lördag 26 juni 2010

Hej Čáppa nieida - Ann-Helén Laestadius har skrivit Hej Vacker

Att stå för den man är, eller för den man vill vara, kan vara svårt när man är 13 år - och inte blir det lättare om man vill göra det i kolt och näbbstövlar. Agnes ska tillbringa några veckor uppe i Soppero hos sin mormor och morfar och längtar, längtar, längtar. Det är inte bara det vackra ljuset, släkten och kusinerna som lockar, utan där finns också Henrik. Heaika som hälsar på henne med "hej vacker" på samiska, språket hon så gärna vill lära sig men som än så länge är obekant för henne, ett par ord undantaget.

Agnes kärlek till sitt samiska arv är inte okomplicerat: hennes mamma har i bybornas ögon svikit sitt ursprung genom att flytta söderut och gifta sig med en icke-same, trots att hon hade goda skäl att lämna sin hemby. Det finns gamla oförrätter som inte klarats ut och Agnes hamnar i skottlinjen när de ska klaras upp. Det finns motsättningar där norrbottniska icke-samer ser ner på och hånar samerna medan det finns en uppfattning bland vissa samer vad som bör uppfyllas för att räknas in i gemenskapen. Agnes får tyvärr lära sig att vissa anser att hon inte är god nog att räknas fullt ut.

Det finns många intressanta delar i den här romanen. Bland annat får Agnes ett kuvert med posten där ett mysterium presenteras. Om hon utför den handling som efterfrågas kan det bli lösningen på den tvist som skilt två släkten åt under en lång tid. Den här berättelsetråden lämnas åt sitt öde, vilket blir lite av en besvikelse. Om det handlar om gamla offerplatser och den naturmagi som präglar hela den samiska trosföreställningen bör man ta vara på detta pangstoff och höja spänningen ännu mer.

Språket i boken är också någonting att lägga märke till. Må vara att Agnes själv i sina tankar kommenterar att vissa, speciellt de äldre, talar nästan bakvänt ibland. Detta kanske görs övertydligt för att skillnaderna i språk och kultur inte ska gå obemärkt förbi den ovane eller mindre uppmärksamme läsaren. Jag tilltalas dock av det språkliga greppet och känner igen företeelsen från min egen dialekt:

"En köpare från Kiruna kommer nästa vecka och sen är det bybor resten, som ska ha valparna" (s. 160).

Hej vacker, skriven av Ann-Helén Laestadius, är en fin liten bok men jag är mindre tilltalad när berättarperspektiven ändras. Det här är Agnes bok, men helt plötsligt får mamman, en gammal tant och några andra personer äga berättandet och jag tycker att det stör läsningen. Det borde gå att få fram de viktiga delarna av deras berättelse utan att bryta upp tonåringens händelseschema. I övrigt är det här en ungdomsroman för den lite yngre tonåringen och enligt mig är det en tilltalande sådan. Det finns kärlek och hinder, spänning och upplösning, kulturer och krockar i en bra blandning.
Bild lånad från förlaget.

tisdag 22 juni 2010

Gymnasieläraren i mig tilltalas av Primtalens ensamhet

Mattia och Alice skulle kunna vara perfekta för varandra och kanske är de också det. De skulle kunna leva sina liv tillsammans, medvetna om den andres hemlighet men ändå leva sina liv sida vid sida utan att avslöja den för varandra. De gör inte det. De är som en logisk matematisk ekvation som borde gå att lösa, men det är något värde som inte stämmer och som gör det omöjligt för dem att bli en enhet.

"Primtalen är tal som bara är delbara med 1 och med sig själva. De står på sina platser i en oändlig följd av naturliga tal, inklämda som de mellan två andra, men ändå ett steg längre bort i jämförelse med dem. De är udda och ensliga tal, och det var därför Mattias tyckte de var så fascinerande /.../ Andra gånger misstänkte han att även de skulle vilja vara som alla de andra, helt vanliga tal, men av någon anledning kunde de inte det." (S. 121)

Citatet säger allt om huvudpersonerna i Paolo Giordanos roman Primtalens ensamhet (La solitudine dei numeri primi). Mattia bär på en hemlighet så tung att han fastnat helt i sig själv. Han har fullt upp med att kontrollera sig själv genom att metodiskt leva sin vardag, genom att prydligt ställa upp inläsningsbar fakta och genom att åsamka sin kropp fysiska skador. Om han inte gör det riskerar han att släppa fram den ångest som sliter i honom efter tvillingsysterns försvinnande - ett försvinnande han bär ansvaret för.

Alice är lika ensam som Mattia och när deras vägar korsas bestämmer hon sig för att hon nog tycker om honom. Det blir grunden för en sorts vänskap där hon alltid tar initiativet och där han svarar så gott han förmår. Alice bär också på en tung börda, men människor runt omkring henne tassar på tå och undviker att konfrontera henne angående hennes minimala matintag.

Den matematiska ekvationen ser ut att kunna lösas och det är förvånande nog Mattia som utvecklas mest under de år berättelsen utspelar sig. Alice sitter inne med en viktig nyckel till hans förlösning (jag ska inte säga vad denna är) men ingenting blir som jag förväntar mig.

”Mattia brukade tänka att han och Alice var som två ensamma och vilsna primtalstvillingar. Nära, men inte tillräckligt för att verkligen röra vid varandra.” Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att det inte är något sagoslut på berättelsen, men det slutar samtidigt i någon slags ljusare tillvaro där Alice klarar av att komma på fötter själv medan Mattia ser dagen i ett nytt ljus. Detta gör han utan den viktiga nyckeln som Alice sitter inne med och ett lyckligt slut på historien, så lyckligt som det kan göras, skapar jag själv i mitt huvud så här i efterhand.

Bild lånad från förlaget.

måndag 21 juni 2010

Chimamanda Ngozi Adichie om nigerianskt familjeliv

Sällan har någonting så lågmält berättat gripit tag i mig så mycket. Chimamanda Ngozi Adichie berättar om när livet för alltid förändrades för familjen Achike, här sett genom sextonåriga dottern Kambilis ögon.

Det hon ser är fadern, allsmäktig och enväldig härskare i huset, som bekämpar korruption och förtryck genom sitt arbete med en regimkritisk tidning. Läget i Nigeria är spänt och inbördeskriget gör sig glimtvis påmint. Fadern är strängt utövande katolik, något som han hårdfört fostrar resten av familen in i. Många ser upp till honom, även hustrun och barnen, men det är en konstig typ av beundran som mer beror på fruktan.

Modern är den som blir värst drabbad av faderns heliga vrede och hon misshandlas ofta och brutalt. Hon förlorar två barn på grund av faderns misshandel och det kan vara en medveten strategi från patriarken. Det skrivs inte rakt ut, men jag tolkar det som att han ser till att familjens storlek begränsas. Samtidigt gör man i staden narr av modern för att hon inte kan ge Eugene Achike fler barn, vilket en man av hans rang borde ha.

Brodern Jaja vägrar i romanens inledning att ta nattvarden och sedan gör han uppror när familjen samma kväll samlas kring matbordet. Berättelsen börjar sedan med att berätta vad som leder fram till denna bristningsgräns - det ögonblick när det antingen kommer att bära eller att brista och som läsare förstår man att ett avgörande måste ske.

Genom att bo hos faderns syster Ifeoma, också katolik, får Kambili och Jaja se en helt annan sida av kristendomen; faderns fördömande och syndkoncentrerade ställs mot fasterns kärleksfulla och glädjerika tro. Fadern nämner helvetet och skärselden i sina svavelosande böner medan Ifeoma ber om skratt, glädje och kärlek. Trots att barnen får se denna andra sida av den tro som de begränsats av sedan de var små, vågar de inte ge uttryck för sina funderingar eller protester. De hör hela tiden faderns röst inom sig som talar om vad som är fel, vilket är det mesta.

Kambili försöker sätta sina fötter på precis samma ställen i trappen som sin bror när de går upp till sina rum. Denna scen i boken är central för hela hennes väsen. Hon är helt förstenad i sig själv och vågar inte agera i någon situation, av rädsla för att göra fel. Hon tänker ofta att hon önskar att hon sagt orden som Jaja har uttalat, eller om någon annan säger eller gör någonting som gör hennes pappa förtjust. Samtidigt är det bättre för henne att inte göra någonting alls, än att göra fel.

Hennes utveckling kommer dock och då är hon som en lila hibiskus omgiven av alla de andra, vanliga röda. Här tycker jag att författarinnan visar sin geniala berättarkänsla för det smyger sig på, lika lågmält som Kambilis väsen uttrycks. Det börjar med ett litet, förfluget leende. Sedan kommer hennes första kommentar när hon står upp för sig själv inför den krävande kusinen. När fader Amadi besöker familjen och tydligt visar sitt intresse för henne, begränsas hon först av faderns fördömande röst inom sig, men kärlekens kraft övervinner rädslans och hon utvecklas även genom detta.

Brodern Jaja är den som stångas hårdast inom familjen för att stå emot förtrycket. Det är han som måste testa och bryta sig loss och när han gör det blir vedergällningen hård. Samtidigt tar han alltid på sig skulden när någon annan riskerar att råka illa ut och det är det tydligaste och mest handgripliga sättet att visa sin kärlek på i den här boken verkar det som.

Den här boken gavs ut 2010, men är Adichies debutbok. Det är en vacker men samtidigt brutal skildring av en familj, men förmågan att nyansera och visa på olika sätt att tänka och handla blir en fantastisk läsupplevelse.

Bild lånad från förlaget.

fredag 18 juni 2010

Darling River: Glappen i Lolita fylls i av Sara Stridsberg

Att bli vuxen kan vara lika traumatiskt som att födas, tror jag. När man varken är barn eller vuxen och känner sig lika vilsen i båda rollerna, kan konsekvenserna bli ödesdigra beroende på hur din vilja styrs. I den här boken blir resultatet en tragedi i en rosenträdgård: vackert och fruktansvärt.

I Sara Stridsbergs roman Darling River får läsaren i huvudsak följa en hjärtskärande och uppslitande berättelse som tar sin början i en bil där flickan Lo åker omkring på en av många nattliga utflykter med fadern. Lo beskriver sin far som en man där våldsamheten alltid var närvarande men underliggande. Hon såg honom aldrig bära hand på någon, men likväl visste hon att han kunde vara kapabel till fruktansvärda handlingar. Hon är en flicka som lever som en kvinna och som tar oerhört stor skada av detta. Förhållandet till fadern beskrivs för läsaren på samma sätt som Lo upplever sin far - det finns så många underliggande fingervisningar, men det mesta skrivs aldrig rakt ut. Min värsta fiende i läsningen är den egna fantasin och i den blir det verkligen fruktansvärt.

Stridsberg använder språket på ett makalöst sätt där flera olika berättelser och texttyper vävs in i varandra. Alla delar är brutalt och naket beskrivna med en realism och detaljrikedom som ofta blir för mycket för mig. Darling River är en roman om kvinnor som alla varit eller blir utsatta för livets orättvisor. Det är inte bara Lo, utan även apan Ester som är helt i sin fångvaktares, vetenskapsmannens, våld. Kvinnan som reser runt i Europa har lämnat sitt barn och hon frågar sig: "Vad är en mor utan sina barn?" och svaret kommer strax, att hon är ”en omänniska. En solförmörkelse. En söndersliten ros.”

I en intervju i SvD berättar Stridsberg själv om inspirationen hon fått av Nabokovs roman om Lolita och den kan man läsa om här.

Jag får ofta känslan av att jag läser Joyce Carol Oates under läsningen av Darling River. Jag tror att det är brutaliteten i människornas livsöden, där de på plågsamma vis sakta närmar sig sin undergång, i mötet med det skönt flytande språket som förvirrar mig. När jag sitter och läser, med mina egna barn springande runt fötterna ömmar hjärtat och jag vill snabbt glömma det jag läst, men jag har en kansla av att det kommer att ta ett tag. Det här biter sig fast och vill inte släppa taget.

Bild lånad från förlaget.

Nej och åter nej - Nina Lykke

Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej , av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopi...