söndag 25 oktober 2015

Öppet brev till Mats Strandberg, författare till Färjan

Öppet brev till Mats Strandberg, författare till Färjan och samtidigt en allvarlig  SPOILERALERT till den som inte läst boken och i dagsläget tror att ni vill göra det.

Käre Mats.
Är du riktigt, riktigt sjuk i huvudet eller är du bara riktigt, riktigt genialisk? Blev du tappad som barn, eller blev du inlindad i bomull till den grad att du idag måste göra upp med det rädslostadium varje människa måste gå igenom för att bli en trygg person? Blev du inte sedd - eller blev du alltför sedd?

Min sjuåring grät sig till sömns i onsdags, eftersom han var rädd för att det skulle komma upp något monster från under sängen och jag förstod att hans rädsla inte var rationell, så jag försökte att inte förminska den. Däremot försökte jag trygghetsbomba honom och sa allt det där han behövde höra: inget barn ska behöva vara rädd, inte behöva känna sig otrygg och man får alltid, alltid komma till sina föräldrar om man känner att man behöver det. Jag och min man log på kvällen och pratade med lättsamma röster om att "tänk den där åldern, du vet, när man är rädd och..." Ja, nu ska inte det här resonemanget leda fram till att jag har läst Färjan högt för honom, för det vore antagligen bästa sättet att förlora vårdnaden om sina egna barn, utan det handlar om vad Färjan har gjort med mig.

Alltså Mats. Hur tänkte du? Man kan ju inte lite på någon! Man kan inte ta förgivet att den man hejar på och sympatiserar med ska överleva! Jag är ledsen att behöva säga det, men du har gjort om en hel genre, en som jag trodde mig veta ganska mycket om och som jag litade på - trygg i förvissning om att underdogen överlever. Men nej. Inte nu längre, alltså.

Ska det vara så här nu? Må då vara att jag inte vill åka färja längre, för sanningen att säga har det sättet att resa aldrig tilltalat mig i första taget, men jag tänker på det här med att läsa dina böcker. Borde jag sluta med det, för det vore väl synd? Hela den här fångade-som-råttor-i-en-labyrint-inramningen samtidigt som kom-med-mig-så-ska-jag-se-till-att-du-överlever-historien gör att jag får ett hjärtfladder som inte kan vara nyttigt för någon.

Beskrivningarna är lysande och greppet om vampyrismen lika så. Tandfällningen och utvecklandet av de nya... *hurv*. Alla personer och deras levnadsöden - spot on! Obehagligast av allt är egentligen pappan med borderline, för att inte tala om den avdankade schlagerstjärnan.

Jag är mest nyfiken på hur melodin till "Feber i mitt hjärta" låter och hoppas att någon tar sig an uppgiften att göra ett tänkbart sound. Jag hör redan i mitt huvud hur den skulle kunna tona bort i bakgrunden, lätt överröstad av några skräckiga stråkar när ett litet barn med hungriga ögon tittar ut över dansgolvet...

Slutligen: förse din nästa bok med någon typ av varningstext nästa gång. Typ att även om du är dryga 37 år gammal kan den här boken allvarligt skada din hälsa och få dig att känna en plötslig längtan efter att ringa din egen mamma.

Med vänliga hälsningar, Maria

Ps:

Känslan när man har läst ut Färjan. Sedan känslan när man går hem från sitt jobb och korridoren är läskigt lik omslaget till ovan nämnda bok. När tanken väl slår rot, att om jag vrider på huvudet nu och får syn på ett blodigt handavtryck eller ett hungrigt barn så kommer ändå ingen att höra mig skrika... 

fredag 23 oktober 2015

Allt jag inte minns - Jonas Hassen Khemiri

Frågan är när jag köpte en sådan efterlängtad bok senast? Det märkliga är att den sedan blev liggande några dagar, som fanns det ett motstånd att verkligen öppna pärmen och börja. För det kan väl inte vara lika bra som man hoppas?

Jo, det kan det och det är det. De skyhöga förväntningarna infrias och jag känner redan efter några sidor hur jag sugs in i handlingen. En lätt panik uppstår när jag själv tycker att jag bara börjat och inser - i samma stund som författaren själv skriver in, ungefär på sidan 174, att vi nu kommit halvvägs - och då försöker jag dra ut på det. På läsningen, på njutningen, på upplösningen. Det går inte att dra ut på det, för jag vill läsa klart, vill veta.

Allt jag inte minns handlar främst om tre personer: Samuel som redan i inledningen förklaras död, Vandad som sitter i fängelse och Laide som var Samuels stora kärlek och han hennes. Samtidigt är berättaren, författaren, också en huvudperson, men han är den som intervjuar de andra för att försöka få klarhet i vad det är som har hänt. I kortare eller längre fragment kommer de olika personerna till tals och under tiden växer deras personligheter fram, de olika perspektiven på hur de har uppfattat händelser och andra personer beskrivs och det står snart klart att sanningen kan låta på många olika sätt.

Det är svårt att sätta ord på den här läsupplevelsen, men jag som har legat i lästorka en tid tänker att just ordet läsupplevelse är ett ganska bra epitet för vad den här boken har gjort för mig. Jag läser och lever upp. Läsupplevelse i ny tappning, liksom. Så otroligt bra. Heja Jonas.

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...