Så har jag det nu - Meg Rosoff

Det är svårt att sätta ord på hur det är att läsa den här boken, men det är inte svårt att läsa Meg Rosoffs Så har jag det nu. Handlingen tar sin början i att den 15-åriga Daisy reser från sin styvmor och far i New York till en moster och kusiner som hon aldrig har träffat tidigare. Daisy kommer inte överens med styvmodern och har bland annat gjort uppror genom att inte äta. När hon träffar sina släktingar på andra sidan Atlanten börjar hon förstå att läget är ohållbart: ingen kommenterar det, men alla förstår.

I kusinskaran finns Osbert, Isac, Edmond och Piper och de kryper närmare än någon annan har gjort i Daisys korta liv. Piper klistrar sig fast vid henne som den storasyster hon aldrig haft medan Edmond föder känslor i henne som hon aldrig känt förut och verkligen inte borde känna för en kusin. När hennes moster Penn måste resa till Oslo måste alla barnen klara sig själva och ungdomarna får alla möjligheter att leva ett helt fritt liv.

Det bekommer dem inte särskilt mycket att bomber detonerar i London eller att det rapporteras på nyheterna att ett krig har brutit ut. Ute på landsbygden blir barnen inte berörda förrän elektriciteten försvinner och vattnet inte går att pumpa ur kranen. När myndighetspersoner börjar knacka på och läkaren så småningom besöker dem för att försöka få tag på medicin börjar de förstå att omvärlden har påverkats mer än de kan ana. Så kommer den dagen när kusinerna evakueras och hamnar på olika gårdar, men Daisy smider tidigt planer på att ta sig tillbaka till Edmond och med sig har hon den nioåriga Piper.

Det här är en berättelse om allt möjligt: om vuxenblivande, om att förstå krigets fasor, om att hitta sin plats i världen, om att överleva, om att aldrig kunna gå tillbaka till den du en gång var efter att ha sett döda, ruttna kroppar och om att kunna förlåta. Årets ALMA-pristagare är ingen lättviktare, men är klart läsvärd!