lördag 24 september 2016

Björnstad - Fredrik Backman

Mest av allt är det här en hyllning till kvinnan och sedan handlar det en hel del om hockey också. 

Det har, som vanligt, varit en fröjd att läsa en Fredrik Backman-bok, inte bara för att jag levt en tid när jag har känt mig helt illitterat. Det är lite som att säga hej då till en kär vän att vända sista bladet i den här boken och en liten, alltså en liiiiten, tröst är att det finns en fortsättning som väntas 2017. Samtidigt är det lite som med att vänta in nästa säsong av Walking Dead och Game of Thrones - jag blir rädd för att jag ska hinna dö innan jag får veta hur det går. 

Alla som har varit med i en klubb och spelat förstår vad som beskrivs i den här boken. Alla som aldrig var med förstår också, för sporten fungerar så. Antingen är du med eller så är du inte det och alldeles oavsett om du var inne eller ute så bestämde någon annan sig för att det sade någonting om din personlighet. Just precis det beskriver Fredrik Backman i den här boken. Också, för mest handlar det om kvinnan. Styrkan, klokheten, vreden, oron, utsattheten. 

Det backmanska uttrycket känns igen. Det är stora formuleringar om vad sporten, kärleken, mindervärdeskomplexet, övertro, förmågan att kunna ta en förlust, att bli avskedad, att ha varit framgångsrik och sedan inte vara det längre – vad allt det gör med en människa. I centrum står Maya, dotter till sportchefen, som går på en fest som i sin tur ska förändra hela samhället. Där finns klubbens stora stjärna, Kevin, som så öppet har blivit beundrad att han själv har börjat tycka att han förtjänar det. Bredvid hans sida finns problembarnet Benji, med större kärlek och både tjockare och ömtåligare hud än vad någon kan föreställa sig. En Benji som ser det ingen annan vill se, men som inte heller låter någon annan se hans egna största hemligheter. Där finns också Amat, som härdar sig själv på hockeyplanen och som pantar burkar för att hjälpa sin mamma att få dagar, veckor och månader att gå ihop, inte bara ekonomiskt. Det handlar om vad hockey kan betyda för ett samhälle och vad som kan hända när samma samhälle är redo att offra nästan vad som helst av kärlek till spelet. Hockeyn som bara är ett spel och samtidigt allt. 

Det är stundom så vackert skrivet, kärleken till sporten och kärleken människorna emellan, att ögonen tåras. Rent dramaturgiskt sitter det en svart klump som växer under hela läsningen, eftersom det snabbt står klart att någonting kommer att gå väldigt, väldigt fel. Det gör det också, men det går också bra, tack och lov. Min enda, minimala invändning mot berättandet i just den här boken är att barnen, femton- och sjuttonåringarna, är gamla själar hela högen, så mogna att de nästan överträffar sina föräldrar i att ge goda råd om vad som är bäst när hjärtat har brustit. Det fungerade hundraprocentigt i ”Min mormor hälsar och säger förlåt” medan det här mer blir sjuttioprocentigt.

Sedan är det naturligtvis roligt också, även detta på backmanskt vis. Sådana där formuleringar som att du går till byns enda pub om du är sugen på ett lokalt kok stryk. Det är fint. Skratt och gråt går hand i hand och när det är över känns händerna tomma. Läs den. 

Bok och bild från förlaget

måndag 8 augusti 2016

Väckelse - Stephen King

När jag tror att jag inte kan läsa länge letar jag fram en Stephen King-roman. Lyckligtvis finns det många att välja mellan. Olyckligtvis är alla inte lika bra. Lyckligtvis var den här bra.

Sexåriga Jamie leker med sin födelsedagspresent, en persedellåda med soldater och allehanda krigstillbehör, när en skugga faller över honom. Det är den unge pastorn Charles Daniel Jacobs som fått anställning i ortens lilla kyrka, men det är också en man som kommer att förändra livet inte bara för den unge Jamie. Det uppstår ett speciellt band mellan den unge pastorn och den lille pojken under en tid när det fortfarande inte fanns några misstankar mot att skicka ett litet barn med en kyrkans man och det uppstår inga situationer heller som kan misstas för någonting annat, men bara det att King nämner det - så där i förbigående - så får jag ändå onda aningar.

Det är en fantastisk pastor den lilla orten får, för alla unga kvinnor faller för honom och alla unga män blir hopplöst förälskade i hans söta fru. Deras lilla pojke vinner samtligas hjärta, trots att han är efterhängsen och måste underhållas under söndagsmötena. Allt är frid och fröjd på ett sätt som det måste vara: utopin fungerar under sjuttiotalet sidor innan helvetet kan braka loss. Pastor Jacobs experimenterar med elektricitet, inte bara i sina visuella predikningar, utan även på sin fritid i mer kontroversiella sammanhang och när Jamies bror Con tappar rösten söker de sig till pastorn för ett helande. Helad blir han och Guds ingripande är tydligt.

När Jacobs hustru och lille son dör i en bilolycka ställer sig pastorn i predikstolen för att hålla en skräckpredikan där han jämför tron på Gud med att teckna en försäkring hos ett stort bolag: bolaget/Gud lovar stort, men när katastrofen är ett faktum finns inget att hämta ut. Ett avskedande senare och ett avsked mellan pastorn och Jamie senare är uppbrottet totalt. Jacobs kallar Jamie för sin Alfa och Omega, men det är inte de enda bibliska referenserna som haglar i den här boken.

Jag, som har rötterna i tältmöten och märkliga människor som fått säga märkliga saker utan att någon kritiskt har ingripit, slukar innehållet i den här romanen ganska girigt. När läsaren får följa Jamie i trettioårsåldern är han avdankad musiker men framgångsrik heroinist - som det ofta är i Kings böcker: det finns ett beroende och på olika sätt handlar det om att övervinna det svaga köttet med en stark ande.

Vad händer med människan efter döden? Det är en av mänsklighetens största frågor och den  besvarar King på sitt sätt genom att utgå från Lovecrafts rader "Det är ej död som för evigt vilar och i evigheten bryts även dödens pilar". Musikreferenserna haglar lika tätt som bibelcitaten och jag gillar't. Vilken berättare han är.

Bild lånad av förlaget.

tisdag 12 juli 2016

Så har jag det nu - Meg Rosoff

Det är svårt att sätta ord på hur det är att läsa den här boken, men det är inte svårt att läsa Meg Rosoffs Så har jag det nu. Handlingen tar sin början i att den 15-åriga Daisy reser från sin styvmor och far i New York till en moster och kusiner som hon aldrig har träffat tidigare. Daisy kommer inte överens med styvmodern och har bland annat gjort uppror genom att inte äta. När hon träffar sina släktingar på andra sidan Atlanten börjar hon förstå att läget är ohållbart: ingen kommenterar det, men alla förstår.

I kusinskaran finns Osbert, Isac, Edmond och Piper och de kryper närmare än någon annan har gjort i Daisys korta liv. Piper klistrar sig fast vid henne som den storasyster hon aldrig haft medan Edmond föder känslor i henne som hon aldrig känt förut och verkligen inte borde känna för en kusin. När hennes moster Penn måste resa till Oslo måste alla barnen klara sig själva och ungdomarna får alla möjligheter att leva ett helt fritt liv.

Det bekommer dem inte särskilt mycket att bomber detonerar i London eller att det rapporteras på nyheterna att ett krig har brutit ut. Ute på landsbygden blir barnen inte berörda förrän elektriciteten försvinner och vattnet inte går att pumpa ur kranen. När myndighetspersoner börjar knacka på och läkaren så småningom besöker dem för att försöka få tag på medicin börjar de förstå att omvärlden har påverkats mer än de kan ana. Så kommer den dagen när kusinerna evakueras och hamnar på olika gårdar, men Daisy smider tidigt planer på att ta sig tillbaka till Edmond och med sig har hon den nioåriga Piper.

Det här är en berättelse om allt möjligt: om vuxenblivande, om att förstå krigets fasor, om att hitta sin plats i världen, om att överleva, om att aldrig kunna gå tillbaka till den du en gång var efter att ha sett döda, ruttna kroppar och om att kunna förlåta. Årets ALMA-pristagare är ingen lättviktare, men är klart läsvärd!

Lögnaren - Nora Roberts

Det här är inte ens guilty pleasures, utan mer en koll att jag fortfarande är läskunnig. Det är jag. Om du behöver öva på att skumläsa så är det här boktypen för dig. Det är något med Nora Roberts som jag gillar: det är en helt okej story, med den unga änkan som städar ur huset inför flytten tillbaka till rötterna. I den avlidne makens papper framträder en man hon inte känner: en man med skulder, flera identiteter och med en nyckel till ett bankfack som hon först inte kan hitta. Familjen och vännerna hon återvänder till är en galen, högljudd och mycket kärleksfull samling som i och för sig kan underhålla läsaren ett tag.

Det jag inte gillar är de ändlösa konversationerna och sidospåren med dialoger om än det ena, än det andra - samt det faktum att huvudpersonen, Shelby, är bra på precis allting och har en förmåga att mycket lättvindigt komma över att hennes man var en enda stor bluff. I övrigt får du det du betalar för: en söt historia med en pistol som riktas mot hjältinnan i slutet innan solen går ner och allt slutar lyckligt.

söndag 3 juli 2016

Per Anders Fogelström - Mina drömmars stad

Så har jag då till slut mött Henning. Även om Strindbergs Röda rummet nämns i den här boken så är det här allt annat än ett Stockholm i fågelperspektiv. Det är snarare ett Stockholm i grodperspektiv, där smutsen och leran kletar sig fast på de av samhället redan utstötta. Här finns Henning: "Pojken drömde. Staden väntade."

Jag brukar inte ha en dåligt-samvete-lista över böcker jag inte har läst, men Fogelströms Mina drömmars stad är ett undantag. Jag som går upp helt och hållet i Moa Martinsson och Selma Lagerlöf borde ha förstått att det här skulle bli en upplevelse att minnas.

Människornas öde att förbli vid sin läst samtidigt som en önskan finns att barnen ska få en annan chans, en annan möjlighet blir Hennings och hustrun Lottens välsignelse och förbannelse. Det finns inga gränser för vad en förälder kan göra för ett barn som svälter. Trångboddheten, sjukdomarna, missväxten och kampen om jobben som ska ge försörjning beskrivs med smuts, blod, spruckna händer och krökta ryggar, men samtidigt: kärleken, solidariteten, det stora i att se det lilla - detta finns det också gott om.

Det går inte att sammanfatta handlingen i en sådan här bok på samma sätt som det är svårt för mig att påbörja läsningen av en ny. Alla människoöden ligger kvar och skvalpar i mig och det måste de få göra ett tag till. "Läs nästa bok i serien", sa någon, men jag vet inte om jag pallar med det just nu.

Årets läsupplevelse, möjligtvis, på delad plats med Ljuset vi inte ser.

fredag 10 juni 2016

Monstret i natten - Mats Strandberg och Sofia Falkenhem

"Okej, mamma, vi kan sluta läsa nu, för nu blev det lite läskigt", säger åttaåringen och jag vill le, men vet att jag inte får.

Var böcker så här bra när jag var liten? Var de så här snygga? Antagligen. I Monstret i natten får vi möta Frank, en nioårig grabb som fyller år och som har kalas en fin sommardag med tårta och allt. Det finns dock inga kompisar där och jag får en klump i magen när Franks mamma säger att kompisarna säkert gärna skulle vilja komma men att de inte kunde. Frank får också ont i magen, för han vet att hon bara säger så för att få honom att må bättre. Eller kanske till och med för att hon själv ska må bättre. Med lillebror är det annars, för han har massor av kompisar och är duktig på att spela fotboll - allt det där Frank intet har eller kan. Den enda gästen utifrån är grannen Alice, som med hunden Uffe och som pratar om att ugglorna alltid innebär någonting speciellt kommer att påverka Franks liv på ett helt otroligt sätt.

Upplägget är skönt: Frank är rädd för precis allting, särskilt monster, och hela boken går ju ut på just det, att det finns monster i natten. Allt börjar när Uffe biter Frank. Han tycker själv inte att det är så farligt, för Uffe är snäll, men när han på natten drömmer om att han springer omkring i skogen och att andra blir rädda för honom känns det först märkligt. När han sedan sätter sig upp i sängen och ser avtryck av smutsiga tassar runt om i rummet börjar han förstå att det kanske inte är en dröm.

Berättelsen är störtskön i sig, men bilderna - som är lite mangaliknande i all sin storögda prakt och med drag av Solstickansilhuetter - är fantastiska. Persongalleriet ger kärleksfulla blinkningar till andra skräckberättelser, för är inte Jasse, spökungen med hockeymask och som inte pratar alls, gullruggigt lik Jason i Fredagen den trettonde? Jag tolkar det så i alla fall och har jag fel så har jag i alla fall haft roligt.

Bild lånad från förlaget.

tisdag 31 maj 2016

Näcken - PAX del 6 - Larsson, Korsell & Jonsson

Det bästa, absolut mest spännande just nu, är att följa är hur grabbarna Viggos och Alriks förmågor börjar vakna till liv. Mer kan inte avslöjas om den saken. Biblioteket är hotat, så det märks att de magiska skyddsformlerna är försvagade. Estrids skolning i att använda sin stav går långsamt. Allt, precis allt, är en snyggt uppbyggt konfliktupptrappning och i och med att detta är den sjätte av tio böcker har vi alltså kommit mer än halvvägs. När det väl brakar loss lär det ju bli åka av och jag tänker så här: om det redan är så här spännande, hur ska vi då någonsin våga läsa resten?

Den sjätte boken i Pax-serien heter Näcken och det är alltså dags att presentera nästa mytologiska väsen som på något sätt är ute efter att ha ihjäl korpbröderna Alrik och Viggo. Sjön ligger frusen i Mariefred och är som gjord för långfärdsskridskor och isvaksbad. Som om eleverna inte redan är spända över att pröva på att ta sig upp ur en isvak blir det än värre när en av eleverna dras ner i djupet av någon som befinner sig under isen. Dessutom märker Alrik, som inte alls tycker om vatten och därför hellre står en bit bort, att isen krackelerar under deras fötter. Strax därefter försvinner han själv ner under isen och räddas i sista stund av Viggo.

Magnar, Estrid och Iris drar tillsammans med brorsorna att det måste vara Näcken som är utsänd av Svarthäxan och de börjar läsa på så att de vet vad de kan komma att vänta sig. Näcken trollbinder människorna med sin musik, har inga betänkligheter när det gäller att döda en människa men blir däremot försvagad av salt. Dessutom är Näcken rödhårig när hen rör sig på land som en vanlig människa, så när Jonas Bäckström dyker upp, med bred, fiskliknande mun och alldeles rödblond man vet pojkarna inte vad de ska tro. Det enda de vet är att han alltid finns i närheten när märkliga saker sker.

Samtidigt dyker Viggos och Alriks mamma upp och är så där glad och sprallig som hon kan vara på ett skönt sätt när hon är nykter och Viggo är överlycklig. Det är inte Alrik, för han är äldre och vet bättre än att lita på att mamma ska fortsätta vara sig själv. Inte blir det bättre av att deras mamma uppvaktas av den de misstänker är Näcken heller.

Sådant som är så självklart att en inte borde behöva påpeka det: bilderna, asså. Så snygga, skrämmande och stilistiska.


Bild lånad från förlaget