tisdag 11 juli 2017

Den lilla bokhandeln i Paris - Nina George

I slutet av den här romanen finns det en litteraturlista på böcker som nämns av huvudpersonen Jean Perdu. Han är självutnämnd bokreceptarie och har gjort till sin yrkesskicklighet att ordinera precis rätt bok till rätt människa. Det finns också recept på allt gott han och de oväntade följeslagarna (förklaring kommer) äter under sina middagar tillsammans.

Jean Perdu har parkerat sin lilla båt på Seine och de besökare som kliver ombord tar samtidigt också steget in i Jeans lilla bokhandel. Alla är de sökare, antingen efter en bok som får dem att sova lugnt eller en bok som låter dem bearbeta sina rädslor, men oavsett så står Jean redo att räcka dem den bok som väntar på dem - alldeles oavsett om de vill köpa en helt annan bok eller inte. Själv lever han med en speciell titel, Söderns ljus, som har blivit hans livs gåta, närmast omöjlig att lösa.

Han tillbringar sina kvällar i en sparsamt möblerad lägenhet och på väg uppför trapporna presenteras de andra excentriska karaktärerna som han stöter på. En ny bekantskap är den olyckliga Katherine och eftersom hon är ställd på bar backe lovar Jean att han ska skänka henne ett litet bord. För att kunna överlämna bordet till sin nya ägare måste han låsa upp ett rum han inte har öppnat på över tjugo år, men han bestämmer sig för att det är dags. Att öppna rummet blir också att öppna hjärtat, men man måste ge honom att han verkligen stretar emot. Ur en liten låda i bordet faller ett brev ut. Brevet är skrivet av den person som fått Jean att hålla rummet låst i tjugo år, men liksom rummet blivit öppnat öppnas också brevet och sedan blir ingenting sig likt.

Det här är en roman som handlar om livet, sorger, sorgens olika stadier, men framför allt handlar det om kärleken. Vägen är sällan rak, oavsett om man pratar om livet eller kärleken, och det är detta läsaren får följa i den här romanen. Jean kastar loss och låter båten flyta iväg i ett försök att lösa några av livets stora gåtor. Med sig på färden får han den unga, skrivkrampande Jack och så småningom den sökande kocken Cuneo.

Det är franskt, trots att författarinnan hör hemma i Tyskland ursprungligen, men jag gillar't. Det är snyggt berättat, ordkonstnärligt framfört och mycket tankeväckande.

Bilden lånad från förlaget.

Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré - Mamen Sánchez

Det här kommer att vara den här sommarens bästa boktitel, av alla böcker jag kommer att läsa. Den väcker läslust, eller hur? Det finns annat som kommer att få dig att vilja läsa den här boken också, för det är fint, tokigt, hjärtknipande, sorgligt och slutar ofattbart lyckligt.

Början är däremot inte lika lycklig! Cecilias man lämnar henne för en annan kvinna. Modern försöker ge henne välmenta råd om hur äktenskapet hade kunnat räddas, men det är tvivelsutan för sent. Livets olika turer för henne från arbetet som advokat till den plötsliga kallelsen att öppna ett pensionat i det hus som hennes morföräldrar lämnade åt henne strax innan sin död.

Sagt och gjort beger hon sig ut till huset som ligger ute vid universitetet i Manzanares, vilket också passar eftersom hon tänker sig att tacknämliga hyresgäster kan vara skötsamma unga kvinnor. Huset är nedgånget och i stort behov av renovering. Den kantige och burduse - för att inte säga halte - byggmästaren Andrés Leal tar motvilligt på sig renoveringsarbetet, men strax därefter uppenbarar sig den illegala flyktingen Justice, hushållerskan Azucena och de inneboende, tre unga kvinnor som bara kan innebära problem.

I och med detta presenteras också levnadsreglerna, en efter en: förbjudet att sörja av förnuftsvidriga skäl, förbjudet att visa medkänsla med någon som inte begär det, förbjudet att inhysa blottställda varelser i pensionatets skjul osv., men till syvende och sist: förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré. Varje regel följs av att någon mer eller mindre bryter mot dem.

Det här är fräckt, roligt och kanske alldeles för tillrättalagt, men det är samtidigt också som en saga. Jag tycker mycket, mycket om den här lilla spanska romanen.

Bild lånad från förlaget.
Läst på Storytel.

tisdag 27 juni 2017

Huset vid havet - Nora Roberts

Den tredje och avslutande delen av Three Sisters Island handlar om Mia, den tredje personen som måste utföra den uppgift som gavs till henne, Ripley och Nell för så många år sedan.

Egentligen är Roberts böcker uppbyggda som sagor, ni vet sådana där där allt händer tre gånger, först gör den ena lilla grisen så, sedan har någon sovit i mellanbjörnens säng också och till sist är det den stora bockens tur att bjuda på det sista motståndet. Så är det i den här bokserien också.

Hotet som från början pyrt och sedan vuxit sig starkare får här sitt slutliga utbrott och resan har samtidigt blivit målet. Det är ont mot gott, mörker mot ljus och allt är väl som slutar väl.

Bild lånad från förlaget.

måndag 26 juni 2017

Three sisters island - Månskensstranden - Nora Roberts

I del två av Three Sisters Islands-trilogin är det Ripley Todds tur att möta sitt öde. Hon är den som är mest motvillig att erkänna sina krafter, men när nära och kära hotas av det mörker som bara väntar på att förgöra de goda människor som lever på ön har hon inget annat val än att ställa upp.

Hon är lite rolig, Ripley. Som poliskollega till sin bror på den lilla ön är hon hårdför, rättvis och reagerar med reptilhjärnan snarare än med eftertanke, men det är också tjusningen med henne. Hon är långt ifrån perfekt och då är det också lättare att känna sympati med henne. Jag ler när hon himlar med ögonen åt den nördige vetenskapsmannen som kliver iland på ön för att undersöka övernaturliga fenomen och som snart vill ha hennes hjälp. Hon kan inte stå emot honom och snart faller hon huvudstupa för honom. Det är fint beskrivet, även om Roberts gärna hemfaller åt beskrivningar av djuriskt sex och ilskna reaktioner där någon stegar ut ur ett rum efter en hetsig diskussion. Om någon vill ha en motivering till varför jag ändå läser den här typen av litteratur kan föregående inlägg granskas.

Allt är som upplagt för den sista delens slutliga förlösning, för det är som en enda lång brygga fram till den slutliga striden. Det går inte att jämföra med andra trilogier, typ Sagan om ringen, tyvärr och tack och lov, men det är ändå som snyggt uppbyggt så att man fattar att det är Mia allt handlar om. (För sammanhang, se fortfarande på förra inlägget.) Selleri. Jag säger inget mer. Rensa läslökarna och kisa mot solljuset medan du läser.

Bild lånad av förlaget.

Three Sisters Island - En förtrollad ö - Nora Roberts

Ännu en trilogi av Nora Roberts och ännu en bladvändare för den läsare som vill dyka in i romantik, magi och formelartade berättelser. Jag tänker inte ursäkta mitt frossande i enkla bladvändare, för det finns alldeles för många som kastar sig mot strupen på både författare och läsare som ägnar sig åt den här typen av litteratur. Jag ser det som selleri: det rensar smaklökarna (eller läslökarna) och gör dig på en och samma gång medveten om att du är läskunnig och att du blir på lite bättre humör.

Här, i första delen, får läsaren möta Nell. Hon är på flykt från en man som vill henne illa och inom sig har hon alltid känt en dragning till just den här ön, Three sister island. Hon är bekant med sägnen som berättar om de tre systrarna som alla gick tragiska möten till ödes, men när hon väl sätter sin fot iland känner hon att hon är hemma. Allt hon behöver faller på plats när hon väl är där, för hon behöver ett jobb och någonstans att bo, vilket den företagsamma Mia också förser henne med. Efter en provanställning på öns bokcafé visar sig Nell vara en framgångssaga eftersom hon är fantastisk på att laga mat samtidigt som det lilla huset hon får hyra verkar välkomna henne på ett nästan fysiskt, påtagligt sätt.

På ön finns också polisen Zach som av Nells beteende att döma förstår att hon inte har haft en okomplicerad tillvaro. Kärleken spirar och öns invånare tecknas allteftersom så att det lilla samhället får både karaktär och egenheter. Nell upptäcker, i ledning av Mia, att det var meningen att hon skulle komma till just den här platsen och att det finns sådant som kan göras som inte kan förklaras med vetenskap. Zach ser, förstår och är inte överraskad när det visar sig vilka förmågor Nell besitter. Det finns dock ett hot som hägrar i de mörka dimmorna (för annars skulle det ju bli hur tråkigt som helst) och det är av yttersta vikt att alla krafter sammanstrålas när det hotet kryper närmare. Förutom Mia och Nell ingår också den ovilliga Ripley, och det är dessa tre kvinnor som lever trehundra år efter de ursprungliga tre systrarna, som det kommer an på att rädda världen.

Vad är då styrkan i det här? Nora Roberts klarar bland annat av att presentera tre karaktärer och ge dem utrymme att fylla var sin bok med. Är det pratigt och ibland melodramatiskt? Hell yes, men kära värld - det är väl just sådant som får en trogen läsare att välja den här typen av selleri ibland? Alla vet att man inte ska äta tomma kolhydrater, men i lagom mängd ger de ett rus som ingen någonsin farit illa av. Det är samma sak med de här böckerna: hur ska du veta vad som är djupt om du inte får plaska lite i vattnet ibland? Läs och ursäkta dig inte. Inte inför någon, men greppa gärna sedan en bok av Jonas H K eller valfri Selma Lagerlöf - bara du läser.

Bild lånad av förlaget.

måndag 19 juni 2017

Häxan - Camilla Läckberg

Camilla Läckbergs senaste kriminalroman vävs ihop av många olika trådar. Först och främst finns den givna utgångspunkten i brottet som har begåtts: en fyraårig flicka hittas mördad och både placeringen och skadorna påminner om ett trettio år gammalt mord på en annan liten flicka.

Nästa berättelsetråd följer utredningen trettio år tidigare där trettonåringarna Helen och Marie först bekänner sig som skyldiga innan de tar tillbaka erkännandet. Sedan dess har Helen gift sig med en dominerande man som är lika gammal som hennes far och som hon har en sextonårig son tillsammans med. Marie lever askungesagan och har blivit en firad hollywoodskådespelare, också hon med en tonåring, den överviktiga Jessie.

Utanför samhället finns flyktinganläggningen med boende som inget hellre vill än att inlemmas i det svenska samhället. En av de engagerade svenska arbetarna vill lära dem att segla som en följd av att han har läst om andra framgångsrika insatser som gjort att andra har fått upp ögonen för hur integration kan gå till.

Samtidigt, som en fjärde berättelse, får läsaren följa Elin Jonsdotter som under 1600-talet får gestalta hur svårt och utsatt livet kan vara för en kvinna, särskilt när kyrkan driver sina häxjakter. Elin har tagits till nåder att bo på sin systers Brittas gård, där hon som hustru åt prästen har en högt uppsatt position i det lilla samhället.

När då dessa berättelser ska knytas ihop finns det en tydlig koppling mellan en förälders kärlek till sitt barn samtidigt som också rädslan för allt ont som kan hända ett litet liv genomsyrar allt. Det spelar ingen roll i vilken tid man lever, för känslan är densamma oavsett. Det är något som Läckberg gör bra och som alltid tycker jag att de historiska beskrivningarna är de mest intressanta. Patriks  och Erikas äktenskap, de tokiga karaktärerna på polisstationen och svärmödrar som är fantastiska och enerverande - allt detta klarar jag mig tyvärr utan, för det finns inte samma kärlek och värme där om man jämför med de omsorgsfulla skildringarna som ges om de historiska inslagen. Det här är inte dåligt, långt ifrån, men det är dumt av mig att läsa det här eftersom det är som en formelsamling som jag har lärt mig för länge sedan. Jag vet vad som kommer sedan och även om Läckberg får ihop det bra så kan jag inte låta bli att sucka åt slutet. Det är tillräckligt bra utan den där cliffhangern som kommer lika säkert som myggen i juni efter första regnet! Jag misstänker att en trogen läsare väljer att läsa böckerna oavsett om det finns ett stormmoln som hägrar vid horisonten eller inte.

torsdag 15 juni 2017

Pojken som byggde egna världar - Keith Stuart

Alex har blivit utkastad hemifrån. Hustrun Jodie har fått nog, eftersom hon har tillräckligt fullt upp med att ta hand om parets autistiske son Sam. Humörsvängningarna, specialintressena, oviljan att frångå givna rutiner och i förväg bestämd mat inrymmer inte en man som inte tar sitt ansvar eller förstår hennes behov.

Alex flyttar in hos barndomsvännen Dan som lever ungkarlslivet samtidigt som livet runt omkring presenteras: Alex syster Emma, backpackern, återvänder hem och gör den ansträngda relationen till modern aktuell igen, Jodie träffar en gammal bekant som ser ut att vara betydligt mer kärvänlig med henne än vad Alex hade räknat med - men samtidigt stöter han på en mamma till en annan autistiska pojke på caféet där han och Sam brukar hänga.

Förflyttningar mellan olika skolor, mobbning och hörselkåpor är något som ramar in Sams liv och medan Jodie verkar veta precis vad sonen behöver, står Alex helt handfallen. Vägen in i sonens liv slumpar sig genom att de finner spelet Minecraft. Sam är helt uppslukad och när Alex upptäcker att sonen kan utöka sitt ordförråd, uttrycka känslor och viljeyttringar samtidigt som han kommunicerar - inte bara med den närmaste familje, utan också med andra - öppnar sig en ny värld. Det är inte bara datorvärlden, utan också den som kan innebära ett hopp för den prövade familjen.

Det är lite pratigt. Eller okej, ordentligt pratigt. Författaren är journalist och jag hade klarat mig utan 150 sidor av "sedan gjorde han det och sedan sa hon så", men det är en ordentligt rörande historia det här, om hur en pappa inser att den autistiske sonen inte är något han har drabbats av, utan en egen person med vilja, intressen, planer och drömmar. Det är riktigt fint.

I en passage i boken skriver Kieth Stuart att alla känner någon som är autistisk och så är det ju, oavsett var den personen befinner sig på skalan. Vissa karaktärsdrag hos Sam återfinner vi i oss själva, men ser kanske ännu tydligare i andra. Det jag tar med mig från den här boken är att när vi ser det där barnet som skriker och inte går att hantera, så kanske det beror på att maten har fel färg eller att den skummade mjölken inte höll rätt temperatur. Det barnet kan ha en autism och allt som kan bidra till förståelse är av godo.

Bild lånad av förlaget.

Den lilla bokhandeln i Paris - Nina George

I slutet av den här romanen finns det en litteraturlista på böcker som nämns av huvudpersonen Jean Perdu. Han är självutnämnd bokreceptar...