Pestan - Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson

När en underlig farsot börjar härja i Mariefred dröjer det inte länge förrän desperata invånare börjar se sig om efter någon att skylla på. Viggo och Alrik hamnar i trubbel som vanligt, men inte ens de kan anses vara skyldiga när till och med Layla och Anders son blir smittad. Sjukdomen, som börjar kallas pestan, blir Iris nöt att knäcka och hon har sina sätt, eftersom hon är en mycket kraftfull häxa. Vad hjälper det när byborna börjar uppföra sig som bönder med högafflar och facklor och plötsligt känner en obetvinglig lust att bränna någon på bål?

Författarna drar sig inte för att ta kål på kära karaktärer. Det är högt tempo och många berättelser som ska tvinnas ihop. Ändå kände sonen lite grann det som om det här var en transportsträcka - och då kan det vara bra att som vuxen ha läst samma bok. Efter att ha pratat om innehållet och de fantastiska bilderna kan ett litet ljus gå upp och planterade händelser kan skapa ännu högre förväntan inför nästa bok, Vitormen. SOM vi längtar!

Bild lånad av förlaget.

Monstret i natten - Mats Strandberg och Sofia Falkenhem

"Okej, mamma, vi kan sluta läsa nu, för nu blev det lite läskigt", säger åttaåringen och jag vill le, men vet att jag inte får.

Var böcker så här bra när jag var liten? Var de så här snygga? Antagligen. I Monstret i natten får vi möta Frank, en nioårig grabb som fyller år och som har kalas en fin sommardag med tårta och allt. Det finns dock inga kompisar där och jag får en klump i magen när Franks mamma säger att kompisarna säkert gärna skulle vilja komma men att de inte kunde. Frank får också ont i magen, för han vet att hon bara säger så för att få honom att må bättre. Eller kanske till och med för att hon själv ska må bättre. Med lillebror är det annars, för han har massor av kompisar och är duktig på att spela fotboll - allt det där Frank intet har eller kan. Den enda gästen utifrån är grannen Alice, som med hunden Uffe och som pratar om att ugglorna alltid innebär någonting speciellt kommer att påverka Franks liv på ett helt otroligt sätt.

Upplägget är skönt: Frank är rädd för precis allting, särskilt monster, och hela boken går ju ut på just det, att det finns monster i natten. Allt börjar när Uffe biter Frank. Han tycker själv inte att det är så farligt, för Uffe är snäll, men när han på natten drömmer om att han springer omkring i skogen och att andra blir rädda för honom känns det först märkligt. När han sedan sätter sig upp i sängen och ser avtryck av smutsiga tassar runt om i rummet börjar han förstå att det kanske inte är en dröm.

Berättelsen är störtskön i sig, men bilderna - som är lite mangaliknande i all sin storögda prakt och med drag av Solstickansilhuetter - är fantastiska. Persongalleriet ger kärleksfulla blinkningar till andra skräckberättelser, för är inte Jasse, spökungen med hockeymask och som inte pratar alls, gullruggigt lik Jason i Fredagen den trettonde? Jag tolkar det så i alla fall och har jag fel så har jag i alla fall haft roligt.

Bild lånad från förlaget.

Zombiefeber - Kristina Ohlsson

"När en författare tar sina unga läsare på allvar står tiden stilla." Gammalt djungelordspråk? Ja, eller ett helt adekvat utlåtande om Kristina Ohlsson och den nya boken Zombiefeber. Shit, vad bra. Min snart tolvåring läste texten på baksidan och sedan slogs vi om att få läsa den här boken. Jag vann...

I Eldsala är tiden ur led. Det är alldeles för varmt och över allt svärmar getingar, till och med på natten. Herbert (som är lika gammal som min son - vilket inte gör läsningen mindre intressant) bor hos sin farfar, men farfar börjar bli gammal och trött. Ibland glömmer han saker och han har haft en hjärnblödning, vilket gör att folk från kommunen vill att Herbert ska flytta till en annan familj. Det vill inte Herbert, så han har gjort upp en plan tillsammans med sin bästa vän Sally. Om någon kommer och försöker flytta på Herbert så ska de rymma tillsammans och de har hittat det perfekta stället: den gamla kvarnen. Därför finns det en packad ryggsäck om de behöver bege sig av i en hast.

Det är bra att ha en färdigpackad ryggsäck med förnödenheter, särskilt om det bryter ut en zombiefeber i staden där du bor. Samtidigt flyttar en främling in på pensionatet som Herberts farfar driver och det är någonting mystiskt med honom. Det finns inte en vuxen i världen som skulle komma på tanken att tro på att zombier existerar i verkligheten, förutom den nyanlände främlingen och det visar sig att barnen och den mystiske mannen kan ha stort hjälp av varandra.

Så spännande! Trots att det inte är mycket blod och trots att de personer som drabbats av zombiefebern inte är riktigt som de zombier som (i alla fall) jag är van vid så är det vardagsrealistiskt på en nivå som tar sin läsare på allvar. Hotet om tvångsomhändertagande av Herbert blandas upp med historier om zombiefebrar som tidigare brutit ut i Sydamerika, vilket gör att om den ena berättelsen går lite i stå så driver den andra historien vidare. Lysande, säger jag!

Bok och bild från förlaget.

Gasten, PAX del 5 - Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson

Bästa betyget: grabben här hemma kan inte vänta till kvällens högläsning, utan rycker boken ur mina händer för att gå iväg och läsa på egen hand. Sedan syns han inte till förrän - rätt nöjd och lagom skrämd - återkommer för att meddela att "Den var bra. När kommer nästa?"

Del 5 i Pax-serien heter Gasten och läsaren tas med till Mariefred i luciatider. Alrik och Viggo utsätts för Träslöjds-Thomas orättvisa behandling, vilket bl.a. resulterar i att de blir utnämnda till stjärngossar i luciatåget. Allt Alrik gjorde var att klia sig i huvudet, men Thomas tolkade det som en handuppräckning. Träslöjds-Thomas är dock brödernas minsta problem, för det går gastar lösa i Mariefred. Förra gången de härjade, i mitten av 30-talet, rövade de bort sju barn som dog i en stuga i skogen. Nu har någon, eller något, släppt lös dem igen och det är upp till Viggo, Alrik, Estrid, Magnar och Iris måste samarbeta.

Iris låtsas inte bry sig om sina räddare, men Magnar når fram till henne så att hon stannar kvar hos dem en tid. Hon vill få tillträde till biblioteket och Estrid behöver träna upp sina häxegenskaper. Iris säger att ett par försvunna barn inte rör henne i ryggen, men hennes hårda yta krackelerar ju längre tid hon tillbringar med de andra och de börjar motvilligt tycka om varandra.

Som vanligt är det driv i berättandet, fart och fläkt med fantastiska illustrationer. Oavsett om du är sju, elva eller trettiosju läser du, skräms och skrattar åt det här.

Striden om Olympen - Rick Riordan

Striden om Olympen är den sista boken i serien om Percy Jackson: pojken, halvguden och hjälten. Jag och snart-elvaåringen har läst bokserien högt tillsammans trots att han är mer än kvalificerad att läsa på egen hand. Det är fint att dela en läsupplevelse och vi har pratat mycket om innehållet i de här böckerna. Uttal av grekiska gudanamn, olika platser - både i den här världen och i den grekiska mytologin -, eviga frågor som vänskap, kärlek och svek. Listan kan göras lång.

I Striden om Olympen närmar sig världens undergång och de enda som kan stoppa den grymme titanen Kronos är Percy och hans vänner. Farorna lurar bakom varje hörn, i det här fallet varje hörn på Manhattan, och det är inte svårt att i slutstriderna dra paralleller mellan handlingen och terrorattacken mot Wold Trade Center. Kaos, död, desperation och elände sprider sig bland både dödliga och odödliga. Det finns en spion på halvblodslägret, vilket försvagar hjältarna. Självklart finns det en profetia också, men om det är något som står klart efter fem böcker är det att du aldrig kan tro att du har förstått en förutsägelse.

