måndag 15 december 2008

Århundradets kärlekssaga - Märta Tikkanen

Jag hade en helkväll på biblioteket härom veckan och hamnade vid lyriksektionen. Eller hamnade och hamnade. Jag gick snarare vilse. Lyrik är ingenting jag brukar befatta mig med i någon större utsträckning, men nu stod jag framför hyllorna där tunna inbundna verk vilade.

Ungefär i ögonhöjd stod Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen uppställd och bad om att jag skulle bläddra i det redan ordentligt medfarna exemplaret. Jag läste första dikten och var fast.

Först känns det skönt
rent svindlande och obegripligt
skönt
att det trots allt också finns de som ser
bakom fasaden
som vet
och inser

Men sen blir allting
bara ännu svårare

Sen kommer frågan:
Varför går du inte?

Otaliga gånger har jag varit
på väg

om denhär perioden inte är
den sista
då går jag

om elakheterna går ut över
barnen
då går jag

om han dessutom börjar
ljuga
då går jag

och bär han någonsin hand
på mig
då går jag

när barnen inte längre
orkar
då bara måste jag

Och allting hände
Ändå gick jag inte

Varför?



Det är nästan plågsamt närgånget om livet tillsammans med en alkoholiserad partner. Lögnerna, sveken, de hårda orden, otroheten, misstänksamheten, det dåliga samvetet, uppgivenheten men samtidigt också de medvetna valen, kärleken och åter åter kärleken.

Barnen till alkoholister får inte vara barn och agerar inte som andra barn, vilket Märta Tikkanen visar där hon beskriver hur de lärde sig att smyga på tå, undvika, inte provocera och ignorera. Alkoholisten skyller på att han haft en pappa som gjort honom illa genom att dricka och känns inte vid att han gör exakt samma onda mot sina egna barn.

Du måste vara stark
händer det
att människor säjer
till mig

Och jag tänker
på allt som har hänt
- kanske
jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka mänskor böjs inte
De bryts

och brister

Jag har inga egna erfarenheter av att leva nära någon med missbruk, men känner stort obehag när livet med en sådan person läggs fram och det är alltid barnen som blir de stora förlorarna. Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen är nyligen lästa böcker med barnens situation i fokus.

Århundradets kärlekssaga innehåller mycket tänkvärt och jag fastnade även för det här:

Behåll dina rosor
duka av bordet
istället

behåll dina rosor
ljug lite mindre
istället

behåll dina rosor
hör vad jag säjer
istället

älska mig mindre
tro på mej mera

Behåll dina rosor!

Som avslutning kommer dock hennes röst fram, där hon berättar, men på sitt sätt och inte för vem som helst. Kanske handlar det om det också - att bryta tystnaden och tala om hur det verkligen blir till. Att få ett kvitto på att man inte är galen som tycker att en situation är fel, trots att den man älskar hela tiden försöker få en att tro någonting annat:

Sen samlar jag ihop
de alldeles små resterna
av mitt mod
och viskar tyst
men bara till dem
som har örat helt nära marken
och som kryper fram
som jag

söndag 14 december 2008

Dödgrävarens dotter - Joyce Carol Oates


Jag har alltid haft en dragning åt att läsa om förintelsen, om personliga erfarenheter av judar som fördes till läger, om andra som levt i ghetton, om ytterligare andra som kommit till länder där ingen velat ha dem. Det finns så mycket att läsa och så mycket har skrivits. Ändå är det här en helt annan vinkel och den blir också mycket stark.

Rebecca föds ombord på det fartyg som fört henne och hennes familj från förföljelse i Tyskland och ett annalkande andra världskrig. Familjen får det tungt i det nya landet där den akademiske pappan bara får jobb som föraktad dödgrävare och där mamman blir tyst av att inte kunna tala det nya språket. Fadern drivs sakta till vansinne och familjens öde slutar i tragedi när Rebeccas två äldre bröder har flytt hemmet och fadern skjuter först sin hustru och sedan sig själv. Rebecca är då 13 år gammal och tvingas börja ett nytt liv.

Hon är dock en överlevare som är tämligen säker på hur hon vill leva sitt liv. Hon genomför sina beslut med öppna ögon även om hon många gånger har konstaterat att resultatet kan bli hur som helst. Så blir det när hon gifter sig med den uppenbart våldsamme Niles Tignor och sedan tvingar sig lämna honom efter att han nästan tagit död på både henne och deras son. Hon börjar ett nytt liv igen, nu under namnet Hazel Jones, och det blir ett kringflackande liv för henne och sonen. Sonen är mycket musikalisk och det är tack vare detta hon möter den man som hon går med på att gifta sig med, tio år efter han friat till henne första gången.

Hon berättar dock aldrig sin livshistoria för denne man och hon matar sonen med lögner för att han inte ska kunna komma ihåg det tidigare livet med den våldsamme mannen som är hans far. Sonen Zach gör dock detta och glider från Rebecca, nu Hazel, eftersom han inte kan förstå henne. Det i sig är en tragik, men Rebecca/Hazel har bestämt sig för att inte kännas vid det tidigare livet. Hennes egna föräldrar ville inte kännas vid att de var judar och därför fick det ordet aldrig nämnas hemma hos dem. Rebecca/Hazel befattar sig inte heller med den delen av familjens historia och blir chockad när sonen visar intresse för judendom och religion överhuvudtaget.

Romanen avslutas med brevväxling mellan Hazel och hennes kusin Freyda. Freyda och hennes familj skulle ha bott med Rebecca när hon bara var fem år, men båten som släktingarna kom med till New Yorks hamn tvingades vända tillbaka. Freyda berättar sedan i böcker om dessa erfarenheter och blir på något sätt den person som förenar Rebecca med den judiska historien hon också tillhör. Allt hon själv förträngt talar Freyda högljutt om och det är ingen självklar relation mellan dessa kvinnor. Hazel är dock påstridig, vilket till slut övertygar kusinen.

Som vanligt, om man får uttrycka sig så om en författare vars författarskap man bara känner till genom fyra romaner, slutar det varken lyckligt eller olyckligt och det skulle inte kunna sluta på något annat sätt heller. Hon är alldeles för skicklig för det. Det här känns inte skönlitterärt, utan bara som en skildring av världen och en annan människas liv som inte är avslutat. Det slutar med att hänga i tomma intet, men med många frågor och föreställningar som måste besvaras. Kanske är det läsaren som ska fråga och besvara själv, men det känns i mitt fall dumt. Jag är hopplöst en sucker för lyckliga slut och vill att hon ska prata med sin son, berätta vad hon varit med om, att de ska få förståelse för varandra. Att hon till slut får träffa Freyda och att hon får lämna alla hemligheter bakom sig.

Hopplöst, men jag ser fram emot att tala om den här boken i vår bokklubb i morgon. Vi brukar fastna för olika delar och det är så roligt att höra hur andra upplevt läsningen. Men det är en stark läsupplevelse och enligt många kritiker en av Oates bästa romaner efter Blonde.

torsdag 11 december 2008

Harry Potter och de vises sten - J. K. Rowling

Harry Potter och de vises sten – J. K. Rowling

Den första boken om Harry Potter är egentligen en enda lång prolog inför vad som komma skall. Det är upplägget innan en volleybollsmash eller ett inlägg till den väntande anfallaren. Passningen avgör hur god chans man får att göra någonting bra och så är det med J. K. Rowlings inledning till vad som i slutänden skulle bli sju böcker.

Föräldralöse Harry Potter får vid elva års ålder reda på att han är en trollkarl och får lämna sina illasinnade släktingar för att gå i lära och utveckla sina talanger. Han är redan känd i trollkarlsvärlden, eftersom han är ”pojken som överlevde” när den onde Voldemorts makt bröts efter att ha försökt att döda Harry. Voldemort själv blev svårt sargad, men inte dödad, och gör upprepade försök att ta kål på Harry under bokseriens gång.

Detta är ramberättelsen och ser lika dan ut i samtliga böcker och det är bara yttre omständigheter som skiljer sig åt. I Harry Potter och de vises sten är det just stenen som är temat för det som lite grann är mysteriet som Harry och hans vänner ska lösa. På Hogwarts, skolan för lovande unga häxor och trollkarlar, träffar nämligen Harry de personer som kommer att stå vid hans sida även de nästkommande äventyren.


Han blir genast kompis med Ron Weasley och inte lika genast med Hermione Granger, men båda kommer att ha en avgörande roll för hans och händelsernas utveckling. Ron är troget lojal och speglar grabbigheten och tankarna hos Harry, medan Hermione är flickan som är duktig och minns och kan allt. Förutom dessa finns Neville, den räddhågsne och osäkre pojke som kanske är en fulare ankunge än Harry själv.

För den fula ankungen är ett tydligt tema i berättelsen, där Harry är ”ingen” i den familj där han växer upp. Dursleys avskyr allt som är onormalt och gör sitt yttersta för att glömma att Harry ens existerar. Det blir en bra kontrast till att Harry, när han får reda på att han är trollkarl, dessutom inser att han har närmast mytisk status i trollkarlsvärlden, eftersom Voldemort inte rådde på honom.

När Harry tillsammans med Hogwarts skogsvaktare Hagrid hämtar ut guld ur trollkarlsbanken passar Hagrid på att hämta ett paket ur ett annat valv för att leverera detta till skolans rektor, Dumbledore. Dumbledore är lika mytiskt omspunnen, eftersom det sägs att han är den ende trollkarl Voldemort någonsin fruktat. I paketet som levereras till Dumbledore finns De vises sten, en sten som enligt alkemister bl.a. påstås kunna ge evigt liv.

På skolan finns lärare som vill honom väl, förutom rektorn, så också hans elevhemsföreståndare Minerva McGonagall. Det är hon som ser till att Harry får komma med i Quidditchlaget, trots att han inte har åldern inne. Detta är ytterligare ett steg bort från den fula ankungen då det visar sig att han har ovanlig talang för trollkarssporten. Som sin far, som det ska visa sig. Bland de lärare som vill honom mindre väl hör Snape, eftersom denne hyste stor avsky för Harrys far. Harry & Co är därför tidigt övertygade om att Snape inte hör till den goda sidan och misstror honom i allt han gör, trots att han i äventyr efter äventyr bevisar motsatsen.

Skolan har svårt att behålla dem som innehar posten som lärare i försvar mot svartkonster. Det år Harry börjar på Hogwarts är det stammande professor Quirrel som undervisar och Harry drömmer att han har Quirrels turban på sig och att denna talar om för honom att han egentligen borde tillhöra ett annat elevhem. Det ska visa sig i andra böcker att Harrys drömmar mer visar på ett verkligt skeende och att det är där han ständigt har en sorts kontakt med Voldemort – en kontakt han egentligen inte vill ha och absolut inte kan styra.

Vid ankomsten till skolan delas eleverna in i olika elevhem genom en ceremoni där en sorteringshatt placeras på elevernas huvud och sedan ropar ut var de hör hemma: I Gryffindor – där personerna visar mod och djärvhet, kraft och tapperhet; Hufflepuff – rättvisa och sanningstrogna, trogna och lojala; Ravenclaw – lärda och kvicktänkta, har gott och klart förstånd; Slytherin – sluga rävar, som kämpar för att nå och vinna sina mål. Sorteringshatten vet inte var den ska placera hatten men Harry vill verkligen inte hamna i Slytherin, eftersom den pojke som genast blir hans antagonist självklart hamnade där. Genom att önska detta lyssnar hatten på honom och placerar honom i Gryffindor, ett val som ska komma att visa sig vara viktigt.

Harry & Co kommer inte bara på att stenen är i fara, utan ger sig dessutom iväg för att rädda den undan att hamna i felaktiga händer. I tron att det är Snape som vill åt den för egen vinning blir Harry förvånad att se att det är professor Quirrel, driven och intagen rent kroppsligt av en svag Voldemort, som är skurken. Harry kommer undan genom list, rent hjärta och sinne och faran kan avvärjas.

Det är så mycket, förutom sorteringen; alla vännerna, fienderna och presentationerna av hur trollkarlsvärlden fungerar, som är just en prolog. Så mycket ska presenteras och grundläggas så att det håller för att utgå från inför de uppföljande sex böckerna. Det som fascinerar mig är att Rowling måste ha haft alla detaljer utarbetade innan hon startade med första boken, eftersom så mycket på ett genialt sätt går igen i de efterföljande berättelserna. Hon ger små pusselbitar till läsaren under läsningens gång som gör att man i slutet av sista och avslutande boken gör att man förstår hur mångfacetterad helheten är.

Voldemorts kraft bröts när han försökte döda Harry, eftersom Harrys mamma älskade honom så mycket att hon dog för att rädda honom. De nytestamentliga allusionerna är tydliga och det är genom kärleken ondskans makt kan brytas. Detta är grunden, men allt eftersom kommer den bilden att nyanseras och målas upp till ett djup som jag med min ringa erfarenhet av fantasyböcker tycker verkar vara ovanlig.

Förutom berättelsen så är språket intressant. Rowling använder sig ofta av allitterationer med namn som Minerva McGonagall och Severus Snape. Diagongränden är den svenska översättningen av Diagonally och ordleken går hem, eftersom gränden går diagonalt genom trollkarlarnas stadsdel belägen mitt i London, där alla inköp av magiska varor sker.

När Harry strövar omkring i slottet iförd sin osynlighetsmantel finner han Erisedspegeln. Erised är ett anagram av Desire och spegeln visar mycket riktigt hjärtats innersta önskningar. När Harry speglar sig ser han sin familj, som han mer än någonting annat vill leva tillsammans med. När bäste vännen Ron speglar sig ser han sig som quidditchmästare och beundrad av alla. Som femte son av totalt sex barn känner han sig inte sedd och många andra i familjen har redan utmärkt sig på storartade sätt. Ron känner att vad han än kommer att göra så har någon annan redan hunnit före.

På stegen finns inskriptionen Erised stra ehru oyt ube cafru oyt on woshi. Om man läser bokstäverna baklänges och delar in dem annorlunda lyder texten I show not your face but your hearts desire. En enkel ordlek enligt vissa kanske, men jag tycker att indelningen av ord ger en känsla av trollramsa som bidrar till den magiska stämningen.

Att Rowling har en mäktig fantasi råder det inga tvivel om, men det är uppiggande att se hur hon även snor namn och företeelser från annat håll och får det att fungera. Hagrid, som i den grekiska mytologin är en jätte som förvisas från berget Olympos och istället får uppgift att vara djurskötare, är som lyft ur den kontexten för att fungera i sin exakthet i denna nya.

I Harry Potter och de vises sten finns en trehövdad hund som ligger och vaktar ingången till den plats där stenen förvaras. Även denna är hämtad från antikens föreställningar där den trehövdade hunden Kerberos vaktade ingången till underjorden. Enda sättet att söva båda hundarna är dessutom att spela musik för dem.

Nästa figur att finna i båda världarna är Argus Filch som är vaktmästare på skolan. Han har inte hundra ögon (argusögon) som föregångaren Argus, men han har till (självvald) uppgift att hålla sina vakande ögon på eleverna så att dessa håller sig i skinnet.


Texten kommer att redigeras.

I dagens nätupplaga av DN kan man läsa att Rowlings nya bok slår rekord och det var väl inte direkt oväntat. Frågan är bara om hon kommer att kunna upprepa den succé hon gjort med Harry Potter?

torsdag 4 december 2008

Blonde

Jag gruvade. Jag hade bara läst två kortromaner av Joyce Carol Oates när jag tog mig an Blonde på 850 sidor, men det skulle visa sig att tiden går fort när man har en bra bok.

Detta är en icke-biografisk levnadsteckning av Norma Jean Baker från liten flicka till livet som en av världens mest kända sexsymboler, Marilyn Monroe. Norma Jean växer upp i en otrygg tillvaro med en psykisk sjuk mamma och bor därför periodvis hos sina morföräldrar. När dessa dött hamnar hon på barnhem och blir så småningom placerad i familjehem. Hon gifter sig ung för att undvika att skickas tillbaka till barnhemmet och därför tvingas hon växa upp snabbt. Hon gifter sig tre gånger, men alla äktenskap slutar i skilsmässa, trots att hon älskar alla sina män. Hon har inga jämställda förhållanden utan måste, nästan tvångsmässigt från både sin egen och makens sida, vara underkuvad.

Det är talande när en av makarna funderar över alla män Marilyn haft, men han vänder också på det och tänker på hur många män som haft Marilyn. Hon är en trasig själ som livet inte alls gått skonsamt fram med. Människor behandlar henne illa i allmänhet och män i synnerhet. Män som ser ner på kvinnor och som passar på att utnyttja en redan utsatt och svag människa.

Norma Jean kommer in på skådespelarbanan genom avklädda bilder som tagits på henne som ung och snart blir hon Studions mjölkko som drar in stora pengar på henne. Själv får hon bara en spottstyver av detta och tvingas ofta göra saker hon inte själv vill bara för att få pengar. Hennes personlighet är formbar, för hon definierar sig själv genom de människor som styr henne. Det är en nedbrytande och destruktiv livsföring och det står egentligen klart tidigt att det kommer att gå illa för henne. När hon skådespelar använder hon sig av människor hon träffat tidigare i livet för att få fram olika personligheter, men snart får hon svårt att skilja mellan fiktion och verklighet.

Det är intressant hur Oates skildrar Norma Jeans död, för där har hon valt att ta död på henne genom en överdos, men den är inte frivillig. FBI har skickat ut Skarpskytten för att ta hand om angelägenheter som rör staten och den sittande presidenten - som Marilyn haft ett förhållande med och sjungit Happy Birthday för. Skarpskytten är dock den som ger henne den dödliga dosen droger som ändar hennes liv och som därmed utrotar ett av hoten mot rikets säkerhet.

Norma Jean är aldrig Marilyn Monroe i den här romanen, utan hon är Norma Jean som spelar Marilyn som i sin tur spelar en roll i olika filmer. Ibland tänker hon att Marilyn måste dö så att Norma Jean kan få leva. Hon har maniska perioder när hon blir paranoid och det skildras så bra i språket då Oates inte sätter punkt, utan babblar på och upprepar sig.

En lång och gripande läsupplevelse. Med betoning både på lång och gripande.

fredag 28 november 2008

Smärtans hus - Jo Nesbø

En Harry Hole-thriller som berättar om den tidiga tiden med Rakel och Oleg, om Beate Lönn och hur hon träffade Halvorsen. Rätt intressant att få några saker klarlagda, men samtidigt stör det mig att jag inte läst böckerna kronologiskt. Nu har jag typiskt nog börjat med Rödhake, ytterligare en tidigare bok. De fungerar fristående också, men nu vet jag ju vilka som kommer att dö och vilka som får barn och vilka som gör både ock.

Ett ovanligt bankrån slutar med att en bankanställd skjuts på nära håll. Polisen har svårt att komma till rätta med vad som hänt och åt vilket håll de ska styra utredningen. Samtidigt mördas en av Harrys tidigare flickvänner och mördaren styr spåren åt Harrys håll. Utredaren har minst sagt fullt upp och det blir många vändningar och många oväntade drag innan kriminalromanen/thrillern är över.

Jag gillar ju som sagt Harry och tycker ännu mer om det faktum att han, trots att han är ytterligare en försupen polis som har svårt för nära relationer, när han öppnar sin kylskåp ändå inte fyllt den med pilsner. I hans kyl står getost. Så norskt och jordnära.

torsdag 20 november 2008

Gå dit hjärtat leder dig - Susanna Tamaro

Efter tio med Malou är kanske Sveriges svar på Oprah (ett mycket svagt sådant) och då är Malous boktips svar på Oprahs bokklubb. Det var Peter Jöback som hade läst denna roman, som Malou glatt överraskat berättade var en av hennes största läsupplevelser. Mer krävdes inte för att jag skulle beställa hem den från bibblan och det är jag glad över.
Olga får reda på att hon bara har en kort tid kvar att leva och bestämmer sig då för att skriva brev till sitt barnbarn Marta som rest sin väg. Det blir en form av dagbok där Olga berättar allt från sin dagsform och hur hunden mår till hur hon växte upp och vad som format henne. Det blir bekännelser om egna misstag och förklaringar till de livsval hon gjort. Man förstår att Olga och Marta grälat och att läget mellan dem blivit ohållbart. Därför gör nu Olga bokslut som om hon förstått att de inte kommer att återse varandra i livet.

Det handlar egentligen om tre generationer kvinnor där Olgas dotter Ilaria, alltså Martas mamma, spelar en stor roll. Olga förklarar sina egna tillkortakommanden och berättar hur hon anser att det påverkat Ilaria. Ilaria i sin tur dog i en olycka efter att hon fått reda på moderns svek och Olga fick då vårdnaden om Marta.

Det är en varm berättelse om en gammal människas syn på ungdomen, religionen, livsval, kärlek och svek och som läsare sitter jag och hoppas att Marta kommer att komma tillbaka och läsa mormoderns dagbok. Av Olgas beskrivningar låter det dock som om Marta kanske bara kommer att fnysa åt hennes försök att ställa allt till rätta. Lika viktigt som det är för Marta att läsa dagboken, lika viktigt var det för Olga att skriva den.

Lite ovanlig, men mycket trevlig läsning.

lördag 15 november 2008

Hennes värdaste saker

Jag läser i DN att barnboksförfattaren Pija Lindenbaum har fått Astrid Lindgrenpriset och hon säger själv att det hemskaste är att det betyder väldigt mycket, eftersom hon alltid tvivlar på det hon gör. Gulle dä, tänker jag då. Hur kan hon tvivla på sina fantastiska alster som får i alla fall mig och min son att både fnissa och skratta högt.

