söndag 31 mars 2013

Ryssar är såna som gillar björkar - Olga Grjasnowa

"Ryssar är såna som gillar björkar har kallats invandrarroman, utvandrarroman och samtidsroman. Främst är det en berättelse om vad våld kan göra med en människa." skriver Sveriges Radio och det är väl uttryckt. Jag skulle vilja lägga till att det här också är en roman om språkets makt som medel att förena och stänga ute. Språket värderas som fint eller fult, som kulturellt eller som tärande beroende på om du pratar franska i Tyskland eller om du pratar arabiska i Israel. 

Författarinnan Olga Grjasnowa berättar att det var viktigt för henne att skapa en hjältinna som inte var ett offer och hon ville göra huvudpersonen Masja stark, självständig och otrevlig. Det är ett intressant grepp, för det finns verkligen mycket i hennes person som stör mig som läsare. Jag tänker ofta att det vore lättare för mig att ta Masja till mig om hon bara var lite mer lidande, om hon bara var lite mer traumatiserad eller om hon bara kunde hänvisa mer till sitt ursprung som flykting och krigsoffer. Det gör hon dock inte. Hon fräser istället åt sin sambo Elias att det inte finns någon anledning att gräva i "det där". När han dör finns det ingenting kvar som håller henne inom ramarna för hur hon borde leva sitt liv, utan hon tar risker och släpper alla tankar på vad som kan vara rätt utifrån vad som förväntas av henne. 

Jag kunde ingenting om Nagorno-Karabach innan jag läste den här romanen och kanske är det därför jag tycker att den bitvis är svår att ta till mig, för det handlar mycket om Ryssland, Armenien och Azerbajdzjan, ländernas inbördes relationer och händelser som ledde till självständighetsförklaringar och konflikter därav. Det handlar också om Masjas och hennes familjs judiska tillhörighet, trots att religionen är högst påtagligt frånvarande i deras liv. Det finns koshervin, men i övrigt är förhållandet till religionen högst pragmatiskt. Nya svårigheter presenteras när Masja reser till Israel och där möts av samma oöverkomliga konflikter. "Allt kommer igen" menar hennes mormor och visst är det så. 

torsdag 28 mars 2013

Wallflower - Stephen Chbosky

Charlie ska börja high-school och har nedräkning från första dagen. Han är på många sätt en speciell pojke, men ingen märker det. Eller, det är är i alla fall vad han tror. Han själv är en sådan som iakttar, men som inte deltar. Detta ändras när han träffar Patrick och Sam och plötsligt dras in i deras värld. Situationen när det går upp för honom att andra har lagt märke till honom och talar om honom är storartad.

Boken, som jag helt och hållet hade missat, utkom 1999 och har hyllats för den fantastiska skildring den är om hur det är att vara tonåring under 90-talet. Den hade lika gärna kunnat vara nutida om det inte hade varit för alla blandband som Charlie tillverkar. Det kom sig istället att jag först såg filmen The perks of being a wallflower och sedan ville jag läsa boken. Jag genomför ett projekt med mina elever som går ut på att de ska läsa en bok och se en film för att sedan analysera dem båda i ljuset av varandra. Den här kommer att bli ett fantastiskt tillskott i det arbetet.

Det finns så mycket värme i den här berättelsen, inte minst när det gäller hur unga människor hjälper varandra att finna sig själva och sin plats i tillvaron som unga vuxna. Beskrivningarna av hur föräldrarna alltid såg kraftfulla och lyckliga ut på kort när de var yngre varvas med den vilsenhet de kan känna när de maktlösa ser på hur livet ibland utvecklar sig för barnen.

Bok och bild från förlaget.

tisdag 26 mars 2013

Berättelsen om Pi - Yann Martel

Ibland ser man filmen och sedan läser man boken. Eller så gör man tvärt om. Eller så gör man som jag gjorde med den här: jag läste boken, såg filmen och läste sedan boken igen.

Den är fantastisk, oavsett i vilket format man tar den till sig, Berättelsen om Pi. Här får vi möta den godhjärtade pojken som är upkallad efter franskans ord för simbassäng. Han utforskar religionen på samma sätt som han ser på livet: storögt, nyfiket och öppensinnligt. Mötet med hinduismen, kristendomen och islam är framlagt med nästan mytiskt tonläge. Humorn i överlevnadshandbokens klämkäcka formuleringar om ett positivt sinnelag oavsett situation blandas med nattsvarta och deprimerade tankar om livets ändlighet. Allt detta i en liten livbåt med två överlevare från det fruktansvärda skeppsbrott som Pi genomlider.

Frågan är om inte boken är bättre än filmen. Ang Lee har adapterat den här boken på ett oförglömligt sätt och det är en berättelse som bara växer. Slutet är överraskande och tänkvärt, mer så i filmen än i boken, även om alla viktiga detaljer finns med.

Läs den. Se den. Njut av den. Skicka den vidare.

lördag 9 mars 2013

Den odödliga Henrietta Lacks - Rebecca Skloot

Vi valde den här boken att läsa i vår bokklubb, eftersom vårt eminenta bibliotek har börjat erbjuda bokcirkelkassar: de har vissa utvalda titlar i uppsättning om tio exemplar. Åtta pocket och två inlästa tror jag att det är. Det är en lysande idé och när vi så skulle välja bok fastnade vi för den här, trots att det i vår bokklubb finns ett inbyggt motstånd mot att läsa verklighetsbaserade böcker och böcker om cancer.

Det här är boken om Henrietta Lacks, en fattig kvinna som i början av 1950-talet drabbas av livmoderhalscancer. Hon är knappt läs- och skrivkunnig och går med på att läkarna på sjukhuset ska få ta prover för att studera hennes celler. Det som blir unikt med Henrietta Lacks celler, eller HeLa-cellerna som de senare kommer att kallas, är att de är de första att överleva och dessutom fortsätta dela sig. De används än i dag och forskare gör en uppskattning om att HeLa-cellerna i dag väger flera ton om de skulle läggas ihop. Kvinnan varifrån cellerna härstammar har varit död i över 60 år, men hennes celldelning fortsätter.

Det här är så mycket mer än en berättelse om den här kvinnans levnadsöde. Boken beskriver hennes efterlevande på ett mycket gripande sätt. Deras funderingar och reaktioner över att HeLa-cellerna har legat till grund för polioforskning, att cellerna har följt med upp till månen, att de har gett upphov till tre nobelpris.

Det är också en skildring av hur olika svarta och vita människor behandlades - och fortfarande behandlas olika. När Henrietta Lacks läggs in på sjukhus är det ett faktum att svarta kvinnor får mindre dos smärtstillande, läggs in i ett senare skede och att dödligheten är betydligt högre än för vita kvinnor.

Samtidigt är det också en ingående, och faktiskt en mycket pedagogisk, beskrivning av celldelning, av cellers essens och om detta har jag väldigt lite förkunskap. Jag lyckades hänga med rätt bra ändå och dessutom fick jag tillfälle att intervjua favoritbiologen på min arbetsplats. Han har fått lära sig att kvinnan bakom cellerna hette Helen Lane, men det beskrivs i boken varför det namnet har spritts som en del i att försöka skydda Lacks familj från offentligheten.

Det är krävande att läsa en journalistisk bok, speciellt när den är så här faktaspäckad, men jag tycker att den var välskriven och mycket intressant, inte minst ur etisk synpunkt. Titeln, Den odödliga Henrietta Lacks, är verkligen rättvisande. 

fredag 1 mars 2013

Magikerna - Lev Grossman

Läser man fliktexterna med uttalanden om boken Magikerna är det idel ädel hyllningar till författaren Lev Grossman. Det kanske mest elokventa uttrycks av George R.R. Martin, författaren bakom Game of Thrones, som säger "Magikerna förhåller sig till Harry Potter som ett glas irländsk whisky förhåller sig till en kopp svagt te." Det är lätt att lägga ribban högt på läsningen en sådan gång. Jag lade också ribban högt och efter ca 100 sidor konstaterar jag, inte utan förvåning, att det här inte alls kommer att bli vad jag förväntade mig. Huvudpersonen Quentin har på dessa tresiffriga sidor hunnit gå ut sitt tredje år på trollkarlsskolan Brakebills och han har hunnit bli del av en liten, sammansvetsad grupp som kommer att bli hans mer eller mindre nära vänner.
Det som fångar mig med den här romanen är hur allt det magiska får beskrivas utifrån ytterst realistiska reflektioner. Det här är inte likt någon fantasy jag har läst tidigare, för här presenteras feodal medeltid, politisk ekonomi och central regeringsmakt samtidigt som trollformler mer är matematisk precisionstillämpning.
 
Quentin är en intressant figur och han är verkligen den som man ska identifiera sig med. Han går i skolan och är kär i en tjej som inte är kär i honom. Han ser med fasa på vuxenlivet som en enda lång räcka plikter som kommer att utmynna i aktiviteterna att äta, jobba, sova, dö. Hans verklighetsflykt består i att läsa fantasyböcker och drömma sig bort med tankar om hur det vore att få uppleva dessa fantastiska äventyr i verkligheten.
 
Nå, men när det då visar sig att han får just den chansen? Han blir upptäckt som en stor talang och får chansen att utveckla sina magiska förmågor. Sedan blir han trött på det också. Magiskolningen visade sig vara ännu mer pluggande. Lärarna, hur excentriska de än verkar vara, ställer krav och visar sin besvikelse om han inte presterar sitt yttersta. Frälsningen låg alltså inte i upptäckten att det fanns en annan verklighet.
 
Händelseutvecklingen tar Quentin in på sådant som är typiskt för en ung vuxen. Skolning, sex, droger, alkohol och kärlek. Läsningen bjuder inte på en lugn stund, men ibland tänker jag att jag måste ha missat någonting. Vissa händelser rusar förbi och andra, t.ex. sittningar med klasskamrater i det nästan klubblika huset, kan beskrivas i detalj sida upp och sida ner.
 
Anspelningarna på andra litterära verk inom samma genre är glasklara och författaren gör inte ens några försök att dölja det. Med blinkning åt Harry Potter talas det om tidsvändare och att skicka ugglor med meddelanden. När Quentin försöker ta sig in i klubblokalen, vilket är en sorts initieringsrit, frågar han torrt sin vän Alice vad vän heter på alviska och anspelar på den klassiska scenen när Ringens brödraskap ska ta sig in till Morias gruvor. Världen Fillory, som är landet där Quentins favoritböcker utspelar sig, påminner mycket om Narnia och när han faktiskt får möjlighet att resa dit tillsammans med de andra utbrister en kamrat ironiskt: "Vi är definitivt inte i Kansas längre", så Trollkarlen från Oz representeras den också. Ibland kommer författaren nästan billigt undan när han t.ex. förklarar boendet i Fillory som att den är gjord i Hobbitstil, med utgrävda håligheter i marken. Utan att utveckla beskrivningarna närmare lämnas läsaren med just den bilden på näthinnan. Andra händelser beskrivs som Scooby Doo-knasigt medan figurer beskrivs som Alice i Underlandetvarelser.
 
Förväntningarna på boken var alltså höga och jag roas kungligt, eller dronnligt, åt hur blasé Quentin känns. Det finns vissa likheter mellan den unge slyngeln och vissa tonåringar jag träffar. Oavsett vad som inträffar dröjer det inte lång tid innan man förväntar sig mer. Samtidigt tänker jag att den här berättelsen går mig förbi utan att jag riktigt älskar någon av karaktärerna. Det blir lite anonymt. Det kan ju också vara så, som det ofta är efter läsningen av första boken av tre, att detta var prologen. Nu har berättelsen presenterats, premissen är beskriven och förutsättnignarna är gjutna. Jag undrar bara, utifrån George R.R. Martins ord, var whiskyn är.
 
Bok och bild från förlaget.

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med - Johanna Nilsson

Böcker som får dig att tänka är de bästa. Johanna Nilssons roman Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med är en ...