Själv gäspar jag gärna åt mytologi, motsägelsefullt nog, eftersom jag undervisar i både svenska och religion, men här vävs den grekiska gudavärlden in på ett lättsmält sätt och ger ett driv i berättandet. Det finns ett orakel, flygande pegaser, satyrer och kentaurer. Pandoras ask visar sig vara ett krus och det grymma i berättelsen är att längtan efter hopp - det sista som överger oss, men som hjältarna så desperat behöver - inte är något de kan förvänta sig att få. Att öppna Pandoras krus ett sista gång skulle kunna betyda undergången och Percy får verkligen kämpa både med sig själv och med andra för att inte frestas för mycket.

Jag tror att actionscenerna i den här boken är lika spännande som triangeldramat mellan Percy, Annabeth och Rachel. Det finns naturligtvis inget annat alternativ än att Percy ska bli ihop med Annabeth - eller? Några kyssar (jag berättar inte med vem) senare kan Percy ändå blicka mot horisonten, nöjd med sig själv efter förrättat uppdrag. Ändå bjuder Rick Riordan på en sista kittling: det nya oraklet (jag säger inte vem hon är) har uttalat en ny profetia om sju utvalda som kommer att få ett svårt uppdrag. Mer specifik än så blir hon inte så ingen vet vilka det gäller, när det kommer att ske eller hur uppdraget kommer att se ut.

Den nya serien av Riordan, Olympens hjältar, har ett bra upplägg. I Den försvunne hjälten är det Percy själv som är försvunnen och nya karaktärer presenteras, och dessa har ett uppdrag att lösa. Smart drag av Riordan och det är bara för mig att pallra mig iväg och köpa nästa bokserie.

Dubbeltrubbel - Barnett, John & Cornell

Under Miles första dag på sin nya skola i Gäspköping händer en massa märkliga grejer: Miles får en broschyr av sin rektor med 1346 intressanta fakta om kor. Någon har kört upp rektorns bil i trappan och Miles blir misstänkt. Miles blir ihopparad med Niles, men de har inget mer gemensamt än att deras namn rimmar. Niles är sinnebilden av en tråkig elev som alltid gör allting rätt och som är lärarnas favorit. Miles å andra sidan är van vid att vara skolans värsta busfrö. Hans största problem, förutom att ha fått Niles på halsen, är att någon annan på skolan verkar vara precis lika busig som han själv kan vara – om inte bättre. Detta är någonting han inte är van vid.

Alla bus Miles hittar på avslöjas av det andra busfröet och nu måste han komma på vem rivalen är. När sanningen uppdagas är det en person som man allra minst skulle misstänka och den personen kommer med ett hisnande förslag: att de ska slå sina kloka huvuden ihop och genomföra ett bus som Gäspköping sent ska glömma. Det ska ske på årets busigaste dag, den 1:a april, och det ska på något sätt innefatta kor… Ärkebuset kan börja och duon ska arbeta tillsammans under namnet Dubbeltrubbel.

Språket är hur roligt som helst, lika mycket för en vuxen som läser högt som för barnet som lyssnar på boken. Alla hänvisningar till kor, allt från tokiga fakta till att en ko alltid råmar någonstans i bakgrunden, blir så komiskt att vi måste skratta. Avslutningen är fenomenal och humorn sitter i både text och bild. Fantastiskt rolig bok att dela läsupplevelse genom tillsammans med sitt barn (eller att läsa lite före på egen hand när barnet väl har somnat).

En varningstext skulle dock kunna vara på sin plats, för alla idéer som presenteras föder oanade idéer hos en liten läsare… 

Bok och bild av förlaget. 

Doris drar - Pija Lindenbaum

I tider när det betonas hur viktigt det är att läsa högt för barn är det tacksamt att plocka upp en bok av Pija Lindenbaum.

Jag tycker att den här boken är underskön, men det är å andra sidan mycket tack vare att jag läser den tillsammans med min sjuåring som tjuter av skratt. Nu ska vi inte förringa min roll som högläsare, för jag gillar att göra röster och prata med olika dialekter, men både bild och text i den här boken är så bra att tänderna gnisslar.

Här är det Doris som drar som står i fokus och tonen är dräpande, redan i första meningen. Eller så är det jag som tolkar in tonen och gör den dräpande, men allt i texten hjälper till. Lyssna bara här: "Det är min cykel han håller på med. Han som heter Egon. Vi bor här, jag och mamma. Och Janne och den där killen som har cykeln."

Snacka om konflikt - och värre blir det. Doris blir inropad eftersom den sammansatta familjen ska åka på kalas, men Doris har inte tid eftersom hon bygger något viktigt i sandlådan. Som vanligt går vad de vuxna säger före det barnen håller på med och det blir inte roligt för någon.

Så Doris drar. Det är inte direkt så att så jättemånga i hushållet faktiskt märker att hon är borta, men själv gör hon i stort sett en jordenrunt-vandring (och bilderna här är fantastiska!). Bland annat möter hon Eivor och hunden Senap, men låtsas att de är kineser så att hon inte kan förstå vad de säger. Hysteriskt.

Bra bok för den egna familjen, men lika bra som present till någon annan och den passar lika bra för barn som för vuxna.

En mördarkatts dagbok - Anne Fine

Jag och sjuåringen höll på att skratta ihjäl oss åt den här boken, En mördarkatts dagbok. Författaren måste vara en sann kattmänniska, eftersom vederbörande har beskrivit en katts kynne så på pricken att man nästan måste gå i roll och låtsas vara en katt, bara för att kunna läsa berättelsen med rätt attityd.

Glöm det där med att katten äter när hon är hungrig. Glöm det där med att katten kommer om du lockar. Glöm det där med att hon nog kommer att rätta sig efter den som bestämmer... för det är Tuffy som bestämmer. Kattvakten, präst till vardags, tror inte bara på Gud utan också på att människan är satt att råda över djuren. Han försöker ge Tuffy mat som inte passar och då äter inte Tuffy. Det som börjar lite trevande utvecklas snart till en maktstrid som, vilket alla djurkännare vet, människan inte kommer att vinna.

Boken är full av tokiga upptåg och bilderna är fantastiska. Bok och bild från förlaget.

PAX - Bjäran (Larsson, Korsell, Jonsson)

Sonen har nedräkning. När vi hade läst ut Bjäran sa han: Nu är det bara sex böcker kvar. Som om han gruvar sig, och jag känner igen känslan. Den där speciella när man har hittat något man fastnat för och som gör att man kan glömma tid och rum. Samtidigt också tomheten efter att ha avslutat en serie: vad ska jag läsa nu då?

Bjäran är en figur som i gammal folktro också kallades mjölkhare och den kunde användas av en häxa för att stjäla mjölk. Alrik och Viggo råkar saftigt i trubbel när det börjar försvinna värdefulla föremål i Mariefred. Träslöjds-Thomas är snabb med att peka finger mot pojkarna och vid ett möte i skolmatsalen med oroliga mariefredsbor liknar sammanslutningen vid en punkt nästan en häxprocess. Samtidigt säger Magnar och Estrid att det finns en svarthäxa i Mariefred och att hon antagligen använder sig av en bjära för att bli starkare.

Detta är hur spännande som helst, precis som i de andra böckerna, men som jag grät i den här boken, för det är så fint! Pojkarna har funnit sig till rätta hos sina fosterföräldrar och Alrik är livrädd för att allt trassel de ställer till med ska göra att de blir ivägskickade igen. Framförallt han som är äldre känner ansvar för sin lillebror men insikten om hur illa hans mamma verkligen fungerar blir klart för honom. Han kan för första gången kalla henne alkoholist. Han kan också tycka om sin lillebror på ett sådant hjärtknipande sätt, nu när det finns vuxna som tar ansvar för själva uppfostran. När Anders och Layla tar strid för deras skull och Alrik äntligen kan släppa så mycket av sitt magont, då känner jag nästan att jag skiter i hur det ska gå med svarthäxan, för med kärlek och ansvarsfulla vuxna kan vem som helst klara vad som helst.

De här böckerna är grymma: både för att de innehåller ond, bråd död, men också för att de är så skickligt berättade.

Mylingen - Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson

Alltså, Åsa Larsson och Ingela Korsell som berättare och Henrik Jonsson som illustratör gör att vi går omkring med ben skrangliga som överkokt spaghetti här.

Det här var den läskigaste hittills, det är vi överens om både jag och sonen. Vi började med Mylingen sent en kväll, ni vet en kväll när man egentligen har lagt sig för sent för att hinna med någon högläsning, men när ens barn tittar på en med ögon som ber om läsning så kan man inte säga nej - svensklärare eller ej. Så vi läste första kapitlet. Ett efterlängtat kapitel som slutade mitt i en gastkramande cliffhanger som gjorde att vi var tvungna att läsa bara ett till. Sedan inträffade det som gör mig varm i hjärtat varje gång: sonen lägger sig och läser, frivilligt. Länge. När han kom för att berätta om vad boken handlade om var ögonen stora och näsan lite blek. Han vågade inte somna själv. Dagen därpå läste han ut boken och kunde lämna den till mig - och jag förstår honom. Goodness så spännande.

Alrik och Viggo råkar i nya svårigheter när Allhelgonahelgen närmar sig. Det är en tid när mörka krafter växer sig ännu starkare och den här gången är det fler barn som befinner sig i dödlig fara. Ett syskonpar, en flicka och en pojke, kvävs nästan till döds efter att ha hemsökts av en flicka, men ingen tror på dem och deras pappa vill inte prata om det. Estrid och Magnar förbereder sig inför den stundande helgen samtidigt som de försöker hämta sig efter tidigare attacker. En svarthäxa har slagit sig ner i byn och alla tecken visar på att hon växer sig starkare. Samtidigt träffar Alrik den mystiska flickan Iris som verkar betydligt äldre än vad hon utger sig för att vara.

Det är ungefär hur spännande som helst och jag kan inte låta bli att testa sonen med några kontrollfrågor. 
"Vad tror du om det där med att Alrik och Viggo verkar börja utveckla speciella förmågor? Att Alrik känner böckerna tala till honom och att Viggo jobbar på med sina trolleritrick?"
    Sonen ler och förstår precis vad jag vill höra. "Att Alrik kommer att behöva klara sig själv med att hitta information i böcker, kanske om Estrid och Magnar inte är där. Och Viggo kommer nog att kunna få någonting att försvinna, kanske en sak som inte får komma i fel händer."
Bra. Goda hypoteser, min unge lärling. 

Mitt i all nordisk mytologi och svensk folktro med mylingar (för det är vad den lilla flickan är), impar och hemliga bibliotek finns också det socialrealistiska, som är minst lika fängslande och hjärtknipande. De två bröderna jämför det övernaturligas längtan efter svart magi med sin mammas alkoholism, de tycker inte om chips och dricka på fredagen eftersom det var vad de fick av sin mamma innan hon försvann ut och kanske inte kom tillbaka och de är ständigt rädda för att deras problem i skolan ska göra att Anders och Layla vill skicka tillbaka dem.

Gör nu så här: köp böckerna. Det enda som eventuellt skulle kunna hindra er från att läsa dem med en gång är att ni kanske vill vänta med att läsa fram till dess nästa del/kommande delar ges ut, för väntan är olidlig. Nu håller vi på med den fjärde boken, Bjäran, och den utlovar lika hög spänningsfaktor.

Edward Tulanes fantastiska resa - Kate DiCamillo

Edward Tulane är en vacker porslinskanin som omges av vackra saker. Han ägs av en flicka som börjar bli lite för stor för att ha med sig en kanin vart hon än går, men flickan, som heter Abilene, älskar sin kanin högre än allt annat. Problemet är bara att Edward inte älskar. Han är tvärt om ganska självgod och lyssnar uttråkat till samtalen kring middagsbordet. Han tycker ofta att han är förmer än andra, inte minst när det gäller andra leksaker i det fina huset, och därför är det till en början svårt att tycka om den här kaninen.

Abilenes mormor Pellegrina brukar inte berätta kvällssagor för Abilene, men en kväll gör hon ett undantag. Sagan hon berättar handlar om en självgod liten flicka som inte kan älska och vilket öde som därmed väntar den flickan. Sedan vänder sig Pellegrina mot Edward och viskar: - Du gör mig besviken.

Sedan börjar Edwards resa, som inte alls är särskilt fantastisk till en början, när Abilene tappar honom i vattnet under en kryssning. Därefter räddas Edward av en fiskare, han slängs på soptippen och hamnar i händerna på en luffare innan han används som fågelskrämma. Därifrån räddas han av en liten pojke som lämnar över Edward till en sjuk liten syster innan hans färd fortsätter igen. Liksom Edward börjar jag, och kanske ännu mer snart nioåriga sonen, att fästa sig vid de olika kaninägarna. Det är sorgligt när en ägare försvinner och det gör ont i hjärtat när en berättelse avslutas. Det gör också ont för Edward och han står snart inte ut med sina stora känslor. Han undrar vad det är för mening att lära sig att älska när det tar så ont när hjärtat brister.

Jag kan naturligtvis inte tala om hur det här slutar, men när vi hade haft högläsning fram till det tjugotredje kapitlet sade jag god natt till sonen och satte mig för att läsa ut boken. Jag var tvungen att få veta hur det skulle sluta och det slutar med tårar, i alla fall för egen del. Det är märkligt det där. Slutet är bra, rent utav tillfredsställande, men det ligger samtidigt en sorgsenhet över historien som vävts ihop. Den här fantastiska berättelsen fångar någonting som förekommer i det verkliga livet, men som många barn inte har hunnit uppleva ännu. Även om jag inte har upplevt det för egen del så har jag ju sett många i min närhet som resonerar precis som Edward, att det är ingen idé att fästa sig för mycket vid någonting, eftersom ingenting är bestående. Precis när Edward tänker så är det någon annan, mycket lik Pellegrina, som återigen upprepar orden: - Jag är besviken på dig.

När de här orden yttras, både första och andra gången, är det någonting som klickar till i mig. Det finns en styrka i just de orden. Att vara ledsen eller arg är en sak, men besvikelse kan svida ännu mer. Det är så snyggt berättat! Som litteraturvetare har jag stött på genren pikareskroman och detta är en sådan. I en pikaresk har vi en huvudperson som binder ihop flera olika berättelser, eller i det här fallet realistiska sagor, till en helhet. Han rör sig mellan olika samhällsklasser och tonen är lätt kritisk eller moraliserande.

Kanske är det tidigt att läsa den här boken för en snart nioåring, men den var minst lika givande för mig! Jag tror att vi kommer att läsa om den här berättelsen när pojkarna blir äldre. Det finns så mycket att diskutera och berättelsen ger en öppning för föräldrar och barn att prata om både kärlek och om sådant som gör ont.

Illustrationerna av den fantastiske Bagram Ibatoulline är väl värda att stanna upp vid och jag tog mig tid att googla andra av hans verk. Titta här till exempel.

Utgiven av Kabusa.

Arvet efter Astrid. Världens bästa Astrid.

Av Astrid Lindgrens böcker har jag alltid tyckt bäst om Barnen i Bullerbyn och Ronja. Ronja för att hon är den coolaste och Barnen i Bullerbyn för att jag blir så hänförd av lantgårdsromantiken, de godhjärtade arbetarna och den oskyldiga barndomen. När de här böckerna skickades hem till mig kan jag sitta och titta på dem, i dem, på bilderna och småle. De ser gamla ut men luktar nytt. Finfin känsla.

Jag vet inte om någon har missat att det kommit ut en "ny" bok av Astrid Lindgren i år. Tomten är vaken har en rolig bakgrundshistoria som du kan läsa om här, men se för husfridens skull till att köpa ett eget exemplar av boken, för det är lika astridskt som allt annat.

Bokar och bilder från förlaget.

Jul i stora skogen - Ett julkapitel för varje dag!

Mitt i alla julkalendrar på tv, legokalendrar på golvet och chokladkalendrar i köket är det här en kapitelkalender för mys i soffan.

Möt hustomten Vrese. Hans namn säger allt. Vrese däremot säger inte mer än han behöver där han går omkring på gården och sköter sina sysslor. Annars läser han ur den enda bok han har, Till ensamhetens lov eller så vrider han upp det stora uret, eftersom det är viktigt med tiden.

Jul i stora skogen: 24 korta kapitel, vackert illustrerade och med tomten Vrese i huvudrollen. Mysigare än så här blir det inte!

Bok och bild från förlaget.

Spökspänning!

Finns det någonting mer spännande för en åttaåring (typ den jag har i huset) än en berättelse om ett hus som det spökar i? Finns det någonting mer nervkittlande än när huvudpersonen bestämmer sig för att sova över i just det huset som det sägs att det spökar i? Skulle inte tro det. Min åttaåring skulle aldrig göra det, men han ser gärna att någon annan prövar det. Det innebär att man själv kan sitta tätt intill varandra och rysa och frysa av fasa, medan Emil (ni vet han Wärn som är fiktiv bokson till Maria Wärn. Fiffigt koncept det där!) tar reda på detaljerna.

Pedagogen i mig älskar för övrigt ordlistan i slutet som förklarar ord som signalement, maskopi, stöldgods och häleri. Lysande!

Smart present eller passande julklapp till små deckarfantaster i 6-9-årsåldern.

Bok och bild från förlaget.

Eddie gör jul!

Lisa Bjärbo känner man igen på fyndigheten och på konsten att säga mycket med få ord. I Eddie och julen är det Eddie som inte har så stor koll på vad julen innebär, men på varje uppslag avhandlas en julklassiker: pepparkaksbak, trädpyntning, vuxna som äter i tusen år och... Tomten!

Det är snyggt och texten och bilden beter sig som superlim i kontakt med fukt: det sitter som berget! Möcket bra. Möcket, möcket bra.

Bok och bild från förlaget.

Schlagersabotören - Lasse och Maja till undsättning!

Lasse och Maja får fullt upp när någon bestämmer sig för att sabotera schlagerfestivalen som ska äga rum i Valleby. Formatet känns igen med barnen som befinner sig mitt i händelsernas centrum, de vuxna som beter sig konstigt och några misstänkta som ska undersökas innan de kanske eller kanske inte anklagas för brottet.


Mycket bra julklappsbok åt någon i 6-9-årsåldern, oavsett om de kan eller inte kan läsa på egen hand. Det är nämligen så fiffigt beskaffat med den här boken att det följer med en skiva med inläst text (av författaren själv) och insjungna sånger (bland annat av den paranta Lill-Babs och den eminenta Siw Malmkvist).

Bok och bild från förlaget.

Sjukhusmysteriet - Martin Widmark

Högläsning för barnen är bland det bästa jag vet. Det verkar vara bland det bästa de vet också, för det är någonting de gärna vill ska hinnas med innan läggdags. Vi försöker hitta passande kapitelböcker till sexåringen och då är böckerna om LasseMajas Detektivbyrå perfekta. Längden på kapitlen är lagom långa och själva berättelserna blir spännande med en gång, utan att bli för läskiga.

I Sjukhusmysteriet är det någonting mystiskt som händer på Valleby sjukhus. Patienter blir avstulna sina smycken och det drabbar bara personer som måste gipsas. Lasse och Maja kan snart begränsa antalet misstänkta till tre personer och de har alla tre tydliga motiv för att begå brotten.

Mysteriet är spännande och bilderna är roliga. En perfekt bok för både stora och små. Den av oss föräldrar som inte får läsa för sexåringen måste således läsa ikapp på egen hand. Nåja, det är inte helt fel det heller = )

Utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa här.

Vad ska fröken säga? - Helena Bross

Jag köpte den här boken till min sexåring, Vad ska fröken säga? Det är en berättelse om Axel som förstör sin matematikbok av misstag. Han har en rutten banan längst ner i sin ryggsäck och när han ska lämna in sin läxa ser han att boken är alldeles smetig. Axels kompis Omar tycker att han ska slänga bort boken och köpa en ny, men det går inte riktigt som grabbarna har tänkt sig, så vad ska fröken säga?

Det här är spännande för en liten kille som gärna gör som fröknarna säger. Det är också en soligt glad grabb som själv läser sida efter sida och som inser att han klarar det galant. Boken är skriven med enbart versaler med enkla meningar och kort text på varje sida. En alldeles ypperlig nybörjarbok för den som ska pröva sina vingar när det gäller att läsa själv. Bilderna är fina komplement till texten och man kan enkelt se hur dåligt Axel mår när han inser att hans bok är förstörd. De här böckerna ska vi läsa fler av och kanske till och med försöka oss på en som är lite svårare. Samtidigt är det bra för en liten läsares självförtroende att känna att han behärskar både orden och innehållet.

Boken är utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa bl.a. här.

Kalsongkatastrof och drakträning

Jag varvar läsning av elevarbeten med högläsning i sängen med sexåringen. Nu senast har vi avhandlat Kalsongkatastrofen, av Ingelin Angerborn. En luttrad läsare förstår efter att ha läst första kapitlet hur det kommer att sluta, men vägen dit, som läsningen alltså leder till, är riktigt rolig. Det ska bli julklappsbyte i Vikings klass och han vill ge någonting riktigt fint till Meltem, tjejen han vill krama. Problemet är bara att Meltem inte så gärna vill krama honom. Problemet är också att han bara har sexton kronor. Ett annat problem är att Viking och hans två polare Vilma och Viktor har handlat på samma affär och fått sina julklappar inslagna med samma omslagspapper. Vilma har köpt kalsonger till sin pappa... En van mysterielösare kanske kan ana vad som kommer att ligga i Meltems paket, men min sexåring hade ingen aning. Uttrycket i hans ansikte när han förstod vad som hade hänt var oslagbart.

Nu läser vi om Hicke, böckerna som filmen Draktränaren (mycket löst) bygger på. I den första boken, Hur du tränar din drake, får vi möta Hicke när han ska bege sig in i en liten grotta som inhyser tusentals drakungar. Där ska han välja sig en och ta sig ut helskinnad. Ingen tror på hans förmågor, allra minst Hicke själv. Snacka om underdog när vi talar om den här killen. Den här boken är också rätt rolig, även om den känns lite skrikig. Det i sig är kanske inte så konstigt, eftersom de fullvuxna vikingarna runt Hicke talar med lika hög decibel som de är tunga.

Leni blir en bebis - Emma Adbåge

Det blir inte mycket läsning för kulturkoftan i den här familjen, men däremot blir det mycket barnboksläsning. Oftast sker aktiviteten när den yngste ska till att... ja, bajsa helt enkelt.

Leni blir en bebis är berättelsen om Leni som när hon vaknar en morgon upptäcker att det är någonting som inte stämmer. Först kan hon inte säga vad det är, men sedan upptäcker hon att hon inte kan göra någonting själv. Hon kan inte klä på sig, inte äta och ens inte gå!

Pappan i den här boken är ungefär hur skön som helst. Han ser pappalediguttråkad ut och sörplar pappaledigblasé på en kopp kaffe i ett pappaledigstökigt hus. Lenis lillebror tittar storögt på allt Leni gör och jag hör precis hennes ton när hon talar om hur liten hon är. Den roliga vändningen kommer i slutet när hon plötsligt kan springa hur fort som helst - för då är hon ingen bebis längre utan en häst!

Treåringen i det här huset fnissar förtjust åt hur tokig Leni är. Han känner igen sig i vändningarna och kasten, för själv är han den som i ena sekunden inte vill äta, för att i nästa vara en vrålhungrig varg som tar morrtuggor. Illustrationerna är så fina, med möbler och porslin i en miljö som känns varm och skön. Tänk så underbart det är med litteratur som tilltalar både stora och små! Bok och bild från förlaget.