tisdag 24 december 2013

Cinder - Marissa Meyer


Cinder

Askungen 3.0. Världen som vi känner till den har varit med om ett fjärde världskrig och är indelad i sex stater, en för varje världsdel. Berättelsen äger rum i Nya Beijing efter det att gamla Beijing har utrotats. Personen man får följa är Cinder, en cyborg som lever styvsysterligt i en familj som inte accepterar henne. Pesten blossar upp i tätbefolkade delar och uppstod först i Afrika, men är nu lika vanligt förekommande i alla delar av världen. Första utbrottet läsaren får följa äger rum med utsikt från Cinders marknadsstånd en helt vanlig dag när hon sitter och väntar på att familjens android Iko ska återkomma med en ny titanfot åt henne, eftersom Cinder har vuxit ur sin gamla. På marknaden finns också prins Kai, som har problem med sin husandroid och som därför söker upp Cinder. The meet cute är ett faktum och resten av berättelsen känner man till.

Det finns en doktor/hjälpare som vet mer än han låter Cinder veta, och trots att hennes datorsystem varnar henne för att han ljuger litar hon på honom. Det gör hon rätt i och romanens slut lovar en spännande fortsättning.

Det finns också en bal, och Cinder vill mer än gärna gå, men styvmodern sätter alla käppar i hjulet som hon kan. Cinder måste hitta ett nytt magnetbälte till svävaren, måste defragmentera husdatorn och måste laga handdatorer innan hon kan tillåtas följa med på festen. Samtidigt löser hon problemet med prinsens android och han bjuder henne till balen som sin personliga gäst, men tackar då nej. Hon är rädd för att han ska få reda på att hon är en cyborg och hur han i så fall skulle reagera.

Det finns också ett tillfälle när Cinder tappar, ja inte en sko då utan sin fot (!) och askungesagan är oerhört tilltalande i sin uppdaterade version. Om läsaren mot all förmodan skulle missa att berättelsen är en av världens äldsta sagor så inleds varje del av boken med ett citat ur sagan om Askungen (som faktiskt är mer än tvåtusen år gammal och då i asiatiskt berättande).

Sällan har en bok varit så lättläst och samtidigt så underhållande. Sidorna bara rinner iväg och jag inser att jag måste vänta till efter jullovet med att få tag på boken på närmaste bibliotek. Boken ingår i Marissa Meyers Månkrönikan och är perfekt mellandagsläsning på alla sätt och vis. Fortsättningen heter Scarlet och handlar således på något vis om Rödluvan, men Meyer är någonting på spåret här och jag är i alla fall tillräckligt underhållen för att vilja läsa mer.

måndag 2 december 2013

Nyckeln - Läsglädje på recept (Strandberg &Bergmark Elfgren)

Om man kunde skriva ut läsglädje på recept skulle den här boken behöva bunkras upp i större lager än huvudvärkstabletter en nyårshelg. Den skulle behöva en passande varningstext också: "Observera att överdriven konsumtion kan inverka menligt på samvaro i allmänhet och på nära relationer i synnerhet." Det skulle kunna kallas för Nyckeleffekten i media. Eller Nyckel-chock i sann nakenchock på alla löpsedlar.

Det är nu det avslutas. Nu är apokalypsen kommen till Engelsfors och det är en decimerad skara som måste ta sig an den. Splittringen är större än någonsin eftersom förra boken slutade med att en av de utvalda i ett fågelperspektiv betraktade sin egen begravning. Det är också denna utvalda man möts av i den avslutande delens första kapitel. Det är efter detta mina nära relationer i synnerhet tar skada, för efter första kapitlet är jag okontaktbar.

Karaktärerna är störtsköna, precis som i de tidigare böckerna, men här är de i sitt esse. Det är som om de har fått mogna under sin tillkomst och inget kunde väl passa bättre, eftersom de nu genomför (eller kanske är det mer rättvisande att säga att de genomlider) sitt sista gymnasieår. Vem har inte haft en Minoo i sin klass? Vem har inte iakttagit en Vanessa eller Ida eller sneglat på en Anna-Karin. Vem har inte suckat över en Linnea som närmast obstinat sätter sig emot allt som kommer i hennes väg? Jag köper dem helt och fullt och trots att alla egentligen har riktigt svårt för varandra tycker jag om allihop. Det är nog det märkligaste med läsningen av den här bokserien. Jag tycker att en del av de utvalda är irriterande, för tillknäppta och omöjliga - till dess jag får följa dem i ett kapitel. Då älskar jag dem igen. Hur snyggt gjort är inte det?

Apokalypsen då? Och de utvalda? Hur går det? Räddar de världen? Jag är ju inte dummare än att jag fattar att jag inte kan skriva någonting om just detta, eftersom jag då riskerar att hemsökas av en rasande mobb med högafflar och brinnande facklor. Men Engelsfors står kvar när sista sidan är vänd. Det finns kvar utvalda och familiarisar också. Ur led är tiden och det är synd om människorna, som Shakespeare och Strindberg så träffande formulerade det, men här gäller snarare att förvänta sig det värsta och hoppas på det bästa.

Intrigen och konflikterna tätnar och hårdnar om vartannat och ett tema som suger tag i mig är det vad makt kan göra med en människa om hon litar på fel personer. Det verkar som om en människa aldrig är farligare, eller mer omöjlig, som när hon tror att hon har förstått allting. Den här berättelsen är allt annat än förutsägbar, vilket både läsaren och den utvalda blir varse. Med lätt separationsångest och med en lätt suck tänker jag att det kommer att dröja lika länge till dess jag får läsa någonting så här bra igen som det kommer att dröja tills vi har en ny Zlatan i Sverige. För stora ord? Jag tror inte det.

Har jag glömt någonting? Ja. Kan jag skriva mer utan att förstöra allt? Nej. Läs den bara.

Bok och bild från förlaget.

Mörka platser - Jillian Flynn

Libby Day är en märklig människa. Hon är inte särskilt sympatisk, utan framstår tvärt om som en beräknande och mycket egocentrisk människa. Inte helt olik grannen (eller en själv om man ska vara ärlig) alltså. Skillnaden mellan Libby Day och grannen (eller mig) är att hela hennes familj mördades brutalt av storebrodern Ben när hon var liten. Hon blev lika omskriven som Kennedyfamiljen och media gjorde henne till sitt älsklingsoffer. Det kanske fungerade när hon var liten och söt, men som medelålders med bristande hygien och ringa intresse för att  bidra eller ens medverka i samhället i stort gör att hennes tillgångar snabbt krymper. När advokaten meddelar att hon inte har några besparingar kvar att leva på börjar paniken knacka på.

Därför kommer brevet från en mordintresseklubb som ett brev på posten (!). Libby får  tillfälle att träffa människor som till skillnad från resten av samhället inte har glömt av den ofattbara tragedin som inträffade mer än tjugofem år sedan. När Libby förstår att klubben är beredd att köpa personliga tillhörigheter, ju mer kopplat till mordet desto högre pris, funderar hon bara mycket kort över den moraliska krocken i det beslutet. Hennes förvåning är mycket stor när hon förstår att klubbens, ja hela samhällets, syn är att Ben omöjligt kan vara mördaren och någonting nytt väcks inom Libby. Hon blir motvilligt nyfiken och börjar utföra det ena uppdraget efter det andra, utför det ena besöket efter det andra, för att själv få reda på mer om morden och omständigheterna kring dem.

I vartannat kapitel av Mörka Platser får man följa Libby i nutid och i vartannat kapitel får man följa andra familjemedlemmar under det sista dygnets sista timmar innan morden. Stämningen byggs upp och slutet bjuder på oväntade vändningar. Jag köpte boken på flygplatsen (Kallax, som om det skulle finnas en annan flygplats att tala om) och snipp, snapp, snut så var boken slut. Spännande (även om någon del i mitten blev ett stort gäsp) och oväntat underhållande.

Nej och åter nej - Nina Lykke

Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej , av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopi...