söndag 31 oktober 2010

Smaken - Muriel Barbery

Har du aldrig smakat rökt makrill? Har du undrat vad den tredje sorbetkulan, den som smakar porös snö med färskpressad apelsin, gör med smaklökarna efter en anrättning tillskriven det franska kökets specialiteter? Undrar du vad en av världens mest kända gastronomer på sin dödsbädd skulle välja om han fick be om en sista smak?

Då ska du läsa den här romanen, Smaken, av Muriel Barbery. Historien om matkritikern monsieur Pierre Arthens utspelar sig i samma hus som Igelkottens hemlighet, vilket är en rolig detalj. Berättelsen äger rum vid Arthens sjukbädd och han har hela sin familj samlad kring sig med mindre än ett dygn kvar att leva. Den store matkritikern letar i sitt minnes galleri efter en speciell smak och det är både genom hans egna och hans familjs minnen läsaren får den ena anrättningen efter den andra beskriven för sig. Långsamt? Inte alls. Svårt att ta till sig? Ingalunda. Inte med den beskrivningskonst Murel Barbery besitter. Hon är alldeles lysande i sina omskrivningar och jämförelser, som beskrev hon dem för en människa utan smaksinne. Det är skickligt gjort.

Arthens är en patriark med hela släkten under sin tunga toffel. Hans fru Anna är reducerad till en självutplånande skugga, dock fortfarande vacker att titta på, för han har alltid brytt sig om det estetiska. Han har gett henne barn, inte så mycket för att han ville ha dem själv, men för att hon skulle få någonting av honom. Barnen lider av att känna kärlek för honom, mannen de hatar.

Tätt, tätt slingrar sig berättelsen genom en snart sjuttioårig konnässörs smaklökar, för att komma närmare och närmare den smak som överträffar alla andra i livet. Upplösningen är fiffig och både roande och tänkvärd. Med hänsyn till eventuella läsare avslöjar jag ingenting här, men om du drivs av en obetvinglig lust att få veta vad det är kan du skicka ett mail. (kulturkofta@live.se). Välkommen.

Utgiven av Sekwa förlag.

torsdag 28 oktober 2010

Stamtavlor - Dilsa Demirbag-Sten

Jag har varit en dålig läsare av den här boken. Under hela tiden har en fråga legat och gnagt i bakhuvudet: vad hette den där låten som Dilsas syster Dilba slog igenom med? Sedan var jag en dålig läsare när jag satt och nynnade på textraden "I'm sorry this illusion has caused you a lot of pain...". Undrar hur utleda systrarna Demirbag är på att jämföras och eventuellt förväxlas med varandra?

Boken Stamtavlor är Dilsa Demirbag-Stens berättelse om hur hon känner tillhörighet till två kulturer, samtidigt som hon också känner sig främmande i båda. Här skildras resorna tillbaka till Turkiet med återkommande teman som behandlar kurdernas situation så väl som kvinnornas rättslöshet och utsatthet. Hennes släkt härstammar från den bertiyanska stammen som en gång, genom Allahs vilja, blev nomader. Stammen har i generationer levt som nomader uppe i bergen, vilket har inneburit ett hårt och arbetsamt liv. Tiden kommer dock i kapp även den karga landsbygden och nomadlivet blir en omöjlighet.

Genom sina egna och andras minnen får läsaren möta olika livsöden. Här berättas om hur livet behandlat den som vågat allt och krossats, den som envist och mot alla odds satte upp mål för utbildning och kärlek och lyckades, den som flytt och aldrig återvänt och den som återvänt och försökt förstå samt bli förstådd. Demirbag-Sten berättar till viss del om den kultur hon har tagit till sin, men desto mer om den kultur hon slår bakut mot. Våldet mot kvinnorna i Turkiet som i den här boken till stor del är hedersrelaterat, samtalar hon bland annat med sin älskade mormor om. Mormodern tycker att det är en självklarhet att en flicka som inte är oskuld när hon gifter sig borde dödas och förstår inte varför Dilsa är så upprörd. Ändå är det mormodern hon minns med störst värme och dessa bilder krockar i mitt huvud, lika mycket som den svenska och den kurdiska kulturen gör i den här boken.
Och hela tiden nynnar jag på "I'm sorry..."

måndag 25 oktober 2010

Vitas hemlighet

Vitas hemlighet är skriven av Kerstin Lundberg Hahn och har varit ett stående inslag vid läggningen. Med föredömligt lagom långa kapitel med ett innehåll som talar om viktiga frågor har vi nu vänt sista sidan. Det är min make som fått äran att läsa de flesta kapitlen och därför har jag fått fråga sonen samt läsa de missade kapitlen på egen hand för att få veta hur det slutade.

Vem är Vita?
- Jag kan hämta boken. Det är hon som är Vita. (Han pekar på bokens framsida.)

Går hon i skolan?
- Ja.
- Där hör hon en varg som har kommit upp. (Han pekar på en bild där Vita ser rädd ut.)

Är det en riktig varg?
- Ja, för hon hörde (han gör trampande ljud).

Vad har hon för kompisar?
- Jag vet inte vad en hette. Otto! Han tycker om att lukta på Vitas jacka, för hon luktar pizza. Hon och hennes mamma bor uppe på en pizzeria. Men han, han heter som en kompis som jag har. Du får gissa.

Simon?
- Ja!

Berätta om Simon:
- Ja han har lockigt hår. Han gömmer sig med sin pappa. I lägenheten som Vita bor i. De är så rädda att de ska åka tillbaka till landet som Simons pappa bor i som det är krig i.

Vad tycker Vita om att göra?
- Hon samlar på sniglar, men de har rymmit. Hon ska få en lillebror i Italien.

Sedan vill han inte berätta någonting mer, så jag får väl lägga till några detaljer. Jag och min man tycker att boken är så bra att vi mäter varandra med blicken om kvällarna, för att tyst avgöra vem som ska få äran att läsa med pojken. Jag drar det kortaste strået, eftersom lillebror inte nöjer sig med sin pappa.

Vita bor med sin mamma i en lägenhet ovanför en pizzeria. Pappa bor i Italien med sin nya fru och Vita ska få en lillebror. Mamma i Sverige suckar mycket och är inte jätteroad av att Vita plockar med sig en snigelfamilj att ha i en burk på fönsterbrädan och än mindre uppskattar hon att snigelfamiljen rymmer. Det blir riktigt spännande när Vita är övertygad om att det finns en varulv som smyger omkring i hyreshuset. Dessutom ser hon att någon kikar på henne genom persiennerna från ett fönster när hon är ute och leker i sandlådan.

Det visar sig att det inte finns någon varulv, men däremot får man träffa en vegetarian. Det svåra med krig, saknad och död berättas alldeles lagom för en småskraj sexåring. Vitas mamma berättar om Effen (FN) och vilka rättigheter barn har. Kerstin Lundberg Hahn har känsla för vad som bör berättas och vad barnen kan fundera över på egen hand.

Bok och bild från förlaget.

tisdag 19 oktober 2010

Följ med på en promenad genom 80-talet

Möt Morris. Följ med Morris under lågstadiet när han upptäcker att tjocka svenskar är lättare än finska tjockisar, att vuxna ljuger och att alla vägar bär till Rom (även om han vet att det egentligen är så att alla vägar bär till Saab. I alla fall är det så om man bor i Trollhättan).

Följ med Morris på en promenad genom 80-talet, allt sett genom Morris ögon. Där dricks det CocoBahia och Vira Blåtira på discon med filmmusik från Top Gun och Rocky medan tjejerna luktar gott av parfymen Date. Hos Morris spelas det Donkey Kong och på kvällarna ser han "V" och ryser av fasa. På en enda biologilektion går en generad lärare igenom sexualkunskapen där de får lära sig att det är svällkroppar som gör snoppen erigerad (som om tjejkroppar int ehade någonting med saken att göra). Här berättas roliga historier om Bellman som hade en sådan lång flaggstång att den petade Gud i rôva samtidigt som prästen på konfirmationslägret några år senare spelar "Stairway to heaven" baklänges för att avslöja dolda djävulsbudskap.

Det är sådan nostalgi att läsa den här romanen av Morgan Larsson. Han har radat upp händelser, företeelser, lukter, smaker och uttryck som vem som helst med minnen från 80-talet måste le åt. Eller för all del, gapskratta högt åt. Humor och dråpligheter blandas med fantastiskt varma skildringar av föräldrarna, där speciellt pappan blir den fasta punkten för en grabb som ibland tänker alldeles för mycket. Mitt i allt det soliga och varma hugger det till, när någon far illa eller där problem, allt för stora för ett barn att greppa, plötsligt glimtar till.

Radhusdisco är helt fantastiskt bra. Läs den.

Bok och bild från förlaget.

söndag 17 oktober 2010

Carrie innan sexet och The City

Om en kvinna kunde klara sig själv på det där viset, skulle hon då ändå behöva en man? Skulle hon ens vilja ha en man? och om hon inte ville ha nån man, vad för sorts kvinna skulle hon då vara? Skulle hon ens vara en kvinna? För om man var en kvinna, verkade det som, så var det enda man verkligen ville ha en man. (sig 281)

Mina associationer från tv-serien Sex And The City går genast till ett öppet fönster med en rökande Carrie iförd endast ett linne och lite läppglans framför en laptop. Hon är inte där ännu, när romanen The Carrie Diaries börjar förtälja vem Carrie var innan hon flyttade till storstan och började dela med sig av sina tankar kring kärlekens och sexets vara eller icke vara.

Så många likheter mellan romanens tonåring och den världsvana och självsäkra Carrie finns det inte. Carrie är visserligen en high-schoolstudent med skinn på näsan och några riktigt nära vänner, där både bästistjejkompisar och en homosexuell kompis trängs, men kärleken till skor och det för henne signifikanta sättet att förmedla sina innersta tankar i skrift lyser med sin frånvaro.

Det betyder inte att boken inte är läsvärd. Den är som gjord för att filmatiseras, med kärleksbesvär och svartsjukedraman. Det finns till och med en skön sistascen där en sexig röst svarar i telefonen (när Carrie äntligen tagit sig till N.Y. men tyvärr blivit rånad) och personen presenterar sig som Samantha Jones. Fortsättning följer kanske?

Andra tankar om romanen finns här. Låter jag negativ om läsningen? Det är inte meningen i så fall. Läs den!

Bok och bild från förlaget.

tisdag 12 oktober 2010

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig - Christina Wahldén

Ombeni har flytt från Kongo efter det att rebellerna har dödat hennes föräldrar och bror. Hon och hennes två systrar togs till fånga och utsattes för fruktansvärda övergrepp, men Ombeni lyckas fly när hon obevakad får gå att hämta vatten. Minnena av våldet och övergreppen sköljer över henne varje gång hon sluter ögonen eller när en händelse triggar igång bilderna från det förflutna. I ett snöigt och kylslaget Sverige väntar det andra svåra: väntan på beslut om uppehållstillstånd, ensamhet, ifrågasättande, nyårsaftonens fyrverkerier som påminner om kriget, att inte kunna gå barfota eller att få tag på en söt och mogen mango.

De få gånger Ombeni försöker berätta om vad hon varit med om möts hon antingen av ifrågasättande eller av att den andra personen inte orkar ta in hennes berättelse. Därför får hon ingen förståelse eller hjälp med att bearbeta rädslan och ilskan som ständigt lurar under ytan. Ombeni lever även dagligen med sitt dåliga samvete, där hon känner att hon snarare har fått ett sträff än ett pris för att hon överlevde.

Som vanligt berör Christina Wahldén ett aktuellt tema i sitt berättande och här är det konflikten i Kongo; ett krig som orsakat att mer än en tredjedel av alla kvinnor ute i byarna har utsatts för sexuella övergrepp och där våldsamheterna är så grova och utbredda att det inte går att med rättvisa uppskatta hur svårt de drabbade haft det. Ett krig där mer än fem miljoner människor har dött.

Berättelsen äom Ombeni är dock lite ojämn. Skildringarna går snabbt och för det mesta fungerar det. Läsaren får raskt följa med under ett vinterhalvår och det är väl okej eftersom man ändå får en tydlig känsla av tidsflödet. Mot slutet, när spänningen skruvas upp, avlöser viktiga händelser varandra i överljusfart till dess intet återstår - och det blir snopet. Det är synd på en sådan här viktig roman. Faktatexterna efter sista kapitlet visar på hur många människor som blivit drabbade av krigets fasor och det är lätt att siffrorna bara blir ettor och nollor. Då är skönlitteraturen ett fantastisk medel att ge statistiken ett ansikte, vilket Wahldén gör när statistiken i Ombenis gestalt kan berätta hur verkligheten ser ut.

måndag 4 oktober 2010

Och jag läste att det var omöjligt att leva lyckligt förutan dig - Mark Levengood

Mark Levengood serverar vackra beskrivningar värdiga Björn Ranelid när han i den här lilla samlingen av makalösa betraktelser. Eller, glöm det där med Ranelid och tänk kärv, pragmatisk finladssvensk i stället. Tänk på en kedjerökande morsa vid köksfläkten, som på frågan om man är adopterad bryskt svarar:
- Inte ännu.

Jag tror egentligen inte att Mark Levengood har träffat fler excentriker än gemene man, eller att han varit med om tokigare situationer. Han har bara en fantastisk förmåga att återberätta dem, samtidigt som han har ett alldeles eget och alldeles beundransvärt sätt att hantera dem.

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig börjar och slutar med berättelser om morfadern, som sjöng sången boken fått sin titel i från, och det är något att låta hjärtat smälta och dela med sig av. Där emellan blandas gapskratt med tårar. Det är hjärtskärande vackert med resonemanget om människans okränkbarhet under resan i Saigon:
"Hon är så otroligt söt. Och hon ska växa upp och bli en kvinna, och en dag en tant som säljer lackskrin som ingen vill köpa. Men både kvinnan och tanten är en inkarnation av denna lilla underbara varelse. Hon kommer alltid finnas där, bo i dem, med sin glittrande nyfikenhet och sin mjuka lilla hand. Och eftersom hon är barn, och okränkbar, så betyder det att alla henne ssenare inkarnationer också är okränkbara." (s. 86-87)

Hysteriskt roligt blir det när han som turist reser i Egypten och ska framhålla storheten i svensk historia och tala om vad vi i Sverige är stolta över:
"Jaa...", säger jag lite tveksamt, "we have a very old ship. Wasa-shippet." [...]
"Var det ett framgångsrikt skepp?"
"Nja... Det flöt bara 200 meter. Sen sjönk det."

Guiden undrar sedan om vi har någonting riktigt gammalt i Sverige och det enda Mark Levengood kommer på är Siewert Öholm.

Man vet lite grann vad man får när man läser Mark Levengood och tur är väl det. Om man känner behov av lite andlig spis, då är det livsbetraktelser av det här slaget som kan föda dig.

fredag 1 oktober 2010

En sannolik historia - Karin Alvtegen

Två människor, båda tilltufsade av livet, möts på ett hotell någonstans i Norrland (å vad jag avskyr tillämpningen av den geografiska benämningen). Helena driver hotellet på den ort hon i sin barndom tillbringade sina lov som sommarbarn, medan Anders ber om ett rum efter en misslyckad skattjakt. Det låter inte som inledningen till en rätt skön roman, men det är det.

Helena är bitter och som förälder är hon precis den typ hon lovat sig själv att inte bli: en frånvarande förälder som låter de egna problemen komma i vägen för relationen till sin dotter. Hennes man lämnade henne för att flytta tillbaka till Stockholm och hon är helt oförmögen att se sin egen del i de problem de hade i sitt äktenskap. Hon bevakar också sin dotters kommunikation med fadern, hela tiden orolig för att de ska ha en relation hon själv inte lyckas upprätta.

Anders har varit framgångsrik ekonomisk strateg och skapat sig stora rikedomar, ofta på andras bekostnad, men hans liv är tomt och saknar mening. I jakten på kickar som kan ge vardagen mening beger han sig ut i obygden för att skaffa en gitarr av sällan skådat slag. En bilolycka, som snarare är ett definitivt test från hans sida huruvida hans liv är värt någonting eller inte, får honom att helt omvärdera vad han vill göra med sitt liv. Han bestämmer sig för att inte säga nej till att pröva någonting nytt om tillfälle erbjuds. Så kommer det sig att han plötsligt tar anställning på Helenas hotell för att renovera det stall som eventuellt ska komma att användas som konferenslokal.

Karin Alvtegen skriver en historia som intresserar mig, även om det är originalet Verner jag mest av allt tilltalas av. Verner blir spegeln genom vilken karaktärerna tvingas bekänna färg och som utlöser fler händelser. Det är när denna vändning sker som jag får lite gåshud på armarna. Alvtegen får mig att känna igen hur en människa fungerar, trots att jag själv inte har erfarenheter att dela med karaktärerna. Ibland går det lite för fort och jag är olidligt nyfiken på vad som händer sedan. Problemet är att den fortsättning jag själv fantiserar ihop inte blir så sannolik att den matchar den här historien. Kanske kommer det en fortsättning? Öppningen och möjligheten finns.
Bild från Brombergs.

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...