onsdag 13 juni 2012

Du glömde säga hej då - Sarah Dessen

Lektion ett i litteraturvetenskap på universitetet: alla ungdomsromaner handlar om identitetssökande och vuxenblivande. Sida ett i Sarah Dessens Du glömde säga hej då: Mclean flyttar runt med sin rastlösa pappa och på varje nytt ställe passar hon på att bli en helt ny person. Hon är hejarklacksledare på ett ställe, den alternativa tjejer som röker på ett annat ställe eller redaktör för skoltidningen på ytterligare en skola.

Så kommer hon till Lakeview. Mclean funderar lite över vilken person hon ska vara, men innan hon hunnit förstå hur det har hänt så har grannpojken och några sköna, udda karaktärer hunnit ta henne till sig och hon står där som sig själv. Problemet för Mclean är bara att hon inte riktigt vet vem hon är. Vad sägs om den öppningen i identitetssökande? MVG, säger jag. Eller A, som det heter nu mera.

Du glömde säga hej då är en uppvisning i Sarah Dessens paradgren: att skriva finkänsligt och må-braigt om tonåringar som är lite så där lagomt på glid. Det finns förvirrade (men godhjärtade!) vuxna i närheten som är så uppe i sina liv att de inte riktigt har koll på vad som händer i barnens liv. Någon utstött blir plötsligt med i en gemenskap och i slutänden har tonåringarna glidit till sig och till och med hjälpt de småförvirrade vuxna att ordna upp trasslet de hade. Det är skönt, det är sött och alldeles, alldeles hjärtvärmande.

Lite grann känner jag att det är lite lagom (och nästan lite svenskt) trots att det borde vara lika amerikanskt som ett fjärdejulifirande. Man tar sig en öl - man super inte skallen av sig. Man blir ihop och håller handen - man råhånglar inte och man blir absolut inte tonårsgravid. Man har en konflikt med sin mamma - men man känner sig älskad och sedd och blir i slutänden behandlad som en ung vuxen. Jag saknar lite bett i det här. Det bränner inte till. Det blir knappt ljummet faktiskt.

Om jag var sexton och skulle läsa den här boken skulle jag läsa om den efter det att sista sidan var utläst. Men nu är det som det är och jag är 34 och därför suckar jag i stället lite bedårat och känner mig en aning avundsjuk på den unga läsaren som helt och fullt kan ta det här till sig.

Bok och bild från förlaget. 

Nej och åter nej - Nina Lykke

Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej , av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopi...