onsdag 15 augusti 2018

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur den styrkan kan nyttjas eller utnyttjas. I den här boken, Makten - som lika gärna hade kunnat kallas Väckelsen, förändras allt, en kvinna i taget.

Det börjar hos tonårsflickor när en impuls väcks till liv under nyckelbenet i vad som kallas en härva. Härvan ger dem kraft att ge ifrån sig elektricitet och kan användas för så väl njutning som smärta. Det som till synes är en liten förändring gör att hela världen förändras. Alla politiska system ifrågasätts, religionernas filosofi nytolkas, kartor ritas om och upploppen kommer som ett brev på posten.

Läsaren får följa några olika perspektiv, från kvinnor som besitter den nya kraften till män som måste förhålla sig till den nya verkligheten. Alli är barnhemsbarnet som genom inre samtal med en röst blir Moder Eva, en nutidsprofet som vägleder många vilsna själar. Roxy är gangsterdottern som får möjlighet att forma sin egen framtid, inte mindre hotad än tidigare men med andra förutsättningar. Margot är politikern som är med och omformar det nya samhället, till en början med fredliga avsikter, men som också har en dotter med en opålitlig kraft. Sedan finns Tunde, som i egenskap av manlig journalist lever farligt när han besöker olika oroshärdar i världen, eftersom varje kvinna han stöter på är ett potentiellt hot.

Många scenarier känns igen från vår egen värld, men i den här boken är perspektivet det omvända. Män är rädda för att gå ensamma på en mörk gata och män i vissa delar av världen får inte köra bil eller röra sig utomhus utan en kvinnas sällskap. En kvinnlig programledare talar något nedsättande till sin manliga kollega och den mest självklara successionsordningen tillfaller kvinnor. Det är intressant, av flera anledningar, inte minst för att världen i den här spekulationen inte blir en fredligare plats. Dessutom finns ett skönt historieperspektiv i ett retrospektiv där två författare långt senare diskuterar vad som egentligen hände när allt förändrades. 

Det här är en lysande bokklubbsbok, för det finns så mycket att diskutera. Skynda er att läsa, för den kommer garanterat att bli film eller ännu hellre tv-serie!

Silvervägen - Stina Jackson

När jag läser böcker som utspelar sig i bekanta miljöer blir det extra viktigt för mig att språket speglar bilderna jag har i huvudet. Stockholm, Barcelona, Venedig... Landmärken och människorna som trängs. Dofter och temperatur. Ljud och känslan av kullerstenar.

Det är framför allt detta Stina Jackson lyckas så bra med i den här romanen. Silvervägen är namnet på det som idag kallas Riksväg 95 och användes tidigt för frakt av bland annat silvermalm. Sträckan går bland annat från Skellefteå upp mot Arvidsjaur och vidare mot norska gränsen. Här finns ingen trängsel, förutom när det gäller myggen, och inte radar landmärkena upp sig heller. Ändå beskriver Stina Jackson detta så träffande. Jag som är uppvuxen i trakterna, som har färdats längs vägarna, är rotad i myllan och har planterat skog till dess armarna värker ser allt framför mig samtidigt som berättelsen läggs fram.

Lennart, eller Lelle som han kallas, är ute och kör på nätterna, ständigt letande efter dottern som försvunnit tre år tidigare. Polisen gör inte mycket för att finna henne och andra, bland annat före detta hustrun, sitter hellre och skriver sörjande inlägg på sociala medier. Lelle måste göra någonting konkret. Han måste leta, för han kan inte förlika sig med tanken att dottern inte längre är i livet.

Meja är svårt märkt av sin uppväxt med sin alkoholiserade och bipolära konstnärsmamma, som efter att ha träffat ett glesbygdsoriginal på nätet föranleder en flytt upp till (o)bygden. Hon lär känna delar av befolkningen och känner sig för första gången i sitt liv inte helt rotlös längre. Idyllen krackelerar dock, även om det sker i ett långsamt berättande.

Det finns en sävlighet i berättandet som jag gillar. Bit läggs till bit innan pusslet avslöjar hela bilden, men det blir inte långtråkigt eftersom personporträtten engagerar. Jag lyssnade på den här boken med den fantastiska Marie Richardsson som uppläsare.

Bild lånad från förlagets hemsida.

fredag 10 augusti 2018

De behövande - Helena von Zweigbergk

Är det en lång novell? Är det en kort roman? Nej, det är någonting helt eget, om ni ursäktar parafrasen från Superman.

Jag älskar allt Helena von Zweigbergk skriver. Jag älskar hur hon sätter fingret på det allmänmänskliga. Jag älskar att det fina och det fula är lika självklara inslag i berättandet som det är i verkliga livet. Jag älaksr den här skildringen av en mor och en dotter som båda vill mötas, men som inte kan.

I var sin jag-berättelse läggs flera oliak historier fram: vad den ena tänker och vad som faktiskt sägs; hur den andra ser vad den andra tänker och hur vad som faktiskt sägs uppfattas. Sedan svarar den andra, men tänker något annat och sedan tolkas det sagda... Mor och dotter, två kvinnor som båda är mödrar och som båda känner en längtan efter den andra.

Jag älskar det här. Sa jag det, eller?

Bild lånad från förlagets hemsida. 

Förlåten - Agnes Lidbeck

När Marias och Ellens pappa dör tvingas systrarna ta tag i arbetet med att tömma hans hus ute på ön. I varje pinal ryms ett minne och olika dofter, eller lika ofta, frånvaron av dem. Detta väcker bilder till liv från en annan tid, lika många goda som smärtsamma.

Barndomen känns i retrospektiv enkel, men när läsaren får följa kvinnornas berättelser inser man långsamt hur olika systrarna är och hur olika upplevelser de bär på Eftersom de är oförmögna att möta eller ens förstå varandra blir berättelsen en plågsam färd av kringgående innan det slutar med att... Ja, hur slutar det? Jag behöver någon att prata med om det här (som alltid, eftersom bra böcker förtjänar att diskuteras).

läckert! Varifrån kom Agnes Lidbeck? Hur det än ligger till med den saken så är hon välkommen.

Bild lånad från förlaget.

torsdag 26 juli 2018

Finna sig - Agnes Lidbeck

Jag vet inte om jag är road eller tycker att den här boken är lite obehaglig. Det finns knappt någonting sympatiskt med huvudpersonen Anna - men ändå är det någonting avskalat sant i Agnes Lidbecks sätt att beskriva hennes liv.

Anna är gift med Jens, som läsaren snart förstår är snäll men tråkig i Annas ögon. De får barn. Anna vaggar barnet, torkar kräks, gör alla grimaser, sjunger alla sånger, badar barnet och smörjer in honom med olja utan dofta (till och med mellan tårna). Ingen ser alla åthävor hon ägnar sig åt, så hon går på alla öppna hus där andra mammor också håller till, och gör allt igen, så att de verkligen ska se vilken bra mamma hon är. Problemet är att alla andra mammor som också är där också vaggar sina barn, hissar upp dem och gör de rätta grimaserna.

Barnen växer upp. Anna önskar att Jens ska slå henne, för då skulle hon kunna gå. Eller att han dog, för då skulle hon bli fri. Men Jens dör inte och han slår henne inte heller. Hon blir inte fri, för hon går inte. Barnen är märkligt fjärran henne och äktenskapet är som ett skådespel. När de en kväll befinner sig på en middag tillsammans med ytligt bekanta träffar Anna Ivan, en författare som i ett annat sammanhang inte skulle vara någon, men som i det här sammanhanget är någon och det finns en kontakt mellan dem. De inleder ett förhållande och samtidigt som Anna får ut någonting nytt undrar hon över om Jens har någon annan. Med Ivan, som är betydligt äldre, blir livet nytt och samtidigt någonting välbekant, när han blir sjuk. Hon gör allt rätt, hjälper honom och smörjer in honom med olja (till och  med mellan tårna) och hon står ut. Hon finner sig. Oavsett i vilket skede hon än befinner sig, så finner hon sig.

Det är någonting i prosan som gör att jag gillar det här. Kanske älskar jag det? Eller så avskyr jag det. Det är någonting i den sista meningen som får mig att le, samtidigt som jag biter ihop hårt, för jag vill inte tycka om det. Den här boken är inte lätt, men den är inte svår heller. Vi borde bara läsa den och prata om den sedan. Vem är på?

Bild lånad från förlagets hemsida.

Rosie Potters lyckliga liv efter detta - Kate Winter

Jag kör hårt med Storytel och hamnade i denna berättelse: Rosie Potter vaknar upp, vilket i sig är ganska anmärkningsvärt - eftersom hon är död. Hon ställer sig upp och får syn på sig själv, med hål i pannan och allt, som om hon har blivit avrättad. Vem skulle kunna vilja henne något ont, eftersom hon inte har några givna fiender?

Snart visar det sig att hennes rumskompis har oanade hemligheter, hon som aldrig har tyckt om Rosies pojkvän och pojkvännen i fråga har ihop det med Rosies arbetsgivares fru. Otroheten och hemligheterna är dock ingenting mot för att den enda som verkar vara medveten om att Rosie inte ännu har gått mot ljuset för att se vad som finns efter döden är hennes brors bästa vän - som hon snart kommer att få starka känslor för. Nu återstår bara att få rätsida på allt, och det är inget som görs i en handvändning.

Det blir dråpligt, underhållande roligt och ganska sorgligt, allt i en skön mix som är ganska typiskt brittiskt. Det är kanske ingen topp-10, men duger fint en varm sommar som denna.

Små stora saker - Jodi Piccoult

Mitt uppe i en valrörelse i Sverige, där vi-och-dem-debatten har vässats till, läser jag den här boken och blir mer ödmjuk för varje sida som vänds. "Jag är inte rasist", säger jag tvärsäkert om någon skulle fråga, men efter att ha läst den här boken blir det tydligt för mig att jag ser världen i färg.

Ruth är barnmorska med över 20 års erfarenhet och genomför en rutinundersökning av ett nyförlöst barn när fadern, en Vit Makt-anhängare med svastikatatuering på huvudet och med en konfederationstatuering på armen ber henne lämna rummet. Ruth är mörkhyad. På barnets journal sätts en post-it-lapp, enligt sjukhusstyrelsens beslut, att ingen afro-amerikan får vårda barnet. Ruth sväljer, men hjärtat slår hårt. När hon ändå lämnas ensam med barnet uppstår komplikationer och hon slits mellan sin ed att hjälpa och förbudet att inte få vårda barnet.

Romanen berättar om händelserna ur tre perspektiv; Ruths, faderns och försvarsadvokatens, och visar upp en bild av vår samtid som inte går att värja sig mot. Den privilegierade ifrågasätter inte det självklara, medan den ständigt ifrågasatta försöker spela spelet och le, eftersom det gör allt enklare. När samhället ändå slår tillbaka rämnar allt, men istället för att lyfta frågor från skuggvärlden upp till ljuset sker istället en form av bekräftelse av det som många redan antagit vara en sanning.

Efterordet och författarens tack är lika rörande som innehållet i boken, men du måste läsa boken för att förstå det andra och det här kan mycket väl vara den viktigaste boken jag har läst det här året, kanske det här decenniet (eller mer än så). Finns det något sätt att förklara hur viktig den här boken är?

Dessutom verkar romanen bli filmad med Julia Roberts och den fantastiska, oefterlikenliga och enastående Viola Davis.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...