymnasieelever stannade en av eleverna upp (en som sällan tar initiativ till personliga samtal) och frågade vilken typ jag tyckte att han var. Det kan vara känsligt att svara på och jag försökte förklara att jag bara har läst boken och tänkt på min familj och de jag arbetar med utifrån färgerna. Istället undrade jag hur han själv såg på sig själv utifrån den (ytterst) korta presentation av innehållet som jag hade gjort. "Jag är väldigt blå, för många tror att jag inte har mycket att komma med, men det pågår väldigt mycket i mitt inre", svarade han. "Jag önskar att jag vore grön, men är nog inte det lika mycket som jag vill att jag ska vara." En annan elev drog av ett leende och suckade: "Jag är såååå blå." Det stämmer också.

Alla är en blandning av alla färger, mer eller mindre, men det har varit så roligt att läsa den här boken bara för att reflektera över olika människotyper som finns i ens närhet. Klart läsvärd - men läs den gärna tillsammans med någon som är olik dig, för då blir det ännu roligare!

Bild lånad från förlagets hemsida.

söndag 25 mars 2018

Fandom - Anna Day

Om du gillade Hungerspelen och Divergent kommer du verkligen att gilla den här, Fandom, av Anna Day. En läsare som har koll på den starka kvinnliga karaktären, kommer att tycka om Violet, som inte alls är stark, men som måste "rise to the occasion". Det är nämligen vad som händer i den här romanen.

Violet är ungefär som vem som helst. Hon har en irriterande lillebror, Nate, och en bästa kompis (Kate) som ställer upp oavsett vilken situation som uppstår. Sedan finns också Alice där, du vet: den där irriterande snygga kompisen som dessutom har talanger som du själv önskar att du hade, som om det inte räckte att hon var snygg.

Alla (utom Kate) har läst Galgdansen, en oerhört populär fantasybok, som dessutom har filmats med de snyggaste skådespelarna och blivit omåttligt populär. Faktiskt så populär att de allihop, till och med Kate som varken har läst boken eller sett filmen, klär ut sig för att närvara vid ett Comi-con cosplay, utklädda till sina favoritfigurer. Målet är att träffa huvudrollsinnehavarna och Violet vet att hennes naturtrogna outfit inte kommer att kunna konkurrera med Alices kortkorta klänning och skönt upphöjda (av push-up-bh) dekolletage. Ändå köar de och snart står de inför huvudrollsinnehavarna. Någonting elektriskt uppstår och Violet förstår inte vad som händer. Inte förrän hon förlorar medvetandet och sedan vaknar upp - i den verkliga världen som plötsligt är samma sceneri som i Galgdansen.

Ibland följer händelserna boken och filmen hon känner så väl, men i andra situationer - som när hon träffar bikaraktären Ash istället för huvudrollsinnehavaren Willow, vilket gör henne förvirrad. Vilken kanon bör hon följa? Hur hon än bär sig åt verkar historien leda henne till det som bör hända och hela tiden leder det henne till att hon kommer att hängas. Bara äkta kärlek och uppoffring kan rädda henne tillbaka till den andra verkligheten - men lika ofta får den henne att ifrågasätta vad verkligheten är.

Jag tycker att det är underhållande. Det finns flirtande inslag riktade mot både Shakespeare och Alice i underlandet - för att inte tala om Hungerspelen och Divergent - men till och med ABBA är aktuella i den här romanen. Några få trådar finns kvar att spinna vidare på för att det ska gå hem helt och hållet, kanske inte just hos mig, men hos tonårsversionen av mig. Jag möter trots allt tonåringar större delen av mitt yrkesverksamma liv, och jag vet att de är petiga med att allt ska få ett svar till slut.

Det roligaste med romanen är att den berör en sådan tydlig del av fanfiction-kulturen, för det blir en fin fnurra på den tråden. Klart läsvärd och med många roliga vändningar.

Bild lånad från förlagets hemsida.

onsdag 21 mars 2018

Och bilen går bra? - Niklas Källner

Vid ett tillfälle nämner Niklas Källner -70-talisterna i den här boken, som ironiskt uttalar orden ”Och bilen går bra?” Hej, jag är sjuttiotalist och använder ofta frasen ironiskt. 

Den här boken är så rolig, för igenkänningen är hög samtidigt som det presenteras hysteriska, överraskande och underhållande anektdoter. Det handlar om kändisars strategier för att småprata, hur diplomater (Jan Eliasson ❤️ ) kan förändra internationella relationer genom att gå på ett mattmuseum, hur en kurs i SFI avhandlar svenskarnas hålla-sig-på-kanten-mentalitet, hur du kan inleda ett samtal om du vill veta vad någon väger och hur alfabetet kan användas för att få igång ett samtal. 

Hela tjottaballongen avslutas med hundra råd om hur du kan tilltala olika människor utifrån dras intressen. Ett måste att läsa!

 #bonnierfakta#ochbilengårbra

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...