Livets uppkomst - Joyce Carol Oates

"Till alla Kathleen" säger dediceringen inledningsvis i kortromanen Livets uppkomst av Joyce Carol Oates. Boken tillägnas således sådana barn som vuxit upp i en våldsam miljö och som blir en produkt av densamma. I Kathleens fall har våldet slagit rot och hennes störda verklighets uppfattning beskrivs både genom hennes barnaögon och genom hennes vuxenblick. "Man lär sig att inte minnas det man lämnat bakom sig." (s. 37)

Kathleen utbildar sig till sjuksköterska och finner trygghet i rutiner med bl.a. tvättning och svepning och döden blir en förutsättning för livet. Det är fruktansvärt att läsa om faderns misshandel av henne och yngre systern Nola, men ännu mera fasansfullt är att läsa om hur den elvaåriga Kathleen försöker få tyst på sin lillasyster så att fadern inte ska kasta sig över dem igen. Nola dör av Kathleens omilda behandling och Kathleen blir märkligt fascinerad av "hur livet bara kunde försvinna alldeles plötsligt och motståndslöst."

När hon senare i vuxen ålder genomför en abort på sig själv talar hon om fridens ögonblick när livet upphör, vilket är lika med död, och vad som än var gjort så var det gjort "och genom detta var hon utan fara, osynlig och utesluten ut människornas värld och ansvar och anseende."

Oates lyckas ständigt med konsten att låta läsaren leva inuti sina karaktärer, obehagligt nära, samtidigt som personerna är otillgängliga i sina former av skadskjutna fåglar. Kathleen är en dödens hantlangare som både har orsakat död och som planerar fler sådana handlingar.

Texten är typiskt oatesk med långa meningar utan punkt eller annan interpunktion vid de tillfällen läsaren får följa huvudpersonens tankar vid starka sinnesrörelser. Orden kommer i en strid ström, nästan som om alla dammluckor öppnats på en och samma gång.

Det är snarare skrivsättet i kompositionen som fascinerar mig mest i den här romanen samtidigt som Oates förmåga att beskriva Kathleens störda person lämnar en känsla av obehag hos mig som läsare. Men jag gillar Oates och har laddat upp med fler.

Mörkt vatten - Joyce Carol Oates

Kelly Kelleher följer med en senator från ett fjärdejulifirande i en bil, trots att denne både druckit och tagit med sig en färdknäpp i bilen. De har bråttom eftersom de vill hinna med en färja och senatorn tar en genväg som slutar med att de sladdar av vägen och hamnar i det mörka vattnet. Sedan får läsaren spendera den kvalfyllda sista tiden Kelly Kelleher har kvar i livet.

Berättandet pendlar mellan att berätta om den fest hon lämnat tillsammans med senatorn till att berätta om föräldrarna och hur de format henne. Men främst sitter läsaren fast i nutiden tillsammans med Kelly som långsamt går emot sin drunkningsdöd. Många kapitel slutar med orden "medan det mörka vattnet fyllde hennes lungor och hon dog". De första kapitlen slutar med orden "skulle hon dö? -så här?"

Baksidestexten talar om vad romanen handlar om och hänvisar till händelserna 1969 i Chappaquiddick som om det vore självklart vad som hänt då. Självfallet hade jag ingen aning om vad som åsyftades, så jag googlade för att få veta att det var då senator Edward Kennedy var inblandad i den bilolycka där hans mycket tillfälliga flickvän Mary Jo Kopechne drunknade. Detaljerna till denna skandal stämmer mycket överens med handlingen i Oates roman och självklart tillför det extra intresse för läsningen.

Sex och politik är intimt förknippade med varandra i den här romanen som med sina knappa 160 sidor får ansees vara en kortroman, men trots sitt magra omfång är beskrivningarna och förhållandena utbroderade och man har många bilder och mycket att fundera över när man läst färdigt. Jag känner att jag undvikit tegelstenen Blonde, men känner mer och mer att jag nog måste läsa den också. Först ska jag försöka få tag på Dödgrävarens dotter, som vi ska läsa i min bokklubb och det känns roligt att få diskutera sin läsning med någon annan.

Oates är ständigt aktuell men förbisedd när det gäller Nobelpriset i Litteratur, men man kan ju hoppas att denna produktiva dam ska bli uppmärksammad ett annat år.

Djur - Joyce Carol Oates

Gillian är dryga fyrtio år när hon på ett konstmuseum står inför en totempåle som får henne att minnas tillbaka på sin tid på ett kvinnocollege i New England under 1970-talet. En mordbrännare härjade vid den tiden och de unga kvinnorna väcktes ofta av brandlarmen och tvingades ut ur sina bostäder innan faran meddelades vara över.

Hon är förälskad och nästan besatt av sin lärare i poesi Andre Harrow, ett sinnestillstånd som hon delar med i stort sett alla sina klasskamrater. Harrow är gift med den karismatiska konstnären Dorcas och detta par utser med jämna mellanrum en flicka från colleget som får äran att bli Dorcas praktikant. När det är Gillians tur blir sig hennes liv aldrig mer likt.

Förutom hotet som hela tiden lurar i och med mordbränderna börjar flickorna vid Catamount College vända sig mot varandra av avundsjuka och missunsamhet. Gillian förstår att hon är långt ifrån ensam om att ha varit utvald av paret Andre och Dorcas och hon kan också märka av hur de andra flickorna blivit märkta av sina upplevelser. Flickorna eggas att avslöja detaljer som borde vara av privat natur och den ena går längre än den andra. Gillian vill inte dras med i den karusellen, men får kritik för detta.

När Gillian lämnas ensam att vakta parets hus går hon in i rum hon blivit förbjuden att vistas i och snart ser hon vilka hemligheter som göms därinne. Gillian fattar ett beslut när hon vaknar upp och förstår att hon varit nära döden och detta för läsaren tillbaka till platsen där berättelsen började: i konstmuseet. Där får allt sin förklaring och det är både oväntat och spännande.

Det här är första romanen jag läst av Joyce Carol Oates och av vad jag förstår, inte den allra bästa. Djur ska väl närmast betraktas som en kortroman, men jag tyckte mycket bra om den. Spelet mellan människorna och hur psykiska påfrestningar kan ge sig uttryck beskrivs detaljerat och stämningen är mycket tät. Om det här enligt Oatiska mått mätt inte är så bra så kan jag knappt vänta på att läsa mer av henne.