söndag 22 september 2013

Lex bok - Sara Kadefors

Den här boken är så snygg, både till sitt utseende och till sitt innehåll. Tjenare, vilket återtåg till ungdomsromanen av Sara Kadefors.

Lex är inte bara skoltrött, gymnasist på sitt tredje år som hon är, utan verkar ha drabbats av en typ av livsleda, sina unga år till trots. Hon är fortfarande tonåring, men ser framför sig hur vuxenlivet bara innebär arbete som förutsättning för konsumtion för att i sin tur säkra en nationell tillväxt. Stora tankar för en nittonåring, särskilt när de ställs i kontrast till mammans uppmuntrande tillrop. Mamman som går på zumba och tar med Bruno hem därifrån. Det dröjer inte länge förrän Bruno flyttar in på riktigt och påbörjar sin lärakänna-fas. Lex motarbetar honom intensivt, men detta verkar bara göra honom ännu mer taggad att komma henne in på livet.

Sedan är jag inte säker på vad som händer, eller snarare hur det händer, men Lex måste sätta Bruno på plats. Det har en hel del att göra med att Bruno inte betalar någon hyra och att han skriver ungdomsromaner med beklämmande liten utgivning samtidigt som det också handlar om att Lex pappa sitter i fängelse och lever för dotterns besök. Det har också att göra med att Lex klasskompis, den omåttligt populära Miranda, bloggar om oväsentligheter samtidigt som Lex provoceras av lärarnas eviga litania om att ungdomar "måste odla sina entreprenöriella egenskaper".

Det är här det blir så snyggt alltihopa: Lex, som är emot allt som är mainstream, startar en blogg som innehåller allt det som andra vill läsa om. På bloggen, som för övrigt heter Själens sår, skriver hon på ett sätt som berör, som känns aktuellt och som gör att bloggläsarna förändras utifrån hennes åsikter. Effekten blir hisnande och genomslaget är ett faktum. När hennes bloggaralias Maya måste börja visa sig ute klär Lex ut sig till oigenkännlighet och spelar ut både sina svåra och sina otillgängliga sidor, ensamt eskorterad av bästa kompisen Jonathan. Att det går snabbt från bloggstart till genombrott är lätt att förlåta med tanke på vad de sociala medierna har visat sig både ställa till med och bidra med på sistone.

I det här läget flyter Lex och Maya ihop och det är svårt att veta var den ena börjar och var den andra slutar. Texten övergår från ett jagberättande till ett omnämnande av "oss". Istället för att jag gör någonting gör vi det. Det är också vid denna tidpunkt i boken som Maya blir framgångsrik och lyckas med allt det där som Lex bara för några veckor sedan har föraktat och tagit avstånd från.

Om Sara Kadefors med Sandor slash Ida var nytänkande så har hon, hur omöjligt jag än trodde att det skulle vara, gjort om den bedriften här. Jag älskar det! Ingredienser är en sjukt stark tjej som samtidigt är bräcklig och inget annat vill än att få laga mat med sin mamma utan att det bor en osjälvständig pseudoförfattare i lägenheten som lämnar hår i duschen och fartränder i toaletten. Detta gräddas med bloggandets vara eller icke vara och den svåra frågan om varför och för vems skull en person bloggar. Den färdiga produkten blir en modern ungdomsroman i lyxförpackning som visar att det inte finns några enkla svar, bara komplexa situationer.

Bok och bild från förlaget och snygg boktrailer finns här.

onsdag 18 september 2013

Larma, släcka, rädda i Rosengädda - av Emma Hamberg

I den här boken är vi bortom alla regnbågsfamiljer. När nio olika personer sitter runt julbordet i slutet av den här boken blir det ett sådant där ögonblick när jag skrattar genom tårarna och det är allt jag tänker avslöja om den saken.

Det slår mig, så här efter läsningen av Emma Hambergs andra bok, Larma, släcka, rädda i Rosengädda, att det här kan vara 2010-talets svar på Saltöserien av Viveka Lärn. Det lilla samhället med nyinflyttade kvinnan och de redan bofasta som får sina liv förändrade för alltid i och med att någon rör om i grytan. Och på tal om att röra om i grytan, så är det just det Tessan har tänkt göra.

Tessan är den enda som blev kvar i Rosengädda stationshus och eftersom hon har upptäckt att hon både har fallenhet och känner stor passion för matlagning så är det detta det gamla huset ska användas till. Här testar hon tillagning av olika rätter och de blir så kulinariskt fulländade att det får stora starka män att fälla tårar av rörelse.

 De andra personerna, frankofilen Bror och hans fransosiska Chantelle samt Jane och alla smådjur, har dragit vidare, åkt hem eller åkt bort och kvar står Tessan mitt i livet och med en get till sällskap. Då blir det plötsligt plats över för nya karaktärer att presentera sig och det är en brokig men härlig samling människor: Jonny med de breda axlarna och fyrtio års återhållen gråt inom sig; Den världsvane erotikmästaren Rafael som likt en säsongsfågel bara har mellanlandat i Rosengädda; Camilla som kröker rör och krökar... Ja, det råder ingen brist på byaoriginal i den här boken.

Jag gillar't. Beskrivningen av maten som tillagas i boken gör mig sugen på att smaka vildsvinskorv med surkål och timjan. Beskrivningen av Flatan (han gör storstilad comeback!) och Jonny vid matbordet är härligt befriande. Beskrivningarna av synen på den egna kroppen och varför den aldrig borde utsättas för stringtrosor och obehaglig BH är störtskön. Det blir till en julberättelse som lägger sig som grädde på moset för min del.

Bok och bild från förlaget.

Vi måste sluta ses på det här sättet - av Bjärbo och Lindbäck

Hanna går sista året på gymnasiet och har storslagna planer för hur livet ska bli efter studenten. Hon och bästa kompisen Märta lever, läser, pratar, längtar... och har satt en kompassnål mot Paris. De lever, läser, pratar, längtar den kvällen när de sitter på utestället – samma uteställe som nyseparerade Jens har valt att besöka för att ta en killkväll med singelkompisarna. Hanna och Jens blir nästan osams där vid bardisken, men när sarkasmerna har haglat och anglicismerna har landat så finns där istället någonting annat. Det finns blickar som dröjer sig kvar och leenden som är fina och bokens ”meet cute” är ett faktum. Det blir ett dråpligt avslut på första natten tillsammans och Hanna visar sig vara en riktigt rolig tjej.

Det är inte lika roligt när hon kommer till skolan och träffar klasskompisen Oskars nya assistent, som visar sig vara Jens. Är det inte typ olagligt att ha haft ihop det med en lärare? Fast han är ju inte en lärare utan assistent. Men ändå… Och så där fortsätter det. Inte blir det enklare av att Jens har sin packning (både bildligt och bokstavligt) från sitt förra förhållande, det där som precis tagit slut, och Hanna vill helst inte tänka på sådant som kan bli jobbigt. Hon vill ju ha roligt och är inte så jättepå när det gäller komplikationer.

Jag blir så nyfiken på hur man jobbar ihop med att skriva en bok när författarna redan är etablerade på var sitt håll. Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck har skrivit Vi måste sluta ses på det här sättet tillsammans och jag tycker att man känner igen deras respektive uttryckssätt utan att man för den sakens skull sitter och tänker att den ena eller den andra har skrivit det ena eller det andra. Boken är finstämd med humor och sköna beskrivningar av hur en ung vuxen och en lite äldre ung vuxen kan träffas och falla för varandra. Jag älskar att det inte finns några moralkakor eller slampstämplar trots att sexet är ett faktum! Det enda jag har kan vara utan är dialogerna med alla engelskheter. Jag fattar ju att det pratas så (herregud, jag hör det ju fem dagar i veckan på jobbet) men jag tycker inte att det behöver betonas särskilt mycket i skriven text. Alla låter unga och rappa och rolia ändå. 

Man måste älska Hanna som person. Hon är verkligen 18 år. Lite vuxen och lite barnslig. Lite naiv och lite klok. Hon bryter ihop men blir aldrig patetisk.  Och viktigast av allt: hon struntar inte i sig själv eller andra bara för att hon har fått ihop det med en kille. Han är viktig, men inte viktigast.

Vad lär vi oss då av detta? Att det finns bra ungdomslitteratur som inte skriver andra på näsan, men som ändå tar upp viktiga ämnen på ett sätt som inte måste gå ut på att tjejen har dåligt samvete för sex eller resor till Paris. 

Bok och bild från förlaget

söndag 15 september 2013

Insurgent - Veronica Roth

Det är så förtvivlat svårt att lägga ifrån sig den här boken och jag förstår inte hur jag ska klara väntan på den sista och avslutande delen i den här trilogin! Det måste vara svårt för författarinnan att värka ur sig en uppföljare till den fantastiska inledningen, men det har hon klarat ungefär hur bra som helst. Visst är det så att den inte kan uppvisa samma magi som Divergent, men det är snudd på och det är ett gott betyg med tanke på att mellanboken i en trilogi annars lätt blir en lång transportsträcka mot avslutningen.

Triss vaknar upp i en tågvagn tillsammans med de andra som överlevt den första sammandrabbningen mellan falangerna. Det som väntar nu är att söka allierade och försöka att bjuda på motstånd mot fåtalet personer som genomfört den första attacken mot samhället. Det leder gänget, med Tobias och Triss i spetsen, till var och en av de olika falangerna och här fördjupas presentationen av vad de olika samhällskropparna står för. De fridfulla vill stå neutrala i frågan, men vill samtidigt fredligt verka för att de olika grupperna ska komma överens. De tappra är splittrade i två grupper och även om de vill strida mot den del av de lärda som gjort uppror mot de andra, är det få av dem som kan tänka sig att leva som falanglösa. De ärliga kan för en tid erbjuda dem skydd, men står tandlösa när det väl drar ihop sig.

Och som det drar ihop sig. Teknologin som används till gott kan när som helst vändas till något ont och i den här boken är de onda från de lärda speciellt intresserade av de divergenta. Det finns en motvilja hos de divergenta att avslöja sig själva, men de blir tvungna att träda fram. Triss upptäcker att hon till och med bland de divergenta är ett unikum och möts både av respekt och av rädsla. Här förklaras också den här bokens titel, Insurgent. Det är bara två saker (av många!) i den här boken som ger läsaren ståpäls!

Det är i det här läget bokens genialitet blir tydlig. Som läsare kan man applicera sina omvärldskunskaper på olika delar: de olika falangernas motsvarighet i världspolitiken där t.ex. de fridfulla likt ett FN-organ verkar för varje människas rätt utan att för den sakens skull gå till attack. Detta på gott och ont. Synen på de falanglösa och på de divergenta visar på rädslan för det främmande och motviljan att själv avstå från sitt välstånd för att andra ska kunna få det bättre. Den visar också på rädslan för det okända: man vet vad man har nu, men inte vad man får sedan.

Kärleken mellan Triss och Tobias spirar, men är skör. Triss vill inte och kan inte berätta allt för honom, eftersom hon är rädd att han inte ska kunna älska henne om han visste vad hon har gjort. Skulden över att vara den som har överlevt och att ha varit den som har dödat, till och med människor hon kände och älskade, gör att hon nästan går under. När Triss måste alliera sig med Tobias värsta fiende, fadern, förstår hon att det kan innebära slutet för dem.

Skulle Triss vinna över Katniss om de möttes i verkligheten? Eller om de möttes i en bok, för den delen. Först tänker jag ja! Men kanske inte, eftersom Triss ju möter sig själv och har svårt att ta sig ur den knipan. Sedan får jag dåligt samvete, eftersom jag måste vara lite lojal mot Katniss. Sedan måste jag ruska på mig och påminna mig om att det handlar om bokkaraktärer. Jag måste också slå mig själv på fingrarna, då jag för bara någon bok sedan påstod att Divergenttrilogin orättvist kommer att jämföras med just hungerspelen. Det är sådant man får lämna över till den lyckliga litteraturvetenskapsstudent som vid ett universitet bestämmer sig för att jämföra hjältinnor i fantasytrilogier. May the odds be ever in your favour om du är divergent.

Bok och bild från förlaget.

tisdag 10 september 2013

Torka aldrig tårar utan handskar, del 3: Döden - Jonas Gardell

Jag tycker att Jonas Gardell är helt fantastisk, speciellt i skrift. Jag följer honom på facebook och twitter och rörs ofta av hans korta inlägg. I dag publicerade han en status som talade om att någon har planterat en rosenbuske i Koppom. Samme någon har skrivit en lapp som löd: "Till minne av Rasmus Ståhl. /Benjamin". Böckerna om Rasmus och Benjamin och historien om bögpesten, alltså en vacker historia om kärlek mellan två människor och samtidigt en berättelse om en sjukdom som vid den här tiden piskade upp ett oerhört människoförakt, har rört mig. De här böckerna lever med mig och jag tänker ofta på dem.

I den avslutande delen av romanserien Torka aldrig tårar utan handskar, den del som heter Döden, förstår man redan på titeln vad den kommer att handla om. I boken växlar berättarperspektivet mellan i huvudsak två personer, Benjamin och Jonas Gardell själv.

Benjamin sitter vid livskamraten Rasmus sida när döden bara är några andetag bort. Vid sjuksängen berättas händelser genom minnesbilder som alla börjar på ungefär samma sätt: barndomen och en sorts andra födelse när steget mot att leva ett fullt liv togs. Hur fin filmatiseringen än var kan det inte mätas mot böckernas storhet. Lars-Åke och Seppo får mer utrymme i boken och jag som tyckte så bra om Lars-Åke njuter av att få följa hans livshistoria.

Det är svårt för mig, född i slutet av 70-talet, att förstå synen på homosexuella under 80-talet. Det är svårt att förstå att människosynen, inte bara hos enskilda individer utan i ett helt samhälle, genomsyrades av förakt och avsmak. I dag är prideparaden en av de enskilt största händelserna i Sverige och det finns både sambolagar och nu mera möjlighet att ingå partnerskap mellan samkönade personer. Till och med i kyrkan, denna en av samhällets mest konservativa institutioner.

Och ändå - samtidigt - är det inte många veckor sedan Emma Green Tregaro målade sina naglar i regnbågens färger för att i nästa stund bli både kritiserad och kallad gayikon. Det säger mycket om vårt samhälle och om vår människosyn.

Jonas Gardell berättar om sjukhusens ovilja att ta emot de drabbade, om sjukvårdens ovilja att vårda, om lagstiftningen som blev kontraproduktiv genom att många homosexuella istället undvek att testa sig. Det blir lite grann en historielektion, men det är lätt att förlåta. Allt går inte att berätta genom att väva in i bokkaraktärernas livsöden. Döden är på alla sätt påtaglig och Gardell beskriver så målande hur det kan vara lika jobbigt att vara överlevande som det är att vara dödsdömd.

Föräldrarna till de drabbade lever med sin skam: att inte alltid kunna älska sitt barn villkorslöst. Att inte kunna berätta sanningen för sina vänner. De skriver i begravningsannonsen att de sörjande ska tänka på cancerfonden, eftersom de inte kan skriva ut vad som verkligen orsakade sönernas död. Föräldrarna får också framföra de kritiska rösterna. De som anklagar de homosexuella för promiskuitet och som underförstått menar att de får skylla sig själva. De kan inte låta bli att tala om att det här aldrig hade hänt om de hade levt anständigt. Rasmus mamma blir frustrerad och frågar varför allt måste handla om sex. Varför måste allt handla om penetreringen, undrar hon. Jag undrar faktiskt också det ibland, för ibland ligger betoningen mer på sexet än på relationerna. Kanske är det ett medvetet drag av Gardell?

Hur som helst är böckerna ungefär hur bra som helst, för att inte säga viktiga. Förhoppningsvis kan vi lära oss någonting av historien, om inte annat än att aldrig glömma.


söndag 8 september 2013

Den femte vågen - Rick Yancey

Min man tycker att jag ska ta en vit vecka. Inte från alkohol då, utan från böcker. Det går inte. Jag är fast. Jag ska inte ens låtsas att jag kan sluta när jag vill. Drog, ditt namn är dystopi, särskilt när det gäller den här boken.

I Den femte vågen möter vi Cassie, eller Cassiopeia som hon egentligen heter, döpt efter stjärnbilden. Det finns all anledning att vända upp blicken mot skyn, eftersom ett rymdskepp och utomjordiska besökare har gett sig till känna och de är inte fredliga. Cassie har överlevt de fyra första attackerna som riktats mot jorden och uppräkningen är är fasansfull:

Den första vågen har gjort allt mörkt. Elektriciteten är utslagen och alla tidigare sätt att kommunicera har i ett enda slag upphört.

Den andra vågen överlevde bara den som hade tur. Den tredje överlevde bara den som hade otur. En svår pest drabbar befolkningen och minimerar den från nio miljarder till tre.

Den fjärde vågen gör att människorna inte kan lita på någon, speciellt inte på varandra. Det handlar lika mycket om psykologisk krigsföring som beväpnad och Cassie tvingas ta många svåra beslut på den väg som hon har lovat att hon ska gå. Hennes lillebror Sam blir bortförd av en grupp män som utger sig för att vara militärer och Cassie tvingas se honom åka iväg eftersom det verkar vara det enda rätta. Hon ger Sam ett löfte om att hon ska söka upp honom och det gör hon också, med fara för sitt eget liv.

Den fjärde vågen innebär att Cassie måste utgå från två regler: 1. Att skjuta först och fråga sedan. 2. Att leva ensam. Den andra regeln visar sig vara den svåraste att hålla, när hon efter att ha blivit skadad räddas och vårdas av en människa som hon vill lita på mer än någonting annat i världen. Ändå har hon en stickande känsla av att allt inte är vad det sägs vara.

Den femte vågen, den som läsaren får vara med Cassie när den uppdagas, den är allt både hon och läsaren fasar för att den ska vara, men jag kan varken avslöja den eller den fjärde vågen här. Boken måste läsas helt enkelt.

Den här boken ger mig mardrömmar, samtidigt som jag skrattar åt Cassies brutalt ironiska överlevnadsfilosofi. Den femte vågen är fantastisk och skrämmande, underhållande och varnande, men lika mycket är den en påminnelse om vad som är mänskligt och vad som utmärkande för mänskligheten. Kärleken, både mellan familjemedlemmar och mellan människor överhuvudtaget, kan vara mäktigare än alla utomjordiska bomber i universum.

Bok och bild från förlaget.

söndag 1 september 2013

Divergent - Veronica Roth


Beatrice, eller Triss som hon föredrar att kallas lite senare i boken, är sexton år och har en stor dag framför sig. När ungdomar fyller 16 ska de göra ett livsavgörande val, nämligen vilken falang de ska tillhöra resten av sina levnadsdagar. De kan välja mellan De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla eller De lärda. De flesta genomgår tester och uppvisar att de är lämpliga att stanna kvar där de är födda. De som ändå väljer en annan falang får finna sig i att leva åtskild från sin familj för alltid.

Valet är inte enkelt för Triss. Hon uppvisar färdigheter för att passa in i flera falanger, vilket är ovanligt. Personen som utför testerna hinner viska åt henne att hon är divergent, vilket ingen - någonsin - får veta. Triss förstår inte varför, men håller hemligheten för sig själv och ser till att ingen har anledning att bli misstänksam.

Triss väljer att tillhöra De tappra, trots att hennes mamma och pappa är rotade i De osjälviska. Väl där väntar trettio dagars hårda tester och Triss måste lära sig att tänka nytt, tala nytt och lägga bort sina osjälviska sidor. En av de första att ta emot henne, men långt ifrån med öppna armar, är instruktören Four. Han kan i ena stunden vara hänsynslös för att i nästa vara varm och omtänksam. Triss blir inte klok på den två år äldre instruktören och vet inte hur hon ska reagera i hans närhet, eller om hon ens kan lita på honom. Hon vet fortfarande inte vad det innebär att vara divergent men vill så förtvivlat gärna kunna fråga någon.

Under de hårda träningsdagarna kommer personernas värsta sidor fram och Triss förstår snart att vissa personer är redo att gå precis hur långt som helst för att komma högt upp i rankningslistorna. Samtidigt viskas det om att de olika grupperna i samhället börjar misstro varandra och att fullskaligt krig hotar att bryta ut. Mitt i allt detta står Triss och försöker överleva.

Den här boken kommer att bli hänsynslöst jämförd med Hungerspelen och Triss kommer att bli lika hänsynslöst jämförd med Katniss. Det finns vissa likheter, det tål väl att påpeka. Tänk dystopi, tänk överlevnad på bekostnad av andra människors liv, tänk uppoffring att ta någon annans plats och tänk en trilogi med en kallhjärtad maktgalning som vill undanröja alla hot. Det är spännande från första till sista kapitel och jag bävar inför fortsättningen. Det kan mycket väl vara så att jag måste peppa mig att läsa uppföljaren på engelska om jag inte kan stå ut att vänta på översättningen av Insurgent. Ny ungdomsklassiker på G, ni hör vad jag säger.

Ragga som du shoppar - Lin Jansson

Rent generellt kanske du inte borde följa råd som någon ger dig på fyllan, men när det gäller det här, att ragga som du shoppar , är jag b...