tisdag 31 maj 2016

Näcken - PAX del 6 - Larsson, Korsell & Jonsson

Det bästa, absolut mest spännande just nu, är att följa är hur grabbarna Viggos och Alriks förmågor börjar vakna till liv. Mer kan inte avslöjas om den saken. Biblioteket är hotat, så det märks att de magiska skyddsformlerna är försvagade. Estrids skolning i att använda sin stav går långsamt. Allt, precis allt, är en snyggt uppbyggt konfliktupptrappning och i och med att detta är den sjätte av tio böcker har vi alltså kommit mer än halvvägs. När det väl brakar loss lär det ju bli åka av och jag tänker så här: om det redan är så här spännande, hur ska vi då någonsin våga läsa resten?

Den sjätte boken i Pax-serien heter Näcken och det är alltså dags att presentera nästa mytologiska väsen som på något sätt är ute efter att ha ihjäl korpbröderna Alrik och Viggo. Sjön ligger frusen i Mariefred och är som gjord för långfärdsskridskor och isvaksbad. Som om eleverna inte redan är spända över att pröva på att ta sig upp ur en isvak blir det än värre när en av eleverna dras ner i djupet av någon som befinner sig under isen. Dessutom märker Alrik, som inte alls tycker om vatten och därför hellre står en bit bort, att isen krackelerar under deras fötter. Strax därefter försvinner han själv ner under isen och räddas i sista stund av Viggo.

Magnar, Estrid och Iris drar tillsammans med brorsorna att det måste vara Näcken som är utsänd av Svarthäxan och de börjar läsa på så att de vet vad de kan komma att vänta sig. Näcken trollbinder människorna med sin musik, har inga betänkligheter när det gäller att döda en människa men blir däremot försvagad av salt. Dessutom är Näcken rödhårig när hen rör sig på land som en vanlig människa, så när Jonas Bäckström dyker upp, med bred, fiskliknande mun och alldeles rödblond man vet pojkarna inte vad de ska tro. Det enda de vet är att han alltid finns i närheten när märkliga saker sker.

Samtidigt dyker Viggos och Alriks mamma upp och är så där glad och sprallig som hon kan vara på ett skönt sätt när hon är nykter och Viggo är överlycklig. Det är inte Alrik, för han är äldre och vet bättre än att lita på att mamma ska fortsätta vara sig själv. Inte blir det bättre av att deras mamma uppvaktas av den de misstänker är Näcken heller.

Sådant som är så självklart att en inte borde behöva påpeka det: bilderna, asså. Så snygga, skrämmande och stilistiska.


Bild lånad från förlaget

söndag 29 maj 2016

Den jag var - Meg Rosoff

Årets ALMA-pristagare heter Meg Rosoff och i motiveringen står bland annat att böckerna talar till både känsla och intellekt. Som jag håller med och som jag älskar en författare som tar sin unga läsare på allvar. Det gör Rosoff.

Jag uppfattar först inte att huvudpersonen, berättarjaget, heter Hilary, men han är i alla fall en han och när romanen inleds blir han avsläppt på gårdsplanen till internatskolan Sankt Oswalds. Läsaren förstår att han har avverkat några skolor och berättelserna om hur och varför han har blivit utkastad varierar något. Fadern förklarar bistert att han inte kommer att få många fler chanser och relationen mellan familjemedlemmarna är, om en vill försköna lite, i bästa fall frostig.

Berättaren är ute på en av skolans obligatoriska excersiser, långa löpträningar i saltmättad kustluft, när han plötsligt sätter sig ner nära en gisten stuga som sett sina bättre dagar. Det ser inte ut som om någon bor där, men så uppenbarar sig en tanig pojke som undrar vad han gör där och Hilary och Finn påbörjar en trevande vänskap som innebär att skolans regler måste brytas och alla träffar måste ske under största möjliga diskretion. Till saken hör att Finn inte existerar i några register och kan därför bo ensam trots att han bara är sexton år.

Konfliktupptrappningen är snygg och läsaren hålls på halster, så när stormen bryter ut blir vädret bara en spegling av att hemligheten hotas och avslöjandet närmar sig. Hilarys namn spelar en stor roll och berättarjaget, som redan från början talar om att han är ungefär ett sekel gammal, berättar sin historia om pojken han en gång var. Det är snyggt. Riktigt snyggt.

Bok och bild från förlaget.

