lördag 24 mars 2012

Till offer åt Molok, av Åsa Larsson

Det här är hennes bästa hittills. Till offer åt Molok. Läs den. De orden täcker i stort sett upp allt jag vill ha sagt om den här romanen.

När jag hade vänt sista bladet (okej, när jag hade klickat fram sista sidan på iPaden) skrev jag det här på den andra bloggen. Det är mörkt ute. Lite kallt. Lite gjort för att man blir skiträdd. Just sayin'.

En sista undran: om det här innebär att Åsa Larsson bara skriver bättre och bättre - hur ska det då till slut sluta?

fredag 23 mars 2012

Svikaren, av Katarina Wennstam

Fanatism både fascinerar och skrämmer. Det känns oftast obegripligt. Katarina Wennstam beskriver fotbollsfanatismen i boken Svikaren, där romanen inleds med ett brutalt mord på den allsvenske spelaren Sebastian Lilja. Motivet tycks till en början ligga i att Lilja har gjort en övergång från AIK till klubben Hammarby. Han är Svikaren. Dessa två rivaliserande lag åtföljs av firmorna bakom, dvs. supporterklubbarna som verkar vara beredda att göra vad som helst för sitt lag. Frågan är bara om de är beredda att döda? Självklart bjuds det på oväntade vändningar och problematiken kring hatbrott blir belyst från många olika håll.

Katarina Wennstam verkar engagerad i många viktiga frågor. Jag tycker att det märks på hennes karaktärer. Shirin, som företräder den drabbade familjen i den här boken, är passionerad, irriterad och stridslysten. Det är skönt med en huvudperson som är saklig och driven på samma gång. Hon är nyanserat beskriven, eftersom hon absolut inte saknar sämre sidor. Man får också följa Charlotta Lugn som i egenskap av kriminalinspektör ska utreda vad som faktiskt har hänt. Dessa två starka och kompetenta kvinnor arbetar båda i mansdominerade yrken och även detta blir en huvudfråga att belysa och diskutera. Både polisväsendet och rättsväsendet är instanser som ska se till individens trygghet i samhället. Det ser bra ut på pappret, men fungerar inte alltid lika bra i verkligheten. Alla är inte lika inför lagen, visar det sig gång efter annan, eftersom det ges uttryck för både taskig kvinnosyn och förakt för homosexuella.

I sitt berättande presenterar Wennstam statistik på våldsbrott, brottsoffrens rättigheter och möjligheter att få upprättelse, hur detta försvåras och motarbetas och hur livet kan se ut för de personer som arbetar med dessa olika delar. Jag tycker att hon är skicklig och romanformen är ett lysande medel att föra upp de här frågorna till diskussion.

I det förflutna, av Kate Morton

Historia och nutid vävs ihop när Edies mamma får ett brev som legat bortkommet i en postväska i femtio år. Det är ett brev från det förflutna som modern inte vill tala om, men som Edie inte kan slita sig från. Hon ger sig iväg till avsändaren, den yngsta av tre systrar som bor i ett förfallet slott ute på en engelska landsbygden. Brevskriverskan Juniper misstar henne för att vara modern Meredith och berättar att hennes fästman snart ska komma och Edie förstår att Juniper har väntat i snart femtio år på hans ankomst. De andra två systrarna, Persephone och Serafina, sköter om sin syster och sitt hus så gott de förmår, men det tär samtidigt på dem. De är alla starka individer som alltid har förlitat sig på varandra och med ungdomen i backspegeln kan de nu summera hur deras liv blev utifrån de val de faktiskt gjorde.

Så blandas moderns ungdom och den tid hon tillbringade som evakueringsbarn hos systrarna med Edies nutid och hennes efterforskningar kring fästmannens mystiska försvinnande. Upplösningen blir spännande och oväntad och i bakgrunden vävs litteratur, kärlek och galenskap ihop till en underhållande historia. Boken är klart läsvärd även om den ibland känns ett hundratal sidor för lång.

måndag 19 mars 2012

Allt jag säger är sant, Lisa Bjärbo

Alltså, det här är nog mest en kärlekshistoria, men den är så mycket annat också. Den är ungefär som sin huvudperson: Alicia är sexton år och har en personlighet som är för stor för att rymmas i kroppen. Hemma hos sin mamma, pappa och femårslillebror riskerar hon att sprängas i bitar – för att inte tala om vad som skulle hända med henne om hon tvingades genomlida en gymnasieutbildning med korvstoppningsinlärning, färgsorterade anteckningar och konformitet på schemat. Det är här kärlekshistorien kommer in i bilden. Astrid, mormodern, erbjuder Alicia sin soffa, sitt köksbord och sin tusenåriga visdom som en räddare i nöden. Det är lite som om hon desarmerar bomben inom sitt barnbarn och det här kan vara bland det finaste som har beskrivits i en svensk ungdomsbok. Det är värme och kärlek samtidigt som det inte saknas ifrågasättande och tillrättavisningar. Det är också kärlekshistoria på så sätt att en Isak kommer in i Alicias liv och det blir lika oväntat som fint.

I Lisa Bjärbos förra roman, Det är så logiskt alla fattar utom du, föll jag helt, fullt och fast för Johan och Ester. Det är någonting med beskrivningen av dem som gör att man liksom tänker att man känner dem. Alicia är inte lika självklar – för hur många Alicia finns det egentligen i världen? – men man tycker lika mycket om henne. De som följer Lisa Bjärbos blogg, Onekligen, kan känna igen uttrycksättet, för vilket sättigt uttryck det är! Man blir varm och glad och rörd och impad.

I en artikel säger Lisa Bjärbo att hon hoppas att det finns en och annan Alicia i världen. Det tror jag att det gör. Jag tror att jag har träffat en eller två i mitt jobb. Man känner inte bara igen dem på de illgröna strumpbyxorna som är matchade med den rosa kjolen, utan man kan också känna igen dem på att själen nästan inte ryms i kroppen. Gemensamt för dem är att de vill uträtta stordåd och att de fortfarande är övertygade om att de kan klara av det. Tänk vad härligt för de här tjejerna - att få läsa en bok med igenkänningsfaktor 30! (Samtidigt är läraren i mig livrädd att de ska inspireras alltför mycket och hoppa av skolan.)

Bok och bild från förlaget. Och vilken bra bok det är. Och vilket bra förlag. What the håken, bilden är också bra!

fredag 16 mars 2012

Erebos, av Ursula Poznanski

Artificiell intelligens. Ju mer jag läser om fenomenet desto mindre kan jag förklara vad det är. Inte ens de som är experter inom området kan enas om vad AI är. Kanske är det detta som lockar mig. Kanske är AI redan större än vad det var menat att vara.

Svt har med sina fina produktioner lagt sig i täten vad gäller underhållning och jag har naturligtvis missat nästan hela deras serie Äkta människor där den nya generationens robotar, humanoida robotar eller hubotar, lever sida vid sida med "äkta människor". Skillnaden är hårfin och det kan ibland vara svårt att avgöra vem som är vad. Det blir i alla fall fascinerande realistiskt.

Samma sak är det med romanen jag har läst, Erebos. På en skola i London sprids ett spel med just namnet Erebos från hand till hand och är du inte utvald så har du ingen inblick i vad som försiggår. Ingen initierad andas ett ljud om vad det innebär eller vad som kommer att krävas av dig, vilket bara ökar spelets mytiska status. När Nick blir erbjuden en kopia öppnas en värld som är både underbar och skrämmande. Spelet ställer frågor som det redan vet svaret på och det kan avgöra när Nick ljuger. För att avancera i spelet måste spelaren ibland gå med på att utföra vissa uppdrag. Till en början är uppgifterna tämligen enkla och oskyldiga, men ju längre tiden går desto grymmare blir uppdragen. Till slut kommer det att handla om liv och död och Nick inser att han måste välja sida.

Den här romanen känns fräsch, nytänkande och igenkänningsfaktorn på hur ett datorspel kan inverka på det dagliga livet kommer framför allt att tilltala många unga läsare. Det finns mycket att diskutera här, med speltid, svårighet att skilja på spel och verklighet, konkurrens och för få sömntimmar. Visst finns det delar jag tilltalas mindre mycket av, men det är lätt att vara förlåtande en sådan här gång.

Bok och bild av Opal.

söndag 11 mars 2012

Havsmannen, av Carl-Johan Wallgren

Nella är redo att göra vad som än krävs för att hennes bror Robert ska ha det bra. Han är ständigt utsatt för andras hån och slag och hon gör därför sitt yttersta för att skydda honom. När en närmast psykopatisk elev börjar terrorisera Robert råkar Nella själv illa ut när hon försöker rädda honom och för att de ska klara sig undan den omänskliga behandlingen går Nella med på en uppgörelse som kräver det yttersta av hennes överlevnadsinstinkt. Hon måste ljuga, skolka och stjäla för att kunna uppfylla sin del av avtalet.

Samtidigt släpps deras pappa ut från fängelset och han återgår genast till sina olagliga verksamheter. Mamman är alkoholiserad och existerar bara i ytterkanten av deras familjeliv. Nella gömmer pengar och ser själv till att det finns ett sparande för oförutsedda uppgifter och det är tydligt att hon har tvingats bli vuxen i förtid. Hon är den förälder hon själv och Robert aldrig har haft och det verkar inte som om det finns någon annan vuxen i deras omgivning som förstår eller har förmågan att gripa in.

Så sker en oväntad vändning. Nella får syn på en underlig varelse i hamnen en dag när hon hälsar på sin kompis. Varelsen är fastbunden och svårt sargad. När den vaknar till liv upptäcker hon att varelsen, som verkar vara till hälften mänsklig och till hälften vattendjur, kan kommunicera med henne utan uttalade ord. Varelsen fascinerar henne och hon söker sig om och om igen till honom, men de som har fängslat honom behandlar honom illa och hon förstår att det är upp till henne att rädda honom.

De två utsatta personernas berättelser vävs ihop riktigt snyggt i den här boken. Robert och vattenvarelsen. Det är märkligt med Carl-Johan Wallgrens böcker, för han kan skriva om vad som helst så att jag köper det. I Den vidunderliga kärlekens historia fanns också idén om den ordlösa kommunikationen med, då i form av den stumme Barfuss som kan meddela sig och förstå andras innersta tankar utan att uttala ett enda ord. I slutet av Havsmannen knyts alla trådar ihop och upplösningen blir... ja, vad är ordet? Bra, men oväntad? Sorglig, men rättvis? Romanen var läsvärd i alla fall.

fredag 9 mars 2012

När min äldste son var liten sov han dåligt på nätterna. Han vaknade fyra, fem gånger under natten och sedan vaknade han för morgonen redan vid 04.30. Jag led av sömnbristen och hur mycket jag än sov när han sov så verkade jag aldrig hinna återhämta mig. Jag var desperat och jag tänkte att jag skulle ta hjälp av metoden som alla talade så varmt om: Sova hela natten-kuren. Jag kommer ihåg att jag läste Anna Wahlgrens bok, fullständigt inställd på att lösningen fanns mellan dessa pärmar. Ju längre jag läste, desto mer djupnade fårorna i min hyfsat unga panna. Det var så mycket som lät så dumt att jag inte genomförde universallösningen hon erbjöd genom några enkla steg.

Felicia Feldt levde med Anna Wahlgren som mor och berättar i Felicia försvann om hur den uppväxten såg ut. Det gör hon mycket talande bl.a. genom att lista alla platser de bott på, flyttat till, flyttat från, flytt från och till samt flyttat tillbaka till. Männen, både äkta och älskare, avlöser varandra och vissa är unga medan andra är suputer och våldsamma. Spriten har varit lika närvarande som ansvarsfulla vuxna har varit frånvarande. Felicia Feldt rör sig mellan nutid och dåtid och markerar genom årtal hur förr i tiden vävs ihop med nuförtiden. Hur gamla sår orsakar skador i nutid. Hur skadad hon har blivit av sin ryggsäck.

Den systematiska barnmisshandeln, och då inte bara örfilarna eller annan hård kroppslig hantering, går bland annat ut på utfrysning och mobbning och när Felicia som vuxen vill få en förklaring till några av de scener som utspelat sig i hennes barndom tittar bara modern ömt på henne och säger att hon inte förstår frågan.

Barnaoraklet avslöjas som någonting mycket värre än en bluff i den här boken och hur mycket som är verklighet eller fiktion kanske inte spelar någon roll. Det är hur som helst fruktansvärt.

Grunden Bois - Här är alla vinnare

Snacka om att det här är en motpol till det mesta vi läser om i världen idag. Vi måste lyfta de här viktiga, självklara värdena att alla...