Jag känner igen både mig själv och min son när vi läser om Gittan som gärna åker pulka med Nils, men som avstår när det är många barn som åker i backen och därför blir lite för stökigt för henne. Det är dock ingenting mot för vad som väntar när hon kommer hem och där hittar tre älgbrorsor som kommer att stöka till det ännu mer när de får följa upp till hennes rum... Då är det bra att ställa bort sina värdaste saker.

Lill-Zlatan och morbror Raring är så rolig att man bara måste läsa boken för att se allt skoj. Vår fyraåring är inte lika begeistrad i den som jag är, men det kanske kommer. Jag gör nya försök om ett tag = )

Nej, hurra-hurra för ett bra pris till en bra författare. Hoppas hon aldrig tvivlar på sig själv igen.

Mörkt vatten - Joyce Carol Oates

Kelly Kelleher följer med en senator från ett fjärdejulifirande i en bil, trots att denne både druckit och tagit med sig en färdknäpp i bilen. De har bråttom eftersom de vill hinna med en färja och senatorn tar en genväg som slutar med att de sladdar av vägen och hamnar i det mörka vattnet. Sedan får läsaren spendera den kvalfyllda sista tiden Kelly Kelleher har kvar i livet.

Berättandet pendlar mellan att berätta om den fest hon lämnat tillsammans med senatorn till att berätta om föräldrarna och hur de format henne. Men främst sitter läsaren fast i nutiden tillsammans med Kelly som långsamt går emot sin drunkningsdöd. Många kapitel slutar med orden "medan det mörka vattnet fyllde hennes lungor och hon dog". De första kapitlen slutar med orden "skulle hon dö? -så här?"

Baksidestexten talar om vad romanen handlar om och hänvisar till händelserna 1969 i Chappaquiddick som om det vore självklart vad som hänt då. Självfallet hade jag ingen aning om vad som åsyftades, så jag googlade för att få veta att det var då senator Edward Kennedy var inblandad i den bilolycka där hans mycket tillfälliga flickvän Mary Jo Kopechne drunknade. Detaljerna till denna skandal stämmer mycket överens med handlingen i Oates roman och självklart tillför det extra intresse för läsningen.

Sex och politik är intimt förknippade med varandra i den här romanen som med sina knappa 160 sidor får ansees vara en kortroman, men trots sitt magra omfång är beskrivningarna och förhållandena utbroderade och man har många bilder och mycket att fundera över när man läst färdigt. Jag känner att jag undvikit tegelstenen Blonde, men känner mer och mer att jag nog måste läsa den också. Först ska jag försöka få tag på Dödgrävarens dotter, som vi ska läsa i min bokklubb och det känns roligt att få diskutera sin läsning med någon annan.

Oates är ständigt aktuell men förbisedd när det gäller Nobelpriset i Litteratur, men man kan ju hoppas att denna produktiva dam ska bli uppmärksammad ett annat år.

onsdag 12 november 2008

Djur - Joyce Carol Oates

Gillian är dryga fyrtio år när hon på ett konstmuseum står inför en totempåle som får henne att minnas tillbaka på sin tid på ett kvinnocollege i New England under 1970-talet. En mordbrännare härjade vid den tiden och de unga kvinnorna väcktes ofta av brandlarmen och tvingades ut ur sina bostäder innan faran meddelades vara över.

Hon är förälskad och nästan besatt av sin lärare i poesi Andre Harrow, ett sinnestillstånd som hon delar med i stort sett alla sina klasskamrater. Harrow är gift med den karismatiska konstnären Dorcas och detta par utser med jämna mellanrum en flicka från colleget som får äran att bli Dorcas praktikant. När det är Gillians tur blir sig hennes liv aldrig mer likt.

Förutom hotet som hela tiden lurar i och med mordbränderna börjar flickorna vid Catamount College vända sig mot varandra av avundsjuka och missunsamhet. Gillian förstår att hon är långt ifrån ensam om att ha varit utvald av paret Andre och Dorcas och hon kan också märka av hur de andra flickorna blivit märkta av sina upplevelser. Flickorna eggas att avslöja detaljer som borde vara av privat natur och den ena går längre än den andra. Gillian vill inte dras med i den karusellen, men får kritik för detta.

När Gillian lämnas ensam att vakta parets hus går hon in i rum hon blivit förbjuden att vistas i och snart ser hon vilka hemligheter som göms därinne. Gillian fattar ett beslut när hon vaknar upp och förstår att hon varit nära döden och detta för läsaren tillbaka till platsen där berättelsen började: i konstmuseet. Där får allt sin förklaring och det är både oväntat och spännande.

Det här är första romanen jag läst av Joyce Carol Oates och av vad jag förstår, inte den allra bästa. Djur ska väl närmast betraktas som en kortroman, men jag tyckte mycket bra om den. Spelet mellan människorna och hur psykiska påfrestningar kan ge sig uttryck beskrivs detaljerat och stämningen är mycket tät. Om det här enligt Oatiska mått mätt inte är så bra så kan jag knappt vänta på att läsa mer av henne.

torsdag 6 november 2008

En plats i solen - Liza Marklund

Det verkar vara ett populärt litterärt grepp att låta två historier berättas parallellt, en som utspelas en generation tillbaka och en som utspelar sig i nutid, och som sedan går upp i varandra i slutet när allt är klarlagt. Camilla Läckberg, Arnaldur Indridasson och nu Liza Marklund.

Annika Bengtzon skriver om en familj som gasats ihjäl nere på spanska solkusten och snubblar av en händelse in på både två och tre sidospår. Det handlar om familjer hon tidigare skrivit om, om Kattungen som bränt ner hennes hus och om knarkmaffian som tvättar pengar nere i Spanien. Mitt i allt detta kämpar Annika mot motsättningar på jobbet och att få vardagslivet med barn och separerad make att fungera.

Jag har inte läst mycket av Liza Marklund och har väl egentligen inte varit överförtjust när jag läst någon av de tidigare romanerna, men här är det ändå lite mer av allting: lite mer spänning, lite mer finesser i berättelse och överraskningsmoment och lite mer beskrivande svep. Helt okej, faktiskt.

tisdag 4 november 2008

Snömannen - Jo Nesbø

Jag har gjort det kolossala misstaget att lyssna på den här ljudboken medan jag promenerar ensam på mörka byavägar. Jag blev så "skittus" och mörkrädd att jag knappt vågar gå upp och söva om min son i ett mörkt rum. Så mörkrädd att jag inte vågar stå med ryggen mot garderoberna. Snömannen är med andra ord en läskig och bra Harry Hole-roman som bjuder på läskig spänning.

Efter att Harry Hole får ett brev personligt adresserat till sig upptäcker han att en seriemördare härjar i Oslo och att mördaren har intresse av att det är just Harry som ska utreda morden. Mördaren mördar kvinnor som varit otrogna och fått barn med andra än den man de lever tillsammans med. Männen är ovetande om att de inte är barnens biologiska fäder och mördaren har därför detta som påtryckningsmedel för att försäkra sig om att han kan träffa kvinnorna utan att de vågar berätta för någon. Mördarens signum är en snögubbe som står och tittar upp mot husen där kvinnorna bor.

Jo Nesbø bygger upp en ruggig stämning där man känner krypande obehag och läsningen bjuder på många oväntade vändningar. Och sedan vill jag påminna om att författaren skänker intäkterna från sina böcker till läsprojekt där analfabetismen är hög. Det finns alltså många anledningar till att köpa och låna hans böcker.

söndag 26 oktober 2008

Lyckan, kärleken och meningen med livet - Elizabeth Gilbert

Jag har läst Elizabet Gilberts Lyckan, kärleken och meningen med livet och känner mig, efter att ha lagt igen sista sidan, glad. Hennes sätt, både hur hon framstår i boken om sig själv och hur hon faktiskt skriver, är sprudlande och humoristiskt. Till och med i hennes mörkaste, tyngsta stunder skrattar jag åt hennes galghumor och jag är glad att jag läst den här boken. Tacka Anna för det - både för tipset och för lånet av boken. Boken ska du få tillbaka snarast, men jag kommer nog samma dag att köpa hem ett ex till bokhyllan och ett extra ex att ge bort till den som bäst behöver det.

Den svenska titeln är lite missvisande, speciellt om man ser till originaltiteln som lyder Eat, pray, love: One Woman's search for everything across Italy, India and Indonesia. Hon söker alltså och hon finner. I denna textrika resebeskrivning av såväl hennes yttre och inre resa börjar hon med skilsmässa, en kärleksaffär som inte är bra för henne, hur hon äter pasta i Italien och lär sig njuta, hur hon mediterar och söker andlighet i Indien och hur hon till slut, på Bali, lär känna sig själv och acceptera sin plats i livet. Den beskrivningen låter väl sådär, men det är oerhört roligt att läsa.

Det som ändå fångar mig mest med den här boken är beskrivningarna av upplevelserna av det andliga. Den andlighet Liz upplever är en helt annan andlighet än den jag är bekant med. Det är i meditationen hon möter människor, karaktärer, andar, personligheter av henne själv som hon kommer till insikt efter insikt och hon litar mer eller mindre blint på människor som talar till henne i olika syften.

Skeptikern i mig får sitta i ett hörn under läsningen och jag köper allt hon berättar. Jag tror fullt och fast på att hon varit med om allt detta och jag avundas hennes sätt att hoppa och lita på att någonting ska bära henne. För så blir det - gång efter annan står hon utlämnad, för att i nästa ögonblick landa i en situation som hjälper henne till nästa insikt. Och hela tiden är det just - roligt.

Någonting annat jag tilltalas av i sådana här böcker är det intelligenta språket som växlar mellan att beskriva språkbruket i slummens New York och att hänvisa till Augustinus, Petrarca och Kafka. Hon behöver inte skriva ut hela sammanhang, men man kan ändå läsa in större betydelse i många beskrivningar än vad hon egentligen avslöjar. Det där blev underligt, men jag förstår vad jag menar = )

Jag såg faktiskt när den här kvinnan intervjuades av Oprah (som automatiskt blir en husgud för alla som har förmånen att vara hemma och titta på tv på förmiddagarna) och hennes omdöme om boken är "En knockout, fylld av visioner". Översättning = Läs den.

torsdag 9 oktober 2008

Men inte om det gäller din dotter - Jan Guillou

Jag skulle kunna raljera över att innehållet i den här boken är lika tunt som en alwaysbinda. Om jag skulle använda Jan Guillous språkbruk skulle jag dock "ironisera". Detta är ett ord som används frekvent, faktiskt så ofta att det blir något sorts rekord. Och ändå är det bara truismer. Det här visste jag innan jag läste romanen, som är den sista i serien om viceamiral Carl Hamilton. Nu knyts säcken ihop, trådarna binds samman och eftertexterna kan rulla.

Det är inte ospännande, men det är inte spännande heller, när dottern till världskände författarpappan Pierre Tanguy och säkerhetspolismamman kidnappas av fanatiska islamister. Carl Hamilton engageras, trots att han svurit för sig själv att aldrig döda igen - ett löfte som måste brytas om det gäller vännens dotter.

Det är handlingen, kort och gott. Sedan raljerar, ironiserar, häcklar, imponerar och ömsom glänser Jan Guillou med sina kunskaper om hur det svenska rätts- och säkerhetssamhället fungerar. Han hinner nämna Englamordet, presidentkampanjen och McCain i USA, Sarkosys usla väljarstöd (vilket räddningsaktionen råder bot på), möten med Vladimir Putin (som ställer upp med militärt understöd i räddningsaktionen), von Skyffel (van der Kwast?) och Leif Alpin (Leif Silbersky och Peter Althin). Och det är det, skamligt nog, som gör den här läsningen underhållande.

Jag blir stundtals galen på alla upprepningar. Eva får höra någonting på sitt jobb, berättar det för Pierre som i sin tur ska upplysa Carl. Allt tuggas, spottas upp, sväljs ner, kräks upp, idisslas igen för att slutligen dissikeras i ett annat skede. Det är som läsning for dummies. Ingen kan undgå att förstå alla turer och vändningar.

Och hur det går? Flickan räddas, är inte alls traumatiserad utan klättrar glatt från famn till famn och pladdrar på, medan Carl friar till Mouna och resten lever lyckliga i alla sina dagar. Slutet gott? Förhoppningsvis. Jag tycker om hjältar som får slå lite ur underläge och som ändå får vinna till slut, men Guillous superhjältar får gärna pensionera sig. Nu hoppas jag på en roman som står sig i jämförelse med Tjuvarnas Marknad. Mer sådant!

tisdag 7 oktober 2008

Busters öron - Maria Ernestam

"Jag var sju år när jag beslöt mig för att döda min mamma." Så lyder första anteckningen i romanen Busters Öron som till sin form är huvudkaraktären Evas dagbok. Camus börjar sin roman Främlingen med "Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte." Romanerna är på intet sätt lika, men huvudpersonerna har personlighetsdrag som ibland gränsar mot det psykotiska.

Huvudpersonen Eva får en dagbok i födelsedagspresent av ett barnbarn som står henne nära och första meningen i denna dagbok är den som ovan nämnts. Det är alltså ingen hemlighet att Eva har mördat sin mor, utan romanen ägnar istället god tid åt att berätta, förklara, vrida och vända på händelser och framför allt att framlägga den psykiska misshandel Eva utsätts för av sin mor. Allt inför ögonen på en svag far som gång på gång fäller kommentaren att Eva inte kan ha haft det lätt. När mordet så är ett faktum är det förståeligt, trots den totala avsaknaden av ångest. Ångest finns det gott om i ältandet av hur elak mamman har varit, men den lyser med sin frånvaro i själva mordsituationen.

Det finns en personlighetsklyvning i karaktären Eva: hon lever ett stillsamt liv med Sven och pratar rosor och väder och otrohet och lammstek med sina vänner. Men i sitt inre får hon besök nattetid av Spader Kung som hon samtalar och resonerar med och som är som en mörk sida av hennes personlighet. När Evas skriver om sin ungdomstid finns det en sida som är vit som vill ha sin mammas godkännande och kärlek, medan en annan, svart sida, vill ta livet av henne när rätta tiden är inne.

Det är välskrivet och väl avvägt. Ernestam avslöjar bara det hon måste, kittlas lite, innan hon fortsätter. Där kommer det nyckfulla med en dagboksform: att Eva blir trött och skriver lite mer en annan dag. Nästa dag tar Eva nya tag och börjar om, vrider lite på berättelsen ett varv till, precis som man som allvetande har rätt att göra. I övrigt är kanske inte dagboksformen helt realistisk, men det ignorerar jag så gärna.

Det är mörkt och humoristiskt om vartannat och jag hade stor behållning av att läsa romanen. Jag önskar i efterhand att jag hade läst Busters Öron innan jag läste Kleopatras Kam. Det är mycket som går igen, tycker jag. Det är manliga personligheter som kryper ner i sängar och som egentligen inte är där och det är vackra, utåtagerande mammor som står i centrum och trycker ner sina barn. Många bibelallusioner livar dock upp och det är inte bara direkta bilder eller citat, utan inklämt lite här och var, vilket tillför extra associationer.

Det här var en riktig höjdare och är, i ordets bästa bemärkelse, märklig. Märkligt bra, kanske.

söndag 5 oktober 2008

Kleopatras Kam - Maria Ernestam

Märklig bok, skulle man kunna sammanfatta. Ovanlig i alla fall och kanske bra. Jag har svårt att klassa den och kanske ska man inte alltid kunna göra det heller.

Kleopatras Kam är det företagsnamn de nära vännerna Mari, Anna och Fredrik använder sig av när de tillsammans startar eget med avsikten att hjälpa människor. Deras sammanlagda kunskaper är "wijdrecko" som det så träffande heter på bondska. Affärsrörelsen går bra och de hjälper människor med deklarationer, extraundervisning i matematik, städning, heminredning och mycket annat. Då kommer Annas granne Elsa in och erbjuder dem en halv miljon var om de mördar hennes man. Svaret är självklart nej. Eller? När Elsas man påträffas död inser de tre vännerna att de inte känner varandra så väl som de trott. Läget blir inte bättre av att ytterligare en kund snart hör av sig och vill ha en annan person likviderad.

Det är märkligt, det som rullas upp, men det är intressant och fängslande. Människans inre ångest och kval, lyckorus och passioner. Hur det påverkar oss och hur vi kan vara delaktiga i varandras livsval och öden. Det är både humoristiskt och spännande, vilket gör romanen både intressant och lite spretig och jag känner att jag är lite ovan vid den här typen av läsning. Nu ser jag fram emot att läsa Busters Öron.

onsdag 1 oktober 2008

Sonat till Miriam - Linda Olsson


Medan jag läser letar jag ord att beskriva känslan jag har inom mig och snart slår det mig. Jag har lite lågtryck, så där som det känns inom en strax innan man börjar gråta utan att man egentligen har någonting att gråta över.

Allt är så vackert, precis som Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Titeln är fin, Sonat till Miriam, omslaget är vackert och språket är fantastiskt. Det är melankoliskt och samtidigt spännande när berättelsen om Adam läggs fram: lite som ett pussel, Linda Olsson avslöjar lite i sänder och som läsare anar man vad som hänt men längtar efter bekräftelse.

Sorgen är redan ett faktum när romanen tar sin början och sedan berättas om den ensamme Adam som börjar sitt livs resa för att få svar på livets stora frågor. Det finns gåtor att lösa, frågor att få svar på och människor att söka upp och lära känna. Mitt i allt det sävliga finns en spänning, tycker jag, som gör att läsningen går fort, trots att jag gör allt jag kan för att dra ut på njutningen.

Porträtten av människorna i romanen är fina och därför känner man mycket med dem också. Lite svårt blev det för mig bytet av berättarperspektiv efter drygt två tredjedelar av boken, när Cecilia, mor till Miriam och Adams stora kärlek, övertar berättarrollen. Efter vad som avslöjas förstår jag varför författarinnan har valt att göra så, men det blev ändå en omställning.

Sedan känner jag mig förundrad över Cecilias berättelse, eftersom det finns vissa beröringspunkter med det Astrid i Nu vill jag sjunga dig milda sånger berättade. Jag ska inte avslöja vad det handlar om, men det är en av delarna som följer med mig efter läsningens slut.

Behöver jag tillägga att jag tycker att alla, alla borde läsa det här?

lördag 27 september 2008

Jag är leopardpojkens dotter - Johanna Nilsson

Johanna Nilsson berättar i den här närgångna skildringen om farmors och farfars missionsarbete i Kongo och på många sätt är det egentligen hennes fars berättelse hon framför. Livsvalen och de många uppbrotten för samtliga i familjen är återkommande och det märks att detta präglat författarinnan på djupet. För samtidigt är det en resa för Johanna Nilsson tillbaka till de egna rötterna i ett försök att förstå vem hon själv är utifrån släktens historia.

Författarinnan berättar detaljrikt om faderns Afrika, om äventyr och om sorger och glädjeämnen. Men samtidigt återkommer hon ständigt, ältande, till sveket, offret, avkallet: en splittrad familj som alltid kom i andra hand, alltid efter Gud.

Till viss del handlar det också om försoning, om förlåtelse där människorna verkar ha svårast att förlåta sig själva. Mycket förblir osagt. Frågor man inte vågar ställa och sår man inte vill riva upp. Ändå finns en smärtsam nyfikenhet: fanns passion, längtan, dåligt samvete, tvivel?

När jag tänker på missionsberättelserna jag själv lyssnat till i min lilla församling där ordet Afrika mest varit kryddan man satte i pepparsåsen som sedan avnjöts på vit formfranska, inser man att Johanna Nilssons berättelse är fjärran från detta. Det är egentligen inte en missionsberättelse, utan en uppgörelse med familjehistorien. Hon verkar arg, lite bitter stundtals, och lider av farföräldrarnas val på ett sätt som fadern och hans suskon inte nödvändigtvis har gjort. Eller så har de det, men talar inte om det. Genomgående är att maninte talar om det som är jobbigt - de lärde de både i svenska skolan i utlandet och i livets skola.

Det är en nära berättelse och jag blir sååå nyfiken på hur släkten och framför allt fadern tog emot romanen.

onsdag 24 september 2008

Kärlekens raseri - Ian McEwan

Jag har tidigare läst På Chesil Beach och Försoning av McEwan. Den här romanen är, som jag brukar säga om min andra son, en annan sort. Den är fortfarande mycket McEwansk, med detaljer och ett språk som det sprakar om.

Under en picknick när Joe och Clarissa firar att de återförenats efter att ha varit ifrån varandra en tid blir de delaktiga i en dramatisk scen där ett räddningsuppdrag slutar i en tragisk olyckshändelse. En luftballong som slitit sig är på väg mot livsfarliga elledningar och i korgen finns en liten pojke som är vettskrämd. Joe och några andra försöker rädda pojken, men orkar inte hålla fast. En man som håller kvar i ballongens rep släpas med men faller mot sin död när inte heller han orkar hålla kvar.

En annan av männen som försöker hjälpa till är Jed, fanatiskt gudstroende, som förälskar sig i Joe och som tror att kärleken är besvarad. Även Jeds kärlek blir fanatisk och han börjar följa efter Joe och skriver brev till honom där han förklarar sin kärlek. Breven visar i själva verket hur förvrängd hans verklighetsuppfattning är och Joe blir mer och mer övertygad om att Jed vill honom riktigt illa. Jeds ton förändras efter hand, då han upplever att Joe ignorerar honom och besattheten visar sig än starkare.

Det McEwan gör så bra är att han får läsaren att betvivla att Jed ens existerar. Han beskriver också på ett otroligt sätt hur Jed blir som en kil som slagits in mellan Joe och Clarissa. Sakta, sakta förstörs deras förhållande, dels på grund av Joes pressade situation, dels på grund av hur Joe själv blir helt upptagen av sig själv.

Clarissa är universitetslärare och undervisar om romantiken. Hon är Keatsfantast och talar ofta om känslor och det som övergår människans rationella fattning. Joe är motsatsen med sitt förnuftstänkande och sin övertro på vetenskapen. Dessa personlighetsdrag hos Joe gör att Jed blir ytterligare en motpol med sin övertygelse om att Gud genomsyrar allt och att han har en plan med allt som sker.

Romanen är nog mest lik en thriller i sitt utförande och visst är det spännande, men många gånger blir scener som skulle utspela sig under två sekunder i realtid utdragna beskrivningar som sträcker sig över två sidor och då tappar man tempot. Kanske är det för att det finns småbarn i huset som, även när de borde sova på kvällstid, kräver att man måste lägga ifrån sig boken. Då blir helhetsuppfattningen inte lika bedårande.

Tempot skruvas upp i slutet, som vanligt med McEwan, och det är några saker att fundera över när sista sidan är läst. Som vanligt.

fredag 19 september 2008

Katedralen vid havet - Ildefonso Falcones

Kanske är det för att jag spenderat åtta dagar i Barcelona och verkligen, verkligen förälskade mig i staden som jag även tycker om den här romanen. Visst är den ibland förklädd till historielektion, men det är också intressant. Som religionslärare kan jag uppslukas av beskrivningen av de judiska kvarteren som mer liknar ghetton och hur hatet mot judarna underblåses av kyrkan, vilket orsakar massakrer och uppror. Beskrivningen av kyrkan, både av de rättrogna och av de som ser möjlighet till rikedom och avancemang, fascinerar också.

Men huvudhandligen i Katedralen vid havet handlar om Bernat Estanyol som med sin lille son Arnau flyr från en ondsint godsherre för att ta sig till Barcelona där de, efter att ha vistats i staden i ett år, kan bli fria män. Ödet är grymt mot människorna som lever i den här epoken och ingen kan undvika tragedier och förluster.

På sätt och vis påminner bokens karaktärer om de personer man möter i sagorna, bara mer mångfacetterade. Arnau är snart föräldralös men godjhärtad och rättrådig, vilket gör honom älskad och framgångsrik. När nöden är som störst kommer någon av alla de människor han osjälviskt hjälpt till hans räddning.

Romanen känns också "spansk" på samma sätt som Tillsammans är man mindre ensam kändes fransk. Det är hämnd, passion, temperament och förvecklingar (jag ska väl inte jämföra det med Slavägarens dotter direkt, men det är tempofyllt). Ändå tappar det lite fart och långa stycken talar om historiska händelser som kungar och påvar som är i luven på varandra, hur Barcelona byggdes och vilka medeltida regler som gällde för olika klasser.

I centrum av alla händelser står byggnationen av katedralen vid havet, Santa Maria del Mar, som på sätt och vis blir Arnaus egen kyrka. Han är med och bygger den, när han som ung arbetar som bastaix och bär stora stenstycken till själva byggnaden. Han får som högt uppsatt handelsman tillfälle att ge stora donationer så att bygget kan fortskrida. Sedan är det ingen slump att kvinnan som till slut vilar i hans armar också bär namnet Mar. Cirkeln är sluten och jag somnar lite gott efter att allt det tragiska faktiskt fick ett lite ljust slut.

söndag 7 september 2008

Djupt vatten - Donna Leon

Kommissarie Brunetti åker ut till en ö för att utreda ett dubbelmord på far och son. De mördade är fiskare, precis som alla andra på ön. Alla känner alla och alla är i stort sett släkt med varandra. Därför tar utredningen tvärstopp och polisen står utan ledtrådar.

Signorina Elettra erbjuder sig att åka ut till ön för att luska lite i vad som har hänt och eftersom hon har släkt där har hon goda chanser att accepteras av invånarna i den lilla staden. Brunetti ägnar dock mycket tid åt att fundera på Elettras förehavanden, till den grad att hans fru Paula påpekar det.

Det blir faktiskt ganska fartfyllt i slutet, vilket är lite ovanligt när det gäller Donna Leons kriminalromaner, men det som fortfarande står sig är beskrivningen av maten och den italienska kulturen. Hur de bofasta venetianerna avskyr turister, hur korrupt samhället är, hur väl trerätterslunchen smakar och hur man sparar på hållhakar för att dra nytta av vad man vet till en annan gång.

torsdag 28 augusti 2008

Bekantas bekanta - Mats Strandberg


Berättelsen om f.d. modellen Camilla, transvestiten Daniel och wannaben och tillika hans syster Lilly utspelar sig i Stockholm, mitt under 1990-talet. Camilla återvänder till Sverige efter några hårda år, både för att hon är tvungen och för att hon vill vinna tillbaka en kärlek hon svikit. Dessutom har hon tunga hemligheter att bära på som skulle kunna omkullkasta hela hennes vardag.

Daniel är god som guld och när han inte jobbar på videobutiken transar han om sig och blir Malin Melanom. Han söker ständigt kärleken, men misströstar och är övertygad om att den inte kommer att drabba honom. Han hoppas dock på regissören Joshua, men denne blir tillsammans med systern Lilly.

Lilly i sin tur har alltid varit den tysta och blyga som visserligen får vara med, men som ändå på något sätt inte räknas. Hon är tyst och självkritisk och när hon väl säger någonting blir det fel. Hon hoppas på att få ut mycket av den glamourösa Camilla, men hon blir snart bitter och drar nytta av de hemligheter hon får reda på om rivalen.

Bekantas bekanta beskriver nittiotalet som det är, med blandbanden, eurotechnon, Ny Demokrati, Jannike Björling, rökningen på krogarna, freestylen och mobiltelefonerna som inte alla ännu har men som du måste fälla ner antennen på när du avslutat samtalet. Titeln anspelar bl.a. på hur litet Sverige och Stockholm är. Alla vet allt om alla och du får jobb och lägenhet genom att du känner någon som känner en annan som har en dotter som är utomlands och därför kan låna ut sin bostad.

Det är bitvis sorgligt när Lilly gör allt hon kan för att slå igenom, för hon kämpar verkligen med näbbar och klor. Hon drar sig inte för att gå över lik för att komma dit hon vill, trots att hon förlorar vänner och familj på köpet. Som kontrast till detta går det lätt för Camilla. Hon blir tillfrågad om chanser som Lilly blir mycket avundsjuk på. Den näpna och spinkiga Lilly är i sin tur en kontrast mot sin överviktige bror som tror att alla har lika svårt för hans kropp som han själv har. Men han träffar Jimmy och inser att det finns de som tittar på insidan också.

Det är en underhållande bok, inte minst för att författaren flirtar med läsaren när han till exempel beskriver karaktärernas förväntan inför det kommande millenniet och hur de ifrågasätter Big Brother-konceptet. Dialogen är rapp och övertygar och personerna är något av schabloner, vilket gör att man känner igen deras personlighetstyper och kan läsa in mycket i hur dessa agerar.

Klart läsvärd, även om det står på baksidan att svenska Elle tycker att Mats Strandberg är Sveriges svar på Jackie Collins. Det är väl ingen komplimang?

lördag 23 augusti 2008

Dödligt arv - Donna Leon

Commisario Guido Brunetti kontaktas av en av sin frus studenter, Claudia Leonardo, som undrar om det är möjligt för en person att få upprättelse efter sin död och förklaras oskyldig till ett brott man dömts för. Brunetti får efter lite efterforskningar om ärendet fram att det i stort sett är omöjligt. Han undersöker inte saken mer, förrän Claudia Leonardo hittas mördad.

Fallet leder honom tillbaka till krigstiden och de fasor människor utsattes för och handlingar de mer eller mindre frivilligt utförde. Det blir ett tillfälle för Brunetti att själv få en djupare relation till sin svärfar och samtidigt få höra vad hans egen far varit med om och varför han blev så förändrad av sina upplevelser.

Som vanligt är det samtalen mellan Brunetti och hustrun Paola som är mest intresanta, där politiken, korrumptionen, universiteten och grannar avhandlas och därigenom speglar ett nutida Venedig. Maten som lagas beskrivs i detalj och man kan nästan känna lukten av kapris och oliver, kaninkok och bruchetta.

Upplösningen av fallet går rätt lugnt till och har med både sex och pengar att göra. Det blir en hederssak för Brunetti att den oskuldsfulla Claudia Leonardos minne förblir obefläckat och en gammal fiende blir tillplattad på köpet. Jag har en skön känsla inombords när jag lägger igen pärmarna, eftersom det inte är alltid Donna Leons böcker får sluta i triumf. Annars blir det ofta korrumptionen som segrar. Så dock inte den här gången.

tisdag 12 augusti 2008

Stinas möten - Stina Lundberg Dabrowski

Det bara blev att jag läste den här boken, skriven av Stina Lundberg Dabrowski. Det är en beskrivning av vad som sagts och vad som skett och som inte har visats i samband med ett urval intervjuer hon gjort genom åren. Stina L D motiverar varför hon velat intervjua vissa personer, hur det kommit sig att hon intervjuat andra, hur hon ser på mötet nu ett antal år senare och hur andra människor har reagerat.

Min bild av Stina L D innan jag läste den här boken var att hon var oerhört intelligent, inte rädd att utmana och inte rädd att ta plats. Därför är det med förvåning och glad överraskning jag får ta del av hennes osäkerhet, skamsenhet, nervositet och ilska - hon är helt enkelt en vanlig dödlig. Detta är en insikt hon själv kommer fram till angående många av de personer hon intervjuar; de är också bara människor, till och med Nelson Mandela.

Hon är så tuff, tycker jag, både för att hon ifrågasätter och vågar ställa krav och för att hon vågar be om ursäkt när hon gjort fel eller gått för långt. Det är ju oerhört tufft. Vissa delar av boken dröjer sig kvar. Som när Hillary Clinton menar att hon fortfarande älskar sin man, trots allt han utsatt henne för. "Kärleken blir mer realistisk med tiden" säger hon, vilket man kan läsa in mycket i. Ett annat citat att lägga på minnet är redan bevingat och uttryckt av Madeleine Albreight: "Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra." Så sant, så sant.

fredag 1 augusti 2008

Som jag vill vara - Katarina von Bredow

Alla, alla, alla borde läsa den här boken!

Jessica är 15 år, nyförälskad och tillsammans med Arvid. Hon lever typiskt tonårsliv sida vid sida med bästa kompisen Lollo och tankarna kretsar kring vad hon ska välja när det är dags att börja gymnasiet. Mamma Siv är originell och icke-konventionell och packar ner kondomer i dotterns väska utan att rodna. Ändå blir Jessica gravid första gången hon någonsin har sex.

Det är det som är så bra med den här ungdomsromanen. Den visar att det räcker med att ha oskyddat sex en gång för att det ska kunna bli ett barn. Bredow beskriver sedan på ett otroligt bra sätt chocken som drabbar Jessica, sedan den lika omtumlande känslan när hon bestämmer sig för att behålla barnet. Det är så självklart för alla att hon ska göra abort, men Jessica menar att det bor en liten människa i henne.

På sid. 116 säger hon att hon inte vet vilken människa hon vill vara, men hon vet vem hon inte vill vara. Hon vill inte vara den som dödade sitt barn. Kanske är det allt för mogna tankar ibland, det som presenteras som 15-åringens funderingar och beslut, men det är som upplagt för diskussion. Genom att använda sig av många olika karaktärer som finns i Jessicas närhet kan problemet tonårsgraviditet belysas utifrån olika synvinklar. Abort som preventivmedel är en annan aspekt av det hela. Barnmorskan är frank när hon talar om att om man är stor nog att bli med barn är man också stor nog att behöva sätta sig in i konsekvenserna av det. Många stora beslut ska tas och inget utav dem ska göras lättvindigt.

Det blir en uppgörelse mellan Jessica och hennes jämnåriga, med hennes mamma och med samhällets syn på en gravid tonåring. Men det är så snyggt skrivet och så engagerande att alla kan ha behållning av att läsa romanen.

lördag 19 juli 2008

Försoning - Ian McEwan

Är det en bra idé att läsa den här boken när du är utammad, utmattad och uttömd? Nej. Uppfyller jag kriterierna för samtliga nämnda? O ja. Men jag är glad ändå - fast jag är inte säker på att jag förstått romanen rätt.

Språket är fantastiskt och det är en sådan här gång man förstår vad tempo vill säga. Man läser långsamt, som för att man blir tvingad till det. Sedan går det fort, fort och man tycker att man fått flyt. Det är som om det sammanfaller med karaktärernas sinnesstämning, vilket jag återkommer till. Författarens förmåga att beskriva - människors inre tankar, upplevelser och missuppfattningar skildrade från olika synvinklar - och sedan ge handlingarna konsekvenser är geniala. Mitt i all text kan någonting gömmas mycket subtilt, säkerligen mycket medvetet, och därför tvingar jag mig själv att läsa långsamt och omsorgsfullt, för jag vill verkligen inte missa något.

Briony är tretton år och tror på kärleken i sin mest melodramatiska form. Hela hushållet, med en frånvarande far, en sjuklig mor och en syster med längtan bort, ger henne full uppmärksamhet och uppmuntrar de skrivarambitioner hon har. Idyllen förstörs dock när kusinen Lola våldtas och Briony pekar ut systern Cecilias nyvunne kärlek, tillika barndomskamrat, Robbie Turner.

Sedan får man följa dels Robbie i Andra Världskrigets Frankrike, dels Briony som just eftersträvar försoning. Det är här författaren leder tempot och när Briony har bråttom eller är exalterad, då går det undan. När hon funderar och ältar så går läsningen långsamt, långsamt. Samma sak händer när Robbie vandrar vägarna genom ett sönderbombat landskap: han ältar och vrider och vänder på detaljer, och tempot skruvas ner. När han blir förbannad och tänker att det inte finns någon förlåtelse för vad Briony gjort honom går det snabbt, likaså när han flyr undan RAF:s bomber. Genialiskt.

Men sedan händer något nytt. Sista delen av romanen skrivs i jag-form och det är Briony som är berättaren. Tidigare när man följt henne har det varit i tredjeperson. Författarambitionerna hon hyst som barn sitter i och det berättas att hon skriver sådant hon upplevt. När hon skriver ner vad som hände när livet vändes upp och ner för trojkan Briony, Robbbie och Cecilia blir det hennes första roman som hon försöker ge ut, men blir refuserad. Detta är ett led i att söka försoning för det brott hon begått.

Det som förvirrar mig är att författaren i slutet låter Briony retas med läsaren. Bara hon vet vad som egentligen hände. Kanske fick Cee och Robbie varandra, kanske är det bara ett lyckligt slut hon hittat på. Hon berättar rent att det var först i denna sista version som det älskande paret fick varandra. Försoning får hon dock inte - i alla fall inte på det sätt som hon skulle ha trott på när hon var tretton. Men som Robbie konstaterar under kriget: vem är egentligen oskyldig till något. Han hade inte dödat någon den dagen, men hur många hade han lämnat att dö?

Den här romanen ska absolut diskuteras, eftersom det finns så mycket att fundera över, mycket som är öppet för tolkning och annat som någon lagt märke till men som någon annan missat. Men det är bra. Nobelpris-bra tycker jag.

fredag 11 juli 2008

Sjöjungfrun - Camilla Läckberg

Kanske är det för att Fjällbacka framställs som ett litet samhälle, ett slags Agatha Christie-rum som är nästan slutet och därmed med ett begränsat antal misstänkta, som jag väljer att köpa innehållet. Hur mycket skit ryms i en så liten stad? I sina bästa stunder, som i Stenhuggaren och Tyskungen, tycker jag att det är riktigt bra, men i Sjöjungfrun och den som handlade om Fucking Tanumshede (Olycksfågeln?) blir det haltande. Innehållet är hemskt och jag blir mycket illa berörd där man får följa den psyksjuke pojkens tankar, men i polisarbetet och i hemmalivet är det så där.

Tre barndomsvänner som varit mycket populära under sin uppväxt delar en hemlighet som de inte talar om. Det har gått så långt att vissa av dem inte ens kommer ihåg om det verkligen hänt. Men någon är arg och vill hämnas och allt hotar att komma upp till ytan. Hotbrev och attacker mot familj där budskapet är " du förtjänar dem inte" är ganska läskigt.

Parallellt väntar Patrik och Erica barn, tvillingar, samtidigt som Ericas lillasyster också väntar barn. Mellberg, polischefen som är lika fyrkantig som Brios klosslåda, bestämmer sig för att gå ner till halvtid för att vara stark manlig förebild till, typ, lesbiska svärdotterns son. I framställningarna av detta blir det nästan lite jobbigt, för man har läst det förr: flosklerna om gravida mamman som får kommentarer; flosklerna vad hon svarar tillbaka; den trubbige och inkompetente chefen som alla har överseende med...

Om ett samhälle var så utsatt som detta och polisen är så pressad som här framställs, tror jag nog att motorn skulle skära för någon, förslagsvis Patrik, så att Mellberg antingen skulle explodera eller förvandlas till en våt fläck. Kanske sparar Läckberg det till nästa bok, för hennes roman slutar - återigen - med en cliffhanger som försäkrar om en uppföljare och barn är involverade så att man med säkerhet ska bry sig. Och visst kommer jag att läsa den, men jag hoppas att det är dags för en höjdare igen. (I och för sig måste kvaliteten få vara lite sviktande om man snittar med en bok per år.) Sedan har Läckberg även gjort det till en konst att dra ut på avslöjandet och att vänta in i det längsta med att ge läsaren hela bilden, vilket gör att man sitter uppe, trots att det är läggdags för länge sedan.

Men för att ta udden lite av vad jag hittills sagt, så visst är det bra. Sådär småokej där de läskigt bra skrämdelarna väger upp floskeltoppen. Är jag ändå hård mot henne då?

tisdag 8 juli 2008

Smuts - Katarina Wennstam

Advokaten Jonas anställs för att kommentera en rättegång där tre människor står åtalade för bl.a. trafficking och grovt koppleri. Han spelar med livet och familjen som insats, eftersom han själv är en trogen kund som köper sex och han är långt ifrån ensam. Han känner ångest, men kan inte låta bli, och försöker upprepade gånger förminska innebörden i det han faktiskt gör. Undrar om tjejerna i slutänden ändå inte innerst inne gör sitt jobb av fri vilja.

Samtidigt får man också följa Jonas dotter Emma, som kallas "kåtis" på skolan när hon bejakar sin sexualitet. Hennes sexualdrift får henne att känna sig smutsig och hon intalar sig att det hon känner måste vara onormalt.

Jonas fru Rebecca anar att någonting är fel, men blundar. På jobbet finns Maria som av en händelse får reda på hur det ligger till. Åklagaren i rättegången, själv kvinna, möter olika män i sin närhet som visar på både avståndstagande och bejakande av att utnyttja kvinnor som säljer sig.

Titeln Smuts visar på olika människors känsla av att ha gjort någonting smutsigt, någonting de inte vill ha med att göra, och det är en spännande roman med många infallsvinklar. Lite lösa trådar blir det och slutet lämnas öppet - för en fortsättning eller för att ge läsaren möjlighet att fantisera om olika möjliga slut, det vet jag inte, men romanen är en riktigt bladvändare som passar hängmattan.

måndag 7 juli 2008

Bitterfittan - Maria Sveland

Jag har vikt hundöron i min pocket på inte mindre än 14 olika ställen. Jag ville inte avbryta läsningen, men jag ville gå tillbaka sedan för att fundera och för att - som jag förvarnade min man om innan jag började - ha högläsning för honom. Högläsningen medförde att han satt i sängen och läste ett par sidor. Bra, kan tyckas, om det inte hade varit för att jag sprang runt och bytte blöja, la in rena kläder i garderober, lekte med treåringen och plockade ihop smutstvätt.

Bitterfittan som bok har drabbat mig. Jag är fast redan efter första sidan och hinner tänka tanken att hur ska jag kunna ta in allt hon säger och hinna reflektera över det? Huvudpersonen Sara reser till Tenerifa när januari och familjelivet blir henne övermäktigt och bokens upplägg är smart, eftersom semesterveckan ramar in hennes tankar och beslut, så när hon kommer hem igen är romanen slut och hon kommer till avslut. Eller början till förändring. Berättarjaget för nästan dialogliknande resonemang med Isadora i Erica Jongs Rädd att flyga, och även om jag inte är så bevandrad i feministisk litteratur får Maria Sveland fram tankar från hennes föregångare som hon agerar och reagerar utifrån och som därigenom blir tydliga även för mig.

"Det var ju inte så här det skulle bli" konstaterar Sara flera gånger, och alla har väl tänkt den tanken någon gång. Hur ska samhället kunna bli jämlikt när vi inte ens klarar av att vara det i våra förhållanden?

När en kvinna beter sig som en man blir hon uttittad och tillrättavisad. Olika föreställningar om vad som är rätt och hur man ska leva blir ett problem när ens inre protesterar och tycker att det är fel men när omvärlden inte håller med. "När glappet mellan dadrömmarna och verkligheten blir för stort, det är då man blir en bitterfitta" skriver Sveland på sid. 17.

Tonen är aldrig rabiat, men kritiken är osande och det tycker jag är fantastiskt bra gjort. Ett stycke som jag speciellt fastnade för är när hon beskriver festmiddagen:

Till exempel när det är fest och festens kvinnliga deltagare, mina medsystrar, springer fram och tillbaka och dukar fram maten och vinet och efterrätten och kaffet och spriten, medan männen lugnt sitter kvar runt bordet och diskuterar och dricker mer vin. Vem ska jag vara lojal med? Jag vill ju också sitta kvar och prata och skita i den förbannade disken. Jag vill att männen ska resa sig och göra sin del, så att mina smarta, roliga kvinnliga vänner också kan slå sig ner runt bordet. För det är svårt att föra någon längre intressant diskussion samtidigt som man springer med disk, hur intelligent man än är. Därför är männens samtal runt middagsbordet oftast mer spännande änd et ständigt avbrutna som pågår ute i köket. Och så sitter jag lite och springer lite och känner mig likförbannat som en könsförrädare. s.82

Det, om inget annat, borde alla oavsett generation känna igen sig i. Sedan tycker hon också att det är anmärkningsvärt att när mannen fyller år städar kvinnan, fixar tårta, handlar, städar och donar under hela kalaset. När hon själv fyller år städar hon, fixar tårta, handlar, städar och donar under hela kalaset. Varför är det så? Det och mycket annat frågar författarinnan sig och jag funderar över detsamma. Jag håller inte med om allt - för det finns lyckliga förhållanden och ett gifte är inte en rad icke-möten - men diskussionen måste föras upp.

lördag 5 juli 2008

Rymmaren - Thomas Bodström

Ett av de vanligaste tipsen för en person som vill bli författare är att skriva om sådant man känner till. Om man ser till Rymmaren som rör sig i kretsarna Rosenbad, Österåkeranstalten, en justitieministers arbete, arbetet en advokat på uppåtgående utför samt polisens arbete och bakbundenhet, kan man konstatera att Thomas Bodström har gjort just det.

I Rymmaren får man följa Susanne, fd åklagare som nu arbetar för polisen; Miro, fängelsekund som vill rymma och hämnas mordet på sin kusin; Mattias, en advokat på uppåtgående som måste få ändarna med småbarnsfamilj och karriär att gå ihop; Gerd Lundin, justitieminister under ständigt hot att behöva avgå.

Som kriminalroman, eller politisk thriller som Liza Marklund väljer att kalla den, fungerar den alldeles utmärkt där spänning och fakta fungerar bra ihop. Författaren flirtar lite med läsaren genom att hänvisa till sig själv, bl.a. när han pratar om före detta justitieministern som bara pratade om sina fyra barn och om fotboll. Kul. Men djupare än så blir det inte, vilket inte nödvändigtvis behöver vara någonting negativt.

Berättelsen avslutas på sätt och vis, men lämnar även dörren öppen för en fortsättning. Det tycker jag är smart gjort och rätt snyggt också. Kanske har jag lite överseende med Bodström också för att jag tycker att han är sympatisk och då tänker jag också att jag kanske varit lite hård mot andra, som Kallentoft, men skillnaden är att jag gärna skulle läsa Bodström igen.

måndag 9 juni 2008

Ego girl - Carolina Gynning

Jag satt med Amos Oz i handen och bara kände att "Nej, jag vill verkligen inte!" och lät blicken vandra över bokhyllorna. Längst ner trängs ett par pocketar som jag fått av systeryster, och en av böckerna fångade min blick med sina chockrosa bokstäver: Ego girl.

Lite Carolina Gynning, så här en måndag med pissigt väder, varför inte? Fyra timmar senare har jag tittat på bilder, förundrats, förstummats, absolut inte fördummats och kommit fram till att denna vackra blondin också är människa.

Hon är smart, Carolina Gynning, inget snack om saken. Snäll och kanske lite dum, som BOK sjunger. För herre min skapare vad hon har varit med om: kokainfester, sexoriger, dokusåpavinster, psykopatinhysare, sultandekoration, älskarinna till fotbollshjältar, ryska miljonärer och you name it. Misshandlad och uthängd på löpsedlar, utnyttjad och emellanåt lurad, men inte en enda gång anser hon sig vara ett offer. Allt hon gjort och utsatt sig för har hon gått in i med öppna ögon, påstår hon, och allt berättas charmigt och rakt på sak.

Hon är skogstokig, det råder det inte heller några tvivel om, men samtidigt verkar hon rar. Ömsint och faktiskt snäll. Hon har haft många män i sitt liv, men varje gång har hon varit upp över öronen förälskad, trott att hon träffat rätt. Att det sedan inte blivit så är en annan historia.

Mest intressant är när hon beskriver sig själv som en tvådelad person: en Carolina som ligger på golvet och gråter och tycker synd om sig själv, och en som står bredvid och skakar på huvudet. Det är den andra Carolina som lämnar den ledsna, som skakar av sig det tråkiga och när hon gråtit färdigt och ältat så går hon vidare. Jag vet inte om det är nyttigt eller om det kommer att hinna upp henne en dag, men man förstår henne bättre sett i det ljuset, hur hon kunnat resa sig så många gånger.

Gynning skriver också att ingen borde tycka synd om henne och kanske är det så. Ändå gör jag det, utifrån mitt sätt att leva livet. Jag önskar henne ro, även om hon själv säkert inte gör det.

Familjeaffärer - Tony Parsons

Cat, Jessica och Megan är systrar och står i centrum för denna relationsskildring där barn och tvåsamhet är temat. Tony Parsons gör många goda iakttagelser som i alla fall jag känner igen mig i, både i den här romanen och även i Mannen och pojken.

Jessica vill inget hellre än att bli gravid, men kan inte. Megan ska avsluta sina läkarstudier och vill inte bli gravid, men blir det. Cat är fast övertygad om att hon aldrig vill ha barn och är lämpligt nog ihop med Rory som är steriliserad. Många roliga formuleringar och scener presenteras, men blir till slut lite som oneliners. Händelser staplas på varandra så att vissa roliga inslag får bara med, är min känsla, och Parsons skulle kunna jobba efter "kill your darlings"-devisen.

Ändå är det underhållande och han gör helt okej kvinnoporträtt. Det är mansskildringarna som inte är lika bra och jag undrar varför. Männen reduceras till otrogna knullmaskiner (jag vet, fult ord, men det är ständigt återkommande i boken) eller rädda harar som tvivlar på sig själva. Parsons gör också en intressant passning av att kvinnornas mamma lämnar dem och fadern när barnen är små, vilket får stor betydelse för deras syn på äktenskap och familjeliv.

fredag 6 juni 2008

En halv gul sol - Chimamanda Ngozi Adichie

"Världen var tyst när vi dog". Det är en av de sista meningarna i denna berättelse om Kainene och Olanna, tvillingsystrar i -60-talets Nigeria. Författarinnan växlar skickligt i tidsskildringen när hon dels skildrar början av årtiondet med de nyrikas middagsbjudningar och diskussioner om Nigerias politiska styre och dels visar på decenniets slut med krigets fasor och bittra verklighet.

Litteraturen är ett fantastiskt medel för att berätta om omvärlden. Där en faktatext levererar årtal och kronologiska skeenden kan en roman av det här slaget visa på människoöden mitt i de skeenden som är krig, svält, svek, manniskans ondska och godhet, hur krig kan förändra... Jag bär den här romanen med mig, inte minst i formuleringen "Världen var tyst när vi dog". Kan man inte säga att historien upprepar sig där? Det som hände i Nigeria/Biafra händer fortfarande och världen är tyst och tittar på - om det inte finns oljefyndigheter eller andra kapitalistiska förtjänster med att gå in och ta ställning.

Romanen är en släktkrönika där tvillingsystrarna Kainene och Olanna står i centrum. Familjen är nyrik och rör sig ledigt i borgarklassen där alla har ihop det med alla. Tvillingsystrarna är lika olika varandra som äpplen och apelsiner: Olanna är vacker och vänlig och blir vän med alla. Alla män åtrår henne, öppet eller dolt, men själv faller hon för den fule Odenigbo, som arbetar hårt för ett självständigt Biafra. Kainene är mörk, hård och cynisk och låter sig inte imponeras så lätt. Hon är affärskvinnan som går sina egna vägar och väljer den försynte och mycket brittiske Richard till älskare. Man får också följa tjänaren Ogwus resa från att vara en i familjen till hans tvångsrekrytering till den biafranska armén och livet i skyttegravarna.

Växlingen mellan början och slutet av decenniet gör att intrigerna hålls vid liv och intresset behålls tillsammans med nyfikenheten på vad som egentligen har hänt. De historiska skeendena i all ära, men det är personernas öden man vill veta mera om.

Romanen är varm och lämnar starkt avtryck. Läs den.

En intressant artikel om författarinnan finns att läsa här.

måndag 2 juni 2008

På Chesil Beach - Ian McEwan

Mmm... McEwan. Jag säger bara språket, tempot och karaktärerna. Där har ni magin med denna roman.

Efter att ha läst om Annas läsupplevelse av denna bok och när jag av en händelse snubblade över densamma, när jag i torsdags nästan attackerade min bibliotekarie med mina boklån, fick På Chesil Beach följa med hem.

I en anda som av någon anledning påminner mig om Thomas Mann och grabbarna läggs berättelsen om nygifta paret Edward och Florence fram. Språket är sprakande och jag trollbinds av författarens uttryckssätt samtidigt som porträtten av paret är finmejslade och utsökta. Mmm, jag ville inte att det skulle ta slut och till en början gör det inte det heller. Tempot är inledningsvis långsamt och detaljerat, vilket gör sig bra när man lär känna Edward och Florence. Sedan rasslar det bara till och slutet närmar sig obevekligt. Föreställningar och missförstånd, kärlek och uppbrott, försoning med livet men inte med det förflutna gör att många tankar snurrar när jag vänt på sista bladet.

Det är så mycket jag känner igen mig i, trots att romanen utspelar sig i 60-talets England, mitt i en omvälvande tid. Det slår mig, återigen, att det är viktigt att man lever efter sin egen övertygelse och inte efter andras, att man gör upp med sin barndom och att man bestämmer sig för vilken människa man vill vara.

Jag känner mig lite förbryllad över vad som händer och över vad som inte händer, men vet att jag kommer att läsa fler av McEwans böcker, bara för att se om detta var en engångshändelse eller om det finns mer att hämta. Jag hoppas på det sistnämnda.

fredag 30 maj 2008

Mörker, ta min hand - Dennis Lehane

Dennis Lehane blev en personlig favorit efter läsningen av Patient 67 samt fantastiska Mystic River (Rött regn). Filmen som gjordes på den senare står i filmhyllan hemma (lagligt köpt) och var ett bra köp, dels p.g.a. att den gör sig så bra som film, dels för att den är tacksam att hänvisa till när jag kör momentet filmanalys i Svenska B.

Man kan fundera över hur mycket bra en författare har att presentera och de två redan nämnda tycker jag är fantastiska i sin genre. Gone baby, gone och denna senast lästa, Mörker, ta min hand, är absolut läsvärda också, men kanske inte med samma fascination. Det är lite tröttsamt med män som är så uppenbart fantastiska i sängen men samtidigt totalt oförmögna att ens närma sig någonting som liknar ett stadigt förhållande. Den ensamme cowboyen rider igen.

Patrick Kenzie och kollegan Angela Genarro anlitas i egenskap av privatdetektiver av en psykolog för att försöka ta reda på vem som hotar dennas familj. Efterhand står det klart att hotet inte bara är riktat mot psykologen, utan att även Patrick och Angela finns med i den hämndturné som är utstakad av en minst sagt sadistisk seriemördare. Upplagt som vilken helintressant thriller som helst och visst blir det åka av. Bladvändare med många spännande moment som är så sceniska att man anar att författaren kan tänka sig att sälja rättigheterna till ett filmmanus. Hemskt är det i alla fall och en ondska som faktiskt existerar skrämmer och förtär.

Det är dessutom psykologiskt nervpirrande till den grad att nattsömnen hotas av maror och faror. Jag fick hjärtklappning när jag låg i sängen i går kväll och funderade över hur jag skulle reagera om jag skulle titta mot fönstret och någon plötsligt skulle titta tillbaka, ni vet så där stirrande och ondskefullt som de bara kan göra i USA...

tisdag 27 maj 2008

Försvinnanden - Jodi Picoult

Romanen lades i händerna på mig av min svärmor som frågade om jag ville läsa den innan hon tog sig an den själv. Kanske var det därför jag något motvilligt närmade mig den, eller så beror det på att Allt för min syster av samma författare inte tilltalade mig speciellt mycket.

Vanishing acts är originaltiteln som antagligen ska anspela på det trolleritrick som omnämns ett par gånger i berättelsen. Den svenska titeln Försvinnanden sammanfattar handlingen: Delia Hopkins lever medelklassigt förortsliv med barn och fästman och spårar upp försvunna människor med hjälp av sin hund i sitt yrke. En dag knackar polisen på dörren och arresterar Delias pappa för kidnappning. Delias värld rasar samman när hon inser att hon är det barn fadern anklagas för att ha fört bort.

Läsaren får följa Delia, fästmannen Eric, bästa vännen Fitz och fadern Andrew där bitar ur respektive persons liv utgår från händelser som berör dem alla. Man får alltså alla fyra personers synvinkel på sådant som händer och fast än det är smart gjort så tycker jag att det blir tradigt.
Problemet med Allt för min syster var att jag upplevde den som en Harlequinbok. Upplägget var smärtsamt enkelt att förutse och innan jag vände blad hann jag ibland tänka att: bara hon inte stormar ut nu efter att ha sagt "Jag vill aldrig mer se dig igen". Men så blev det. Och det är samma sak i den här boken. Det är lite klyschigt och trots att det är rätt bra berättat så är det ointressant. Jag känner mig som en lässtropp när jag tänker att romanen skulle passa en ovan läsare som inte har så stor erfarenhet, varken av oväntade vändningar eller av spänningslitteratur. Eller av kärlekshistorier. ´

Lässnobb är mitt nya epitet.

torsdag 15 maj 2008

1000 filmer för livet - Film för varje känsla

Mitt senaste impulsköp... Jag gick på Bodéns Bokhandel och väntade på min man som gick och dreglade i hyllorna på Clas Ohlssons när jag såg den här filmboken i en hylla. 1000 filmer för livet - Film för varje känsla. Lite kärlek, ilska, raseri, avund, glädje... You name it. Och så trevlig läsning det blir.

Jag tycker själv att jag ser mycket film och det är högst opretentiöst. Jag tittar inte på svartvita tjeckiska saker och jag håller inte koll på releasdatum för sådant som behandlar revolutioner i Gambia eller vad det nu kan handla om. Jag bara ser film.

Jag anstränger mig inte heller för att komma ihåg namn på skådisar, men det bara finns där. Det är som om hjärnan har upprättat ett arkivskåp där den placerar namn och ansikte så att jag 15 år efter att ha sett Shannen Doherty i Lilla huset på prärien genast kan placera henne när jag ser henne i Beverly Hills 90210. Töntigt - ja, men man vinner faktiskt ofta Trivial Pursuit på dessa kunskaper.

Den här boken har jag bläddrat i och kommit ihåg gamla 80-talsfilmer, kollat upp om gamla favoriter finns att köpa i nyutgåva (t. ex. Scarlet Pimpernel - jajjemänsan) och fått förklarat vissa symboliska drag i klassiska filmer.

Det som kanske är bäst med en sådan här bok är, att vissa filmer som man bör känna till men inte ids se, kan man läsa om och få sammanhangen fullständigt klara för sig. Det finns fler böcker i den här serien, t. ex. 1001 filmer du måste se innan du dör. Lite arbetsskadad är man också som tänker att man kan ha nytta av boken i arbetet också, men what the h*ll, lastbilschaffisarna pratar diesel och förskollärare iakttar sina kompetenta barn.

Yippee kay ay...

onsdag 14 maj 2008

Så dumt med etiketterna!

Så dumt att man inte kan ordna etiketterna på bloggen som man vill,
utan att de antingen ordnas alfabetiskt eller så efter frekvens. Vet
någon om det går att göra på annat sätt? Jag vill med detta bara påpeka
att jag tycker att det blir tokigt i etikettlistan här intill.

tisdag 13 maj 2008

Operation Ormens huvud - Christina Wahldén

En "vuxenroman" av författaren till bl.a. Kort kjol och Ingen behöver få veta. Här får man möta samma karaktärer som i norrbottensförlagda Till salu och Hedvig Eks arbete med att undersöka kinesiska barns försvinnanden.

Romanen är inte dokumentär på det sättet att allt författarinnan skriver om verkligen har hänt, men faktum kvarstår att mellan 2004 och 2005 försvann 104 kinesiska barn från svenska flyktingförläggningar och ingen vet någonting om vad som hänt dem. Sverige är en mellanlandning när profittörstande personer använder verkliga människor som handelsvara. Det handlar i huvudsak om barn och i de här fallen används de till billig arbetskraft. Titeln anspelar på att människorna som säljer barn går under nidnamnet Ormarna och tillslut gör många organisationer en gemensam operation för att hugga av så många ormhuvuden som möjligt.

Vad gör då Sverige åt de här problemen? Ingenting, eftersom om vi skulle samarbeta med övriga Europa skulle vi bidra till att människosmugglarna i Kina avrättas med dödsstraff och vi kan inte gå med på det. Det är alltså viktigare att smugglarna inte avrättas än att barnen inte far illa.

Som förälder kan man lätt tänka sig in i de kinesiska föräldrarnas situation: deras önskan om att barnen ska få alla möjligheter de inte fått själva, möjlighet till materiellt god standard som de saknar själva, sedan paniken när de inser att barnen försvunnit och att allt som sagts bara är lurendrejeri. Boken berör och upprör och är klart läsvärd.

Maj 2008

Tätt intill dagarna - Mustafa Can

"Jag har älskat en främling" avslutar Can ett kapitel. Han säger att han vet vad hans mor var: en självuppoffrande mor, men han vet inte hur eller vem hon var. När modern Güllü ligger för döden börjar Cans sökande efter vem modern egentligen är, vilka tankar hon har och vad hon längtar efter.

Tätt intill dagarna är en nära berättelse som rör vid hjärteroten flera gånger. Så många angelägna ämnen berörs: - familjen som flyttar till Sverige för att arbeta, men med den fasta övertygelsen att återvända hem till Kurdistan en dag. Tillslut är dock varken Kurdistan eller Sverige riktigt hemma;
- En analfabetisk mamma som inte längre kan sätta sitt tumavtryck för att ett papper ska vara giltigt utan måste lära sig skriva. Detta gör hon med möda och sitter sedan och mumlar i köket för sig själv: Nu äger jag mitt namn;
- Tonåringen som skäms för sin mamma som inte behärskar språket, för att hon går i fotsida klänningar och sjal mitt i heta sommaren och för att hon grillar getkött mitt i vintern på balkongen.

När Mustafa Can ber sin mor om förlåtelse för att han skämts för henne ger modern honom den utan vidare. Det blir ett tydligt avslut för dem, ett tydligt tecken att det inte finns någonting ouppklarat mellan dem.På frågan vem hon är svarar hon: - Vem jag är? Ja, vem skulle jag vara? Jag är din mor... /.../Jag föddes och jag lekte i ett par år, återtar hon och fortsätter utan avbrott: Sedan dog min mor, ett par år senare dog fem av mina syskon för att vi levde i armod. Jag fick hjälpa till i hushållet; jag vallade får, lagade mat, städade, bar hem vatten från brunnen... jag gifte mig med er far, jag födde femton barn varav sju dog, jag fortsatte att städa, laga mat, sticka, hugga vet, tvätta kläder, hjälpa till på åkern, jag utvandrade till Sverige tillsammans med er och fortsatte laga mat, baka, städa och tvätta, jag levde här i trettio år och nu ska jag snart dö... Vad finns det mer att tillägga? (s. 30)

Fastän detta inte var det Can menade när han ställde frågan, kanske det ändå kan vara så enkelt. Inte att man är sina hushållssysslor, men mera att man kanske aldrig riktigt känner sina föräldrar. Vilka tankar hon än har när hon står på balkongen och låter blicken oseende fastna vid horisonten förblir en hemlighet för resten av familjen Can. Boken berörde mig och har dessutom ett fantastiskt språk, nästan poetiskt ibland. Det bästa är att man själv börjar fundera över vad man skulle vilja veta om sina egna föräldrar.

April 2008

Jane Austenklubben - Karen Joy Fowler

Jocelyn handplockar människor i sin närhet att delta i en bokklubb ämnad att läsa Jane Austens samlade verk, sex stycken till antalet både när det gäller romaner och antal bokklubbsmedlemmar.Under läsningens gång rullas bitar av varje persons livsöde upp. Om man stannar där håller boken, men går man vidare faller den i bitar på grund av sitt spretiga innehåll. Varje person är ganska platt och den enda som blir intressant för mig är Bernadette som de andra i klubben mest gör narr av.
Berättarperspektivet är "jag" trots växlingarna mellan olika berättare, men mot slutet blir berättaren ett kollektivt allvetande jag, vilket stör mig ofantligt mycket.

Jag anar att författarinnan Karen Joy Fowler har någon tanke om att varje person i JA-klubben har en motsvariheti böckernas persongalleri, men i så fall är det lite fattigt gjort. Det finns tydliga sådana anvisningar: Jocelyn själv är Emma Woodhouse i Emma, Allegra skulle kunna vara Charlotte(S&F), Grigg kanske är Edward (F&K) och sedan hoppas jag att den roliga Bernadette är Catherine Moreland (vet inte om det är Mansfield Park eller Northanger Abbey). Vem Sylvia och Prudie i så fall skulle kunna ha sina motsvarigheter i är oklart, eller så har författarinnan inga sådana intentioner och jag har helt enkelt överanalyserat boken.

Romanen är läsvärd antar jag, om inte annat för att jag verkligen tycker bra om J A:s böcker och diskussionerna om romanerna är bitvis intressanta i JA-klubben. Många frågor tas upp och många händelser skulle kunna vara viktiga, men presenteras för kortfattat och för lättvindigt för att engagera i alla fall mig.
April 2008

Grunden Bois - Här är alla vinnare

Snacka om att det här är en motpol till det mesta vi läser om i världen idag. Vi måste lyfta de här viktiga, självklara värdena att alla...