onsdag 27 januari 2010

Livet på en kylskåpsdörr - Alice Kupiers

Kommunikation mellan mor och dotter via post-its. Både femtonåriga Claire och hennes mamma har fullt upp med sina liv och träffas sällan. Istället skriver de lappar åt varandra, meddelanden om var de befinner sig, vad som ska handlas och att nycklar är borttappade. Sedan finns plötsligt en lapp från mamma att hon varit hos en doktor och att de måste prata.

Lappen om mammans förändrade hälsotillstånd drabbar läsaren lika plötsligt som beskedet säkert drabbar många familjer ute i verkligheten. Innehållet på lapparna mellan mor och dotter förändras och blir mer betydelsefulla. Hårda ord blandas med kärleksförklaringar och anklagelser med ånger.

Jag vill inte påstå att formen håller, men samtidigt räcker den till. Det övertygar inte fullt ut att en familj i kris fortsätter att kommunicera med varandra nästan uteslutande genom lappar. Det är kanske inte heller brukligt att man talar ut om existensiell ångest och vuxenblivande via lappar som längre ner har inköpslistan antecknad i ett litet hörn. Boken avslutas med två brev från Claire där hon i mer utförliga ordalag sätter ord på hur viktig mamman är för henne och hur alla erfarenheter påverkat henne själv, och detta gör att boken lyfter. Man får mer än ett sporadiskt sammanhang där tonåringen blivit lite mer åring än fjortis. Flickans mognad blir tydlig och förändringen likaså.

fredag 15 januari 2010

Ur vulkanens mun - Helena von Zweigbergk

"Vi reser till Sicilien en vecka. Egentligen har vi inte råd. Men något måste hända." De inledande meningarna i Helena von Zweigbergks roman Ur vulkanens mun anger direkt den rådande stämningen i Annas och Mats äktenskap och fortsättningen blir skoningslös. Det är en plågsam beskrivning av hur två personer sakta fräter bort all kärlek och ömhet i en familj, till dess bara bitterhet och självömkan återstår.

Mats är sur och sarkastisk och styr familjen diktatoriskt men samtidigt mycket subtilt. Han är medveten om sin makt och vad hans vassa ord gör med den mesiga Anna. Men det är inte bara hon som far illa, utan de båda barnen tassar på tå, tittar ängsligt från den ena föräldern till den andre för att försöka avläsa vad som är på riktigt och vad som sägs utan att de förstår.

Anna är undflyende och försöker vara diplomatisk. I sitt inre spelar hon dock upp långa monologer som handlar om hur hon skulle vilja agera och vad hon skulle vilja säga. Hon är rädd för Mats utan att hon kan sätta fingret på vad det är:
" Jag upplever mig svag och förtryckt och kan inte ens säga vad förtrycket består av. Jag är bara så rädd. Det är det enda jag kan tänka. Jag är rädd för min man. Jag vet inte varför. Han har aldrig slagit mig. Han har aldrig hotat att lämna mig. Han skulle aldrig göra illa sina barn." (s. 98)

De gör dock båda två sina barn illa med sin infekterade relation och hela berättelsen är en uppgörelse som blir våldsam utan att vara direkt fysisk. Det är uppenbart att deras äktenskap är en vulkan som kan få ett utbrott när som helst och den pressade situationen orsakar bland annat att Mats tar stryptag på Anna och kallar henne surfitta. Anna konstaterar chockad att det inte är Mats. Att det här inte händer på riktigt. Anna är bra på att släta över och förtränga att vissa saker inte hänt och det är med bultande hjärta jag läser vidare. Ska hon verkligen inte komma till den vändpunkt hon så ofta talar om att hon väntar på? Hon försöker vara vänlig, men då är Mats inte mottaglig:
-Tack för att du fixade en fläkt/.../
- Tackar, tackar. Lite beröm. Mats stirrar mot hissdörrarna och säger inget mer.
-Men jag menar det verkligen, säger jag. Jag har inte ens tänkt på att man skulle kunna fråga efter en fläkt. Jag trodde det bara var att tiga och lida.
- Jo, det är väl lite av din specialitet. Tiga och lida och vänta på att andra ska lösa saker. (s. 147)

Och så här håller de på. När den ene försöker förstör den andre. Anna konstaterar att hon inte är slösaktig, men blir det tillsammans med honom. Hon vet också att han inte är snål, men att han blir det tillsammans med henne, och det blir ytterligare ett sätt för dem att hävda sig mot varandra. Anna är mitt uppe i ett bokprojekt som, ironiskt nog, handlar om njutning och det blir en skarp kontrast till hur hennes eget liv verkligen ser ut. Hon plågas av dålig självkänsla och har tänkt att barnafödandet skulle medföra att hon aldrig skulle känna sig ensam eller utesluten någonsin mer. Ändå blir effekten den motsatta, eftersom barnen avskärmar sig när föräldrarna så uppenbart gör varandra illa.

Anna ältar sina tidigare försök att samtala för att kunna förändra, men det är egentligen ingenting stort eller uppenbart som är fel. När Anna försöker ta upp sådant hon inte står ut med hör hon själv hur mesigt det låter.
"Och jag försöker vara mer konkret. Precisera. Att jag inte står ut med sättet han säger det eller det på eller att jag blir ledsen över att vi aldrig... Luften brukar gå ur mig för mina konkreta exempel på vad jag inte står ut med är så fåniga ett och ett." (s. 35) Hon ifrågasätter ständigt sig själv och frågar sig hur småaktig hon egentligen är? Ändå står det henne upp i halsen och hon kan inte låta bli att ge uttryck för allt hon tycker känns fel.

Mats sluter sig och använder sitt starkaste vapen, tystnaden, medan Anna starkt lever ut sina fantasier om en annan man. Drabbningen i slutet blir hård och det är med hjärtat i halsgropen sidorna rasslar iväg och jag hoppas på ett slut. Inte ett lyckligt slut, utan bara ett slut där jag önskar att Anna går sin väg. Jag tror inte att det finns något hopp för ett äktenskap eller en relation när så mycket vittrats sönder, utan jag hoppas istället att föräldrarna går skilda vägar så att de får lära känna sina barn och att de kan vara de personer de behöver få vara. Kanske är en separation den lyckligaste utvägen?

Usch. Jag har en klump i magen och känner mig tagen av Zweigbergks otroligt detaljrika och övertydliga språk. Men bra var den, den här romanen.

torsdag 14 januari 2010

Skumtimmen - Johan Theorin

Julia återvänder till hemtrakten Stenvik på Öland när fadern Gerlof kallar på henne. Han har mottagit ett brev innehållande den sandal hennes son hade på sig den dagen han försvann för över tjugo år sedan. Tillsammans gör de efterforskningar om vad som egentligen kan ha hänt och deras pusslande med historien varvas med tillbakablickar på en av Ölands värsta våldsgörares liv. Nils Kant har många obehagligheter på sitt samvete och misstänks ligga bakom lille Jens död, men när alla trådar nystats upp och berättelsen gjort några oväntade vändningar visar det sig att skurkar kan komma i många olika förpackningar.

De första hundra sidorna imponerade inte alls och kanske är det för att Theorin skriver om en kvinna som inlevelsen inte fungerar. Jag blir inte övertygad varken när det gäller Julias sorgearbete eller när hennes alkoholism framställs. Jag blev också störd över att Julia i början av boken får en mobiltelefon av sin syster (som hon säger att hon inte förstår sig på) och att det senare i boken låter som om det alltid har varit hennes telefon samt att systern nog är den enda som kan hennes nummer.

Ändå blir det spännande och lite oväntat i slutet, precis som det ska vara. Må vara att bekännelser serveras lättvindigt och nästan oombett, men det kan jag ha överseende med. Det kan nog bli så att jag läser Nattfåk också, för om det här är debuten kan fortsättningen verka ännu mer lovande.

söndag 10 januari 2010

Lyckan är en sällsam fågel - Anna Gavalda

Jag vet inte om hon gör det medvetet, men när det händer blir det en otrolig läsupplevelse. Anna Gavalda använder språket både rätt och fel, enligt mitt tycke för när det är bra är det riktigt bra och när det är dåligt är det obegripligt.

I romanen Lyckan är en sällsam fågel handlar första delen om arkitekten Charles som bedragen, parisisk, medelålders man får ett brev från sitt förflutna. De tre orden "Anouk är död" samt en redan påbörjad medelålderskris får honom att påbörja både en yttre och en inre resa. Den yttre resan leder ut till Anouks grav och mellan avskärmningen med alkohol och en trafikolycka rullas barndomsmysteriet med bästa vännens mamma upp. Den inre resan får Charles att komma till insikt om Livet och vad det är han söker. Det han finner förvånar inte bara honom, utan även kvinnan har blir kär i, barndomsvännen, den stora arkitektfirman samt stads- som lantbor. Det är i mötet med Kate, som är en reinkarnation av Anouk, han finner livet värt att leva och den andra delen av boken handlar om hur han kommer till denna insikt.

Det är en trevlig bok som tyvärr är riktigt tråkig emellanåt. Min egen dåliga egenskap att läsa alltför snabbt och alldeles för översiktligt har dock gjort mig till en hejare på att skumma, så alla träliga partier bläddrades tämligen hastigt förbi. Dock - den stora behållningen är språket, trots att författarinnan har den dåliga vanan att använda sig att punkter i överflöd. De tre på varandra följande punkterna markerar avbrutna tankegångar...utelämnade ord...personer som tystnar... och... det... gör... mig... lite... irriterad. Men nu var det inte det jag skulle fördjupa mig i, utan jag skulle koncentrera mig på det geniala. När man först möter Charles hjälper hennes innerliga beskrivningar av personer och miljöer läsaren att snabbt skapa sig inre bilder och sammanhang, men hon gör någonting mer med språket också. Hon får mig som läsare att uppleva den psykologiska tungsintheten där varje moment han måste genomföra är en kamp. När Charles möter Kate blir språket sprudlande och lättsamt och man förstår hur han blir påverkad av hennes närhet. Jag upplever att min egen läsning lossnar och att jag kommer in i ett sådant där flyt som innebär att jag inte kan och inte vill sluta.

Av någon obegriplig anledning kursiveras de sista kapitlen och jag undrar om det ska representera någon slags inre monolog där jag får följa Charles tankar på ett helt annat sätt än tidigare. För mig blir det bara förvirrande och det blir definitivt inte bättre, men precis som i "Tillsammans är man mindre ensam" slutar det lite feel good och därför slutar den här romanen lite på topp. Men bara lite.

Ragga som du shoppar - Lin Jansson

Rent generellt kanske du inte borde följa råd som någon ger dig på fyllan, men när det gäller det här, att ragga som du shoppar , är jag b...