tisdag 22 maj 2018

Ragga som du shoppar - Lin Jansson

Rent generellt kanske du inte borde följa råd som någon ger dig på fyllan, men när det gäller det här, att ragga som du shoppar, är jag beredd att hålla med. Principen är enkel: du sätter dig inte i ett hörn och väntar på att de perfekta skorna ska komma fram till dig. Om du själv går fram till ett par skor väljer du inte ett par halvsnygga som du kanske kommer att tycka om - så varför skulle det vara annorlunda med killar?

Det här är den lättsamma delen av boken. Lovisa som det handlar om är rapp i käften och umgås med vänner som har lika mycket verbal inkontinens som hon själv. Jobbet på Vildmark och Fritid är en plågsam påminnelse om att alla andra verkade veta vad de ville göra efter gymnasiet, medan hon är fast i ett yrke hon inte passar att utföra. Värst är det att hamna på jackavdelningen och jag skrattar högt flera gånger när Lovisa just förpassas dit, ofta av närmaste chefen Lukas som hon avskyr. Typ. Ibland är han rolig. Mest är han jobbig.

Sedan finns svärtan där också. Systern som inte hör av sig och vars liv hela tiden kastar en skugga över Lovisas. Hon älskar sin syster, men det är ingen enkel kärlek och när hon behöver stöd från sina föräldrar så finns de inte där. De sviker och världen gungar till.

Att läsa en sådan här bok efter att ha läst "Den underjordiska järnvägen" är att gå från att äta tungtuggat fullkornsbröd till att sätta i sig en burk plommonpuré. Jag älskar att gå från ytterlighet till ytterlighet och det som får mig att skratta i maj är väl värt att läsa!

Bild lånad från förlagets hemsida.

lördag 19 maj 2018

Frankenstein, eller den moderne Prometeus - Mary Shelley


Det är säkert tjugo år sedan jag läste Frankenstein första gången. Det är i år 200 år sedan den utkom första gången. Jag har precis läst romanen igen, den här gången tillsammans med 26 elever som samtliga har läst den för första gången. De flesta avskyr, verkligen avskyr, alla långa och många miljöbeskrivningar. Någon läste ut den direkt medan andra har suckat, stånkat och stönat sig igenom den. Tacksamt nog är själva romanen tredelad, så vi läste den därför under tre veckor. Dryga 200 sidor har avhandlats och uppdragen har gått ut på detta. 

Innan vi började läsa fick eleverna läsa på om självaste författaren och hennes livshistoria. De skulle också ta reda på vilka Agrippa, Albertus Magnus och Paracelsus var. Vi läste också på om Miltons "Det förlorade paradiset" och andra verk som nämns i romanen, allt för att kunna göra ytterligare kopplingar till texten. Allt som nämns i förbigående betyder så mycket mer och får den där delen av isberget som inte syns att ändå bli mer synligt. 

Vid första diskussionstillfället pratade vi om vilka bilder vi hade fått av personerna i boken: Victor Frankenstein, kapten Walton, Elizabeth... Vi valde tre nyckelord var och motiverade varför vi hade valt just dessa. Vi valde citat som vi tyckte berättade någonting om karaktärerna och diskuterade på vilket sätt romanen kunde anses vara typisk för sin tid. 

Andra veckan diskuterades dialoger (som mest är långa monologer) och hur författaren ger röst åt personerna samt hur olika relationer framställs. Den mellan Frankenstein och Elizabeth är i sig intressant, men vi fastnade mest för den som uttrycks mellan kapten Walton och Victor. Alla gillar av någon anledning Henry Clerval medan bröderna William och Ernest knappt berör någon. Eleverna fick också ta med en bild att visa upp för varandra. Den skulle ha någon koppling till innehållet och det är så roligt att se vad de väljer att visa upp. 

I det avslutande samtalet lajvade vi loss och försökte sätta oss in i hur det skulle vara om vi fick välja att vara en av personerna i romanen: vem och varför? Om vi skulle äta en lång trerättersmiddag med romankaraktärerna, vilka samtalsämnen skulle då samtalet kretsa kring? Syns några spår av samhällskritik i det lästa avsnittet? Vilka är de viktigaste konflikterna i romanen? Vad tyckte vi om slutet? Hade det kunna sluta på något annat sätt eller hur skulle du vilja att det slutade? Var det någonting som förvånade oss? 

Jag tycker att det är så intressant att följa läsprocessen på så nära håll, för motståndet är hela tiden närvarande trots att det också alltid finns några elever som älskar det från början till slut. Någonting händer när vi läser i grupp och pratar om innehållet. Även den mest skeptiska läsaren kan hitta någonting att roas av, även om det kan vara så enkelt som att titta på vilka bilder de andra i gruppen har valt. Det är skönt att få prata skit om en annan varelse, även om hen är en karaktär i en två hundra år gammal bok. 

Nu ser vi filmen, versionen med Kenneth Branagh, Robert DeNiro och Helena Bonham Carter. Fantastisk och fruktansvärd, precis som livet självt. De skrattar åt de dåliga specialeffekterna, men studsar till och reagerar varje gång någon ny karaktär presenteras. Att Victor och Elizabeth talar om varandra som syskon är äckligt och de heta kyssarna blir småpinsamma. Strax avslutas läsåret med att de skriver en utredande uppsats där artiklar och roman ska lyftas. Den håller. Som den håller. 

Bild lånad från förlagets hemsida


Den underjordiska järnvägen - Colson Whitehead

Den underjordiska järnvägen har existerat i verkligheten och var en nätverksorganisation som hjälpte slavar att bli fria. I den här boken har den underjordiska järnvägen fått fysisk form med lok, vagnar och räls. Flickan läsaren får följa är Cora, född på jordgolv av en kvinna som senare övergav henne när hon själv flydde. Hatet mot modern är en av Coras många drivkrafter och hon vandrar ofta iväg i tankarna där hon föreställer sig hur det skulle vara om de sågs igen.

Sanningen var att många av slavarna aldrig återsåg varandra. Vissa såldes vidare, andra slogs ihjäl, många dog i sjukdomar och andra försökte rymma. Cora är en av dem och hon slår följe med Ceasar som har vissa kontakter med den underjordiska järnvägen.

Våldet är det enda konstanta i vardagen för Cora. Trots att ingenting egentligen är nytt och trots att jag har sett, läst och hört om det så många gånger förut finns inget sätt att värja sig från det som beskrivs. Stympningarna, misshandeln, övergreppen, hängningarna, sadismen - det är så vedervärdigt och hemskt att jag undrar hur någon överlevde över huvud taget. Ändå finns där också tillgivenhet, lojalitet och till viss del också kärlek, men märkena inombords är så mycket djupare än de som syns utanpå.

Det som är minst lika skrämmande är det USA vi läser om idag. Landet har inte tagit ansvar för det fruktansvärda som utspelade sig under slaveriet. På artonhundratalet förbjöds först fortsatt import av slavar, men konsekvensen blev en typ av avel för att få fram ny arbetskraft, ofta genom att "para" en duglig arbetare med en tålig kvinna. När Nordstaterna förbjöd slaveriet och frihet blev en realitet var det ett första steg som togs, bland annat med grund i formuleringen att "All men are created equal". Sydstaterna fortsatte med hänvisning till de ekonomiska aspekterna. Ändå är inte slaveriet över, för om vi ser på världen som den ser ut idag har det bara antagit nya former, och inte bara i USA. Människohandel, slavarbete, minimilöner, trafficking... Listan kan göras lång.

Sett till att afroamerikaner idag får längre fängelsestraff, får sämre vård och inte har samma möjligheter att utbilda sig (för att nämna några) är det lätt att se de fortsatta följdverkningarna av den här mörka tiden i landets historia. Därför är också den här boken plågsamt aktuell.

