måndag 30 november 2015

Jellicoe Road - Melina Marchetta

Alltså, shit vad bra! Någon (eller var det några?) i min bokklubb berättade om den här boken för flera år sedan och jag lånade den då. Läsningen påbörjades, men jag förstod inte varför jag skulle fortsätta. Nu när jag har läst den förstår jag inte hur mina bokklubbskamrater kunde prata om den i så samlade ordalag. Jag är helt uppfylld av Jellicoe Road och var tvungen att ge den fem stjärnor på Goodreads, eftersom en fyra kändes som för snålt.

Jellicoe Road ställer krav på sin läsare och jag rekommenderar läsning i längre sjok för att ge berättelsen en chans att profilera sig. Berättelsen börjar med att berätta om vad en man kallad Eremiten viskade till en liten flicka innan han sköt sig själv, mitt framför henne. En annan scen berättar om en ung man som kommer cyklande precis efter att en trafikolycka har inträffat och dessa delar är skrivna i kursiv stil. Sedan presenteras Taylor, som sju år gammal lämnades i Jellicoe på en 7-Elevenbutik av sin mamma innan hon försvann. Först kan det verka förvirrande, precis som när du lägger ut alla enskilda pusselbitar innan du börjar få ihop en enhet, men alla berättelser kommer att sammanstråla i slutet.

Taylor tas omhand av Hanna, en kvinna som bor i ett hus i anslutning till skolan och som Taylor tror är anställd där. När Hanna också försvinner får Taylor veta att Hanna själv har gått på skolan och sedan blivit kvar, men att hon inte har någon anställning där. Hanna har hunnit visa Taylor ett manuskript som hon skriver och läsaren förstår snart att berättelserna om ungdomarna, som är skrivna i kursiv stil, är just detta manus. Ju mer Taylor läser, desto mer förstår hon att hennes liv på något sätt är förbundet med Hannas, men hon vet inte hur.

Taylor är sjutton år och väljs till ledare för sitt elevhem. De andra elevhemmen har sina ledare och alla ligger i krig med jellisarna och kadetterna. Jellisarna är Jellicoeungdomar och kadetterna är militärskolan som varje år genomför övningar utanför staden. De tre grupperna ligger i strid med varandra och det gäller att inmuta områden, ta fångar och kräva lösensummor. Ungdomarna gör uppriktiga försök att hålla liv i äventyret, men striderna blir lite avslagna och de blir motvilligt vänner istället.

Ledare för kadetterna är Grigg, en kille som Taylor tre år tidigare träffade när hon rymde från skolan för att försöka finna sin mamma. De träffas på en järnvägsstation och börjar prata med varandra och planerar till och med att slå följe, när Grigg tar beslutet att ringa till skolan och Taylor blir hämtad. När de nu ses igen finns det en närmast elektrisk spänning mellan dem och det mest rörande med den här romanen är hur Taylor och Griggs inte kan låta bli att lita på varandra trots att de farit illa av livet båda två. Jellicoe Road berättar finstämt om olika sorters kärlek och låter personerna växa fram ur olika perspektiv. Den här boken ska jag läsa igen om något år. Så bra är den och så mycket mer kommer den att ha att ge när jag som läsare redan från början vet vem det är som kommer cyklande eller vem som klättrar i ett träd eller vem som har burit vem på sina axlar.

Ps: Harper Lees Dödssynden, eller To Kill a Mockingbird, spelar en ganska stor roll. Just sayin', eftersom jag precis läst den också. Livet i stereo. Som vanligt.

söndag 22 november 2015

Dödssynden/To Kill a Mockingbird - Harper Lee

To Kill a Mockingbird, Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket om den, läst mycket om den och förstått referenserna till den i annan litteratur - men alltså inte faktiskt läst den. Förrän nu. Jag har försökt dra ut på njutningen, men upplevelsen är över alldeles för snart, eftersom det är hart när omöjligt att lägga boken ifrån sig när den väl har lagts i händerna.

Nioåriga Scout beskriver sin verklighet ur barnets perspektiv: att det är varmt, skolan är tråkig, att det är skillnad mellan folk beroende på vilken familj du kommer från, att hennes storebror anser sig vara förmer än henne samtidigt som han växer upp och blir mer lik deras far. Det är inget konstigt med att svarta och vita behandlas olika, men Calpurnia, hemmets hushållerska, har lika stor rätt att tillrättavisa henne som vilken annan vuxen som helst. Året är 1935 och depressionen har satt sina spår i samhället. Fattigdomen är utbredd, men även om de flesta har lika lite att leva på finns det tydliga skillnader på ansedda familjer och slödder.

Atticus Finch, ett namn som blivit lika klassiskt som romanens titel, är försvarsadvokat till yrket, men gör sig inga egentliga pengar på det. Han drivs av ett starkt rättspatos och uppfostrar sina barn främst genom att vara en så god förebild som möjligt för dem. Han vet hur rättsväsendet fungerar och hur han önskar att det borde fungera. När han blir utsedd att försvara Tom Robinson, en mörkhyad man som anklagas för att ha våldtagit den vita Mayella Ewell, förstår Atticus att slaget redan är förlorat. Om en svart man anklagas av en vit person blir domen alltid fällande. Ändå blir han inte bitter, utan menar att det kan förändras - bara inte under hans levnad. Det vill han skicka med sina barn in i vuxenlivet, att samhället kan förändras. Det nämns flera gånger i boken, att när någonting orättvist sker är det bara barnen som gråter. De vuxna har slutat upp med att gråta och accepterar, så barnets sinne för rätt och fel blir på sätt och vis ett eftersträvansvärt ideal.

Det finns en värme och en närhet mellan barnen och deras far, även om Atticus också är oåtkomlig många gånger. Det är fascinerande att läsa om hur han talar till sina barn och hur de ofta funderar över hur de ska lägga fram sina frågor inför honom. Han svarar rakt och alltid ärligt på allt de frågar, till och med när Scout vill veta vad våldtäkt är. Hon blir inte särskilt upprörd när hon får reda på svaret, vilket visar vad barnet kan ta in samtidigt som det antyds att hon kommer att bli medveten om den fulla innebörden när hon blir äldre.

Granne med familjen Finch är Boo Radley, en mystisk man som inte har lämnat sitt hus på 25 år. Barnen målar upp historier som blir närmast mytiska och Scout önskar inget hellre än att få se honom. Utan att träffas byggs det upp en relation mellan Boo och barnen, vilken ska visa sig vara viktig längre fram i berättelsen. Då ställs också Atticus patos mot logosargument och det är då romanens storhet blir uppenbar. Mer går inte att säga om den saken utan att avslöja alltför mycket.

Rasfrågan, likheten inför lagen - eller snarare olikheten, könsroller och uppväxtvillkor är några av de teman som presenteras. Eftersom berättaren är nio år gammal sitter läsaren och vet mer om vad som pågår och hur olika människors reaktioner faktiskt kan tolkas, vilket är en sorts dramatisk ironi. Scout är inte rädd, men det är jag som läsare. Hon ser inte hoten, men det gör jag. Hon förstår inte varför mannen på parkbänken gör sig dummare än vad han faktiskt är, men för mig är det uppenbart. Dessutom sitter jag 2015 och känner till hur samhället utvecklades efter depressionen och Andra Världskriget och jag vet hur medborgarrättsrörelsen växte fram. För Scout finns bara här och nu, ett stilla liv i den amerikanska södern. Ändå säger hon i slutet att hon känner sig gammal, som om det inte finns någonting kvar att lära sig, förutom algebra. Den reflektionen får mitt hjärta att fladdra till. Romanen är så tät, så innehållsrik, att jag måste läsa sakta för att inte missa ett ord.

Dödssynden då? To Kill a Mockingbird. Härmtrasten är en liten oansenlig fågel som inte gör någon förnär och det anses vara en dödssynd att göra den illa, eftersom den inte har gjort något ont. När Atticus frågar om Scout kan förstå vad han ber henne om i slutet står det: "Atticus såg ut som om han behövde uppmuntran. Jag sprang fram till honom och kramade honom och kysste honom så mycket jag orkade /.../ "Jo, det skulle vara ungefär som att skjuta en härmtrast, inte sant?"

Det här är en fantastisk bok. Läs den.

fredag 20 november 2015

Det är inte jag, det är du - Mhairi McFarlane

Det här var ju mycket roligare! Om jag var lite så där halvljum efter You Had Me At Hello, så uppgraderas den trean här till en fyra. Tonen sitter säkrare, humorn går genom texten och det rödhåriga yrvädret till huvudperson är lätt att fastna för.

Formeln för McFarlanes berättande känns igen från tidigare: kvinna (Delia) bryter upp från tioårigt förhållande, har tokrolig väninna (Emma) som fixar ny bostad åt henne (faktiskt exakt samma som förra) och snart möter hon en man (Adam) som är allt det som tioårigaförhållandetmannen inte är (och inte bara på ett bra sätt, vilket gör att han inte blir tråkig).

Delia får ett arbete som i sitt snällaste omnämnande kan kallas etiskt tveksamt: att agera PR-ombud för klienter som har allt annat än rent mjöl i påsen. Hennes chef är grottmänniskornas outvecklade kusin, som med sexism och lite för närgångna kommentarer gör Delia illa till mods. Hon har lämnat Paul, eftersom han i sin tur har varit för närgången med en kvinna som inte är Dela och hon möter snart Adam, som irriterar skiten ur henne. Adam verkar först vara en riktig skitstövel och det blir inte bättre av att han utpressar Delia och sedan hotar att göra livet svårt för henne i övrigt, men naturligtvis ändras snart detta. Det är faktiskt riktigt skickligt gjort av McFarlane, hur Delia inte kan värja sig mot hans humor och kommentarer och Delia själv blir ohejdbart rolig i hans närhet. Snart sitter jag och skrattar högt åt alla kvicka kommentarer. Vändningen sker nästan omärkbart, vilket jag gillar.

Det är lite Marian Keyes de luxe över Det är inte jag, det är du. Brittiskt, roligt, väl berättat och med en garanti om att du kommer att må riktigt, riktigt bra när du har läst ut boken. Det är inte illa pinkat för en läsupplevelse mitt i november.

måndag 16 november 2015

Paradisbaden - Akli Tadjer

Adéle är trettio år, singel och äger en begravningsbyrå. Dessa tre ingredienser gör henne till vännernas stora räddningsprojekt och alla runt omkring verkar ingå i någon sorts självklar tvåsamhet.

Som begravningsentreprenör träffar hon människor i olika stadier av sorg och chock, men alla resonemang måste till slut landa i vad en begravning får kosta. En av mänsklighetens stora livsfråga, döden, blir en materiell fråga, oavsett om det är en livslång partner, en inte så kär farbror eller till och med en katt som har dött. På begravningsbyrån arbetar också mer eller mindre egensinniga karaktärer, som både hjälper och stjälper ruljansen.

Fritiden ägnas mest åt vänner, även om Adéle också är medlem på ett antal datingsiter. Hon har dock blivit bränd mer än en gång, eftersom profilerna på nätet inte håller måttet när mötet sker öga mot öga. Hon är själv en besvikelse för många som får syn på henne för första gången.

En som inte får syn på henne är Léo. De möts på hennes trettioårsfest och för henne är det kärlek vid första ögonkastet. Han, däremot, är blind och ser henne mest med sina händer. Han masserar hennes fötter, som hon kvällen igenom har plågat med vackra, men nya skor. När han berättar att han arbetar vid ett massageinstitut som heter Paradisbaden blir det en inbjudan för dem att fortsätta träffas. Han blir hennes allt, medan hon är osäker på vad hon är för Léo. Hennes vänner varnar henne och menar att hon kommer att bli en ledarhund, men detta kan Adéle inte förstå. Hon älskar ju honom. Samtidigt bär Léo på en stor sorg: han har sett världen när han reste runt som trapetsartist tillsammans med en cirkus. Där fanns också sälskötaren Clara som han var våldsamt förälskad i, men som lämnade honom när det stod klart att han inte skulle återfå sin syn.

Så återstår då detta: ska de kunna överkomma problemen, historien och sina tillkortakommanden? Jag har en skön känsla under hela läsningen, men hade högre förväntningar på hur berättelsen skulle knytas ihop. Kanske är det för franskt för mig, det där minimalistiska, men det är hela grejen. Léos blindhet, både den bokstavliga och den symboliska, och Adéles resa mot att omfamna livet mer än vad hennes yrke tillåter, får aldrig riktigt blomma ut. Annars är det här en god trea av fem möjliga.

söndag 15 november 2015

Gasten, PAX del 5 - Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson

Bästa betyget: grabben här hemma kan inte vänta till kvällens högläsning, utan rycker boken ur mina händer för att gå iväg och läsa på egen hand. Sedan syns han inte till förrän - rätt nöjd och lagom skrämd - återkommer för att meddela att "Den var bra. När kommer nästa?"

Del 5 i Pax-serien heter Gasten och läsaren tas med till Mariefred i luciatider. Alrik och Viggo utsätts för Träslöjds-Thomas orättvisa behandling, vilket bl.a. resulterar i att de blir utnämnda till stjärngossar i luciatåget. Allt Alrik gjorde var att klia sig i huvudet, men Thomas tolkade det som en handuppräckning. Träslöjds-Thomas är dock brödernas minsta problem, för det går gastar lösa i Mariefred. Förra gången de härjade, i mitten av 30-talet, rövade de bort sju barn som dog i en stuga i skogen. Nu har någon, eller något, släppt lös dem igen och det är upp till Viggo, Alrik, Estrid, Magnar och Iris måste samarbeta.

Iris låtsas inte bry sig om sina räddare, men Magnar når fram till henne så att hon stannar kvar hos dem en tid. Hon vill få tillträde till biblioteket och Estrid behöver träna upp sina häxegenskaper. Iris säger att ett par försvunna barn inte rör henne i ryggen, men hennes hårda yta krackelerar ju längre tid hon tillbringar med de andra och de börjar motvilligt tycka om varandra.

Som vanligt är det driv i berättandet, fart och fläkt med fantastiska illustrationer. Oavsett om du är sju, elva eller trettiosju läser du, skräms och skrattar åt det här.

torsdag 12 november 2015

Fortfarande Alice - Lisa Genova

Om en person förändras genom en sjukdom och blir till en helt annan, är hon fortfarande sig själv då? Om Alice - som under hela sin levnad har bländat andra med sitt intellekt, varit en populär föreläsare vid Harvard, har skrivit böcker om lingvistik och som med stringens kunnat använda språket - långsamt tappar bit för bit av den hon är, upphör hon då att vara en person eller är hon fortfarande Alice?

Fortfarande Alice är en brutal skildring av hur alzheimers demens, förkortat AD, smyger sig på Alice. Till att börja med är det bara något ord Alice vill säga men som hon inte riktigt hittar, en sådan där situation som vem som helst kan råka ut för. En fråga som upprepas så att dottern fräser att "du lyssnar ju aldrig", vilket också skulle kunna hända vem som helst. Hela romanen inleds med att maken John letar sina glasögon, redan försenad till jobbet, och Alice är den som hittar dem. Det är en lysande inledning, eftersom läsaren förstår och känner igen sig i det lite tanklösa letandet och den där känslan av "vad var det nu jag skulle göra". Men för Alice kommer känslan krypande att någonting är fel. Hon som alltid har varit så vältalig har återigen svårt att hitta orden och tar till och med det förhatliga ordet "grej" allt oftare för att ha flyt i sina resonemang.

Alice träffar en läkare, eftersom hon tror att klimakteriet kan vara orsak till förvirringen och känslan av att någonting har förändrats. Hon är bara femtio år gammal och tanken att det skulle kunna röra sig om alzheimers har aldrig ens föresvävat henne, så när hon får diagnosen sitter både hon och maken John handfallna. De går igenom alla faser: chock, sorg, förnekelse, handlingskraft... John, som också är forskare, gör det säkert många i samma situation skulle göra: han läser på, ställer frågor, ifrågasätter, men situationen är ett faktum och Alice börjar behandlas.

Berättelsen är riktigt finkänsligt upplagd. Jag som läsare känner med Alice när hon frågar om samma fråga igen. Jag kan känna hennes skam och det blir så påtagligt eftersom jag läser Alices fråga och lite längre ner på sidan läser jag samma fråga igen. Jag hinner tänka "Men har jag inte redan läst det här", tills jag inser att det är ju det som är poängen. Alice kan också komma på sig själv med att tänka att hon ju redan har frågat det.

Försämringen sker gradvis och Alice har ett par kontrollfrågor som hon ställer till sig själv och som hon har skrivit ner. Om hon har svårt att svara på någon av frågorna ska hon öppna ett brev som hon har skrivit, vilket hon gjorde medan tankarna fortfarande kvar klara, och sedan följa instruktionerna. En av frågorna handlar om ett av barnen och till en början tycker hon att det är befängt. Som om hon inte skulle komma ihåg sina egna barn!

Sedan kommer den dagen när hon lyssnar till ett samtal som några personer i hennes sällskap har. Alice förstår att en av kvinnorna är en nybliven mamma och att den andra kvinnan är någon sorts skådespelerska. De pratar med en man som ser trött ut. Hon har svårt att hänga med i samtalet och inte förrän hon hör ett av namnen förstår hon att mannen är hennes man och att kvinnorna är hennes döttrar. Det är en oerhört stark skildring, när jag som läsare förstår mer än vad Alice gör, och känslan av ovärdighet måste vara den bittraste av dem alla för en utsatt person. Alice går igenom kontrollfrågorna och inser att hon inte vet vad de handlar om. Då läser hon brevet från sig själv och förstår att hennes tidigare jag, den klartänkta, har förberett en lösning på problemet: hon ska gå till nattduksbordet, ta sömntabletterna - hela burken - tillsammans med ett glas vatten och sedan lägga sig att sova. Den förvirrade Alice måste då ta ställning till hur hon ska göra. Kan hon ens lita på att det hon tänker är på riktigt?

Relationerna i familjen blir lidande och det är mycket intressant att följa hur de reagerar, eftersom de är så olika. John blir mest otålig och är rädd att hans arbete ska bli lidande av Alices försämrade tillstånd. Sonen får reda på att han inte har anlagen för att få tidig AD medan äldsta dottern Anna får samma diagnos som sin mor. Anna och hennes man försöker bli med barn och då väcks också tanken om deras barn kommer att bli drabbade.

Yngsta dottern Lydia är den som Alice har stångats mest med av barnen. Hon har gått sin egen väg och valt bort den akademiska banan till förmån för den kreativa. Hon vill bli skådespelerska, vilket Alice tycker är att kasta bort sin talang. Under sjukdomsförloppets gång kommer de dock närmare varandra och Lydia visar mer engagemang och större tålamod än de andra. Hon närmar sig och förstår Alices behov och kan till och med greppa att trots att Alice har svårt att följa med i en handling, så kan hon förstå uttrycken i en annan människas väsen. Detta är mycket vackert beskrivet.

Fortfarande Alice var överraskande och mycket läsvärd. Den påminner mig om Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist, då den inte bara visar hur en person med en nedbrytande sjukdom förändras, utan även hur omvärlden börjar behandla den drabbade. Den följden är minst lika grym som sjukdomen i sig.

Bild lånad från förlaget.

tisdag 10 november 2015

You had me at hello - Mhariri McFarlane

"You had me at hello." En filmreplik som kommit att bli lika klassisk som "Nobody puts Baby in a corner" och som är ungefär lika laddad med gråt, kärlek och rosa fluff. Jag har blivit tipsad om den här boken av två - av varandra - oberoende läskrafter i min närhet och eftersom jag är tämligen nyfrälst i Storytel blev det en nedladdning att prioritera. Och resultatet.

Nja. Det är inte rosa fluff (tack och lov) utan ganska engelskt krasst, halvvulgärt (språk) och pojke-möter-flicka-och-de-går-om-varandra-ända-tills-de-är-tretti-men-har-goda-chanser-att-lyckas-innan-barnafödandedagarna-är-över. Ja, det är roligt, men nej, det är inte originellt. Jag har nyss läst en mindre upphausad bok på samma tema som faktiskt var mycket bättre. Den är tydligen inte tillräckligt minnesvärd för att jag ska komma ihåg titeln, men det är väl också den här genrens förbannelse? Det är ganska likriktat, trots att det är påhittigt och nytänkande.

Jag tänker så här: en skilsmässa är inget hinder för kärlek längre. Tidigare var det lite kört. Tåget hade gått och äktenskapet var det sista som blev utlovat innan sista sidan vändes. Idag är många gifta många gånger, så det speciella med att lova varandra evig kärlek i nöd och lust har vattnats ur (kanske inte bara i litteraturen) och inte mig emot. Samtidigt undrar jag: varför ska äktenskapet vara något att sträva efter överhuvudtaget? Ska det vara det lyckliga slutet på historien? Fortfarande? 2015?

Här träffar vi i alla fall Rachel, jag-berättaren, som bryter upp ett trettonårigt förhållande - mitt uppe i planeringen av självaste bröllopet - när hon inser att Rhys inte är mannen hon vill leva med. Några sidor senare har hon flyttat ut, hyr lägenhet i andra hand och har en massa härliga vänner med lagom svart galghumor som kan stötta och trösta henne med varierade resultat. I samma veva når budet henne att ungdomsvännen Ben har flyttat till stan, lyckligt (?) gift med en finlemmad skönhet, och snart "råkar" Rachel stöta på honom på biblioteket. Samtidigt ges läsaren tillbakablickar från studietiden när Rachel och Ben hamnar i olika situationer som för dem närmare varandra.

Slutligen kommer det förflutna ikapp och det blir som det alltid blir: konflikter och försoning, inte utan ett litet sug i magen av både snyft och lycka. Steget är inte långt från Bridget Jones och hennes fellow tokroliga hjältinnor och det är naturligtvis en komplimang. Men jag STÖR IHJÄL MIG PÅ att återigen möta en kvinna som biter sig i läppen medan hon, med förtvivlat dålig självkänsla, tänker att "Å, han som är så snygg och kan få vem som helst, varför skulle han välja mig." Nog! Annars är det bra. Mycket bra, men jag måste reservera mig. Förlåt, Anna och Carolina, men det bara är så.

söndag 8 november 2015

De underkända - Rosenfeldt och Hjort

Det är orättvist att säga att språket är de här böckernas största förtjänst, men så här välskrivna, språkligt sprudlande spänningsromaner går det inte tretton på dussinet av. 

Det är dock inte bara språket som ska hyllas i den här boken. I De underkända är intrigen är väl uppbyggd, spänningen rafflande och samtidsiakttagelserna aktuella: nyhetsrapporteringen som jagar klick hellre än att förmedla god journalistik, bildningsförakt - eller ännu hellre, oförståelsen att plugga in något som ändå är googlebart - samt vilka personer som får medialt utrymme att bli förebilder i samhället. 

Samtidigt får läsaren följa karaktärerna i Riksmordsgruppen och privatlivet som följer med in i utredningen där jakten på Dokusåpanördaren är i full gång. Sebastian är en ärkegris som vanligt, men inte bara. Sårbarheten och det trasiga i honom tilltalar och det är inte alls svårt att förstå att kvinnorna faller för honom, precis som han vet att de kommer att göra. Hans beräknande sida används både mot det täcka könet och inom professionen, men han börjar - på allvar - att ha stora problem med att vara professionell. Dottern Vanja håller stenhård distans till honom, men upptäcker att hon på många och ovälkomna vis är pappas flicka. Ursula börjar vara redo att släppa in Torkel, medan han själv är redo att gå vidare - och aldrig mötas de två. Mest intressant är Billy, för wohaa, vilka problem som tornar upp sig i horisonten för den killen. Som läsare sitter man och hoppas på att karaktärernas goda sidor ska vinna över de mörkare, men det är en ganska fåfäng förhoppning. Snyggt uppbyggt är det i alla fall och som jag ser fram mot fortsättningen.

fredag 6 november 2015

Guilty pleasures...

Jag har läst en bok av Nora Roberts, på tal om guilty pleasures. Jag säger inget mer. Jag måste sluta. Det är inte bra. Det är förutsägbart. Jag vet inte varför jag läste den. Det tog bara en och en halv timme. Jag skyller på att jag övar upp min läshastighet. Jag skriver bara huvudsatser, förutom i den inledande meningen och i den här, så låt det vara en varning. Du skriver som det du läser. Huvudsatser, enbart med betydelsebärande innehåll. Slut på meddelande.

torsdag 5 november 2015

Röta - Siri Pettersen

Läsning som gör att man börjar döpa om personer och företeelser omkring sig förtjänar att omnämnas, eller hur? När jag hämtade sjuåringen på skolan kom jag på mig själv med att tänka på fritidspedagogen som en tänkbar Pärmbärare och om min egen sjukliga lekamen att den saknar Kraften. Well done, Siri Pettersen.

Del 2 i bokserien Korpringarna, Röta, fortsätter i samma höga tempo som föregångaren, men allt annat är annorlunda. Odinsbarn avslutades med att Hirka steg genom korpringarna för att färdas tillbaka till den plats hon kom från - vår värld, som vi känner den idag. I Hirkas ögon är det en ruttnande värld. Den luktar illa, allt det naturliga har försvunnit och ersatts av plastsammansättningar och stressiga storstadskomplex. Maten är konstgjord och sjukhusen luktar inte rent, utan kemiskt. Ganska träffande, eller hur?

Med sig som följeslagare har hon korpen, men han mår inte bra. Hon har hittat en tillfällig fristad i en kyrka som verkar under fader Brodys ömma omsorg. Han ser på Hirka som en papperslös, en illegal invandrare som inte kan språket, som inte vågar tala om varifrån hon kommer och som accepterar att hon behöver tid för att anpassa sig till sin nya miljö. Hirka förstår inte vad hon ska göra. Ska hon bara ligga där, få dagarna att gå, utan att det finns något mål eller någon mening med hennes existens? De svaren kommer brutalt till henne när hon blir överfallen av en man som hotar henne med en tingest av vinklad metall. Hon vet inte vad en pistol är, men lär sig snart att våldsamheterna i samhället ser ungefär likadana ut, oavsett vilken värld du befinner dig i.

Hirka gör sig nya bekantskaper och får reda på vem hennes far är, men familjebanden är mer komplicerade än så. Kvar i Ymslandet finns Rime kvar och tvingas kämpa mot maktspel och intriger som den nye Korpbäraren. När han får reda på att det finns ett sätt för honom att kommunicera med den andra världen, den där Hirka befinner sig, måste han fatta ett beslut. Hur långt är han villig att gå för att få kontakt med henne? Kan ett sådant pris bli för högt?

Det här är fortfarande bra och jag ser många potentiella läsare framför mig när jag läser den här boken. Snyggt och fräscht, med en berättarstil och en kvinnlig hjälte - omgiven av våldsamma män som hon hanterar på ett modernt och föredömligt sätt.

Striden om Olympen - Rick Riordan

Striden om Olympen är den sista boken i serien om Percy Jackson: pojken, halvguden och hjälten. Jag och snart-elvaåringen har läst bokserien högt tillsammans trots att han är mer än kvalificerad att läsa på egen hand. Det är fint att dela en läsupplevelse och vi har pratat mycket om innehållet i de här böckerna. Uttal av grekiska gudanamn, olika platser - både i den här världen och i den grekiska mytologin -, eviga frågor som vänskap, kärlek och svek. Listan kan göras lång.

I Striden om Olympen närmar sig världens undergång och de enda som kan stoppa den grymme titanen Kronos är Percy och hans vänner. Farorna lurar bakom varje hörn, i det här fallet varje hörn på Manhattan, och det är inte svårt att i slutstriderna dra paralleller mellan handlingen och terrorattacken mot Wold Trade Center. Kaos, död, desperation och elände sprider sig bland både dödliga och odödliga. Det finns en spion på halvblodslägret, vilket försvagar hjältarna. Självklart finns det en profetia också, men om det är något som står klart efter fem böcker är det att du aldrig kan tro att du har förstått en förutsägelse.

Själv gäspar jag gärna åt mytologi, motsägelsefullt nog, eftersom jag undervisar i både svenska och religion, men här vävs den grekiska gudavärlden in på ett lättsmält sätt och ger ett driv i berättandet. Det finns ett orakel, flygande pegaser, satyrer och kentaurer. Pandoras ask visar sig vara ett krus och det grymma i berättelsen är att längtan efter hopp - det sista som överger oss, men som hjältarna så desperat behöver - inte är något de kan förvänta sig att få. Att öppna Pandoras krus ett sista gång skulle kunna betyda undergången och Percy får verkligen kämpa både med sig själv och med andra för att inte frestas för mycket.

Jag tror att actionscenerna i den här boken är lika spännande som triangeldramat mellan Percy, Annabeth och Rachel. Det finns naturligtvis inget annat alternativ än att Percy ska bli ihop med Annabeth - eller? Några kyssar (jag berättar inte med vem) senare kan Percy ändå blicka mot horisonten, nöjd med sig själv efter förrättat uppdrag. Ändå bjuder Rick Riordan på en sista kittling: det nya oraklet (jag säger inte vem hon är) har uttalat en ny profetia om sju utvalda som kommer att få ett svårt uppdrag. Mer specifik än så blir hon inte så ingen vet vilka det gäller, när det kommer att ske eller hur uppdraget kommer att se ut.

Den nya serien av Riordan, Olympens hjältar, har ett bra upplägg. I Den försvunne hjälten är det Percy själv som är försvunnen och nya karaktärer presenteras, och dessa har ett uppdrag att lösa. Smart drag av Riordan och det är bara för mig att pallra mig iväg och köpa nästa bokserie.

söndag 1 november 2015

Odinsbarn - Siri Pettersen

En sådan läsöverraskning! Odinsbarn av Siri Pettersen är ny, fräsch, obehaglig, spännande och nästintill omöjlig att lägga ifrån sig.

Titta bara på omslaget: en svans, avskuren. Köttig och senig. Rätt motbjudande, men samtidigt lockande. Första kapitlet: ett litet barn tas omhand av en man, vars skägg är lika omfångsrikt som hans kropphydda är stor. Han skär i barnet för att rädda henne, men varför är obegripligt för läsaren. Vill han henne väl?

Femton år senare, i kapitel två, får läsaren möta Hirka. Hon är som en vuxnare version av Merida, ni vet hon i filmen Modig. Med sitt röda hår, sin okuvliga personlighet, sina våghalsiga äventyr och sina skumma läkeörter är hon föremål för andra människors skvaller och fascination. Hon är speciell, men mest av allt för att hon inte har någon svans. Hirka Svanslös kallas hon, men rycker på axlarna. Vargen tog hennes svans när hon var liten, för det har far berättat.

Ingenting är som hon tror. Det har aldrig funnits någon svans. Hon är inte som andra. Hirka upptäcker att hon inte hör hemma i den värld hon har vuxit upp och samtidigt närmar sig tidpunkten för Riten, som alla femtonåringar ska genomgå. Riten är till för samhällets bestånd och för de elva rikenas säkerhet. Allt du behöver göra är att visa att du kan famna: känna kraften i naturen och få den att uppfylla dig. Detta är omöjligt för Hirka och när hon ställer sin far till svars säger han att de måste flytta, för ingen får veta vem hon är. Vad hon är.

Siri Pettersen gör ett makalöst arbete med att presentera den här världen. Det ligger nära till hands att tänka på tidig nordisk medeltid med vikingar och bärsärkar. Namnen klingar runsvenskt och miljön är en skön blandning av natur och tidiga försök att tämja den. Stora samhällen och små, med murar och glaciärer för tankarna till någon sorts blandning mellan Game of Thrones och vinterlandskapet barnen möter i sin första resa till Narnia. Korparna kretsar över deras huvuden och trohet ska sväras till Siaren.

Hirka hör inte dit och förstår inte hur hon ska agera. Hon bryter mot så många regler att hon till slut bara följer sina egna, men ju större utanförskap hon känner desto bättre blir besluten. I samma veva återkommer Rime, hennes tre år äldre barndomsvän som visar sig inte vara ett barn längre. Han har dessutom gjort uppror mot sin familj på värsta tänkbara sätt och de två ungdomarna har snart försatt sig i situationer som de behöver hjälp av varandra för att klara. Det har alltid funnits en rivalitet  som har gjort att de har utfört kraftprover mot varandra, men den här sommaren spirar någonting annat mellan dem. Det är snarare en dragningskraft som gör att de inte kan motstå varandra, men Hirka måste vara stark. Hon är mänskr. Odinsbarn.

Efter att ha läst sista sidan ser jag till att låna hem del två i den här serien (Korpringarna) och den heter Rötan. Språket är härligt, rustikt, kortfattat, kärnfullt. Känslorna är ungdomligt stormiga men mogna. Det motbjudande trängs med det lockande och jag tänker att det är dumt att dela in böcker i barn-, ungdoms- och vuxenlitteratur. Det här är en bok för alla och jag kan knappt vänta på att presentera den för mina gymnasieklasser. Det här är en bok som tar sin läsare på allvar.

Jag är själv inte särskilt intresserad av fornnordisk mytologi, men det här handlar egentligen inte om det. Det finns namn och platser som påminner om det fornnordiska och bron Bifrost glimmar till både under kända och okända namn. Det är ett smart drag att dingla med det redan etablerade för att sedan göra någonting helt eget med vad det står för. Jag har precis upptäckt Storytel, vilket medför att jag kan läsa boken på plattan i ena stunden, för att plugga i hörlurar och gå ut och gå - med samma bok i öronen. Lysande! Det som också tilltalar är att Hirka är en skön kvinnlig hjältinna, med brister och fel, samtidigt som hon är stark och modig. Hon är också sårbar och ensam, osäker och svag, precis som alla vi andra. Rime är stor och stark - och svag och osäker. Han har muskler men är känslig och gråter, precis som alla män behöver göra ibland. Berättandet har ett driv som gör att jag med lätthet föreställer mig alla händelser och intriger medan gestaltningen vävs in riktigt snyggt mellan alla actionscener. Fantasy-realism blandas med mytologisk kamp mellan gott och ont och del två tar läsaren med sig in i vårt århundrade, till en värld som i Hirkas ögon håller på att ruttna. Kom igen! Läs den.

Grunden Bois - Här är alla vinnare

Snacka om att det här är en motpol till det mesta vi läser om i världen idag. Vi måste lyfta de här viktiga, självklara värdena att alla...