måndag 19 juni 2017

Häxan - Camilla Läckberg

Camilla Läckbergs senaste kriminalroman vävs ihop av många olika trådar. Först och främst finns den givna utgångspunkten i brottet som har begåtts: en fyraårig flicka hittas mördad och både placeringen och skadorna påminner om ett trettio år gammalt mord på en annan liten flicka.

Nästa berättelsetråd följer utredningen trettio år tidigare där trettonåringarna Helen och Marie först bekänner sig som skyldiga innan de tar tillbaka erkännandet. Sedan dess har Helen gift sig med en dominerande man som är lika gammal som hennes far och som hon har en sextonårig son tillsammans med. Marie lever askungesagan och har blivit en firad hollywoodskådespelare, också hon med en tonåring, den överviktiga Jessie.

Utanför samhället finns flyktinganläggningen med boende som inget hellre vill än att inlemmas i det svenska samhället. En av de engagerade svenska arbetarna vill lära dem att segla som en följd av att han har läst om andra framgångsrika insatser som gjort att andra har fått upp ögonen för hur integration kan gå till.

Samtidigt, som en fjärde berättelse, får läsaren följa Elin Jonsdotter som under 1600-talet får gestalta hur svårt och utsatt livet kan vara för en kvinna, särskilt när kyrkan driver sina häxjakter. Elin har tagits till nåder att bo på sin systers Brittas gård, där hon som hustru åt prästen har en högt uppsatt position i det lilla samhället.

När då dessa berättelser ska knytas ihop finns det en tydlig koppling mellan en förälders kärlek till sitt barn samtidigt som också rädslan för allt ont som kan hända ett litet liv genomsyrar allt. Det spelar ingen roll i vilken tid man lever, för känslan är densamma oavsett. Det är något som Läckberg gör bra och som alltid tycker jag att de historiska beskrivningarna är de mest intressanta. Patriks  och Erikas äktenskap, de tokiga karaktärerna på polisstationen och svärmödrar som är fantastiska och enerverande - allt detta klarar jag mig tyvärr utan, för det finns inte samma kärlek och värme där om man jämför med de omsorgsfulla skildringarna som ges om de historiska inslagen. Det här är inte dåligt, långt ifrån, men det är dumt av mig att läsa det här eftersom det är som en formelsamling som jag har lärt mig för länge sedan. Jag vet vad som kommer sedan och även om Läckberg får ihop det bra så kan jag inte låta bli att sucka åt slutet. Det är tillräckligt bra utan den där cliffhangern som kommer lika säkert som myggen i juni efter första regnet! Jag misstänker att en trogen läsare väljer att läsa böckerna oavsett om det finns ett stormmoln som hägrar vid horisonten eller inte.

torsdag 15 juni 2017

Pojken som byggde egna världar - Keith Stuart

Alex har blivit utkastad hemifrån. Hustrun Jodie har fått nog, eftersom hon har tillräckligt fullt upp med att ta hand om parets autistiske son Sam. Humörsvängningarna, specialintressena, oviljan att frångå givna rutiner och i förväg bestämd mat inrymmer inte en man som inte tar sitt ansvar eller förstår hennes behov.

Alex flyttar in hos barndomsvännen Dan som lever ungkarlslivet samtidigt som livet runt omkring presenteras: Alex syster Emma, backpackern, återvänder hem och gör den ansträngda relationen till modern aktuell igen, Jodie träffar en gammal bekant som ser ut att vara betydligt mer kärvänlig med henne än vad Alex hade räknat med - men samtidigt stöter han på en mamma till en annan autistiska pojke på caféet där han och Sam brukar hänga.

Förflyttningar mellan olika skolor, mobbning och hörselkåpor är något som ramar in Sams liv och medan Jodie verkar veta precis vad sonen behöver, står Alex helt handfallen. Vägen in i sonens liv slumpar sig genom att de finner spelet Minecraft. Sam är helt uppslukad och när Alex upptäcker att sonen kan utöka sitt ordförråd, uttrycka känslor och viljeyttringar samtidigt som han kommunicerar - inte bara med den närmaste familje, utan också med andra - öppnar sig en ny värld. Det är inte bara datorvärlden, utan också den som kan innebära ett hopp för den prövade familjen.

Det är lite pratigt. Eller okej, ordentligt pratigt. Författaren är journalist och jag hade klarat mig utan 150 sidor av "sedan gjorde han det och sedan sa hon så", men det är en ordentligt rörande historia det här, om hur en pappa inser att den autistiske sonen inte är något han har drabbats av, utan en egen person med vilja, intressen, planer och drömmar. Det är riktigt fint.

I en passage i boken skriver Kieth Stuart att alla känner någon som är autistisk och så är det ju, oavsett var den personen befinner sig på skalan. Vissa karaktärsdrag hos Sam återfinner vi i oss själva, men ser kanske ännu tydligare i andra. Det jag tar med mig från den här boken är att när vi ser det där barnet som skriker och inte går att hantera, så kanske det beror på att maten har fel färg eller att den skummade mjölken inte höll rätt temperatur. Det barnet kan ha en autism och allt som kan bidra till förståelse är av godo.

Bild lånad av förlaget.

onsdag 14 juni 2017

Som om du inte fanns - Kate Eberlen

Tess befinner sig i Florens och ber en förbipasserande ta ett kort av henne och bästa väninnan där de står vid Ponte Veccio. Hon ska strax ringa hem för att be sin mamma läsa upp vilka slutbetyg hon har fått så att hon får veta om hon kommer in vid det universitet hon har sökt till.

Angus, senare kallad Gus, blir ombedd att fotografera två tjejer på bron Ponte Veccio och tycker att det känns pinsamt att sedan bli betraktad av dem där har står tillsammans med sina föräldrar. Resan är ett led i processen att komma över att sonen och brodern Ross tragiskt har omkommit i en skidolycka.

Det är inte första gången Tess och Gus vägar möts och det kommer inte att bli den sista. Under läsningens gång kommer de båda att återvända till London, båda med planer för framtiden och båda snart medvetna om att ingenting någonsin blir som man har tänkt sig.

Som om du inte fanns är en ganska passande översättning av romanens originaltitel, Miss You, och det är en fin kärlekshistoria som vävs ihop till slut. Det blir samtidigt inte sötsliskigt, för det finns svärta och svårigheter, precis som det ska vara om livet ska speglas. Tess lillasyster Hope visar sig ha Aspergers, hennes mamma bär genetiska anlag för en särskild sorts cancer och fadern är inte mycket att hålla i handen när det stormar. Gus föräldrar är oförmögna att dela med sig av sig själva i sorgearbetet, han blir ständigt jämförd med sin döde bror och förhållandena han senare hamnar i gör att han sällan känner sig som en jämlike.

I och med att berättelsen spänner över så många år, från senare tonåren till trettiofemårsåldern, hinner samtidshändelser som 11 september beröras, de skaffar sina första mobiltelefoner och i slutet av romanen tas datingsiter som Tinder upp. Det är roligt, de två parallella berättelserna klickar bra med varandra och den allmänna känslan efter det att den sista sidan har vänts är behaglighet.

Bild lånad av förlaget.

måndag 12 juni 2017

Hemmet - Mats Strandberg

Öppet brev till Mats Strandberg, författare till Hemmet.

Käre Mats. 
Nu har väl mörkret ändå tagit över dig totalt? Du behöver hjälp. Inte med att skriva, för det kan du tydligen, men med att låta någon typ av ljusglimt leta sig in i den där boken du har skrivit. Kom igen! Alla musikreferenser och du verkar ändå ha missat en av nutidshistoriens mest citerade fras, nämligen Cohens "There is a crack in everything. That's how the light gets in." Jo då, nog är det en spricka alltid. Men nej, inget ljus, bara mer mörker som väller in.

Jag fattar det där med korridorerna, för det framgick redan när du skrev Färjan: perfekt plats för att låta hemskheter utspela sig. Så många dörrar och så trångt om plats när du måste ta sig därifrån. Och på ett äldreboende där det blir dödens väntrum och allt det där, det fattar jag ju också, men var du tvungen att ta i så förfärligt i detaljerna?! Läs en tidning! Vårdpersonalen går på knäna och det är redan i nuläget svårt att hitta bra folk att anställa. Du kommer ju att skrämma bort alla som är läskunniga - och förmodligen fler än så, eftersom ryktet kommer att gå. Herregud! Eller Gud och Gud, förresten. Honom verkar du ju också ha tagit död på.

Du verkar dessutom ha skrivit två böcker, nästan som sida vid sida om varandra, för att sedan blanda ihop dem som en kortlek: En där den gamla människans känsla av värdelöshet, som ett eko av sitt forna jag, bemöts med vårdarnas oändliga kärlek och tålamod - men också en bok med en krypande känsla av att vara iakttagen, genomskådad och avslöjad på ett sätt som alla någonsin har fasat för. Att ställas inför någon - förlåt, något - som kan se och avslöja dina innersta hemligheter på det där sättet... *hurv* Jag vet faktiskt inte vilken av berättelserna som är mörkast om jag ska vara helt ärlig.

Mats, om Freud hade levt fortfarande skulle han jubla över att få lägga ner dig på sin soffa, inte nödvändigtvis med erotiska avsikter, men absolut på alla sätt med avsikt att undersöka dina problem med mödernet. Du verkar ju ha en finfin mamma, i alla fall om man läser författarens tack i slutet av romanen - så what the håken handlar det om att låta mamma efter moder utsättas för sådana styggelser som du skriver fram i den här boken? Jösses.

Den enda rimliga förklaring jag kan komma fram till när det gäller att den här... tingesten ens kan existera är, och håll i dig nu, att du kanske har skrivit en dokumentärroman? Du kanske är besatt. Det är något som har fått dig att göra det här, men du är inte medveten om det själv. Det är The Shining all over again. Slå dig fri! Kämpa emot!

Det finns hjälp för sådana som dig! ;)
Mvh, Maria

Ps: alla eventuella formuleringar som kan misstas för kärleksfulla hyllningar till författarens verk beror enbart på tillfälligheter och läsaren av denna text ska på intet sätt ta sig friheten att leta efter spår av sarkasm eller ironi.

Bild lånad från förlaget.

söndag 11 juni 2017

Finns det en, finns det flera - Mhairi McFarlane

McFarlanes senaste roman är som en fräck saga där välvuxna män med käkar värdiga snöplogar eller vackra kvinnor som snubblar över sin egen självkänsla på intet sätt hotar att göra tillställningen patetisk.

Tänk Disney: en skön kvinna som ödmjukt inte förstår att hon är vacker. Tänk prinsen (i det här fallet en filmstjärna) som i första mötet med hjältinnan inte gör ett gott första intryck. Tänk er en besvärlig granne med skränande papegojor, nära vänner (varav en rödhårig!) som brutalt levererar sanningar när tillvaron är skör. Lägg till en jobbig lillasyster och koka ihop 430 sidor under omrörning. Ah!

Jag gillar Edie, eftersom hon på intet sätt är perfekt. Hon är tvärt om ganska klantig, men på ett sådant roligt sätt att man står ut med henne. Med fördomar, fräckt språk och impulsiva handlingar blir hon först kär i en karl som inte är bra för henne innan hon blir kär i en annan karl som hon tror är för bra för henne.

Jag ska inte avslöja just något mer om handlingen, utan bara uppmuntra alla som behöver må bra att slå sig ner och njuta av åkturen. På ett sätt följer romanen de formler vi alla känner till så väl, men samtidigt tar den några sidospår som vi inte är vana vid. Det blir inget självklart "så levde de lyckliga i alla sina dagar", samtidigt som hjärtat fladdrar behagligt hela vägen in i mål, för belöningen vilar i den allra sista meningen. Det är aldrig så enkelt som i sagorna, för Askungen drev antagligen prinsen till vansinne med sin städmani och Snövits prins blev säkert less på de sju gruvtyperna med alla sina personligheter till slut. Här blir det något annat, men fortfarande en saga. Bara... lite uppdaterad. Och jag gillar't. Mitt krassa, norrbottniska hjärta har njutit av denna varma dag, eftersom det antagligen var den sommaren, men jag fick i alla fall en trevlig sådan.

Sidoanteckning: min blida inställning kan ha påverkats liiiite av att min blogg är citerad på insidan av bokens pärm om en annan roman, Det är inte jag, det är du. Fåfängan, alltså... Coolt, säger min bokslukande vän och jovars, men det är fortfarande lite för klent för att sätta i sitt CV.

Bild lånad av förlaget.

lördag 10 juni 2017

Stalpi - Stefan Spjut

Nå.

Uppföljaren till obehagliga Stallo heter Stalpi och nu har det gått tio år sedan Susso och människorna runt omkring henne drabbades av de väsen som rör sig i samhällets utkant. Man kan inte kalla det för oknytt, det som karaktärerna i boken har att göra med, eftersom det låter alltför ofarligt, utan det är istället något långt mörkare och mycket mer skrämmande än så.

En varg har infångats och ska fraktas från Norrbotten till södra Sverige, men någon yttrar olycksbådande orden att "det där är inte en varg". Lastbilen kommer aldrig fram och ödena för föraren och passageraren är inte nådigt. Hela den infekterade debatten om vargens vara eller icke-vara är en sak, men när hela samhällen drabbas av självmordsvågor samtidigt som brutala mord genomförs blir folk rädda på allvar.

Susso får besök av sin barndomsvän Diana, eller Jana som hon också kallas, i ett försök att återknyta kontakten, men snart kommer alla inblandade att önska att de bara hade tittat åt ett annat håll. Susso har länge varit övertygad om "trollens" existens, men läkaren Diana, naturvetenskapens rationella företrädare, förstår snart att livet aldrig kommer att bli sig likt igen.

Det här är spännande, men jag önskar att jag hade Stallo, den första delen, mer färsk i minnet. Namnen och platserna flyter ihop för mig och trots att det står på baksidan av boken att romanen är fristående så finns det en vits med att ha sammanhangen tydligare kopplade i hjärnan. Jag älskar språket, eftersom det norrbottniska talspråket ramar in det krassa och fåordiga i både ordföljd och uttryck. Jag gillar också naturen och inställningen till den, eftersom jag sitter på min altan och läser med norrländska furor djupt rotade omkring mig as we speak.

Bild lånad av förlaget.

söndag 14 maj 2017

Tjänarinnans berättelse - Margaret Atwood

Margaret Atwood skrev Tjänarinnans berättelse redan 1985 och det här vältummade exemplaret från bibliotekets magasin är tryckt i svensk översättning 1986. Aldrig har väl en berättelse varit lika aktuell nu som då den skrevs, eftersom parallellerna till vår tid, 2017, är så träffande och exakta.

Läsaren får följa Offred. Namnet fick mig först att tänka symboliskt, att det var någon som blev offrad och det är visserligen så, men det speglar också ofriheten hos de kvinnor som står i centrum. Jag kommer snart till varför. I en nära framtid har miljöförstöring och vårdslösa attityder till preventivmedel gjort större delen av jordens befolkning sterila. Ingen talar om mannens infertilitet, eftersom den styrande gruppen i samhället har blivit ett gammaltestamentligt patriarkat. Problemet ligger alltså hos kvinnan och berättelsen om Jakob och Rakel blir central, bland annat som textläsning innan samlaget ska ske. Mannen i huset kallas Anföraren och hans hustru, den icke fruktbara, får sätta sitt hopp till tjänarinnan att föda fram ett barn åt sin make. Likt mosebokens beskrivning får hustrun sitta bakom tjänarinnan medan maken genomför samlaget (även om Offred inte kan förlika sig med det ordet) och om allt går väl får hustrun nio månader senare sitta bakom tjänarinnan och imitera födslovärkarna så att det barn som kommer ut i alla avseenden kan anses vara hennes.

I en infertil värld blir de fertila kvinnorna alltså tagna som avelsslavar med en enda samhällsuppgift: att bli havande och se till att den regerande klassen kan överleva. Om du inte sköter dig eller om du blir oanvändbar skickas du till kolonierna, vilket oftast innebär en snabb men smärtsam död.

Åter till namnen. Tjänarinnorna blir uppkallade efter mannen i huset, alltså Of-Fred, om mannen heter Fred, eller Ofglen om mannen heter Glen osv. Därför kan en tjänarinna en vecka heta Ofglen för att i nästa heta Ofglen men se helt annorlunda ut om hon har blivit utbytt. De är som djur, som avelshonor, namngivna men identitetslösa, samtidigt som värdet enbart ligger i deras fruktbara kroppar. Om kvinnan inte blir gravid pekas aldrig finger mot mannen, även om kvinnorna (och vissa män också för den delen) ser till att ha lösningar på alla problem.

Som i alla andra dystopier är samhället övervakat och säkraste sättet att överleva är att tjalla på andra. Ingen vet vem de kan lita på och ingen vill bli pekad på, inte av någon anledning. Samtidigt är törsten efter närhet stor, för som Offred säger så är det ingen som dött av för lite erotik, men ingen överlever utan kärlek. Kärlek har hon haft, Offred - som egentligen heter June, men det namnet får aldrig yttras och ska helst glömmas - men har skiljts åt från både honom och sitt barn. De fick inte fortsätta leva tillsammans eftersom hennes man hade varit gift tidigare och enligt de bibliska berättelserna är det en synd. Andra synder som straffas är att inte omvända sig till tron, att vara könsförrädare (homosexuell), att vara abortförespråkare eller att engagera sig politiskt, men också mycket annat. Straffen var tidigare öppna, men efter en tid vet ingen vad de kan bestraffas för eller hur straffen kan gå till. Det är ett effektivt sätt att hålla ett samhälle i schack.

Varför är då denna berättelse aktuell? Ja, det beror inte bara på att HBO har gjort en nyproduktion där vissa uppdateringar har gjorts, t.ex. att June och hennes man straffas för att han är mörkhyad. Rasbegreppet vävs alltså in, medan boken mer betonar 1980-talets AIDS-epidemi. Den är också aktuell eftersom den berättar om sådant som blivit verklighet under slutet av 1900-talets och början av 2000-talets krigsterror med våldtäktsläger där kvinnornas situation i det närmaste är identiska med de tjänarinnor som beskrivs i The Handmaid's Tale.

I slutet av romanen finns ett sista kapitel som kallas "Historiska kommentarer", där ett fiktivt symposium år 2195 i juni (!) - hon heter ju June - utreder om manuskriptet Tjänstekvinnans berättelse (jo, det kallas så) kan vara autentiskt. Jag kan inte avslöja mer, men det här är så bra. Nyutgåvan kommer under hösten 2017, så om ni inte kan vänta till dess får ni be biblioteken leta fram romanen redan nu - och se för all del filmatiseringen också, för den håller hög klass.

Språket i den svenska översättningen är fantastiskt, faktiskt så bra att jag var tvungen att googla translatorn. Det visade sig vara Maria Ekman, dotter till Eyvind och Cilla Johnsson, och hon har många titlar på sin meritlista. Jag är full av beundran och hoppas att hennes formuleringar får följa med in i nyutgåvan när den kommer!

Not till bilden: i exemplaret jag har lånat har en bibliotekarie någon gång i fordom alltså tagit sig tiden att klippa ut en recension och klistrat in den på bokens sista sida.

Häxan - Camilla Läckberg

Camilla Läckbergs senaste kriminalroman vävs ihop av många olika trådar. Först och främst finns den givna utgångspunkten i brottet som har...