onsdag 27 november 2013

Stenhjärtat - Katarina Wennstam

Katarina Wennstam har en förmåga att krypa in under skinnet på läsaren, i alla fall på mig. Efter att ha läst Stenhjärtat ser jag röntgenplåtar framför mig när jag sluter ögonen. Vissa bilder föreställer ett barns skadade hjärna, med mörka fläckar som innebär blodfläckar som inte ska finnas där. Andra röntgenbilder visar samma barns ögonbottnar, även de med blödningar som visar att den lilla personen har utsatts för våld. I utredningen får man som läsare sedan följa Shirin Sundin (som presenterats närmare senast i romanen Svikaren) i rollen som målsägarbiträde för lilla Gloria som bara är sex månader gammal. Kriminalkommissarie Charlotta Lugn känns också igen från tidigare romaner av Wennstam. 

I förfarandet från det att Gloria tas om hand på Astrid Lindgrens sjukhus till dess domen faller i rättssalen beskriver Wennstam allt från läkarutlåtanden till utredningstekniska detaljer i polisarbetet. Detta är, som vanligt, fantastiskt bra gjort, eftersom det komplexa arbetet som ligger bakom samtidigt som svårigheter i alla yrken lyfts fram ger en nyanserad bild av vårt samhällssystem.

Ändå är det på ett annat plan storheten i den här boken ligger. Wennstams beskrivningar av föräldrarnas reaktioner, läkarnas, polisernas, juristernas, nämndemännens… Hennes beskrivningar av kroppsspråket inne i rättssalen, vad en liten gest med handen kan göra för uppfattningen hos den som lyssnar, är så snyggt beskrivna att man knappt tänker på det. Är man då, som jag, lätt yrkesskadad föder de här formuleringarna en läslust som gör att sidorna bläddras med sådan frenesi att hårfön är överflödig. Samtidigt lyfter Wennstam igenkänningsfaktorn till oanade höjder genom att lyfta småbarnsföräldrars sömnbrist, renoveringsfällornas destruktiva inverkan på familjelivet, störningar i SJ:s tågtidtabell och svårigheten att lämna jobbet på jobbet.


Den här boken är bra, men hemsk. På samma sätt som man kan se bär framför sig efter en höstdag i skogen, på samma sätt ser jag röntgenbilder av en liten flickas skador när jag sluter ögonen. 

onsdag 20 november 2013

Jag har ju läst...

...men kan inte skriva något förrän i december. Den är bra. Den är mycket bra. Ni får gärna citera mig.

Nej och åter nej - Nina Lykke

Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej , av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopi...