måndag 15 december 2008

Århundradets kärlekssaga - Märta Tikkanen

Jag hade en helkväll på biblioteket härom veckan och hamnade vid lyriksektionen. Eller hamnade och hamnade. Jag gick snarare vilse. Lyrik är ingenting jag brukar befatta mig med i någon större utsträckning, men nu stod jag framför hyllorna där tunna inbundna verk vilade.

Ungefär i ögonhöjd stod Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen uppställd och bad om att jag skulle bläddra i det redan ordentligt medfarna exemplaret. Jag läste första dikten och var fast.

Först känns det skönt
rent svindlande och obegripligt
skönt
att det trots allt också finns de som ser
bakom fasaden
som vet
och inser

Men sen blir allting
bara ännu svårare

Sen kommer frågan:
Varför går du inte?

Otaliga gånger har jag varit
på väg

om denhär perioden inte är
den sista
då går jag

om elakheterna går ut över
barnen
då går jag

om han dessutom börjar
ljuga
då går jag

och bär han någonsin hand
på mig
då går jag

när barnen inte längre
orkar
då bara måste jag

Och allting hände
Ändå gick jag inte

Varför?



Det är nästan plågsamt närgånget om livet tillsammans med en alkoholiserad partner. Lögnerna, sveken, de hårda orden, otroheten, misstänksamheten, det dåliga samvetet, uppgivenheten men samtidigt också de medvetna valen, kärleken och åter åter kärleken.

Barnen till alkoholister får inte vara barn och agerar inte som andra barn, vilket Märta Tikkanen visar där hon beskriver hur de lärde sig att smyga på tå, undvika, inte provocera och ignorera. Alkoholisten skyller på att han haft en pappa som gjort honom illa genom att dricka och känns inte vid att han gör exakt samma onda mot sina egna barn.

Du måste vara stark
händer det
att människor säjer
till mig

Och jag tänker
på allt som har hänt
- kanske
jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka mänskor böjs inte
De bryts

och brister

Jag har inga egna erfarenheter av att leva nära någon med missbruk, men känner stort obehag när livet med en sådan person läggs fram och det är alltid barnen som blir de stora förlorarna. Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen är nyligen lästa böcker med barnens situation i fokus.

Århundradets kärlekssaga innehåller mycket tänkvärt och jag fastnade även för det här:

Behåll dina rosor
duka av bordet
istället

behåll dina rosor
ljug lite mindre
istället

behåll dina rosor
hör vad jag säjer
istället

älska mig mindre
tro på mej mera

Behåll dina rosor!

Som avslutning kommer dock hennes röst fram, där hon berättar, men på sitt sätt och inte för vem som helst. Kanske handlar det om det också - att bryta tystnaden och tala om hur det verkligen blir till. Att få ett kvitto på att man inte är galen som tycker att en situation är fel, trots att den man älskar hela tiden försöker få en att tro någonting annat:

Sen samlar jag ihop
de alldeles små resterna
av mitt mod
och viskar tyst
men bara till dem
som har örat helt nära marken
och som kryper fram
som jag

söndag 14 december 2008

Dödgrävarens dotter - Joyce Carol Oates


Jag har alltid haft en dragning åt att läsa om förintelsen, om personliga erfarenheter av judar som fördes till läger, om andra som levt i ghetton, om ytterligare andra som kommit till länder där ingen velat ha dem. Det finns så mycket att läsa och så mycket har skrivits. Ändå är det här en helt annan vinkel och den blir också mycket stark.

Rebecca föds ombord på det fartyg som fört henne och hennes familj från förföljelse i Tyskland och ett annalkande andra världskrig. Familjen får det tungt i det nya landet där den akademiske pappan bara får jobb som föraktad dödgrävare och där mamman blir tyst av att inte kunna tala det nya språket. Fadern drivs sakta till vansinne och familjens öde slutar i tragedi när Rebeccas två äldre bröder har flytt hemmet och fadern skjuter först sin hustru och sedan sig själv. Rebecca är då 13 år gammal och tvingas börja ett nytt liv.

Hon är dock en överlevare som är tämligen säker på hur hon vill leva sitt liv. Hon genomför sina beslut med öppna ögon även om hon många gånger har konstaterat att resultatet kan bli hur som helst. Så blir det när hon gifter sig med den uppenbart våldsamme Niles Tignor och sedan tvingar sig lämna honom efter att han nästan tagit död på både henne och deras son. Hon börjar ett nytt liv igen, nu under namnet Hazel Jones, och det blir ett kringflackande liv för henne och sonen. Sonen är mycket musikalisk och det är tack vare detta hon möter den man som hon går med på att gifta sig med, tio år efter han friat till henne första gången.

Hon berättar dock aldrig sin livshistoria för denne man och hon matar sonen med lögner för att han inte ska kunna komma ihåg det tidigare livet med den våldsamme mannen som är hans far. Sonen Zach gör dock detta och glider från Rebecca, nu Hazel, eftersom han inte kan förstå henne. Det i sig är en tragik, men Rebecca/Hazel har bestämt sig för att inte kännas vid det tidigare livet. Hennes egna föräldrar ville inte kännas vid att de var judar och därför fick det ordet aldrig nämnas hemma hos dem. Rebecca/Hazel befattar sig inte heller med den delen av familjens historia och blir chockad när sonen visar intresse för judendom och religion överhuvudtaget.

Romanen avslutas med brevväxling mellan Hazel och hennes kusin Freyda. Freyda och hennes familj skulle ha bott med Rebecca när hon bara var fem år, men båten som släktingarna kom med till New Yorks hamn tvingades vända tillbaka. Freyda berättar sedan i böcker om dessa erfarenheter och blir på något sätt den person som förenar Rebecca med den judiska historien hon också tillhör. Allt hon själv förträngt talar Freyda högljutt om och det är ingen självklar relation mellan dessa kvinnor. Hazel är dock påstridig, vilket till slut övertygar kusinen.

Som vanligt, om man får uttrycka sig så om en författare vars författarskap man bara känner till genom fyra romaner, slutar det varken lyckligt eller olyckligt och det skulle inte kunna sluta på något annat sätt heller. Hon är alldeles för skicklig för det. Det här känns inte skönlitterärt, utan bara som en skildring av världen och en annan människas liv som inte är avslutat. Det slutar med att hänga i tomma intet, men med många frågor och föreställningar som måste besvaras. Kanske är det läsaren som ska fråga och besvara själv, men det känns i mitt fall dumt. Jag är hopplöst en sucker för lyckliga slut och vill att hon ska prata med sin son, berätta vad hon varit med om, att de ska få förståelse för varandra. Att hon till slut får träffa Freyda och att hon får lämna alla hemligheter bakom sig.

Hopplöst, men jag ser fram emot att tala om den här boken i vår bokklubb i morgon. Vi brukar fastna för olika delar och det är så roligt att höra hur andra upplevt läsningen. Men det är en stark läsupplevelse och enligt många kritiker en av Oates bästa romaner efter Blonde.

torsdag 11 december 2008

Harry Potter och de vises sten - J. K. Rowling

Harry Potter och de vises sten – J. K. Rowling

Den första boken om Harry Potter är egentligen en enda lång prolog inför vad som komma skall. Det är upplägget innan en volleybollsmash eller ett inlägg till den väntande anfallaren. Passningen avgör hur god chans man får att göra någonting bra och så är det med J. K. Rowlings inledning till vad som i slutänden skulle bli sju böcker.

Föräldralöse Harry Potter får vid elva års ålder reda på att han är en trollkarl och får lämna sina illasinnade släktingar för att gå i lära och utveckla sina talanger. Han är redan känd i trollkarlsvärlden, eftersom han är ”pojken som överlevde” när den onde Voldemorts makt bröts efter att ha försökt att döda Harry. Voldemort själv blev svårt sargad, men inte dödad, och gör upprepade försök att ta kål på Harry under bokseriens gång.

Detta är ramberättelsen och ser lika dan ut i samtliga böcker och det är bara yttre omständigheter som skiljer sig åt. I Harry Potter och de vises sten är det just stenen som är temat för det som lite grann är mysteriet som Harry och hans vänner ska lösa. På Hogwarts, skolan för lovande unga häxor och trollkarlar, träffar nämligen Harry de personer som kommer att stå vid hans sida även de nästkommande äventyren.


Han blir genast kompis med Ron Weasley och inte lika genast med Hermione Granger, men båda kommer att ha en avgörande roll för hans och händelsernas utveckling. Ron är troget lojal och speglar grabbigheten och tankarna hos Harry, medan Hermione är flickan som är duktig och minns och kan allt. Förutom dessa finns Neville, den räddhågsne och osäkre pojke som kanske är en fulare ankunge än Harry själv.

För den fula ankungen är ett tydligt tema i berättelsen, där Harry är ”ingen” i den familj där han växer upp. Dursleys avskyr allt som är onormalt och gör sitt yttersta för att glömma att Harry ens existerar. Det blir en bra kontrast till att Harry, när han får reda på att han är trollkarl, dessutom inser att han har närmast mytisk status i trollkarlsvärlden, eftersom Voldemort inte rådde på honom.

När Harry tillsammans med Hogwarts skogsvaktare Hagrid hämtar ut guld ur trollkarlsbanken passar Hagrid på att hämta ett paket ur ett annat valv för att leverera detta till skolans rektor, Dumbledore. Dumbledore är lika mytiskt omspunnen, eftersom det sägs att han är den ende trollkarl Voldemort någonsin fruktat. I paketet som levereras till Dumbledore finns De vises sten, en sten som enligt alkemister bl.a. påstås kunna ge evigt liv.

På skolan finns lärare som vill honom väl, förutom rektorn, så också hans elevhemsföreståndare Minerva McGonagall. Det är hon som ser till att Harry får komma med i Quidditchlaget, trots att han inte har åldern inne. Detta är ytterligare ett steg bort från den fula ankungen då det visar sig att han har ovanlig talang för trollkarssporten. Som sin far, som det ska visa sig. Bland de lärare som vill honom mindre väl hör Snape, eftersom denne hyste stor avsky för Harrys far. Harry & Co är därför tidigt övertygade om att Snape inte hör till den goda sidan och misstror honom i allt han gör, trots att han i äventyr efter äventyr bevisar motsatsen.

Skolan har svårt att behålla dem som innehar posten som lärare i försvar mot svartkonster. Det år Harry börjar på Hogwarts är det stammande professor Quirrel som undervisar och Harry drömmer att han har Quirrels turban på sig och att denna talar om för honom att han egentligen borde tillhöra ett annat elevhem. Det ska visa sig i andra böcker att Harrys drömmar mer visar på ett verkligt skeende och att det är där han ständigt har en sorts kontakt med Voldemort – en kontakt han egentligen inte vill ha och absolut inte kan styra.

Vid ankomsten till skolan delas eleverna in i olika elevhem genom en ceremoni där en sorteringshatt placeras på elevernas huvud och sedan ropar ut var de hör hemma: I Gryffindor – där personerna visar mod och djärvhet, kraft och tapperhet; Hufflepuff – rättvisa och sanningstrogna, trogna och lojala; Ravenclaw – lärda och kvicktänkta, har gott och klart förstånd; Slytherin – sluga rävar, som kämpar för att nå och vinna sina mål. Sorteringshatten vet inte var den ska placera hatten men Harry vill verkligen inte hamna i Slytherin, eftersom den pojke som genast blir hans antagonist självklart hamnade där. Genom att önska detta lyssnar hatten på honom och placerar honom i Gryffindor, ett val som ska komma att visa sig vara viktigt.

Harry & Co kommer inte bara på att stenen är i fara, utan ger sig dessutom iväg för att rädda den undan att hamna i felaktiga händer. I tron att det är Snape som vill åt den för egen vinning blir Harry förvånad att se att det är professor Quirrel, driven och intagen rent kroppsligt av en svag Voldemort, som är skurken. Harry kommer undan genom list, rent hjärta och sinne och faran kan avvärjas.

Det är så mycket, förutom sorteringen; alla vännerna, fienderna och presentationerna av hur trollkarlsvärlden fungerar, som är just en prolog. Så mycket ska presenteras och grundläggas så att det håller för att utgå från inför de uppföljande sex böckerna. Det som fascinerar mig är att Rowling måste ha haft alla detaljer utarbetade innan hon startade med första boken, eftersom så mycket på ett genialt sätt går igen i de efterföljande berättelserna. Hon ger små pusselbitar till läsaren under läsningens gång som gör att man i slutet av sista och avslutande boken gör att man förstår hur mångfacetterad helheten är.

Voldemorts kraft bröts när han försökte döda Harry, eftersom Harrys mamma älskade honom så mycket att hon dog för att rädda honom. De nytestamentliga allusionerna är tydliga och det är genom kärleken ondskans makt kan brytas. Detta är grunden, men allt eftersom kommer den bilden att nyanseras och målas upp till ett djup som jag med min ringa erfarenhet av fantasyböcker tycker verkar vara ovanlig.

Förutom berättelsen så är språket intressant. Rowling använder sig ofta av allitterationer med namn som Minerva McGonagall och Severus Snape. Diagongränden är den svenska översättningen av Diagonally och ordleken går hem, eftersom gränden går diagonalt genom trollkarlarnas stadsdel belägen mitt i London, där alla inköp av magiska varor sker.

När Harry strövar omkring i slottet iförd sin osynlighetsmantel finner han Erisedspegeln. Erised är ett anagram av Desire och spegeln visar mycket riktigt hjärtats innersta önskningar. När Harry speglar sig ser han sin familj, som han mer än någonting annat vill leva tillsammans med. När bäste vännen Ron speglar sig ser han sig som quidditchmästare och beundrad av alla. Som femte son av totalt sex barn känner han sig inte sedd och många andra i familjen har redan utmärkt sig på storartade sätt. Ron känner att vad han än kommer att göra så har någon annan redan hunnit före.

På stegen finns inskriptionen Erised stra ehru oyt ube cafru oyt on woshi. Om man läser bokstäverna baklänges och delar in dem annorlunda lyder texten I show not your face but your hearts desire. En enkel ordlek enligt vissa kanske, men jag tycker att indelningen av ord ger en känsla av trollramsa som bidrar till den magiska stämningen.

Att Rowling har en mäktig fantasi råder det inga tvivel om, men det är uppiggande att se hur hon även snor namn och företeelser från annat håll och får det att fungera. Hagrid, som i den grekiska mytologin är en jätte som förvisas från berget Olympos och istället får uppgift att vara djurskötare, är som lyft ur den kontexten för att fungera i sin exakthet i denna nya.

I Harry Potter och de vises sten finns en trehövdad hund som ligger och vaktar ingången till den plats där stenen förvaras. Även denna är hämtad från antikens föreställningar där den trehövdade hunden Kerberos vaktade ingången till underjorden. Enda sättet att söva båda hundarna är dessutom att spela musik för dem.

Nästa figur att finna i båda världarna är Argus Filch som är vaktmästare på skolan. Han har inte hundra ögon (argusögon) som föregångaren Argus, men han har till (självvald) uppgift att hålla sina vakande ögon på eleverna så att dessa håller sig i skinnet.


Texten kommer att redigeras.

I dagens nätupplaga av DN kan man läsa att Rowlings nya bok slår rekord och det var väl inte direkt oväntat. Frågan är bara om hon kommer att kunna upprepa den succé hon gjort med Harry Potter?

torsdag 4 december 2008

Blonde

Jag gruvade. Jag hade bara läst två kortromaner av Joyce Carol Oates när jag tog mig an Blonde på 850 sidor, men det skulle visa sig att tiden går fort när man har en bra bok.

Detta är en icke-biografisk levnadsteckning av Norma Jean Baker från liten flicka till livet som en av världens mest kända sexsymboler, Marilyn Monroe. Norma Jean växer upp i en otrygg tillvaro med en psykisk sjuk mamma och bor därför periodvis hos sina morföräldrar. När dessa dött hamnar hon på barnhem och blir så småningom placerad i familjehem. Hon gifter sig ung för att undvika att skickas tillbaka till barnhemmet och därför tvingas hon växa upp snabbt. Hon gifter sig tre gånger, men alla äktenskap slutar i skilsmässa, trots att hon älskar alla sina män. Hon har inga jämställda förhållanden utan måste, nästan tvångsmässigt från både sin egen och makens sida, vara underkuvad.

Det är talande när en av makarna funderar över alla män Marilyn haft, men han vänder också på det och tänker på hur många män som haft Marilyn. Hon är en trasig själ som livet inte alls gått skonsamt fram med. Människor behandlar henne illa i allmänhet och män i synnerhet. Män som ser ner på kvinnor och som passar på att utnyttja en redan utsatt och svag människa.

Norma Jean kommer in på skådespelarbanan genom avklädda bilder som tagits på henne som ung och snart blir hon Studions mjölkko som drar in stora pengar på henne. Själv får hon bara en spottstyver av detta och tvingas ofta göra saker hon inte själv vill bara för att få pengar. Hennes personlighet är formbar, för hon definierar sig själv genom de människor som styr henne. Det är en nedbrytande och destruktiv livsföring och det står egentligen klart tidigt att det kommer att gå illa för henne. När hon skådespelar använder hon sig av människor hon träffat tidigare i livet för att få fram olika personligheter, men snart får hon svårt att skilja mellan fiktion och verklighet.

Det är intressant hur Oates skildrar Norma Jeans död, för där har hon valt att ta död på henne genom en överdos, men den är inte frivillig. FBI har skickat ut Skarpskytten för att ta hand om angelägenheter som rör staten och den sittande presidenten - som Marilyn haft ett förhållande med och sjungit Happy Birthday för. Skarpskytten är dock den som ger henne den dödliga dosen droger som ändar hennes liv och som därmed utrotar ett av hoten mot rikets säkerhet.

Norma Jean är aldrig Marilyn Monroe i den här romanen, utan hon är Norma Jean som spelar Marilyn som i sin tur spelar en roll i olika filmer. Ibland tänker hon att Marilyn måste dö så att Norma Jean kan få leva. Hon har maniska perioder när hon blir paranoid och det skildras så bra i språket då Oates inte sätter punkt, utan babblar på och upprepar sig.

En lång och gripande läsupplevelse. Med betoning både på lång och gripande.

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...