Det fördolda - Hjort och Rosenfeldt

Någon på jobbet frågade efter lästips, gärna någonting lättsmält. Jag nämnde i förbifarten att jag läste Rosenfeldts och Hjorts debutroman och någon annan vickade lite så där blasé på huvudet med minen av "ja, just det ja, den trettonde deckaren på dussinet har kommit ut".

Det här är inte en trettonde på dussinet-bok, utan det är "äntligen en riktig kriminalroman". Jag frågar mig efter avslutad läsning om jag egentligen presenterats inför någonting nytt och svaret är nej. Ond bråd död, kriminalare på spaning och en person i utredningens mitt som har grava problem med nära relationer. I vanliga fall kanske jag skulle gäspa, men karaktärerna är så intressanta och presenteras på ett helt nytt sätt att jag bara hyssjar på barnen och läser ett kapitel till.

Sebastian Bergman åker till hemstaden Västerås för att, en gång för alla, göra upp med sitt förflutna. Han bär på en stor sorg och är inte längre aktiv som psykolog, eftersom han har stora svårigheter att hålla demonerna på flykt (ja, lite tänker jag på demonmästaren Bergman när jag läser om den här). Staden skakas av ett mord på en 16-årig pojke som fått hjärtat utskuret på ett nästan rituellt sätt och när det visar sig att en före detta kollega till Sebastian Bergman leder utredningen blir han lite oväntat en del av utredningsgruppen.

Författarna måste nämnas, eftersom det är Michael Hjort och Hans Rosenfeldt som slagit sina kloka ihop. Båda är manusförfattare och även om jag inte hade hört talas om Hjort tidigare hade jag hela tiden Rosenfeldt i tankarna under tiden jag läste. Ordrikedomen och sättet att formulera sig väcker en igenkänning och det blir riktigt snyggt sammanfogat, från början till slut. Inga lösa trådar eller ofärdiga nystan när sista sidan är bladad.

En alldeles utmärkt locka-till-läsning-text finns här och vill du ha spänning under julen bör du läsa Det fördolda.

Nittiotalet.se - eller vem fan komponerade modemljudet

Jag ska erkänna att jag närmade mig boken med viss skepsis. En bok om nittiotalet fick mig genast att tänka: "Redan?". Jag har gått på 60-, 70- och 80-talsfester, men -90-talet har lyst med sin frånvaro. Det enda jag kommer ihåg av ovan aktuella årtionde var att man laddade inför millennieskiftet, att man hade Lewi's 501 och att vi fick ett nytt betygssystem.

Jag blev inte tokfrälst av bokens omslag heller. Två antihjältar och en lenröstad björn. De tre personerna har visserligen haft sina stunder i rampljuset där Christer Petterssons jojo-bekännelser gällande Palme-mordet fick en att gäspa uttråkat till slut; där Ludmilas dopningsskandal egentligen inte var någon skandal utan bara ett konstaterande att när man trodde att hon sjunkit så lågt hon kunde visade hon att det fanns några meter kvar; där halva Sverige ställde sig upp i massiva protester över att gubben i den luggslitna kostymen skylla bytas ut mot en annan lenröstad herre.

Jag har aldrig varit någon stor beundrare av Filip och Fredrik (som har Carola-status i och med att man kan nämna dem vid förnamn utan att någon undrar vilka de är. Det fungerar dock bara om man nämner dem i samband med varandra, för säger man bara den ene eller den andre märker man att många känner en Fredrik, men nästan ingen känner en Filip.) Om boken Nittiotalet.se har den ene av dessa herrar (Fredrik?) strött sina lovord om innehållet och jag kan precis tänka mig att det är en bok som faller honom i smaken.

Det är grabbigt, låt oss börja där. Det är bekännelser om hur man som tonåring beundrar sporthjältar, drömmer om att kunna knäppa upp en bh med en hand och en beskrivning av sena kvällar vid ett nytt modem för att titta på det som någon annans begagnade porrtidningar bara kunnat erbjuda.

Sedan är det också riktigt, riktigt roligt. Träffsäkra beskrivningar med samma verbala glöd som just Filip och Fredrik. Här varvas personliga erfarenheter med nästan reportageliknande sammanfattningar om 90-talets stora händelser och mestadels sådana som utspelat sig i Sverige. En eloge till den ansatsen för övrigt. Sedan kan de inte låta bli att ta upp Clintons sexuella felsteg både tre och fyra gånger, vilket förstärker den grabbiga betoningen ytterligare.

Alla orden knyts till syvende och sist ihop med konstateranden om personer uppvuxna under nittiotalet och hur de fått någon slags egenvärdeshybris där ett vanligt nio-till-fem-jobb inte ses som ett alternativ. De vill i stället jobba med media, citera Killinggängets Manegen-föreställning och med detta vara ironiska hela dagarna.

Så ja, vad ska man säga. Nu sitter de tre herrarna Christian Albinsson, Niclas Wikström, Fredrik Söder där och jobbar med media, har gett ut en bok som andas ironi ur varje por och verkar vara nöjda med resultatet. Det i sig är rätt roligt. Det jag personligen tycker är roligast med hela boken är de avslutande sidorna som ger förslag på hur man kan använda Nittiotalet.se som bokcirkelsbok. Då först skrattar jag mig tårögd istället för att småfnissa som jag tidigare gjort.

Lät det här negativt? Jag gillar den i alla fall och jag tror att det kan vara en mycket bra julklapp till den grabb i 20-30-årsåldern som är bokens målgrupp. 99 kr på Bokus.

Utrensning - Sofi Oksanen

Aliide sitter ensam i sitt hus ute på den estniska landsbygden när hon får syn på ett dyngsurt bylte ute på gårdsplanen. Det föreställer en människa, men Aliide tvekar inför att gå ut och undersöka hur det kommer sig att flickan hamnat där. I stället får läsaren följa ett, till en början, oväntat resonemang kring skillnaden mellan strumpbyxor från öst och silkesstrumpor från väst. De här strumporna såg ut att komma från väst, för de glänste till och med i leran. Strumpbyxorna ska visa sig vara ett återkommande tema med stark innebörd.

Flickans namn är Zara och Aliide anar nog snart vad den unga kvinnan har råkat ut för. Zara gör sitt bästa för att inte behöva berätta den verkliga historien om vad hon har varit med om och så kommer det sig att de båda kvinnorna tassar omkring varandra för att berätta så mycket som möjligt utan att avslöja sig.

Romanen utspelar sig både i en dåtid och en nutid och väver på ett fantastiskt berättande sätt ihop de två tiderna med Aliide i huvudrollen. Hennes förflutna, där både det hon drabbats av och själv förorsakat, kommer ikapp henne. Ute i sitt hus har hon varit besparad obehaget att tvingas konfronteras med sin systers och hennes familjs öde, men när Zara kommer måste allt komma upp till ytan. De båda kvinnornas, både den äldres och den yngres, erfarenheter är så lika trots att det skiljer en generation dem emellan i ålder. Skam, förnedring, utsatthet och kämpavilja förenar dem och romanen bjuder på en delvis blodig och våldsam uppgörelse.

Jag köpte boken för att slå ihjäl lite tid och hamnade på en bänk inne i vår lilla stads stora köpcentrum (det finns två rulltrappor!). Människor kom och gick medan jag bläddrade och läste, läste och bläddrade. Efteråt hade jag ont i huvudet av att ha rynkat pannan under så lång tid.

Det känns som om jag har fått mina fördomar om öststaterna besannade. Där lever man ett hårt liv och fryser medan man odlar sockerbetor och äter lök, männen är grymma och försupna och kvinnorna blir misshandlade och sexuellt utnyttjade. Ändå är det här en oerhört välskriven och läsvärd roman. Jag kunde inte värja mig och därför kunde jag inte läsa boken strax innan läggdags heller.

Nu har jag så många frågor. Svaren, förstår jag, kommer inte att vara entydiga och tolkningarna kommer att vara många och olikartade. Då känns det tryggt att få pröva sina tankar med en bokklubb, men vi kommer inte att mangla Utrensning förrän i januari. Någon annan som har läst som vill kommentera?

Om Gud av Jonas Gardell

Tror du på Gud? I så fall vilken? Det kan vara en känslig fråga att ställa, men Jonas Gardell gör det i sin bok Om Gud. Problemet, som Gardell visar med skön tydlighet, är att vi tror att det är underförstått och att vi har en enhällig uppfattning, om vilken Gud vi utgår från.

Gamla Testamentet avhandlas med ett imponerande flyt, nästan skönlitterärt i sin utformning, där en bild av vem Gud både är och har varit framträder. En kärleksfull, fruktansvärd, hämdlysten, svartsjuk, ömsint, prövande, klagande, omhändertagande, allsmäktig... Ja, Gud har 99 namn, så vi kan stanna där.

Hänvisningar till Bibelns gammaltestamentliga texter haglar stundom, men det är ett intressant resonemang som man (som vanligt är i dessa sammanhang) antingen kan förkasta eller ta till sig. Mitt i all vetenskaplighet (som författaren till stor del avsvär sig från) kommer personen Jonas Gardell in och är mycket "gardellsk". Jag tycker att det friskar upp och får skratta mitt i alla beskrivningar av gammaltestamentliga grymheter.

Kanske måste man ha några rötter i frikyrkan för att uppskatta hans uttryckssätt, men det här är för mig riktigt rolig och intressant fortbildning. Gardell har, som vanligt, retat gallfeber på halva Sveriges kyrkoaktiva. Varför förstår jag inte. Gud har kunnat hantera både det ena och det andra, så lite Gardell kan nog friska upp, vilken existensform man än befinner sig i.

Jag har nu påbörjat läsningen av Gardells Om Jesus. Där kan man i första kapitlet läsa: "Han [Jesus] älskade mig. Han älskade alla barnen. Han älskade alla, utom fariseerna förstås, som var huggormarnas avföda, de nesliga uslingarna." (Sid. 8)

Lilleman har läst ut Lille Spigg

Min son har högläst sin första bok, från början till slut. Det tog tre dagar, men nu är den utläst - Lille Spigg, en nätt liten historia på 35 sidor. Han har stakat och ljudat sig igenom hela boken, ibland nästan andfått, men han gjorde det.

Historien i sig är underbar, allt från de fina illustationerna till den fantastiska texten översatt av Lennart Hellsing. Magisk läsning för både stora och små.

Boken finns att köpa på Alfabeta.

Smaken - Muriel Barbery

Har du aldrig smakat rökt makrill? Har du undrat vad den tredje sorbetkulan, den som smakar porös snö med färskpressad apelsin, gör med smaklökarna efter en anrättning tillskriven det franska kökets specialiteter? Undrar du vad en av världens mest kända gastronomer på sin dödsbädd skulle välja om han fick be om en sista smak?

Då ska du läsa den här romanen, Smaken, av Muriel Barbery. Historien om matkritikern monsieur Pierre Arthens utspelar sig i samma hus som Igelkottens hemlighet, vilket är en rolig detalj. Berättelsen äger rum vid Arthens sjukbädd och han har hela sin familj samlad kring sig med mindre än ett dygn kvar att leva. Den store matkritikern letar i sitt minnes galleri efter en speciell smak och det är både genom hans egna och hans familjs minnen läsaren får den ena anrättningen efter den andra beskriven för sig. Långsamt? Inte alls. Svårt att ta till sig? Ingalunda. Inte med den beskrivningskonst Murel Barbery besitter. Hon är alldeles lysande i sina omskrivningar och jämförelser, som beskrev hon dem för en människa utan smaksinne. Det är skickligt gjort.

Arthens är en patriark med hela släkten under sin tunga toffel. Hans fru Anna är reducerad till en självutplånande skugga, dock fortfarande vacker att titta på, för han har alltid brytt sig om det estetiska. Han har gett henne barn, inte så mycket för att han ville ha dem själv, men för att hon skulle få någonting av honom. Barnen lider av att känna kärlek för honom, mannen de hatar.

Tätt, tätt slingrar sig berättelsen genom en snart sjuttioårig konnässörs smaklökar, för att komma närmare och närmare den smak som överträffar alla andra i livet. Upplösningen är fiffig och både roande och tänkvärd. Med hänsyn till eventuella läsare avslöjar jag ingenting här, men om du drivs av en obetvinglig lust att få veta vad det är kan du skicka ett mail. (kulturkofta@live.se). Välkommen.

Utgiven av Sekwa förlag.

Stamtavlor - Dilsa Demirbag-Sten

Jag har varit en dålig läsare av den här boken. Under hela tiden har en fråga legat och gnagt i bakhuvudet: vad hette den där låten som Dilsas syster Dilba slog igenom med? Sedan var jag en dålig läsare när jag satt och nynnade på textraden "I'm sorry this illusion has caused you a lot of pain...". Undrar hur utleda systrarna Demirbag är på att jämföras och eventuellt förväxlas med varandra?

Boken Stamtavlor är Dilsa Demirbag-Stens berättelse om hur hon känner tillhörighet till två kulturer, samtidigt som hon också känner sig främmande i båda. Här skildras resorna tillbaka till Turkiet med återkommande teman som behandlar kurdernas situation så väl som kvinnornas rättslöshet och utsatthet. Hennes släkt härstammar från den bertiyanska stammen som en gång, genom Allahs vilja, blev nomader. Stammen har i generationer levt som nomader uppe i bergen, vilket har inneburit ett hårt och arbetsamt liv. Tiden kommer dock i kapp även den karga landsbygden och nomadlivet blir en omöjlighet.

Genom sina egna och andras minnen får läsaren möta olika livsöden. Här berättas om hur livet behandlat den som vågat allt och krossats, den som envist och mot alla odds satte upp mål för utbildning och kärlek och lyckades, den som flytt och aldrig återvänt och den som återvänt och försökt förstå samt bli förstådd. Demirbag-Sten berättar till viss del om den kultur hon har tagit till sin, men desto mer om den kultur hon slår bakut mot. Våldet mot kvinnorna i Turkiet som i den här boken till stor del är hedersrelaterat, samtalar hon bland annat med sin älskade mormor om. Mormodern tycker att det är en självklarhet att en flicka som inte är oskuld när hon gifter sig borde dödas och förstår inte varför Dilsa är så upprörd. Ändå är det mormodern hon minns med störst värme och dessa bilder krockar i mitt huvud, lika mycket som den svenska och den kurdiska kulturen gör i den här boken.

Och hela tiden nynnar jag på "I'm sorry..."

Vitas hemlighet

Vitas hemlighet är skriven av Kerstin Lundberg Hahn och har varit ett stående inslag vid läggningen. Med föredömligt lagom långa kapitel med ett innehåll som talar om viktiga frågor har vi nu vänt sista sidan. Det är min make som fått äran att läsa de flesta kapitlen och därför har jag fått fråga sonen samt läsa de missade kapitlen på egen hand för att få veta hur det slutade.

Vem är Vita?
- Jag kan hämta boken. Det är hon som är Vita. (Han pekar på bokens framsida.)

Går hon i skolan?
- Ja.
- Där hör hon en varg som har kommit upp. (Han pekar på en bild där Vita ser rädd ut.)

Är det en riktig varg?
- Ja, för hon hörde (han gör trampande ljud).

Vad har hon för kompisar?
- Jag vet inte vad en hette. Otto! Han tycker om att lukta på Vitas jacka, för hon luktar pizza. Hon och hennes mamma bor uppe på en pizzeria. Men han, han heter som en kompis som jag har. Du får gissa.

Simon?
- Ja!

Berätta om Simon:
- Ja han har lockigt hår. Han gömmer sig med sin pappa. I lägenheten som Vita bor i. De är så rädda att de ska åka tillbaka till landet som Simons pappa bor i som det är krig i.

Vad tycker Vita om att göra?
- Hon samlar på sniglar, men de har rymmit. Hon ska få en lillebror i Italien.

Sedan vill han inte berätta någonting mer, så jag får väl lägga till några detaljer. Jag och min man tycker att boken är så bra att vi mäter varandra med blicken om kvällarna, för att tyst avgöra vem som ska få äran att läsa med pojken. Jag drar det kortaste strået, eftersom lillebror inte nöjer sig med sin pappa.

Vita bor med sin mamma i en lägenhet ovanför en pizzeria. Pappa bor i Italien med sin nya fru och Vita ska få en lillebror. Mamma i Sverige suckar mycket och är inte jätteroad av att Vita plockar med sig en snigelfamilj att ha i en burk på fönsterbrädan och än mindre uppskattar hon att snigelfamiljen rymmer. Det blir riktigt spännande när Vita är övertygad om att det finns en varulv som smyger omkring i hyreshuset. Dessutom ser hon att någon kikar på henne genom persiennerna från ett fönster när hon är ute och leker i sandlådan.

Det visar sig att det inte finns någon varulv, men däremot får man träffa en vegetarian. Det svåra med krig, saknad och död berättas alldeles lagom för en småskraj sexåring. Vitas mamma berättar om Effen (FN) och vilka rättigheter barn har. Kerstin Lundberg Hahn har känsla för vad som bör berättas och vad barnen kan fundera över på egen hand.

Bok och bild från förlaget.

Följ med på en promenad genom 80-talet

Möt Morris. Följ med Morris under lågstadiet när han upptäcker att tjocka svenskar är lättare än finska tjockisar, att vuxna ljuger och att alla vägar bär till Rom (även om han vet att det egentligen är så att alla vägar bär till Saab. I alla fall är det så om man bor i Trollhättan).

Följ med Morris på en promenad genom 80-talet, allt sett genom Morris ögon. Där dricks det CocoBahia och Vira Blåtira på discon med filmmusik från Top Gun och Rocky medan tjejerna luktar gott av parfymen Date. Hos Morris spelas det Donkey Kong och på kvällarna ser han "V" och ryser av fasa. På en enda biologilektion går en generad lärare igenom sexualkunskapen där de får lära sig att det är svällkroppar som gör snoppen erigerad (som om tjejkroppar int ehade någonting med saken att göra). Här berättas roliga historier om Bellman som hade en sådan lång flaggstång att den petade Gud i rôva samtidigt som prästen på konfirmationslägret några år senare spelar "Stairway to heaven" baklänges för att avslöja dolda djävulsbudskap.

Det är sådan nostalgi att läsa den här romanen av Morgan Larsson. Han har radat upp händelser, företeelser, lukter, smaker och uttryck som vem som helst med minnen från 80-talet måste le åt. Eller för all del, gapskratta högt åt. Humor och dråpligheter blandas med fantastiskt varma skildringar av föräldrarna, där speciellt pappan blir den fasta punkten för en grabb som ibland tänker alldeles för mycket. Mitt i allt det soliga och varma hugger det till, när någon far illa eller där problem, allt för stora för ett barn att greppa, plötsligt glimtar till.

Radhusdisco är helt fantastiskt bra. Läs den.

Bok och bild från förlaget.

Carrie innan sexet och The City

Om en kvinna kunde klara sig själv på det där viset, skulle hon då ändå behöva en man? Skulle hon ens vilja ha en man? och om hon inte ville ha nån man, vad för sorts kvinna skulle hon då vara? Skulle hon ens vara en kvinna? För om man var en kvinna, verkade det som, så var det enda man verkligen ville ha en man. (sig 281)

Mina associationer från tv-serien Sex And The City går genast till ett öppet fönster med en rökande Carrie iförd endast ett linne och lite läppglans framför en laptop. Hon är inte där ännu, när romanen The Carrie Diaries börjar förtälja vem Carrie var innan hon flyttade till storstan och började dela med sig av sina tankar kring kärlekens och sexets vara eller icke vara.

Så många likheter mellan romanens tonåring och den världsvana och självsäkra Carrie finns det inte. Carrie är visserligen en high-schoolstudent med skinn på näsan och några riktigt nära vänner, där både bästistjejkompisar och en homosexuell kompis trängs, men kärleken till skor och det för henne signifikanta sättet att förmedla sina innersta tankar i skrift lyser med sin frånvaro.

Det betyder inte att boken inte är läsvärd. Den är som gjord för att filmatiseras, med kärleksbesvär och svartsjukedraman. Det finns till och med en skön sistascen där en sexig röst svarar i telefonen (när Carrie äntligen tagit sig till N.Y. men tyvärr blivit rånad) och personen presenterar sig som Samantha Jones. Fortsättning följer kanske?

Andra tankar om romanen finns här. Låter jag negativ om läsningen? Det är inte meningen i så fall. Läs den!

Bok och bild från förlaget.

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig - Christina Wahldén

Ombeni har flytt från Kongo efter det att rebellerna har dödat hennes föräldrar och bror. Hon och hennes två systrar togs till fånga och utsattes för fruktansvärda övergrepp, men Ombeni lyckas fly när hon obevakad får gå att hämta vatten. Minnena av våldet och övergreppen sköljer över henne varje gång hon sluter ögonen eller när en händelse triggar igång bilderna från det förflutna. I ett snöigt och kylslaget Sverige väntar det andra svåra: väntan på beslut om uppehållstillstånd, ensamhet, ifrågasättande, nyårsaftonens fyrverkerier som påminner om kriget, att inte kunna gå barfota eller att få tag på en söt och mogen mango.

De få gånger Ombeni försöker berätta om vad hon varit med om möts hon antingen av ifrågasättande eller av att den andra personen inte orkar ta in hennes berättelse. Därför får hon ingen förståelse eller hjälp med att bearbeta rädslan och ilskan som ständigt lurar under ytan. Ombeni lever även dagligen med sitt dåliga samvete, där hon känner att hon snarare har fått ett sträff än ett pris för att hon överlevde.

Som vanligt berör Christina Wahldén ett aktuellt tema i sitt berättande och här är det konflikten i Kongo; ett krig som orsakat att mer än en tredjedel av alla kvinnor ute i byarna har utsatts för sexuella övergrepp och där våldsamheterna är så grova och utbredda att det inte går att med rättvisa uppskatta hur svårt de drabbade haft det. Ett krig där mer än fem miljoner människor har dött.

Berättelsen äom Ombeni är dock lite ojämn. Skildringarna går snabbt och för det mesta fungerar det. Läsaren får raskt följa med under ett vinterhalvår och det är väl okej eftersom man ändå får en tydlig känsla av tidsflödet. Mot slutet, när spänningen skruvas upp, avlöser viktiga händelser varandra i överljusfart till dess intet återstår - och det blir snopet. Det är synd på en sådan här viktig roman. Faktatexterna efter sista kapitlet visar på hur många människor som blivit drabbade av krigets fasor och det är lätt att siffrorna bara blir ettor och nollor. Då är skönlitteraturen ett fantastisk medel att ge statistiken ett ansikte, vilket Wahldén gör när statistiken i Ombenis gestalt kan berätta hur verkligheten ser ut.

Bok och bild från förlaget.

Och jag läste att det var omöjligt att leva lyckligt förutan dig - Mark Levengood

Mark Levengood serverar vackra beskrivningar värdiga Björn Ranelid när han i den här lilla samlingen av makalösa betraktelser. Eller, glöm det där med Ranelid och tänk kärv, pragmatisk finladssvensk i stället. Tänk på en kedjerökande morsa vid köksfläkten, som på frågan om man är adopterad bryskt svarar:
- Inte ännu.

Jag tror egentligen inte att Mark Levengood har träffat fler excentriker än gemene man, eller att han varit med om tokigare situationer. Han har bara en fantastisk förmåga att återberätta dem, samtidigt som han har ett alldeles eget och alldeles beundransvärt sätt att hantera dem.

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig börjar och slutar med berättelser om morfadern, som sjöng sången boken fått sin titel i från, och det är något att låta hjärtat smälta och dela med sig av. Där emellan blandas gapskratt med tårar. Det är hjärtskärande vackert med resonemanget om människans okränkbarhet under resan i Saigon:
"Hon är så otroligt söt. Och hon ska växa upp och bli en kvinna, och en dag en tant som säljer lackskrin som ingen vill köpa. Men både kvinnan och tanten är en inkarnation av denna lilla underbara varelse. Hon kommer alltid finnas där, bo i dem, med sin glittrande nyfikenhet och sin mjuka lilla hand. Och eftersom hon är barn, och okränkbar, så betyder det att alla henne ssenare inkarnationer också är okränkbara." (s. 86-87)

Hysteriskt roligt blir det när han som turist reser i Egypten och ska framhålla storheten i svensk historia och tala om vad vi i Sverige är stolta över:
"Jaa...", säger jag lite tveksamt, "we have a very old ship. Wasa-shippet." [...]
"Var det ett framgångsrikt skepp?"
"Nja... Det flöt bara 200 meter. Sen sjönk det."

Guiden undrar sedan om vi har någonting riktigt gammalt i Sverige och det enda Mark Levengood kommer på är Siewert Öholm.

Man vet lite grann vad man får när man läser Mark Levengood och tur är väl det. Om man känner behov av lite andlig spis, då är det livsbetraktelser av det här slaget som kan föda dig.

En sannolik historia - Karin Alvtegen

Två människor, båda tilltufsade av livet, möts på ett hotell någonstans i Norrland (å vad jag avskyr tillämpningen av den geografiska benämningen). Helena driver hotellet på den ort hon i sin barndom tillbringade sina lov som sommarbarn, medan Anders ber om ett rum efter en misslyckad skattjakt. Det låter inte som inledningen till en rätt skön roman, men det är det.

Helena är bitter och som förälder är hon precis den typ hon lovat sig själv att inte bli: en frånvarande förälder som låter de egna problemen komma i vägen för relationen till sin dotter. Hennes man lämnade henne för att flytta tillbaka till Stockholm och hon är helt oförmögen att se sin egen del i de problem de hade i sitt äktenskap. Hon bevakar också sin dotters kommunikation med fadern, hela tiden orolig för att de ska ha en relation hon själv inte lyckas upprätta.

Anders har varit framgångsrik ekonomisk strateg och skapat sig stora rikedomar, ofta på andras bekostnad, men hans liv är tomt och saknar mening. I jakten på kickar som kan ge vardagen mening beger han sig ut i obygden för att skaffa en gitarr av sällan skådat slag. En bilolycka, som snarare är ett definitivt test från hans sida huruvida hans liv är värt någonting eller inte, får honom att helt omvärdera vad han vill göra med sitt liv. Han bestämmer sig för att inte säga nej till att pröva någonting nytt om tillfälle erbjuds. Så kommer det sig att han plötsligt tar anställning på Helenas hotell för att renovera det stall som eventuellt ska komma att användas som konferenslokal.

Karin Alvtegen skriver en historia som intresserar mig, även om det är originalet Verner jag mest av allt tilltalas av. Verner blir spegeln genom vilken karaktärerna tvingas bekänna färg och som utlöser fler händelser. Det är när denna vändning sker som jag får lite gåshud på armarna. Alvtegen får mig att känna igen hur en människa fungerar, trots att jag själv inte har erfarenheter att dela med karaktärerna. Ibland går det lite för fort och jag är olidligt nyfiken på vad som händer sedan. Problemet är att den fortsättning jag själv fantiserar ihop inte blir så sannolik att den matchar den här historien. Kanske kommer det en fortsättning? Öppningen och möjligheten finns.

Bild från Brombergs.

Pippi och femåringar kan och klarar nog precis allt faktiskt

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte tokälskade Pippi Långstrump när jag var barn. Jag tyckte att det var så jobbigt när hon kraschade födelsedagsfesten och förstörde tårtan. Däremot blev det varmt och skönt i hjärtat när hon hjälpte Ville som blev mobbad av den elake Bengt. Jag har nog kommit över det. I alla fall gör jag mitt yttersta för att inte överföra tveksamheten till barnen, utan hoppas att de tycker att hon är precis så cool och självständig som hon alltid har varit.

I Pippi ordnar allt och andra serier får man följa med Pippi i korta avsnitt där hon är med om allt från att fira födelsedag till att rädda folk ur brinnande hus. Femåringen i det här huset älskar alla former av Pippi; den filmatiserade Pippi med Inger Nilsson i huvudrollen, den tecknade Pippi med musik av Anders Berglund, och så den här boken.

Serier som är tecknade med sådan här rörlighet (bilderna av Ingrid Vang Nyman är fantastiska!) inbjuder en femåring, som nog faktiskt kan allt egentligen, till att även läsa själv och fundera över vad som sker.

Bok och bild från förlaget.

Lagom spännande för en skvätträtt snart-sexåring.

Megavega & Supernova och Mjölkmannen är en spännande berättelse om de två superhjältesystrarna Megavega och Supernova som måste flytta ner till jorden för att gömma sig för superskurken Gjerta. När man har bott på månen (!) är det en jobbig omställning att plötsligt på på jorden som en vanlig familj.

Min femåring skrattar högt åt alla tokigheter tjejerna gör. Vega och Nova (som de måste heta när de så hemligt lever under täckmantel) förstår inte vad två hål i väggen ska vara bra för, och därför försöker en utav dem sticka in en sax där, till flyttgubbens stora fasa.

Det här är alldeles lagom spännande för en skvätträdd femåring och alldeles lysande roligt för både mamma och son. Att känna igen figurerna från Svt gör bara saken bättre och jag tror att vi kommer att sträcka händerna i luften lite nu och då för att ropa: - För barnen hela tiden!

Bok och bild från förlaget.

Synvilla - Karina Berg Johansson

Samuel går ombord på färjan som ska ta honom och klasskamraterna ut till Gotland och ut till den sista gemensamma aktiviteten för klassen. Det är mycket som ska bli det sista, för Samuel har bestämt sig för att dö. Han har en kniv i ena rockfickan och har redan bestämt hur han ska använda den.

Samuel har aldrig varit med i någon gemenskap, utan har alltid varit utanför. Genom hans summariska tankegångar låter han läsaren följa med i återblickar av hur det var när hans mamma dog, hur oförstående lärarna och skolan är inför hans obearbetade sorg samt hur han hela tiden kan finnas mitt i en folkhop utan att någon reflekterar över att han är där.

I klassen finns alla personlighetstyper, den ena mer patetisk än den andre, enligt Samuels sätt att se det: de vackra och populära, de manipulativa, de trötta, de obrydda, de som måste bli sedda men som inte blir det oavsett hur mycket de skränar. Det är inte logiskt för honom att vara kär i den vackra Emelie, men ändå kan kan inte motstå henne.

Den här romanen är en psykologisk thriller i miniformat. Den beskriver på ett mycket träffande sätt hur gruppdynamiken kan leva sitt eget liv och sätta igång både positiva och negativa krafter. Problemet blir lite grand att det blir just i miniformat. Vissa blickar och kommentarer ger löften om underliggande mening, men jag lyckas inte uppfatta vad de ska betyda. Det kan bero på att personporträtten inte till fullo får ta ut sina svängar. Bilden av Samuel är dock full av igenkänning och det är en blandning av olika personlighetstyper jag mött många gånger.

Visst har man mött en sådan som Samuel i klassrummet. Många gånger. Jag önskar att han vore lika enkel att identifiera som den här pojken, med lång rock, grova kängor och huva dragen över huvudet. Tyvärr är det de alldeles vanligt klädda, de som faktiskt är med i gemenskapen, som ofta ruvar på de största problemen. Det blir i alla fall spännande och oväntade vändningar tillsammans med ställningstaganden i etiska frågor höjer pulsen betänkligt.

Bok och bild från förlaget.

Snart är jag borta - Hanna Jedvik

Det ges ut så mycket bra litteratur och jag som hållit mig borta från ungdomslitteraturen, mer eller mindre medvetet, tackar min lyckliga stjärna för att jag fått möjligheten att återupptäcka den. Efter att ha läst Hanna Jedviks Snart är jag borta och jämför handlingen med många berättelser jag hör genom jobbet knyter det sig i magen när jag slås av tanken att det verkar vara så hårt att vara ung i dag. Romanens titel har någonting illavarslande över sig och det inledande kapitlet börjar mycket riktigt med att låta läsaren förstå att någonting fruktansvärt har hänt. Någonting som måste vara det värsta en kvinna kan råka ut för samt det efterspel som mot alla odds blir till en vardag som ska orkas med.

Maja kan knappt vänta på att få gå ut sista året på gymnasiet. Hennes längtan bort bränner som sockerdricka i kroppen och hennes sätt att vara som är så fel i den lilla småstaden känns alltid mycket bättre när hon är på besök i stora Göteborg. I Göteborg känner hon sig snyggare, mer normal och faktiskt som om hon kommit hem.

Lina vågar ta plats och skälla, skratta och klaga högt. Det verkar enkelt för henne att ta för sig av livet och skita i vad andra tycker och tänker. Inom sig känner hon ändå att någonting är fel, för det kan inte vara normalt att aldrig bli riktigt kär eller?

De två tjejerna känner sig bara riktigt trygga med varandra och delar, inte alltid självklart, med sig om den andra saknar något. Ändå visar det sig att det finns vissa hemligheter som måste förbli outtalade. När det fruktansvärda händer stöter Lina bort Maja och tjejerna glider ifrån varandra, båda två så upptagna med att förstå vad det innebär att leva och växa upp, att vänskapen sätts på vänt under tiden.

Det här är en stark skildring av hur det kan vara att vara ung i dag. Hur man måste få utlopp för ångesten som kliar under huden och hur oförstående eller stum omgivningen kan vara. Den klassiska "fattaringenting"-morsan finns med, men jag blir mycket glad när hon visar sig finnas där för sin dotter inför det viktiga samtal som måste komma. Tårarna strömmar nedför kinderna när det sker och den här ungdomsromanen värmde verkligen en frusen och förkyld kropp.

Bok och bild från förlaget.

Att inte välja är inte ett alternativ - Fantomsmärtor, Barbara Voors

Alba har tio dagar på sig att fatta ett beslut som avgör om det barn hon bär på ska få leva eller dö. "Jag tycker inte om vad beslutet gör med mig, vem det gör mig till" säger hon i ett samtal med en läkare. Barnet hon bär på har Downs syndrom, men kanske är diagnosen inte helt avgörande för hennes svåra beslut? Kanske skulle ambivalensen ha varit lika stor om hon inte hade vetat om barnets handikapp?

Albas mamma tog sitt liv medan Alba låg skadad på ett sjukhus i Italien och Alba vet inte om hon vill skaffa barn förrän hon kan förstå hur någon kan välja att göra så. Kanske vill hon inte skaffa barn ens om hon skulle komma att förstå vad som drev modern att agera som hon gjorde. Alba lider, i likhet med modern, av psykiska besvär; perioder av depressioner som följs av stunder av fullständig klarsynthet. I alla fall verkar det vara så Alba upplever det, men även då, i de klara stunderna, funderar hon över just detta med störningar. Genom ett fostervattensprov har man letat efter en viss människotyp för att ge föräldrarna, ytterst modern, fullmakt att bestämma över det ofödda barnets öde. Barnet hon väntar har en redan känd störning, men Alba och hennes mamma har en dold. Vilka skulle konsekvenserna bli om man genom enkla prov kunde kartlägga vem som kommer att få cancer, vem som kommer att bli manodepressiv och vem som kommer att vara utvecklingsstörd? Vilka blir konsekvenserna av att sortera bland sådant som redan går att upptäcka?

Romanen visar genom olika berättare, alltid med en osynlig men inte stum samtalspartner, ambivalensen inför beslutet som Alba ska fatta inom 10 dagar. Alba är naturligtvis huvudperson, men runt omkring henne uttalar sig även fadern och de vänner som levt så nära henne att de nästan blivit ett. Dessa relationer är allihopa någonting utöver det vanliga, men beskrivs med en lätthet som blir övertygande.

Jag läste på den här sidan att Barbara Voors var rädd för att romanen skulle kunna läsas som en text mot abort, men jag anser snarare att romanen är oväntat neutral. Frågan - den mycket viktiga - om vilka barn som har rätt att födas lyfts fram samtidigt som romanen inte kommer med några pekpinnar eller floskler att brodera i korsstygn för att sedan nåla upp på väggen. Därför tycker jag att kärnmeningen är just den Alba yttrar: "Jag tycker inte om vad beslutet gör med mig, vem det gör mig till." Det är inte ett alternativ att inte välja.

Det här är plågsamt bra läsning och många tankar dröjer sig kvar efter att ha lagt igen den sista sidan. Bok och bild från förlaget.

Mycket mer än så - Sarah Dessen

Jag vet inte varifrån jag fått mina fördomar om amerikansk ungdomslitteratur ifrån, men min uppfattning har varit att den är tillrättalagd med händerna på täcket och med en prudentlig sensmoral skriven kursivt över hela sista sidan. Nåja, lucky me som får en sprätt på näsan. Det här är en riktigt trevlig bok som får mig att önska att jag kunde läsa böcker som jag gjorde när jag var 16 år.

Auden är lika speciell som sitt namn. Hon föddes mogen, som förstod hon att det inte fanns utrymme att ta ut svängarna efter vilda storebrorsan. Istället gör hon allt hon ska och mer därtill, men på bekostnad av en barndom som borde ha innehållit tjejsnack och träffar med killar. Den här sommaren lämnar hon Mamma självupptagen för att bo med Pappa egoist och hans nya familj som består av unga, klämkäcka Heidi och lilla baby Thisbe.

I staden Colby lär hon känna sig själv på ett helt nytt sätt och genom mötet med mörke och mystiske Eli ger hon sig ut på ett uppdrag: Sökandet. I Sökandet (efter allt hon gått miste om) dricker hon lite öl, går på nattklubb i typ tre minuter, hånglar lite och lär sig cykla. En viktig del av att lära sig cykla är att kliva upp igen när man ramlat och det är väl det som blir sensmoralen i den här berättelsen. Den är dock inte kursivt skriven över hela sista bladet, som tur är.

Det är detta som är så tilltalande med den här boken: Auden förändras, men det blir ingen vansinnig sparka-bakut-förändring som ungdomar skulle ha svårt att identifiera sig med, utan hon träffar kloka, ganska vanliga tonåringar som smittar henne med just det tonåriga.

Titeln är idiotisk och borde ha formulerats mer likt originalets Along for the ride. Sarah Dessen har komponerat ihop en riktigt skön roman som orsakar magpirr och läslust.

Bok och bild från förlaget.

Anonyma Skoälskares Klubb - Beth Harbison

Man behöver en sådan här bok emellanåt. Fyra kvinnor med helt olika bakgrund och som befinner sig i helt olika livssituationer med de glädjeämnen och vedermödor livet kan innebära, som har en sak gemensamt: kärleken till skor.

Lorna lever över sina tillgångar och försöker få ordning på sitt liv. Hon drar kraftigt ned på nöjeskontot för att kunna betala andra räkningar, men kan inte tänka sig att leva utan kicken hon får av att sätta på sig ett par nya skor. Nya skor för henne kan dock vara någon annans före detta och därför annonserar hon efter kvinnor som kan dela hennes intresse att byta skor.

På detta sätt träffar hon Helen, Sandra och Joss och kvinnorna vinner mer på sina Anonyma skoälskares klubb-träffar än att få med sig ett nygammalt skopar hem. Deras liv flätas samman och de inser att alla har hemligheter. Genom att hjälpa varandra blir de än mer sammanflätade och det är en rätt skön känsla. Lite Sex And The City över tjejerna som är så olika, men som ändå har så mycket gemensamt.

Ämnet ligger i tiden. Kvinnor som älskar skor är ett tacksamt ämne och på sätt och vis tycker jag att det hade gått att göra mer av det. Samtidigt ville jag ha någonting lättsmält att må bra av och det fick jag.

Romanen utgiven av Norstedts.