Kraften - Siri Pettersen

Så var den äntligen här, den tredje och avslutande delen i trilogin om Korpringarna - Kraften. Hirka måste göra sitt livs svåraste resa, både geografiskt och i själva livet, när hon beträder den tredje världen in till de likfödda. Återigen finner hon att hon inte hör till, att hon fortfarande är annorlunda och återigen tar hon strid för de svaga och utsatta i samhället. Det är en inställning som inte är särskilt välfungerande hos de likfödda, men tanken gror inom henne att samla en egen armé för att förhindra att folken i de olika världarna utplånar varandra. Ett annat uppdrag är att återuppväcka kraften som så många saknar, men om den kommer i orätta händer kommer maktbalansen mellan olika folk att ändras och det ligger i mångas intresse att det inte sker. Samtidigt har hon också Rime i tankarna, han som har en korpnäbb i sin hals och som därmed är i Hirkas faders våld.

För att genomdriva sin plan måste hon börja med det svåraste, att skaffa sig kunskap och visa sig duglig, men också att förlåta personer som hon intensivt hatar. Kraften, denna mytiska tankningsstation, måste tillhöra alla eller ingen.

Det är oerhört välskrivet och jag älskar den unga hjältinnan! Hon är stark, kan fela, vill gott och vill framför allt mycket. Allt går inte hennes väg, men hon är klok och tjenare vad hon inte nöjer sig. Någon recensent skrev någon gång att det här är en klassiker i vardande och som jag hoppas att den spådomen kommer att slå in.

Bild lånad av förlaget.

fredag 27 maj 2016

Hustrun - Meg Wolitzer

På ett plan på väg till Finland sitter Joan tillsammans med sin make, den framgångsrike författaren Joe Castleman, som nu ska få ett fint pris för sitt författarskap. Det slår henne plötsligt att hon måste lämna honom och att hon ska säga det åt honom så snart de har landat. Maken märker att det är något som gnager henne, men ber henne vänta tills efter prisutdelningen, vilket hon också gör.

Sedan får läsaren följa Joan i återblickar, från den dagen hon träffar den redan gifte Joseph när han undervisar i litteratur vid Smiths, till deras flytt till mer bohemiska kvarter innan de tar plats i de stora salongerna i samband med att framgångarna kan skördas. Författarskapet är speciellt, det framgår tidigt och framför allt lever Joe för sina böcker. Han negligerar sina barn och håller Joan högt som hustru, dock inte som älskarinna. Att det finns kvinnor vid sidan om är hon väl medveten om och för det mesta går det bra, men ibland inte.

Namnen på karaktärerna, Joan och Joe, har naturligtvis en symbolisk innebörd, för efter ett fyrtioårigt äktenskap är de nästan sammanvuxna och han vill ha henne med sig överallt, vill att hon ska memorera saker och är närmast beroende av henne emellanåt.

Svärtan i den här boken, som i alla recensioner naturligtvis måste nämna kulturmannen, är den stora behållningen. Iakttagelserna av upphöjda män i grupp som gärna citerar sig själva är både roliga och bitande. Berättelsens upplösning är på sätt och vis överraskande och jag antar att det här är bra, men just nu känner jag mig ljum. Kanske är det ja-just-det-ja-jag-är-ju-lärare-och-det-är-maj, för jag läser, uppskattar och glömmer just nu, men klart läsvärd!

Bild lånad från förlaget.

måndag 23 maj 2016

Hustrun - A.S.A. Harrison

Det här blev en sådan där märklig läshistoria: vi bestämde i bokklubben att vi skulle läsa Hustrun av Meg Wolitzer så jag satta igång att söka efter den. Då snubblade jag över den här, Hustrun, fast av A.S.A. Harrison. Den lät också bra, så då läste jag den först.

Hustrun handlar om Jodi och Todd, vilka kommer till tals i vartannat kapitel och som berättar sina versioner av hur det är att leva i ett mångårigt förhållande tillsammans med den andre. Todd behöver bekräftelse och Jodi låter honom få det från andra kvinnor, underförstått att det sköts snyggt. De har det ändå riktigt trevligt tillsammans och är måna om middagar, promenader och att berätta för varandra om hur dagen har varit. Den regelrätta passionen som tydligt fanns där i början av förhållandet har mattats av och en brännande punkt är bland annat att Todd har friat flera gånger under deras första tid tillsammans, men Jodi svarade aldrig ja.

När äktenskapet börjar knaka går det upp för Jodi att hon inte har någonting kvar om Todd bestämmer sig för att lämna henne, just eftersom de aldrig gifte sig. Hon har aldrig varit rädd för att han verkligen ska lämna henne, men när den mycket unga Natasha plötsligt finns med i bilden och är redo att ge Todd allt han behöver, måste Jodi skrida till handling och det finns egentligen ingen gräns som hon inte är redo att korsa.

Hustrun är en riktigt intressant berättelse, men jag läste en sådan träffande beskrivning av den som löd ungefär så här: "jag kunde knappt lägga den ifrån mig, men skulle samtidigt aldrig rekommendera den åt mina vänner". Lite så är det, men jag rekommenderar den ändå. Det är någonting med psykologin och funktionerna i människans hjärna som lockar mig i den här boken.

Förlåtelsen - Hanne Vibeke Holst

Danskättade Helena är chef för Berlinoperan och står dessutom i fokus för ett prestigefullt pris för demokratiska insatser. Vid uppförandet av en av Mozarts storverk avslutades tillställningen med att visa religiösa figurers huvuden uppsatta på pålar. Det är ingen som höjer rösterna för att Neptunus, Jesus och Buddha finns uppsatta, men profeten Mohammeds halshuggna lekamen rör upp känslor och debatten är hård. Helena driver den svåra frågan med yttrandefrihetens nödvändighet, men samtidigt med fokus på svårigheten: bara för att någon har rätt att uttrycka en åsikt finns det ingen nödvändighet att säga allting.

När Helenas dotter Sofie anländer för att närvara vid ceremonin har hon sin pojkvän med sig, Khaled, och det står snart klart att han är muslim och vägrar dessutom släppa den ryggsäck han hela tiden går omkring och bär på. Helena får kämpa mot sina egna fördomar, för det är precis det hon vet att hon har när hon genast gör associerar en muslim med en ryggsäck som verkar värdefull.

Ceremonin förlöper utan konflikter, men debatten får bränsle av att frågan om yttrandefriheten väcks igen, mycket på grund av det terrorhot som har riktats mot staden Berlin. Dessutom äger prisutdelningen rum den 11 september, 2011, alltså tio år efter attacken mot World Trade Center. När Helena åker från sitt kontor tillsammans med Sofie och Khaled kommer han på att han har glömt sin ryggsäck på hennes kontor och ber att de ska åka tillbaka och hämta den. Väl tillbaka öppnar Khaled sin ryggsäck och tar Helena som gisslan.

Här byter romanen karaktär och läsaren får följa Helenas farföräldrar, prästparet i Danmark, som under brinnande världskrig räddar judar och andra utsatta undan nazisternas hårdföra politik. Små minnesfragment läggs fram som ett pussel och en släkthistoria växer fram. Så småningom ska livstrådarna vävas ihop och det blir tydligt att barnen i världen är dömda att upprepa både sina föräldrars misstag och framgångar. Lite grann blir det som två böcker i en, men jag gillar det. Det är underhållande, spännande och gripande med driv i berättandet - samtidigt som jag tycker att det blir lite kort. Jag vill veta mer om familjerna och få Helenas historia mer utbroderad - för i nuläget är det som om det är till sjuttiofem procent klart i båda historierna. Förlåtelsen är dock, som tema, ständigt aktuell.

Framför allt är det överraskande och det är alltid ett intressant berättargrepp, till och med modigt skulle jag säga. Klart läsvärd!

fredag 13 maj 2016

Konsten att ha sjukt låga förväntningar - Åsa Asptjärn

Alltså, bara titeln på den här boken... Hela härligheten är faktiskt samman- och innefattad i titeln på boken, med den skillnaden att läsaren kan ha sjukt höga förväntningar och ändå bli grundligt tillfredsställd.

Möt Emmanuel Kent Sjögren; killen, vilsenheten, de sjuka situationerna han hamnar i. Han är ohjälpligt ihopparad med Tore som med gummistövlar, rött hår (för side-kicks har ofta rött hår) och en ohjälpligt världsfrånvänd livssyn. Och ja, Emmanuel Kant är en skön parallell till Immanuel Kant - då har vi avhandlat det.

Att vara femton år och aldrig kysst någon, att ha en lesbisk syster som är ihop med en överjordiskt vacker tjej och att bli galet intresserad av den nya tjejen i klassen är i Emmanuels fall dömt att leda till evig plåga och förödmjukelse. När Tore inte kommer till skolan en dag blir Emmanuel lättad, för då får han sin chans att bli sin egen, den där personen som inte är den andra hälften av någonting apart och världen öppnar sig. Tjejen han är intresserad av följer med hem och som den tonåring han är har han ingen aaaaaning om vad som egentligen pågår.

Det går inte att på ett rättvisande sätt återge handlingen i den här boken eller att på annat sätt förmedla känslan de hysteriskt roliga resonemang Emmanuel för men några nyckelord är: tyskundervisning, kyss på fyllan, dödsfall, kondomer på fönsterblecket, att outa sin syster, att ha på sig tidigare nämnda systers lesbiskt kontroversiella t-shirt på skolan och att bli sams med sin femtonåriga själsfrände - då börjar vi närma oss.

Uppföljaren till den här boken, Manifest för hopplösa, blev vald till Piteå läser och jag applåderar beslutet, för alla borde läsa sådana här bra böcker.

Bild lånad av förlaget.

torsdag 5 maj 2016

Stora små lögner - Liane Moriarty

Ibland tänker jag efter att ha läst någonting riktigt bra, att det kommer att dröja innan jag får läsa någonting lika bra igen. Det här är en sådan gång. Du vet det där ögonblicket när en pusselbit presenteras och håret ställer sig upp på armarna - det händer för mig i den här boken. Jag såg det inte komma och det är inte ofta jag upplever den känslan nu för tiden.

Första delen av boken: en massa olika människor kommer till tals, som om de sitter i förhör. Det är tydligt att ett brott har begåtts. Någon kan vara död. En föräldrakväll på en liten skola, där alla känner alla (ibland nog så väl), verkar ha urartat och det är svårt att förstå vilka konflikter som kan ha släppt loss en sådan vrede.

Sedan presenteras de, huvudpersonerna, och jag faller för dem allihop, ögonblickligen och utan möjlighet att värja mig: Madeleine - hon som pratar lite för mycket och som blir så provocerad av att andra föräldrar verkar vilja upprätta namnlistor så snart en konflikt lösgör sig ur skuggorna. Celeste - den överjordiskt vackra kvinnan som blir påmind om sin skönhet så ofta att hon försöker intala sig att hon nog borde känna sig tacksam. Jane - den unga kvinnan som alltid tuggar tuggummi och med en son som är lika gammal som Madeleines dotter och Celestes tvillingar.

De här tre kvinnorna är så fantastiskt gestaltade att hälften vore nog. Jag stör ihjäl mig på Madeleine eftersom hon är så där lite gåpåig, men älskar henne i nästa stund eftersom hon engagerar sig så helhjärtat i den unga Jane som i sin tur behöver all hjälp hon kan få. Madeleines dotter från ett tidigare äktenskap tyr sig mer och mer till den far som övergav Madeleine strax efter födseln, vilket är ett dråpslag för hennes självkänsla. När hon hatar sin exman så gör jag också det, för livet är hårt och orättvist och sedan dör man.

När Celeste berättar om sina hemligheter hinner jag i ena stunden sucka, för hallå! En misshandlad kvinna som väljer att stanna kvar hos sin lynnige man... Gäsp. Men nej! Jag har aldrig läst om en mer fascinerande karaktär som ömsom slår tillbaka och skäms och som ömsom älskar och föraktar.

Sedan är det Jane. Alla förstår att hon döljer någonting och hon är så ovan vid att ha vänner som uppriktigt bryr sig om henne att det gör ont. När sonen Ziggy blir anklagad för att ha tagit stryptag om en liten flickas hals börjar hon titta snett på sin son och undra över hur mycket av hans far som finns i honom.

Huvuddelen av den här berättelsen utspelar sig på en liten ort där de flesta konflikter bara är banala och alldeles, alldeles vanliga, så det är svårt att se vad det kan vara som har gjort att en festkväll för en hop föräldrar har resulterat i att någon bragts om livet. Jag hinner tänka att det är Madeleine, nej, Celeste, nej Jane, eller den där Renata. Kanske Tom? De tre kvinnorna står i centrum och där emellan presenteras - oftast hysteriskt roliga - vittnesmål om hur olika personer har tolkat händelser och scener på olika sätt. Sedan kommer det där ögonblicket när en pusselbit presenteras och håret ställer sig upp på armarna - för jag såg det inte komma.

Alltså - skitbra bok, absolut lika fängslande som Öppnas i händelse av min död, men i övrigt ännu bättre.

Bok och bild från förlaget.


Ragga som du shoppar - Lin Jansson

Rent generellt kanske du inte borde följa råd som någon ger dig på fyllan, men när det gäller det här, att ragga som du shoppar , är jag b...