torsdag 21 juni 2018

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med - Johanna Nilsson

Böcker som får dig att tänka är de bästa. Johanna Nilssons roman Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med är en sådan bok. Om någon frågar dig spontant om du har någon i din närhet som du inte ser eller lägger märke till kommer du antagligen att svara nej av ren instinkt, eftersom vi alla vill tänka så om oss själva. Om du däremot svarar ja kan du lätt framstå som en osympatisk skit. Så, vilket alternativ stämmer bäst in på dig? Är du en ouppmärksam person eller en osympatisk skit? Jag är antagligen en blandning av båda, precis som resten av mänskligheten. Den här boken får en att bli mer uppmärksam på sätt du inte ens hade kunnat föreställa dig.

Många gånger (inte minst på jobbet) försöker jag se alla personer jag möter, men det räcker inte med att jag tycker att jag har sett någon. Personen som inte upplever att den blir sedd måste också känna det. Sanningen ligger hos den som känner behovet och inte i de goda intentionerna hos andra. Det är vad Johanna Nilsson för fram så bra i den här boken.

Här får läsaren möta Emil, en sportnörd som är så bra på allt han håller på med att tränarna i de olika sporterna försöker få honom att välja bort andra för att satsa på just den de tycker är viktigast. Själv börjar han bli mättad, men vet inte hur han ska komma ur sin situation. Han är svårt märkt av en incident med en av sin pappas patienter som inte blev hjälpt och som valde att avsluta sitt liv. Bredvid sig har han bästa vännen Filippa som han bara vill kyssa, vilket inte heller gör vardagen enklare. När han får ett mejl med en länk till en blogg som bara syns för vissa utvalda förstår han först ingenting.

Filippa sitter bredvid Emil och vill inget annat än att kyssa honom, men det kan hon inte säga, för de är ju bästa vänner. Hemma ligger mamma i fosterställning och får inte mycket gjort. De flesta dagarna kliver hon inte ens upp ur sängen och Filippa är rädd för att hon kanske inte har förstått hur dåligt hennes mamma mår. När Emil får länken till den slutna bloggen får de tillfälle att samarbeta för att ta reda på vad saken kan handla om.

Karim är också en av de utvalda att få en länk till bloggen, som precis som boken heter "Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med" och när Emil hör av sig till de andra som finns på mejllistan svarar han. En grupp bildas av de personer som har sett bloggen och alla är eniga om att försöka komma på vem personen som ligger bakom den kan vara. Någon gemensam nämnare måste finnas och de börjar dela med sig av sig själva för att komma på vad det kan vara. När de andra talar om att personen måste hittas för att hindra hens självmord berättar inte Karim det han innerst inne tänker. Han behöver inte se hur bloggaren har tänkt dö, för han har redan bestämt sig. Han vill följa med.

På många sätt är det här en bok som handlar om upplevd ensamhet, trots att det finns människor runt omkring som både pratar med dig och bjuder in till fest. Ensamheten handlar om någonting annat, någonting som är svårt att sätta fingret på och som handlar om att den enes mål är någon annans fasa. Det är en katt-och-råttalek som väcker förhoppningar, men som samtidigt inte ger en positiv bild av hur vårt samhälle tar hand om dem som inte mår bra psykiskt. Så läsvärd och så tänkvärd!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Till alla killar jag har gillat - Jenny Han

Tänk dig att du har skrivit brev till alla personer du har varit kär i. Det är inte trånande kärleksbrev, utan snarare formuleringar du behöver göra när du har insett att du har kommit över någon och vill göra det där sista avstampet för att verkligen känna att du har gått vidare. Tänk dig sedan att du förvarar de här breven på ett säkert ställe och aldrig någonsin ha intentionen att skicka iväg dem. Tänk dig sedan att du upptäcker att breven är borta - och att killarna du har skrivit om kommer fram till dig och vill prata om innehållet och vad du egentligen menar.

Detta är vad som händer Lara Jean och snart står hon framför två vitt skilda personer som båda har fått sina brev - hennes brev. Den ena är hennes systers före detta pojkvän Josh, som på alla sätt är fantastisk och underbar. Den andre är den egocentriske och självgode Peter, som stal Lara Jeans första kyss när hon gick i sjuan. För att rädda ansiktet inför den ene går hon med på att spela ett spel med den andre och sedan blir ingenting som hon har tänkt.

På många sätt är den här boken en typisk high-schoolhistoria, men ändå fångar den mig. Jag tycker att Lara Jean är rolig och allt hon är med om är lite smådråpligt med en god dos bakning (jag vet - jag läser en massa om bakning och matlagning just nu, av någon anledning). Det är framför allt känslan av hur jag själv skulle reagera om någon fick reda på mina innersta tankar som gör att det börjar klia obehagligt i nacken, men också det fina i familjerelationerna och att Lara Jean är ung samtidigt som hon håller på att blir vuxen som gör mig varm i hjärtat.

Det finns en fortsättning också, två delar till, för den som inte kan få nog (fast del tre har inte kommit ut än). Bild lånad från förlagets hemsida.

Den ökända historien om Frankie Landau- Banks - E. Lockhart

Alltså, om det är så här ungdomsböcker skrivs nu för tiden kan det gå väl för mänskligheten.

Romanen börjar som böcker i allmänhet börjar mest och när läsaren möter Frankie första gången är det sommarlovets sista skälvande dagar. Hon har lämnat sin mamma och syskon på stranden för att ta en promenad, trots moderns förmaningar. Hon vill vara sin egen, medan förväntningarna från familjen är tydliga. På stranden möter hon en kille som inte presenterar sig, men han är framfusig på ett sätt som fascinerar henne när han vill ha resten av hennes glass. De presenterar sig aldrig och ingen av dem tror att de ska mötas igen.

Frankie återvänder till den internatskola som hennes pappa också har gått vid och hon har förändrats mycket under sommarlovet. Hon har fått bröst och plötsligt tycker alla att hon är skitsnygg. Den populäre Matt visar intresse för henne och när de blir tillsammans får hon plötsligt högre status, eftersom hon är den tjej som han har valt att vara tillsammans med. Det sliter och drar i Frankie att definieras på det sättet, men lyckoruset gör sitt till att hon spelar med. När Alpha, lika mytomspunnen som beundrad, återvänder efter en högst oförklarlig frånvaro och presenteras för Frankie inser hon att det är killen från stranden. Det uppstår en märklig dragkamp om Matt mellan Frankie och Alpha och allt trappas upp när hon märker att de döljer någonting för henne.

På skolan finns en hemlig klubb där bara killar kan bli invigda. Frankies pappa har pratat om den många gånger och hon förstår snabbt att även Matt ingår i den. Alpha visar sig vara gruppens ledare och kan därigenom utöva sitt inflytande på Frankies pojkvän. Hon har dock inte tänkt ge sig i första taget och bestämmer sig för att utmana honom. Tankarna och idéerna hon får omsätts snart i handling och det är nu hon blir så intressant. Hon blir en superfeminist på så sätt att hon vägrar reduceras, hon vägrar uteslutas och vägrar nöja sig. Hon behöver ingen riddare i skinande rustning, för hon är så bra på att stå upp för sig själv. Precis när hon tvekar och jag hinner tänka att det kommer att bli patetiskt så visar hon sådana sköna karaktärsdrag att jag kommer på mig själv med att knyta näven i fickan och le.

Läs den, okej? Bara läs den. Bild lånad från förlagets hemsida.

Vägen till Sugar Maple Inn - Louise Miller

Den här tiden på året läser jag bara sockersöta böcker och jag ser bara romantiska komedier, eftersom det är ett idiotsäkert sätt att återställa tron på det goda i livet. Av någon anledning läser jag en massa böcker som handlar om mat eller efterrätter och precis när jag tänker att en bok är en god trea på en femgradig skala presenteras någonting som gör att jag tycker att de är riktigt bra. Så är det också med den här boken, Vägen till Suger Maple Inn.

Historien känner vi till, även om det finns en eldsvåda som oväntat sätter igång hela förloppet. Olivia är konditor och tillsammans med en betydligt äldre man som också är betydligt mer gift än vad hon är - med en helt annan kvinna. När hon sätter eld på efterrätten vid en tillställning där både älskaren och hans fru närvarar ser hon ingen annan råd än att lämna stan. Hon åker till bästa vännen Hannah som befinner sig långt borta, närmare bestämt i Guthrie, Vermont. Där finns allehanda byoriginal och alla verkar på ett eller annat sätt hamna i köket på stället där Olivia får anställning.

En som snart framstår som någon mycket speciell är Martin McKracken (måste ändå gilla det namnet) och de närmar sig motvilligt varandra, eftersom det långt ifrån är tal om kärlek vid första ögonkastet. Mitt mellan alla recept och fredagsspelningar på puben uppstår dock känslor som både karaktärerna och läsaren mår bra av, men de hinner bara grundas innan gruset hamnar i maskineriet. Förvecklingar uppstår och, faktiskt, en oväntad klump i magen. Det är väl den där klumpen som gör att läsningen ändå blir minnesvärd och inte bara sockervadd som är söt för stunden innan man glömmer bort den.

Bild lånad från förlaget och en hjärtlig uppmaning att läsa boken om du vill må bra en skön dag i solen.

tisdag 22 maj 2018

Ragga som du shoppar - Lin Jansson

Rent generellt kanske du inte borde följa råd som någon ger dig på fyllan, men när det gäller det här, att ragga som du shoppar, är jag beredd att hålla med. Principen är enkel: du sätter dig inte i ett hörn och väntar på att de perfekta skorna ska komma fram till dig. Om du själv går fram till ett par skor väljer du inte ett par halvsnygga som du kanske kommer att tycka om - så varför skulle det vara annorlunda med killar?

Det här är den lättsamma delen av boken. Lovisa som det handlar om är rapp i käften och umgås med vänner som har lika mycket verbal inkontinens som hon själv. Jobbet på Vildmark och Fritid är en plågsam påminnelse om att alla andra verkade veta vad de ville göra efter gymnasiet, medan hon är fast i ett yrke hon inte passar att utföra. Värst är det att hamna på jackavdelningen och jag skrattar högt flera gånger när Lovisa just förpassas dit, ofta av närmaste chefen Lukas som hon avskyr. Typ. Ibland är han rolig. Mest är han jobbig.

Sedan finns svärtan där också. Systern som inte hör av sig och vars liv hela tiden kastar en skugga över Lovisas. Hon älskar sin syster, men det är ingen enkel kärlek och när hon behöver stöd från sina föräldrar så finns de inte där. De sviker och världen gungar till.

Att läsa en sådan här bok efter att ha läst "Den underjordiska järnvägen" är att gå från att äta tungtuggat fullkornsbröd till att sätta i sig en burk plommonpuré. Jag älskar att gå från ytterlighet till ytterlighet och det som får mig att skratta i maj är väl värt att läsa!

Bild lånad från förlagets hemsida.

lördag 19 maj 2018

Frankenstein, eller den moderne Prometeus - Mary Shelley


Det är säkert tjugo år sedan jag läste Frankenstein första gången. Det är i år 200 år sedan den utkom första gången. Jag har precis läst romanen igen, den här gången tillsammans med 26 elever som samtliga har läst den för första gången. De flesta avskyr, verkligen avskyr, alla långa och många miljöbeskrivningar. Någon läste ut den direkt medan andra har suckat, stånkat och stönat sig igenom den. Tacksamt nog är själva romanen tredelad, så vi läste den därför under tre veckor. Dryga 200 sidor har avhandlats och uppdragen har gått ut på detta. 

Innan vi började läsa fick eleverna läsa på om självaste författaren och hennes livshistoria. De skulle också ta reda på vilka Agrippa, Albertus Magnus och Paracelsus var. Vi läste också på om Miltons "Det förlorade paradiset" och andra verk som nämns i romanen, allt för att kunna göra ytterligare kopplingar till texten. Allt som nämns i förbigående betyder så mycket mer och får den där delen av isberget som inte syns att ändå bli mer synligt. 

Vid första diskussionstillfället pratade vi om vilka bilder vi hade fått av personerna i boken: Victor Frankenstein, kapten Walton, Elizabeth... Vi valde tre nyckelord var och motiverade varför vi hade valt just dessa. Vi valde citat som vi tyckte berättade någonting om karaktärerna och diskuterade på vilket sätt romanen kunde anses vara typisk för sin tid. 

Andra veckan diskuterades dialoger (som mest är långa monologer) och hur författaren ger röst åt personerna samt hur olika relationer framställs. Den mellan Frankenstein och Elizabeth är i sig intressant, men vi fastnade mest för den som uttrycks mellan kapten Walton och Victor. Alla gillar av någon anledning Henry Clerval medan bröderna William och Ernest knappt berör någon. Eleverna fick också ta med en bild att visa upp för varandra. Den skulle ha någon koppling till innehållet och det är så roligt att se vad de väljer att visa upp. 

I det avslutande samtalet lajvade vi loss och försökte sätta oss in i hur det skulle vara om vi fick välja att vara en av personerna i romanen: vem och varför? Om vi skulle äta en lång trerättersmiddag med romankaraktärerna, vilka samtalsämnen skulle då samtalet kretsa kring? Syns några spår av samhällskritik i det lästa avsnittet? Vilka är de viktigaste konflikterna i romanen? Vad tyckte vi om slutet? Hade det kunna sluta på något annat sätt eller hur skulle du vilja att det slutade? Var det någonting som förvånade oss? 

Jag tycker att det är så intressant att följa läsprocessen på så nära håll, för motståndet är hela tiden närvarande trots att det också alltid finns några elever som älskar det från början till slut. Någonting händer när vi läser i grupp och pratar om innehållet. Även den mest skeptiska läsaren kan hitta någonting att roas av, även om det kan vara så enkelt som att titta på vilka bilder de andra i gruppen har valt. Det är skönt att få prata skit om en annan varelse, även om hen är en karaktär i en två hundra år gammal bok. 

Nu ser vi filmen, versionen med Kenneth Branagh, Robert DeNiro och Helena Bonham Carter. Fantastisk och fruktansvärd, precis som livet självt. De skrattar åt de dåliga specialeffekterna, men studsar till och reagerar varje gång någon ny karaktär presenteras. Att Victor och Elizabeth talar om varandra som syskon är äckligt och de heta kyssarna blir småpinsamma. Strax avslutas läsåret med att de skriver en utredande uppsats där artiklar och roman ska lyftas. Den håller. Som den håller. 

Bild lånad från förlagets hemsida


Den underjordiska järnvägen - Colson Whitehead

Den underjordiska järnvägen har existerat i verkligheten och var en nätverksorganisation som hjälpte slavar att bli fria. I den här boken har den underjordiska järnvägen fått fysisk form med lok, vagnar och räls. Flickan läsaren får följa är Cora, född på jordgolv av en kvinna som senare övergav henne när hon själv flydde. Hatet mot modern är en av Coras många drivkrafter och hon vandrar ofta iväg i tankarna där hon föreställer sig hur det skulle vara om de sågs igen.

Sanningen var att många av slavarna aldrig återsåg varandra. Vissa såldes vidare, andra slogs ihjäl, många dog i sjukdomar och andra försökte rymma. Cora är en av dem och hon slår följe med Ceasar som har vissa kontakter med den underjordiska järnvägen.

Våldet är det enda konstanta i vardagen för Cora. Trots att ingenting egentligen är nytt och trots att jag har sett, läst och hört om det så många gånger förut finns inget sätt att värja sig från det som beskrivs. Stympningarna, misshandeln, övergreppen, hängningarna, sadismen - det är så vedervärdigt och hemskt att jag undrar hur någon överlevde över huvud taget. Ändå finns där också tillgivenhet, lojalitet och till viss del också kärlek, men märkena inombords är så mycket djupare än de som syns utanpå.

Det som är minst lika skrämmande är det USA vi läser om idag. Landet har inte tagit ansvar för det fruktansvärda som utspelade sig under slaveriet. På artonhundratalet förbjöds först fortsatt import av slavar, men konsekvensen blev en typ av avel för att få fram ny arbetskraft, ofta genom att "para" en duglig arbetare med en tålig kvinna. När Nordstaterna förbjöd slaveriet och frihet blev en realitet var det ett första steg som togs, bland annat med grund i formuleringen att "All men are created equal". Sydstaterna fortsatte med hänvisning till de ekonomiska aspekterna. Ändå är inte slaveriet över, för om vi ser på världen som den ser ut idag har det bara antagit nya former, och inte bara i USA. Människohandel, slavarbete, minimilöner, trafficking... Listan kan göras lång.

Sett till att afroamerikaner idag får längre fängelsestraff, får sämre vård och inte har samma möjligheter att utbilda sig (för att nämna några) är det lätt att se de fortsatta följdverkningarna av den här mörka tiden i landets historia. Därför är också den här boken plågsamt aktuell.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med - Johanna Nilsson

Böcker som får dig att tänka är de bästa. Johanna Nilssons roman Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med är en ...