Bild lånad från förlagets hemsida.

onsdag 16 maj 2018

Madeleine F. - Lena Einhorn

Hanna Frank är bra på mycket, men när hon väl har påbörjat något tappar hon snabbt intresset. Akvarellerna hon målar har tidigare fyllt henne med glädje och tillfredsställelse, men någonstans på vägen kom hon av sig - precis som hon kom av sig med utbildningen på Konstfack. Hon påbörjade sin utbildning och hoppade av. Ingen i hennes närhet behöver säga någonting högt för att få henne att förstå att de undrar. Istället hoppar hon på en skrivarskola med den legendariske kursledaren Pål Berger. Han valsar in och gör sin grej, en grej som Hanna är övertygad om är inövad och säkert får samma effekt år efter år. Ändå kan hon inte låta bli att fängslas av honom hon också, trots att det är motvilligt. Bara det att hon bjuder på motstånd får Berger att lägga märke till henne och han utmanar hennes tankesätt.

Med sig till skrivarnas första uppdrag har Berger åtta annonser som en gång i (forn)tiden, närmare bestämt under den eran när Gula Tidningen var ett effektivt sätt att byta tjänster mot betalning. Samtliga annonser är undertecknade med samma namn och hänvisar till samma telefonnummer. Det som fångar intresset, både hos läsaren av romanen och hos deltagarna i skrivarkursen, är att den undertecknade - i det här fallet Madeleine F. - erbjuder så många olika tjänster: som musiker (cello, piano, gitarr, klarinett), balettlektioner, naturvetenskap och matematik samt städning. Hon kan också tänka sig att byta en lägenhet centralt belägen mot ett sommarhus under några veckor, för att hon och dottern ska få byta miljö.

Medan de andra deltagarna i skrivarkursen går igång och skriver allt från noveller till fiktiva levnadsteckningar blir Hanna som besatt av tanken på att ta reda på vem verklighetens Madeleine F är och på så sätt får läsaren följa hennes efterspaningar medan hon slussas från universitet till konsthallar och vidare till Skattemyndigheten. Sedan byter romanen perspektiv och vi möter Magdolna, dotter till invandrare från Ungern men med ett oväntat grepp som inte placerar henne i en främlingsfientlig miljö. Istället möter Magdi, som hon kallas, oväntat vänliga och öppensinniga svenskar som bjuder på kaffe och bullar efter skoltid. Hon är en enveten unge som å ena sidan inget hellre vill än att bli bekräftad av sin mor men som å andra sidan gör uppror mot sadistiska lärare. När perspektivet glider över till Magdi blir hon huvudperson medan Hanna mer är den som måste söka sig fram till svaret på gåtan: vem var den här människan och vad hände egentligen med henne?

Jag skulle behöva läsa den här boken igen, för det är först i efterhand som jag förstår att jag kunde ha förstått levnadsödet mycket tidigare. Vad var det som gav mig känslan redan efter en tredjedel, men som samtidigt gjorde att jag inte fick pusselbitarna att falla på plats förrän mot slutet? Det här är subtilt och mycket känsligt berättat och jag är full av beundran över hur Lena Einhorn verkar kunna röra sig inom olika konstnärliga områden med sådan säkerhet.

Bild lånad från förlagets hemsida.

lördag 12 maj 2018

Ormen i Essex - Sarah Perry

Lätt ett av de snyggaste bokomslagen det här året! Det lockar till läsning och tur är väl kanske det, för den har bjudit på en del motstånd. Jag vet egentligen inte varför, för jag gillar't! Kanske har problemet varit att mitt hem mer har liknat en ungdomsgård de senaste dagarna, eller så beror det på alla nationella prov som ska rättas och bedömas, mitt under brinnande studenttid.

Cora är nybliven änka efter en man som hon har komplexa och blandade känslor för. Å ena sidan var han en sadistisk make som inte ens behandlade henne bättre än en hund, medan han å andra sidan kunde invagga henne i en skön känsla av att hon betydde någonting. Tillsammans fick de sonen Francis, som är mer intresserad av att räkna fjädrar i en dunkudde eller att rabbla upp Fibonaccis talföljd än att samspela med sin omvärld. Hennes nära vän Martha, en socialistisk aktivist, är hennes käraste vän och de följs åt överallt, till och med när Cora får för sig att flytta till den lilla staden Colchester i Essex. Det som driver henne är berättelsen om den bevingade ormen som sägs leva i floden Blackwater och som på ondsinta sätt tar död på intet ont anande offer.

Väl där, med en trånande och experimentell läkare kvarlämnad i London, möter hon istället pastor William Ransome och hans sprudlande familj med den vackra hustrun Stella i spetsen. Stella blir vackrare och vackrare för varje gång Cora träffar henne, men snart står det klart att allt inte står rätt till med henne. Cora och Will börjar gräla om någonting varje gång de ses, men dras samtidigt ohjälpligt till varandra. I romanen beskrivs ett viktorianskt England uppblandat med gotiska inslag och beskrivningar av en tid när vetenskapen och tron måste stötas mot varandra. Detta händer bland annat när ormen i Essex ska förklaras, antingen som ett Guds straff eller som en naturvetenskaplig företeelse som bara inte har blivit begriplig ännu. Genom Cora och Will finns en viss uppfattning om att det ena kanske inte behöver utesluta det andra.

Så många höjer den här boken till skyarna och jag kan inte hjälpa att jag sitter efter avslutad läsning med känslan av att ha missat någonting. Jag tror att det här är en bok, som så många andra, mår bäst av att läsas och sedan diskuteras med andra. Jag skulle i alla fall behöva det.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Historieläraren - Matt Haig

Matt Haig skrev Människorna och beskrev det mänskliga släktet ur en utomjordings perspektiv som jag tyckte var så ömsint träffande. I den här, Historieläraren, beskriver han mänsklighetens förhållande till tiden och perspektivet är Tom Hazards. Tom berättar att vi är dömda att återupprepa historien, trots att vi hela tiden manar oss själva att lära av den. Han vet, eftersom han har varit med tillräckligt länge för att slå fast detta utifrån beprövad erfarenhet. När vi andra har åldrats fjorton år åldras han bara ett. Därför kan han, över tre hundra år gammal - nästan fyra hundra, berätta om hur han har sett häxprocesserna på nära håll, hur gatorna i London såg ut när det fortfarande var en liten stad, hur Shakespeare avbildats på ett sätt som inte gör honom rättvisa, om hur Josephine Baker dansade,  hur F Scott Fitzgeralds författarskap ifrågasattes, hur människor förr drog fram sina klockor medan nutidens halar fram sina mobiltelefoner.

Mitt i allt detta finns en kärlekshistoria, eller egentligen flera, för vad gör det med en människa att han åldras långsammare än alla andra. Det innebär att den person som står vid hans sida inte kommer att finnas kvar lika länge och åldern är ett hot, inte minst när det gäller att förklara för omvärlden hur det kommer sig att personer med olika fåror i ansiktet väljer att vara tillsammans. Konflikten blir tydlig, bl.a. i det samfund som verkar för att "förmågan" ska förbli en hemlighet, när personer med antiåldrandet måste flytta vart åttonde år för att sedan börja om på nytt. Tom försöker bli sin egen, men möter hela tiden försvårande omständigheter.

På sätt och vis är det lite "Hundraåringen" över den här romanen, men med en fin eftertanke om vad tiden gör med oss och om att tiden är ett evigt nu. Bild lånad från förlagets hemsida.

Nej och åter nej - Nina Lykke

Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej , av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopi...