tisdag 15 oktober 2013

Så tuktas en svinpäls - av Pia F Davidsson

Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, lär Madeleine Albright ha sagt och om innebörden i de orden stämmer kommer Miriam, Veera och Erika klara sig därifrån med råge. De tre kvinnorna möts nämligen av en slump nere i en kolonistuga på Järvafältet. De är tre kvinnor som vid en första anblick inte har mycket gemensamt, men när spriten åker fram åker hemligheterna ut: de har alla en svinpäls till karl hemmavid. Veera är till sin finlandssvenska natur lika handlingskraftig som den finländska sisun är omtalad och snart finns en plan för hur varje svinpäls ska hanteras.

Veeras svinpäls håller på att supa ihjäl sig medan Erikas har blåst henne på pengar. Miriams öde är det mest akuta, eftersom Max håller på att ha ihjäl henne både fysiskt och psykiskt. De tre kvinnorna sporrar varandra, utplånar varje tvivel och sätter sedan igång med sina planer. Under berättelsens gång kommer kvinnorna närmare varandra, även om de överlåter sig själva i varandras händer helt och hållet egentligen från allra första stund. En av få invändningar mot boken är just detta: att de så självklart litar på varandra och känner sådant förtroende. Inte heller uppstår någon kriskonflikt, ni vet den där klassiska när de som mest behöver varandra men ändå håller på att splittras. Kanske är det bra, å andra sidan, eftersom Veera, Miriam och Erika har alldeles tillräckligt att hålla reda på.

Det är tre klassiska "kvinnofällor" som presenteras i kvinnornas öden: medberoendet till alkoholisten, den ekonomiska fällan och misshandeln. Är det inte sådant vi alla, män som kvinnor, läser och hör talas om och tänker på vilka straff som är lämpliga för människor som gör andra illa. Nå, de här kvinnorna tänker inte, de handlar. Känslan av triumf när sista sidan är läst är skön, samtidigt som jag har en tung klump i magen.

Så tuktas en svinpäls kan sägas ha två ansikten (åtminstone) eftersom vissa partier är roliga, underhållande och direkt raljerande. Veeras makkarautrop blandat med dråpliga historier gör att boken blir till en underhållande skröna även om vissa partier är oväntat blodiga. När Miriams levnadsöde framträder vänder dock berättelsen och blir till en obehaglig förnedringshistoria som står i skarp kontrast till den andra sidan av boken. Jag vet inte om det är till bokens för- eller nackdel. Jag vet bara att det blir roligt - och obehagligt.

Bok och bild från förlaget.

torsdag 10 oktober 2013

Än klappar hjärtan - Helena von Zweigbergk

Ibland förknippar man vissa böcker med vissa händelser, eller vägsträckor för den delen. När jag lyssnade på Guillous böcker om Arn promenerade jag mer eller mindre samma sträcka varje dag. När jag kör förbi den vägsträckan i dag kan jag fortfarande höra Thomas Bolme prata medeltidshjälte.

För mig är Helena von Zweibergk musik, vilket kanske kan låta konstigt, men som bl.a. beror på ett askmoln som tvingade mig att bila istället för att flyga vid ett tillfälle, samt ett av Z:s sommarprat som till stor del handlade om musik.

Så läste jag denna, Än klappar hjärtan, och naturligtvis går jag omkring och sjunger studentsången: Än klappar hjärtan med friska slag och den ljusnande framtid är vår...

När berättelsen tar sin början får man möta Astrid som pyntar och försöker regissera sonen Victors studentskiva, allt under pressen vad alla ska tycka och hur det ska gå att träffa Victors biologiska pappa igen. I kommande kapitel får läsaren sedan växelvis följa systrarna Astrid, Sandra och Lena där ett systerskap på många sätt är den enda anledningen till att kvinnorna över huvud taget umgås. Gamla oförrätter blir aktuella igen, människor omdefinierar sina liv medan andras liv är hotade av sjukdom, och det är samtidigt hela tiden kärleksfullt och avundsjukt.

Det är Zweigbergkskt så det förslår - och detta i ordets absolut mest positiva mening. Precis som i Ur vulkanens mun och Anna och Mats bor inte här längre lägger Zweigbergk fram en människa, vrider och vänder på henne och skickar sedan in en annan person som får spegla tankar och val som gjorts. Ingen av personerna är alltigenom god eller alltigenom ond, utan de är snarare plågsamt lika en själv och samtidigt många andra i ens närhet. Zweigbergks förmåga att måla upp personernas förtjänster och tillkortakommanden är nästan ofattbart träffande. Det är som om jag vet vem till exempel Astrid är, trots att hon inte är lik mig eller någon i min direkta närhet. Ändå känner man igen en förflugen tanke eller ett oeftertänksamt ord och personerna blir så otroligt levande.

En person i min närhet hade lånat boken på biblioteket och lade den sedan på mitt skrivbord. Den återstående lånetiden var kort och eftersom jag visste att jag ville läsa den blev det gårdagskvällens nöje att klämma den i ett stycke. När jag sedan kom till jobbet fann jag min kollega vid ett bord och kunde diskutera varje person, varje händelse och val, varje aspekt och varje replik. Visst är det så att Astrid är lite lik Anna i Vulkanen till sitt sätt och nog finns det vissa passager som man känner igen från tidigare bekantskaper, men det är väl det som är grejen med det bekanta. Om man tycker om det vill man ha mer och det gäller även Zweigbergks böcker.

Den här är ett läsmåste, fast kravlöst och lockande...

Stad av skuggor - Cassandra Clare


Clary befinner sig ute på en nattklubb när hon får se en kille som förföljs av ett gäng som ser ut att vilja göra honom illa. Snart blir hon varse att det bara är hon som ser de här personerna - och de är lika överraskade som hon är. Efter den kvällen blir ingenting sig likt, för när Clary attackeras i sitt eget hem blir hon allvarligt skadad, hennes mamma blir bortförd och Clary blir omhändertagen av människor hon inte vet någonting om. Dagarna som följer vänder upp och ner på Clarys hela världsbild och hon blir snart introducerad till en tillvaro som består av skuggjägare, onda och goda väsen samt en bägare med fantastiska - eller fruktansvärda - egenskaper. Vid sin sida har hon den trogne barndomsvännen Simon och på den andra sidan den mystiske och allt annat än trevlige Jayce. 

Det är så lätt att läsa in sin omvärldshistoria här, för det finns gott om gemensamma nämnare om man tänker tillbaka till Andra Världskriget: rasismen, ideologier som krockar, behovet av syndabockar och enväldets nödvändighet för allsmäktighet. Boken gör också några kärleksfulla blinkningar till så väl Alice i underlandet som till Kafkas Förvandlingen och vad ska jag säga? Jag är lättroad. 

Det är spännande och ger löften om en god fortsättning. Filmen är just nu bioaktuell och med den här snygga filmaffischen är det klart att läsare som redan fastnat för de unga och vackra huvudpersonerna vill gå och se rullen också. Jag vet inte om jag nödvändigtvis måste se filmen, men jag blev skönt underhållen av boken i alla fall. 

Grunden Bois - Här är alla vinnare

Snacka om att det här är en motpol till det mesta vi läser om i världen idag. Vi måste lyfta de här viktiga, självklara värdena att alla...