Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med - Johanna Nilsson

Böcker som får dig att tänka är de bästa. Johanna Nilssons roman Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med är en sådan bok. Om någon frågar dig spontant om du har någon i din närhet som du inte ser eller lägger märke till kommer du antagligen att svara nej av ren instinkt, eftersom vi alla vill tänka så om oss själva. Om du däremot svarar ja kan du lätt framstå som en osympatisk skit. Så, vilket alternativ stämmer bäst in på dig? Är du en ouppmärksam person eller en osympatisk skit? Jag är antagligen en blandning av båda, precis som resten av mänskligheten. Den här boken får en att bli mer uppmärksam på sätt du inte ens hade kunnat föreställa dig.

Många gånger (inte minst på jobbet) försöker jag se alla personer jag möter, men det räcker inte med att jag tycker att jag har sett någon. Personen som inte upplever att den blir sedd måste också känna det. Sanningen ligger hos den som känner behovet och inte i de goda intentionerna hos andra. Det är vad Johanna Nilsson för fram så bra i den här boken.

Här får läsaren möta Emil, en sportnörd som är så bra på allt han håller på med att tränarna i de olika sporterna försöker få honom att välja bort andra för att satsa på just den de tycker är viktigast. Själv börjar han bli mättad, men vet inte hur han ska komma ur sin situation. Han är svårt märkt av en incident med en av sin pappas patienter som inte blev hjälpt och som valde att avsluta sitt liv. Bredvid sig har han bästa vännen Filippa som han bara vill kyssa, vilket inte heller gör vardagen enklare. När han får ett mejl med en länk till en blogg som bara syns för vissa utvalda förstår han först ingenting.

Filippa sitter bredvid Emil och vill inget annat än att kyssa honom, men det kan hon inte säga, för de är ju bästa vänner. Hemma ligger mamma i fosterställning och får inte mycket gjort. De flesta dagarna kliver hon inte ens upp ur sängen och Filippa är rädd för att hon kanske inte har förstått hur dåligt hennes mamma mår. När Emil får länken till den slutna bloggen får de tillfälle att samarbeta för att ta reda på vad saken kan handla om.

Karim är också en av de utvalda att få en länk till bloggen, som precis som boken heter "Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med" och när Emil hör av sig till de andra som finns på mejllistan svarar han. En grupp bildas av de personer som har sett bloggen och alla är eniga om att försöka komma på vem personen som ligger bakom den kan vara. Någon gemensam nämnare måste finnas och de börjar dela med sig av sig själva för att komma på vad det kan vara. När de andra talar om att personen måste hittas för att hindra hens självmord berättar inte Karim det han innerst inne tänker. Han behöver inte se hur bloggaren har tänkt dö, för han har redan bestämt sig. Han vill följa med.

På många sätt är det här en bok som handlar om upplevd ensamhet, trots att det finns människor runt omkring som både pratar med dig och bjuder in till fest. Ensamheten handlar om någonting annat, någonting som är svårt att sätta fingret på och som handlar om att den enes mål är någon annans fasa. Det är en katt-och-råttalek som väcker förhoppningar, men som samtidigt inte ger en positiv bild av hur vårt samhälle tar hand om dem som inte mår bra psykiskt. Så läsvärd och så tänkvärd!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Till alla killar jag har gillat - Jenny Han

Tänk dig att du har skrivit brev till alla personer du har varit kär i. Det är inte trånande kärleksbrev, utan snarare formuleringar du behöver göra när du har insett att du har kommit över någon och vill göra det där sista avstampet för att verkligen känna att du har gått vidare. Tänk dig sedan att du förvarar de här breven på ett säkert ställe och aldrig någonsin ha intentionen att skicka iväg dem. Tänk dig sedan att du upptäcker att breven är borta - och att killarna du har skrivit om kommer fram till dig och vill prata om innehållet och vad du egentligen menar.

Detta är vad som händer Lara Jean och snart står hon framför två vitt skilda personer som båda har fått sina brev - hennes brev. Den ena är hennes systers före detta pojkvän Josh, som på alla sätt är fantastisk och underbar. Den andre är den egocentriske och självgode Peter, som stal Lara Jeans första kyss när hon gick i sjuan. För att rädda ansiktet inför den ene går hon med på att spela ett spel med den andre och sedan blir ingenting som hon har tänkt.

På många sätt är den här boken en typisk high-schoolhistoria, men ändå fångar den mig. Jag tycker att Lara Jean är rolig och allt hon är med om är lite smådråpligt med en god dos bakning (jag vet - jag läser en massa om bakning och matlagning just nu, av någon anledning). Det är framför allt känslan av hur jag själv skulle reagera om någon fick reda på mina innersta tankar som gör att det börjar klia obehagligt i nacken, men också det fina i familjerelationerna och att Lara Jean är ung samtidigt som hon håller på att blir vuxen som gör mig varm i hjärtat.

Det finns en fortsättning också, två delar till, för den som inte kan få nog (fast del tre har inte kommit ut än). Bild lånad från förlagets hemsida.

Den ökända historien om Frankie Landau- Banks - E. Lockhart

Alltså, om det är så här ungdomsböcker skrivs nu för tiden kan det gå väl för mänskligheten.

Romanen börjar som böcker i allmänhet börjar mest och när läsaren möter Frankie första gången är det sommarlovets sista skälvande dagar. Hon har lämnat sin mamma och syskon på stranden för att ta en promenad, trots moderns förmaningar. Hon vill vara sin egen, medan förväntningarna från familjen är tydliga. På stranden möter hon en kille som inte presenterar sig, men han är framfusig på ett sätt som fascinerar henne när han vill ha resten av hennes glass. De presenterar sig aldrig och ingen av dem tror att de ska mötas igen.

Frankie återvänder till den internatskola som hennes pappa också har gått vid och hon har förändrats mycket under sommarlovet. Hon har fått bröst och plötsligt tycker alla att hon är skitsnygg. Den populäre Matt visar intresse för henne och när de blir tillsammans får hon plötsligt högre status, eftersom hon är den tjej som han har valt att vara tillsammans med. Det sliter och drar i Frankie att definieras på det sättet, men lyckoruset gör sitt till att hon spelar med. När Alpha, lika mytomspunnen som beundrad, återvänder efter en högst oförklarlig frånvaro och presenteras för Frankie inser hon att det är killen från stranden. Det uppstår en märklig dragkamp om Matt mellan Frankie och Alpha och allt trappas upp när hon märker att de döljer någonting för henne.

På skolan finns en hemlig klubb där bara killar kan bli invigda. Frankies pappa har pratat om den många gånger och hon förstår snabbt att även Matt ingår i den. Alpha visar sig vara gruppens ledare och kan därigenom utöva sitt inflytande på Frankies pojkvän. Hon har dock inte tänkt ge sig i första taget och bestämmer sig för att utmana honom. Tankarna och idéerna hon får omsätts snart i handling och det är nu hon blir så intressant. Hon blir en superfeminist på så sätt att hon vägrar reduceras, hon vägrar uteslutas och vägrar nöja sig. Hon behöver ingen riddare i skinande rustning, för hon är så bra på att stå upp för sig själv. Precis när hon tvekar och jag hinner tänka att det kommer att bli patetiskt så visar hon sådana sköna karaktärsdrag att jag kommer på mig själv med att knyta näven i fickan och le.

Läs den, okej? Bara läs den. Bild lånad från förlagets hemsida.

Flora Banks förlorade minne - Emily Barr

Tänk dig att du bara kommer ihåg det som har hänt en till tre timmar efter det har hänt och att det sedan är borta, eftersom du har opererats för en hjärntumör när du var tio år gammal. Tänk dig då sedan att du är sjutton år och har fått din första kyss. Föreställ dig sedan att timmarna går - och du ändå kommer ihåg den kyssen.

Flora har alltså opererat bort en hjärntumör när hon var tio år och sedan dess är närminnet ett minne blott (ursäkta ordvitsen). Familjen har därför bestämt sig för att inte flytta från vare sig staden eller huset, eftersom Flora inte kommer ihåg vart hon ska eller varifrån hon kommer annars. Eftersom huset fanns när hon var tio kommer hon också ihåg det. Det, familjen och bästa vännen sedan barnsben kommer hon ihåg, men det är också allt. Fram till den här kvällen, alltså, för timmarna går och Flora kommer fortfarande ihåg att hon har kysst Drake. Däremot kommer hon inte ihåg att Drake redan var ihop med hennes bästa vän, vilket hon sedan blir plågsamt påmind om gång efter annan när hon försöker ringa henne.

Ändå är det detta, att hon har fått sitt första nya minne på sju år, så stort att Flora börjar tänka att det kanske har med Drake att göra. Kanske kan han på något sätt hjälpa henne att skapa fler minnen? Då visar sig nästa problem: Drake ska flytta. Det är ingen liten bit det handlar om heller, utan han ska flytta hela vägen från England till Svalbard. Det är jättesvårt att vara utan minne och åka till Svalbard, dessutom ensam, för Floras familj skulle aldrig låta henne åka. Hur som helst blir det en speciell åktur, både för Flora och för läsaren, och allt är mycket väl berättat.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Sköldpaddor hela vägen ner - John Green

Jag läser inte böcker om självskadebeteende eller om barn som far illa. Att jag inte heller läser böcker om navelskådande män(niskor) eller böcker om matematik är ett annat inlägg, men låt oss uppehålla oss vid självskadebeteenden.

Aza, huvudkaraktären i den här romanen, har ett. Självskadebeteende alltså. Hon har ett sår i fingret som hon pillar upp, sedan blir hon övertygad om att det är infekterat och då måste hon badda det med alkogel samt byta plåster. När det svider känns det bra, för det blir som en signal om att det fungerar. Hon får hjälp, bland annat av en psykolog och genom att äta piller, men då blir hon lugn och kan glömma av att byta plåster - så då slutar hon ta tabletterna och river upp såret, baddar det med alkogel och... ja, ni fattar.

Aza lider av fobier, mestadels kopplade till baciller, och John Green är en mästare på att beskriva hur den här människans liv begränsas av föreställningarna om alla mikrober som ständigt hotar hennes renhet. Det blir både tragiskt och komiskt när Aza så träffar en pojke som hon kysser, för först tar det andan ur henne - och sedan vill hon kräkas. Allt hon kan tänka på är hur hans orenhet strömmar över till hennes mun och då måste hon skölja hela munnen med alkogel.

Vid sidan om detta finns det roliga bikaraktärer och intressanta personer. Dialogen är rapp och en stor del av meningsutbytena sker via sms. Killen hon blir kär i har en försvunnen miljardärpappa och den tråden är visserligen också intressant, särskilt eftersom det finns en belöning som väntar den som kan ge ledtrådar så att pappan hittas vid liv. Ändå är det mest Aza jag bryr mig om, just för att hon är en enda stor vandrande motsättning hela människan.

Litteratur- och religionsnörden i mig älskar att berättelsen om sköldpaddorna finns med, för jag har hört den förut och den passar så fint in i den här berättelsen!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Fandom - Anna Day

Om du gillade Hungerspelen och Divergent kommer du verkligen att gilla den här, Fandom, av Anna Day. En läsare som har koll på den starka kvinnliga karaktären, kommer att tycka om Violet, som inte alls är stark, men som måste "rise to the occasion". Det är nämligen vad som händer i den här romanen.

Violet är ungefär som vem som helst. Hon har en irriterande lillebror, Nate, och en bästa kompis (Kate) som ställer upp oavsett vilken situation som uppstår. Sedan finns också Alice där, du vet: den där irriterande snygga kompisen som dessutom har talanger som du själv önskar att du hade, som om det inte räckte att hon var snygg.

Alla (utom Kate) har läst Galgdansen, en oerhört populär fantasybok, som dessutom har filmats med de snyggaste skådespelarna och blivit omåttligt populär. Faktiskt så populär att de allihop, till och med Kate som varken har läst boken eller sett filmen, klär ut sig för att närvara vid ett Comi-con cosplay, utklädda till sina favoritfigurer. Målet är att träffa huvudrollsinnehavarna och Violet vet att hennes naturtrogna outfit inte kommer att kunna konkurrera med Alices kortkorta klänning och skönt upphöjda (av push-up-bh) dekolletage. Ändå köar de och snart står de inför huvudrollsinnehavarna. Någonting elektriskt uppstår och Violet förstår inte vad som händer. Inte förrän hon förlorar medvetandet och sedan vaknar upp - i den verkliga världen som plötsligt är samma sceneri som i Galgdansen.

Ibland följer händelserna boken och filmen hon känner så väl, men i andra situationer - som när hon träffar bikaraktären Ash istället för huvudrollsinnehavaren Willow, vilket gör henne förvirrad. Vilken kanon bör hon följa? Hur hon än bär sig åt verkar historien leda henne till det som bör hända och hela tiden leder det henne till att hon kommer att hängas. Bara äkta kärlek och uppoffring kan rädda henne tillbaka till den andra verkligheten - men lika ofta får den henne att ifrågasätta vad verkligheten är.

Jag tycker att det är underhållande. Det finns flirtande inslag riktade mot både Shakespeare och Alice i underlandet - för att inte tala om Hungerspelen och Divergent - men till och med ABBA är aktuella i den här romanen. Några få trådar finns kvar att spinna vidare på för att det ska gå hem helt och hållet, kanske inte just hos mig, men hos tonårsversionen av mig. Jag möter trots allt tonåringar större delen av mitt yrkesverksamma liv, och jag vet att de är petiga med att allt ska få ett svar till slut.

Det roligaste med romanen är att den berör en sådan tydlig del av fanfiction-kulturen, för det blir en fin fnurra på den tråden. Klart läsvärd och med många roliga vändningar.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Norra Latin - Sara Bergmark Elfgren

Känslan som uppstår direkt efter avslutad läsning av Norra Latin är att jag har sett en tio avsnitt lång (eller alldeles för kort) tv-serie - med den tomhet som det också innebär när en inser att det är slut.

Romanen inleds med en miljöbeskrivning - en ovanlig sådan - för byggnaden Norra Latin existerar. Det gör däremot inte skolan och Sara Bergmark Elfgren förklarar detta på ett sätt som inte lämnar någonting att önska. Det blir fiktivt, men ändå inte.

På samma sätt som det finns en dubbelhet i själva skolan som byggnad, finns det också en dubbelhet i den övriga handlingen. Å ena sidan är det en roman som handlar om Tamar, Clea och Tim, alla sexton år gamla och på väg att börja teaterlinjen. Tamar har lämnat Östersund där både familj och vänner finns för att satsa på sin dröm att bli skådespelare. Clea och Tim är infödda stockholmsbor med kända skådespelarföräldrar, vilket gör att de redan har debuterat vid både teatern och i filmer sedan många år tillbaka. Det i sig gör att det finns spänningar och förväntningar som genast river och sliter i alla runt omkring.

Å andra sidan är det en roman som handlar om det övernaturliga. Den kusliga berättelsen om Erling Jensen återkommer flera gånger och alla som lyssnar ryser av fasa. Händelserna som har utspelat sig på skolan återberättas i ny tappning varje skolår, men samtidigt ligger alltid ett litet korn av sanning i alla historier så när Tamar plötsligt ställs inför sådant som inte går att förklara bort rationellt börjar hon göra efterforskningar om skolans historia.

Det finns också ett tredje spår som jag vill lyfta, trots att det bara är en liten bihandling och någonting som egentligen ska vara en självklarhet. Tamar har en kompis som heter Sam. Sam är som vem som helst: en stöttande kompis med dräpande humor, den som vet hur Tamar mår utan att egentligen behöva fråga och den som alltid säger de rätta sakerna i rättan tid. Hur speciellt som helst och en sådan som jag hoppas att alla ska ha i sitt liv. Ändå hajar jag till lite när Sam genomgående omskrivs som hen. Jag reagerar inte för att jag har svårt för pronomenet, utan för att jag inte har mött det i en roman tidigare. Tidningsartiklar, visst. Debattinlägg, absolut. Romaner? Nix. Det här var min första, men jag hoppas så att andra, tredje och trettionde kommer snart - och att jag då mer läser hen som den självklarhet det borde vara.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Flickan med gåvorna - M.R. Carey

Precis när jag tänker att det inte går att göra så mycket mer av zombietemat får jag tipset av en god vän att läsa den här: Flickan med gåvorna. Första kapitlet tar andan ur mig, för det är fullständigt och förödande fenomenalt.

Tänk dig en skola, en fröken och en rektor. Tänk dig att det finns regler, som på vilken annan skola som helst, som ska följas. Tänk dig att det finns en lärare som alla barnen tycker så mycket om. Det känner vi igen.

Tänk dig då att varje skolbarn sitter inlåst i en cell och att de, varje gång de ska föras till klassrummet, får en pistol riktad mot huvudet av en vakt medan två andra vakter spänner fast barnet till händer, fötter och huvud i en stol. Tänk dig att det istället för en rektor finns en vetenskapsman, fast en kvinna i det här fallet, som granskar, iakttar, utför experiment och dokumenterar allt som händer. Tänk dig att den omtyckta läraren, i det här fallet Miss Justineau, är med på att barnen ska behandlas på det här sättet. Tänk dig också sedan att barnen är infekterade av en snabbt spridande sjukdom som förvandlar alla drabbade människor till hungriga zombier. Melanie är en sådan flicka och hon är dessutom "försöksperson 1".

När allt har gått åt skogen, när samhällen har fallit och det inte finns kvar någon central organisation eller regering som kan ta ansvar för samhället blir varje människa en ö, men framför allt visas här vad som händer när mänskligheten är hotad. Ingen klarar sig på egen hand, men ingen kan heller lita fullt ut på någon annan. Vem är egentligen god och vem är ond, särskilt när människan kan vara både ock. När så zombierna, i den här romanen omtalade som "de hungriga", också kan visa samma dubbelhet, blir ingenting enkelt.

Det är en intressant samling karaktärer läsaren får följa i den här boken och som alltid när det gäller zombieberättelser får man vara beredd på att vissa av dem stryker med, går åt, vandrar vidare och ja, dör. Lite grann läser jag den här boken med elevperspektiv och önskar att de skulle kunna ta den till sig, men jag är rädd att mellandelen av romanen kan bli aningen för långsam i sitt berättande. Jag upplever den själv inte så, men om ni bara visste hur mycket action dagens ungdomar (inte alla, men oroväckande många) kräver för att de ska kunna fortsätta läsa. Jag vet att det är ett område jag måste arbeta med för att få dem att kunna fortsätta läsa, men det är en annan historia. Den här historien gillar jag i alla fall.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Let it snow - John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle

Det här är så sött att kristyren på dina pepparkakor kommer att smaka beskt i jämförelse. Vill du njuta av tre berättelser som kretsar kring ett litet samhälle i juletid i en form som filmiskt påminner om Love Actually och New Years Eve? Då är det här boken för dig. Omslaget glittrar samtidigt som det utlovar lagom svåra besvär och garanterade lösningar på alla problem. Det finns icket en levande varelse som inte är lycklig i slutet av den här romanen - och det gäller människor så väl som miniminigrisar.

Det snöar något så kopiöst att folk som är bortresta inte tar sig hem och de som är hemma tar sig inte iväg någonstans. Det är med andra ord perfekta förhållanden för att få det där småortssceneriet som försätter olika behagliga personer i ett mikrokosmos. Tåget som ska föra Jubilee (ja, hon heter så och gör ett stort nummer av att förklara att hon inte är en strippa och att det oftast är enklare att påstå att hon heter Julie) till hennes morföräldrar. Tåget blir fast i snön och hon pulsar iväg, tätt följd av ett gäng cheerleaders som alla heter Amber eller Madison, till det café som finns i närheten. Där träffar Jubilee den hjälpsamma Stuart, som - om hon inte redan hade haft en pojkvän, skulle ha varit mäkta intressant.

I en annan berättelse står också caféet i centrum, för där arbetar Keun som genast ringer sina vänner TJ, Greven och Tobin. Ryktet om cheerleadingtjejerna som sitter insnöade får fart på det lilla samhället och det gäller att skynda på om man vill få en plats på första parkett. Tobin och TJ gafflar på som vanligt när de får i uppdrag att dyka upp på caféet med ett twisterspel, men ju närmare de kommer desto mer surmulen blir Greven. Tobin förstår först inte hennes reaktion, men snart förstår han inte heller sina egna tankar. Har hon alltid varit så vacker och har hennes kropp alltid sett ut så där när hon rör på sig?

I den sista berättelsen står den tämligen självupptagna Addie. Hon och Jeb har gjort slut, trots att hon älskar honom mer än någonting annat, och nu verkar han inte vara intresserad av henne längre. Det blir ett hårt uppvaknande för henne just den här julen, eftersom olika sanningssägare i hennes närhet talar om just hur självupptagen hon är. Hon är centrum i sitt eget universum och behöver lära sig att sätta andra än sig själv i första rummet. Det finns till och med en typ av julängel, även om kvinnan i fråga mest håller på med kristaller och buddhastatyer, som talar om ett och annat för henne.

Slutet gott, allting gott och allt är väldigt sockersött. Det fungerar, kanske mest tack vare att det snart är jul och att alla tre historier vävs ihop just under juldagarna. Garanterad feel-good-läsning! Omslaget kräver att du vågar stå för vad du läser, men å andra sidan står minst tre av mina kollegor och skrapar lite med foten för att få låna mitt exemplar. Det finns inga guilty pleasures - det finns bara läsning som du mår bra av. Må bra, vet jag, för det finns så mycket annat att må dåligt över än att du väljer att läsa en glittrig bok.

Bild lånad från förlagets hemsida. 

Ingenting och allting - Nicola Yoon

Det finns böcker som får mig att önska att jag vore tonåring igen, där det svåra är svårt och det enkla är lätt, där rätt är rätt och fel är fel - och där det fortfarande finns en möjlighet att allt slutar lyckligt. Det här är en sådan bok.

Maddy är allergisk mot allting och har därför bokstavligt talat vuxit upp i en bubbla. Allt som tas in i hennes rum måste saneras, oavsett om det är människor, mat eller materiella ting. Den sociala samvaron är kraftigt begränsad till mamman Pauline och sköterskan Carla. Vid enstaka tillfällen kan någon av Maddys lärare komma på hembesök, men måste då dekontamineras i alla möjliga slussar innan de kan mötas och i övrigt läser Maddy sina kurser via nätet.

En dag hörs ett tjutande ljud utifrån och när de tittar ut ser de en flyttbil backa in till huset bredvid. När Maddy tittar ner från sitt hermetiskt tillslutna fönster möter hon grannpojkens Ollys blick och förstår att allt kan komma att ändras. Det gör det också. Kan man dö av ett brustet hjärta? Svaret varierar beroende på vem du frågar. När Olly tar kontakt med henne och hon snabbt känner att hon inte kommer att kunna låta bli att träffa honom sätts allt på spel och det är med livet som insats hon öppnar dörrarna mer och mer in till sin värld - både bildligt och bokstavligt talat.

Det är någonting med berättandet - de sköna formuleringarna, de enkla (men innehållsrika) teckningarna och alla snygga passningar till både klassisk och modern litteratur - som får mig att tycka så bra om det här! Samtidigt önskar jag att jag var yngre första gången jag läste den här boken, för det är fint när en författare både kan göra det enkelt och ta sin läsare på allvar. Jag hade behövt det när jag var sexton. Det fina nu är att jag kan tipsa mina elever om den här boken!

Bild lånad från förlagets hemsida.

När hundarna kommer - Jessica Schiefauer

Jag har läst den här boken tillsammans med mina elever och det blev en speciell upplevelse av flera anledningar:

1. Jag hade inte läst den tidigare och bestämde mig för att läsa den i samma takt som eleverna.

2. Vi delade upp boken i fyra lika stora delar och ingen fick läsa längre än någon annan (flera fuskade, även jag, för allvarligt: det gick inte att sluta). Vi läste 75 sidor varje vecka och till varje vecka fick vi ett uppdrag (och okej, jag visste vilka uppdrag, för det hade jag planerat).

Vecka 1: boklån med två post-it-lappar i handen. Uppdrag: titta på framsidan först och skriv ner vilka tankar -  känslor - associationer du får när du ser framsidan. Skriv ner på post-it-lappen. Vänd sedan på boken och läs på baksidan: ny post-it - skriv ner vad du tänker och får för förväntningar. Högläsning så långt lektionstiden räckte gjorde att vi hann till sidan 25 och uppdraget till veckan därpå var att läsa till sidan 75.

Vecka 2: Fler post-it-lappar till folket! Eleverna fick så många de ville att skriva ner nyckelord på. Jag gjorde också detta, men sparade mina eftersom jag inte ville att jag skulle upplevas som något sorts "facit". Klassen, bestående av 26 själar, delades upp i två grupper och fick i uppdrag att lägga ut sina lappar och föra ihop sådana som passade ihop samtidigt som de motiverade varför de hade valt just dessa nyckelord. På så sätt fick vi en spindelväv av tematiska ord som sammanfattade vad vi hade läst om och reagerat på.

Vecka 3: vi hade läst till sidan 150 och den här gången skulle eleverna välja minst en låt och max tre och koppla den till en scen eller händelse i boken. Jag gjorde en öppen Spotifylista där de kunde lägga upp låtarna och när vi träffades satt de i smågrupper och spelade upp låten för att sedan motivera och läsa upp ett kort stycke för varandra. Eftersom de ville ha fler uppdrag gav jag dem också i uppgift att skriva en statusuppdatering utifrån en av karaktärerna. Detta bäddade vi in på en padlet så att alla i realtid kunde se statusuppdateringarna. En av flickorna sa att det var så coolt att någon kunde skriva en kort statusrad, helt lösryckt, och att alla ändå kunde förstå det i sitt sammanhang. Gåshud på den, ni!

Vecka fyra: vi läste till sidan 225 och uppdraget gick ut på att skriva kapitelrubriker till tre avdelningar i boken och eftersom boken är uppdelad i månader men samtidigt byter berättarperspektiv genom markeringar med stjärnor passade detta perfekt. Eleverna fick ange sida, skriva kapitelrubriker och sedan en kort motivering innan de i smågrupper fick presentera det för varandra. Gåshud igen, bara så ni vet.

Vecka fem: boken var utläst och den här gången fick de prata om alla möjliga ting: allmänt om boken, läsa artiklar om varifrån författaren hade hämtat sin inspiration, jämföra med annat de hade läst eller sett, vad de tyckte var bokens behållning och vad de saknade... Vi hade kunnat hålla på långt mycket längre än vad lektionstiden erbjöd och trots att inte alla var superbegeistrade så kan jag ändå komma fram till att läsning i helklass är någonting vi måste göra fler gånger.

Högläsningen - detta att följa samma text där innehållet engagerar, att få samma ord uttalade, att reflektera över tankar och känslor och att dela en upplevelse -  det är någonting som är få förunnat. Även om du är med i en bokklubb så finns det så mycket som inte kommer fram och just den känslan, att vi enas kring någonting och lyfter livets stora frågor, det önskar jag att alla fick uppleva. Sedan är romanen i sig mycket läsvärd också, naturligtvis.

Jag har förmånen att ingå i projektet Berättelser som förändrar, arrangerat av Läsrörelsen och som är jag tacksam över möjligheten att genomföra det här projektet!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Störst av allt - Malin Persson Giolito

I det här rättegångsdramat får läsaren följa Maja som är anklagad för den skolskjutning som har ägt rum nio månader tidigare. Den som tänker sig en svensk rättegång och får upp hollywoodversionen med högt tempo, slagkraftiga utspel och spänd förväntan kan tänka om. Maja berättar utifrån sitt perspektiv som nyss fyllda 18 exakt hur långtråkigt det är, till och med för henne som står anklagad. Långa uppläsningar av vad målet handlar om, sakframställan, formulär och inlagor... Läsaren slipper höra allt, men Majas tankar mal om hur irriterande och ful hon tycker att åklagaren är, hur hennes eget team uppför sig och hur hon hör sina brutna föräldrar sucka och snyfta bakom ryggen.

Det här gör att jag som läsare till en början har svårt för att känna någon sympati för Maja. Att hon är tonårigt trulig är bitvis underhållande, men i och med att hon själv snabbt slår fast att hon bland annat har skjutit ihjäl sin bästa vän Amanda blir jag svårflirtad - men sedan händer det. Återblickarna som berättar om hur stämningen i skolan och på festerna har varit, historien om Maja och den allt mer självdestruktive Sebastian, vännerna runt omkring och oförstående vuxna väver ihop historien om en tonåring som med en fot i barndomen och en fot i vuxenvärlden försöker komma ikapp själv med vad som har hänt.

Det är snyggt berättat och jag gillar språket. När jag presenterade den här boken för mina gymnasieelever var det många som genast ville låna och läsa den. Den säger något om hur enskilda delar inte är något hot, men om pusslet börjar läggas ihop utan att man får ihop en begriplig tillvaro kan få förödande konsekvenser. Att utgången ända fram till slutet är ovisst tillför en extra nerv i berättandet. Absolut läsvärd!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Den sista stjärnan - Rick Yancey

Sista delen i trilogin och uppgörelsens stund har kommit. Som vanligt har det gått för lång tid för mig mellan läsningen av del två och del tre och som vanligt har jag läst alldeles för många liknande böcker för att den här ska komma till sin rätt. Det är bra, alltså, det bara är så. Förr hade jag svårt att komma ihåg vilka alla var, men nu faller de på plats en efter en och jag gillar verkligen berättarstilen. Författaren lägger ut texten om en person samtidigt som någon annan rör sig bort och när vi sedan får följa den andre krokar berättandet ihop vad den ena har sett och den andra har gjort.

Nå jo. Utomjordingarna, den überintelligenta och galet överlägsna arten, har infiltrerat människorna och härskar genom att söndra. Ju längre in i berättelsen vi kommer desto mer blir det tydligt att människan är sin egen värsta fiende. Hon håller på att överbefolka jorden och alltså måste någonting göras. Det var det hela grejen med den femte vågen handlade om (se del ett). Den femte vågen går dessutom ut på att se till att ingen människa kan lita på någon annan och för att driva igenom det tänket använder man sig av barn. Det är så grymt och diaboliskt att hälften vore nog. Berättelsen om barnet på vetefältet används återkommande och faktum är: det definierar dig om du kan våga tro på din medmänniska eller om du hemfaller åt att inte lita på någon.

Cassie, Evan, Zombie, Ringer, Dumbo, Teacup och Nuggets. Vi känner dem väl vid det här laget och om det står mellan att försöka rädda någon annan, att offra sig själv eller att värna om vad som i grund och botten är mänskligt så vet vi samtidigt också att ingen går säker. Vem som helst kan dö och dör gör de också. Inte alla, men många. Ringer jämför dödandet med att ljuga: första gången är det svårt, men sedan blir det lättare och lättare.

Jag vet inte. Det är klart att det här är bra, men samtidigt - kom igen! För att känna framtidstro behöver jag lite mer än vad de sista sidorna utlovar. Första delen var fantastisk (medan filmen var en katastrof av episka mått), andra delen var en transportsträcka och sista delen var... Det hände mycket och det var spännande. På en femgradig skala var den 3,8. För 4,2 krävs någonting jag inte kan skriva ut utan att avslöja för mycket.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Ordbrodösen - Anna Arvidsson

Alltså, den här boken! Titta på omslaget, för lika snyggt som det är, lika fantastisk är boken.

För det första: titeln. Ordbrodösen. Det är poetiskt och intresseväckande. För det andra: Alba. Vilken tjej! Hur vanlig som helst och samtidigt så speciell. För det tredje: handlingen. Den håller hela vägen! Jag satt som på nålar och tänkte att det kan aldrig vara lika bra hela vägen in i mål. Tro mig - det är det. Det är snyggt, väl avvägt, lagom mycket detaljer, sköna glidningar mellan nutid och barndom, luriga skuggor som kan vara både goda och onda... Det finns så mycket bra att man inte ens behöver vara gymnasielärare i behov av sköna lästips för att älska det här! 

Albas artonårsdag närmar sig och om en sådan dag är stor för en vanlig tonåring så är den gigantisk för henne. Det är dagen när hon ska göra sitt inträdesprov för att bli ordbrodös, vilket innebär att hon kommer att få krafter som gör det möjligt för henne att med det skrivna ordet påverka världen och människorna omkring sig. Albas mamma dog när hon var liten, men hon har genom sina minnen hela tiden en sorts inre kontakt med henne. Ju närmare hon kommer sin artonårsdag, desto mer börjar hon minnas. Inträdesprovet skrämmer henne samtidigt som hon har förberetts för det hela sitt liv. Ingen har någonsin misslyckats tidigare, vilket borde lugna henne, men när det väl är dags för henne att fatta pennan går ingenting som förväntat.

Många har säkert redan sagt det, men Anna Arvidsson är själv en ordbrodös som (kanske inte förändrar livet för den som läser, men) förändrar svensk ungdomslitteratur! Det finns många exempel på fina blinkningar till vår samtidslitteratur, men en av romanens största förtjänster är att det är fantasy som känns helt och hållet realistisk. Okej, alla bibliotekarier? Skräm inte bort räddhågsna läsare genom att bara ställa den här på fantasyhyllan!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Winter - Marissa Meyer

Den fjärde och avslutande delen i Månkrönikan, eller The Lunar Chronicles, heter Winter, och som namnet antyder är det Snövits tur att bli uppdaterad.

Tidigare har vi i tur och ordning mött Cinder, Askungen, som i Månkrönikan har gjorts om till en cyborg. Hon är också den försvunna arvtagaren till Luna, månriket, vilket gör den regerande Levana till hennes största och farligaste fiende. Prins Kai har hon hunnit kidnappa, eftersom Levana i sin strävan efter att nå världsherravälde har tänkt gifta sig med honom.

Vi har också mött Scarlet, Rödluvan, som tillsammans med kampsportaren Wolf letat efter sin försvunna mormor. Mormodern visar sig ha varit redo att offra sitt liv för att skydda Cinder och Scarlet blir en viktig bundsförvant i den förestående revolutionen som ska återge Cinder tronen.

Cress är Rapunzel, som i sin del av Månkrönikan inte var satt i ett torn att låta sitt hår växa, utan fängslad i en satellit som har sin bana runt jorden. Hon har hunnit förälska sig i rymdpiraten Thorne (och jag antar att det är författarinnans sätt att få in Törnrosa på sätt och vis).

Men så är det alltså dags att sy ihop hela härligheten. Jag har gått och väntat på att den här ska översättas, men när det aldrig verkade bli av fick jag nedlåta mig till att läsa på engelska, vilket fungerar alldeles utmärkt. Winter har samma förmåga att påverka andra människor med den strålglans som kan styra andras tankar och handlingar. Hon har dock bestämt sig för att aldrig mer använda sig av kraften, eftersom hon har dåliga erfarenheter av de följder som kan uppstå. Att inte använda kraften gör henne sjuk, till den grad att hon ofta hallucinerar, men varje gång finns den trofaste barndomsvännen och palatsvakten Jacin vid hennes sida. Han hjälper henne tillbaka till verkligheten och de älskar varandra högt, men det är en omöjlig kärlek.

Alla sagofigurer, som i den här sagoformen ändå görs till kött och blod, är viktiga pusselbitar när revolutionen bryter ut. Jag gillar att få ett avslut, men boken är väldigt lång. De 826 sidorna hade enkelt kunnat bantas ner till sexhundra, för det är några vändor för mycket med folk som blir tillfångatagna och rymmer. Lätt läsvärt ändå!

Tre saker jag inte vet om dig - Julie Buxbaum

Om du är gymnasielärare och tänker att det vore bra om det fanns bra böcker att tipsa dina elever om så kommer du att fullkomligen älska den här, Tre saker jag inte vet om dig!

Jessie är fast i en mardröm. Hon bor i ett gigantiskt hus, har dyr konst på väggarna, det finns en hushållerska som lagar fantastisk mat och alla på den nya skolan överträffar varandra i ömsesidig skönhet. Fruktansvärt? Ja, om det betyder en mentalt frånvarande far, en nyligen bortgången mor, en styvbror som inte ens hälsar på dig och en skola med elever som bara andas fientlighet.

När Jessie får det första mejlet från Någon Ingen, förkortat NI, är hon övertygad om att någon driver med henne. Personen erbjuder sig att hjälpa henne förstå sin nya vardag genom att tala om vem hon borde bli vän med, vilka hon ska undvika och ger råd om hur hon ska klä sig blir hon skeptisk. Det visar sig dock att NI iakttar henne och hela tiden finns någonstans i hennes närhet, men inte på ett sådant där läskigt, stalkeraktigt vis, utan som ser på henne med vänlighet. Jessie lyder hans råd och snart börjar det betala sig. Hon får nya vänner och hittar sin plats i sin nya tillvaro.

Frågorna trängs både i läsarens och i Jessies huvud: vem är Någon Ingen? Är det styvbrodern, som efter några veckor faktiskt börjar öppna sig? Är det den mystiske Ethan, som går klädd i samma tröja varje dag och som hon motvilligt tvingas skriva en litteraturuppsats tillsammans med? Är det coola bandkillen Liam, som har döpt sin gitarr och vars mor äger bokaffären som Jessie arbetar extra i? Eller är det Caleb? Eller är det någon annan? Man får slå sig själv på fingrarna flera gånger för att inte bläddra bak till slutet i förväg för att få veta svaret.

Den här boken är så snyggt upplagd och sidorna bara flyger iväg! Det är kvickt, fräckt, gulligt, roligt, sorgligt och oerhört gripande. Jösses, vad jag är glad över att jag snubblade över den här boken!

Bild lånad från förlaget.

Ps: Dessutom är det skrivet i jag-form och SOM jag önskar att fler böcker vågade ta det greppet, för det gör någonting alldeles speciellt för berättandet!

Fangirl - Rainbow Rowell

Det här är en trevlig och lite oväntad historia, både rolig och lite märklig. Kanske ligger behållningen för egen del främst i hur berättelsen om Cath varvas med den fanfiction hon skriver, men även avsnitten ur bokserien som hennes eget skrivande utgår från. Jag har precis haft ett långt samtal med en av mina egna elever som själv skriver fanfiction, men som är rädd för att andra ska få reda på det. Det här vore en alldeles lysande bok för den flickan att läsa, för igenkänningsfaktorn kommer antagligen att vara hög.

Porträtten av Cath och tvillingsystern Wren, identiska till det yttre och diametrala motsatser till det inre, är finstämda och med sköna karaktärer som rumskompisen Reagan och hennes ex Levi ger en fin, sarkastisk ton som behövs för att det inte ska bli tråkigt. Cath blir mer eller mindre dumpad av sin enäggstvilling när de ska börja på college, vilket gör henne så vilsen och osäker att hon laddar upp med flera kartonger fulla av energibars, allt för att slippa gå till matsalen. När Reagan och Levi mer och mer invaderar hennes privatliv öppnar hon långsamt upp sig och både avslöjar sitt skrivande och sina mindre tilltalande personlighetsdrag.

Det här är en roman om att finna sig själv, om att vara förälder åt sin förälder, att tappa bort en syster och att hitta tillbaka till henne igen, men framför allt är det en kärleksförklaring. Jag gillar det här.

Bild lånad av förlaget.

Pestan - Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson

När en underlig farsot börjar härja i Mariefred dröjer det inte länge förrän desperata invånare börjar se sig om efter någon att skylla på. Viggo och Alrik hamnar i trubbel som vanligt, men inte ens de kan anses vara skyldiga när till och med Layla och Anders son blir smittad. Sjukdomen, som börjar kallas pestan, blir Iris nöt att knäcka och hon har sina sätt, eftersom hon är en mycket kraftfull häxa. Vad hjälper det när byborna börjar uppföra sig som bönder med högafflar och facklor och plötsligt känner en obetvinglig lust att bränna någon på bål?

Författarna drar sig inte för att ta kål på kära karaktärer. Det är högt tempo och många berättelser som ska tvinnas ihop. Ändå kände sonen lite grann det som om det här var en transportsträcka - och då kan det vara bra att som vuxen ha läst samma bok. Efter att ha pratat om innehållet och de fantastiska bilderna kan ett litet ljus gå upp och planterade händelser kan skapa ännu högre förväntan inför nästa bok, Vitormen. SOM vi längtar!

Bild lånad av förlaget.

Så har jag det nu - Meg Rosoff

Det är svårt att sätta ord på hur det är att läsa den här boken, men det är inte svårt att läsa Meg Rosoffs Så har jag det nu. Handlingen tar sin början i att den 15-åriga Daisy reser från sin styvmor och far i New York till en moster och kusiner som hon aldrig har träffat tidigare. Daisy kommer inte överens med styvmodern och har bland annat gjort uppror genom att inte äta. När hon träffar sina släktingar på andra sidan Atlanten börjar hon förstå att läget är ohållbart: ingen kommenterar det, men alla förstår.

I kusinskaran finns Osbert, Isac, Edmond och Piper och de kryper närmare än någon annan har gjort i Daisys korta liv. Piper klistrar sig fast vid henne som den storasyster hon aldrig haft medan Edmond föder känslor i henne som hon aldrig känt förut och verkligen inte borde känna för en kusin. När hennes moster Penn måste resa till Oslo måste alla barnen klara sig själva och ungdomarna får alla möjligheter att leva ett helt fritt liv.

Det bekommer dem inte särskilt mycket att bomber detonerar i London eller att det rapporteras på nyheterna att ett krig har brutit ut. Ute på landsbygden blir barnen inte berörda förrän elektriciteten försvinner och vattnet inte går att pumpa ur kranen. När myndighetspersoner börjar knacka på och läkaren så småningom besöker dem för att försöka få tag på medicin börjar de förstå att omvärlden har påverkats mer än de kan ana. Så kommer den dagen när kusinerna evakueras och hamnar på olika gårdar, men Daisy smider tidigt planer på att ta sig tillbaka till Edmond och med sig har hon den nioåriga Piper.

Det här är en berättelse om allt möjligt: om vuxenblivande, om att förstå krigets fasor, om att hitta sin plats i världen, om att överleva, om att aldrig kunna gå tillbaka till den du en gång var efter att ha sett döda, ruttna kroppar och om att kunna förlåta. Årets ALMA-pristagare är ingen lättviktare, men är klart läsvärd!

Näcken - PAX del 6 - Larsson, Korsell & Jonsson

Det bästa, absolut mest spännande just nu, är att följa är hur grabbarna Viggos och Alriks förmågor börjar vakna till liv. Mer kan inte avslöjas om den saken. Biblioteket är hotat, så det märks att de magiska skyddsformlerna är försvagade. Estrids skolning i att använda sin stav går långsamt. Allt, precis allt, är en snyggt uppbyggt konfliktupptrappning och i och med att detta är den sjätte av tio böcker har vi alltså kommit mer än halvvägs. När det väl brakar loss lär det ju bli åka av och jag tänker så här: om det redan är så här spännande, hur ska vi då någonsin våga läsa resten?

Den sjätte boken i Pax-serien heter Näcken och det är alltså dags att presentera nästa mytologiska väsen som på något sätt är ute efter att ha ihjäl korpbröderna Alrik och Viggo. Sjön ligger frusen i Mariefred och är som gjord för långfärdsskridskor och isvaksbad. Som om eleverna inte redan är spända över att pröva på att ta sig upp ur en isvak blir det än värre när en av eleverna dras ner i djupet av någon som befinner sig under isen. Dessutom märker Alrik, som inte alls tycker om vatten och därför hellre står en bit bort, att isen krackelerar under deras fötter. Strax därefter försvinner han själv ner under isen och räddas i sista stund av Viggo.

Magnar, Estrid och Iris drar tillsammans med brorsorna att det måste vara Näcken som är utsänd av Svarthäxan och de börjar läsa på så att de vet vad de kan komma att vänta sig. Näcken trollbinder människorna med sin musik, har inga betänkligheter när det gäller att döda en människa men blir däremot försvagad av salt. Dessutom är Näcken rödhårig när hen rör sig på land som en vanlig människa, så när Jonas Bäckström dyker upp, med bred, fiskliknande mun och alldeles rödblond man vet pojkarna inte vad de ska tro. Det enda de vet är att han alltid finns i närheten när märkliga saker sker.

Samtidigt dyker Viggos och Alriks mamma upp och är så där glad och sprallig som hon kan vara på ett skönt sätt när hon är nykter och Viggo är överlycklig. Det är inte Alrik, för han är äldre och vet bättre än att lita på att mamma ska fortsätta vara sig själv. Inte blir det bättre av att deras mamma uppvaktas av den de misstänker är Näcken heller.

Sådant som är så självklart att en inte borde behöva påpeka det: bilderna, asså. Så snygga, skrämmande och stilistiska.

Bild lånad från förlaget.