Törst - Jo Nesbø

Om man läser titeln slarvigt så kan man få för sig att boken heter Tröst, men en trogen Nesböläsare bör förstå bättre. Det handlar om törst  - den allra värsta sorten.

Finns det då ingen ände på hur mycket elände Harry Hole ska behöva utstå? Tydligen inte. I Jo Nesbös senaste roman, Törst, möter vi en huvudkaraktär som varken karaktären själv eller läsaren känner igen: han är - håll i er nu - tillfreds. Det har gått en tid sedan han lämnat polisyrket och nu är han föreläsare vid Polishögskolan. Väl så, men säg den lycka som varar.

Det finns två sidor av den här törsten, där den ena utgörs av den nyktra alkoholistens och den andra av vampyrism. Någon dödar människor och dricker deras blod, vilket snabbt gör att polisen står handfallen. När Harry Hole uppvaktas för att sätta ihop en specialstyrka med enda mål att ta fast förövaren ligger det i mångas intressen att fallet klaras upp snabbt. Harry vill inte ta sig an uppdraget, men trots sin popularitet har han under sina år också samlat på sig fiender som har hållhakar på honom och han tackar ja. Egentligen beror inte hans ovilja på att han måste möta ond, bråd död igen, utan för att han blir en annan, en annan version av sig själv, en som blir otillgänglig för familjen och som gärna vill dricka.

Det blir bara värre och värre för varje bok, mörkare och grymmare, samtidigt som ett uppklarat fall också lägger upp bollen på volley inför en fortsättning. I den här romanen planteras många detaljer som kommer att låta det bli möjligt för Harry Hole att uppstå återigen. Frågan är bara hur mycket mer han klarar av - för att inte tala om hur mycket mer läsaren kommer att klara av? Jag gillar't.

Bild lånad från förlaget.

Stalker - Lars Kepler

Joona Linna är tillbaka. Ja, inte först, för han är försvunnen sedan förra bokens avslutning. Det här händer först:

En person lägger upp videor på Youtube där tittaren får se en kvinna som filmas utan att hon vet om det. När kvinnorna sedan hittas mördade förstår polisen att de har att göra med en seriemördare. Morden påminner dessutom om mord som inträffade för femton år sedan och personen som dömdes för dessa sitter i säkert förvar på en anstalt utan möjlighet att röra sig utanför stängslen. Psykiatrikern Erik Maria Bark blir involverad och hypnotiserar patienten och inser snart en koppling som gör fallet extra obehagligt för honom.

Margot Silverman är Rikskriminalpolisens nya expert på seriemördare, spree killers och stalkers och arbetar tillsammans med en liten grupp för att lösa fallet. Hon är långt gången i sin graviditet, men upprepar som ett mantra att "Jag föder det här barnet när fallet är löst".

Saga Bauer fladdrar endast förbi riktigt i romanens början, som det sagoväsen hon framställs vara, när hon letar efter Jurek Walter. Hon har gått in i sig själv totalt och kan inte vila förrän hon vet att Jurek är död. Hon hittar till slut något som kan ge henne frid och efter detta kan hon också söka upp Joona Linna, som hon vet lever. Han har isolerat sig tillsammans med dottern och nu kan alltså också han återvända.

Den här boken innehåller många trådar och det är kärnfullt och drivet i berättandet, men jag kommer inte undan känslan av att det är en mellanbok, en transportsträcka, till nästa bok. Det är nästan för kärnfullt, nästan en need-to-know-kedja så att personerna ska presenteras, deras specialiteter ska fastslås och hotet ska hägra. Det behöver inte vara något negativt, men jag som har längtat efter Joona Linna tänker att han på sätt och vis har förvandlats till en commandosoldat med finslipade stridsegenskaper och mindre hjärta.

Det är spännande på ett sätt som väl bäst kan beskrivas som keplerskt: våldsamt, upprepat och krypande obehagligt. Baksidestexten sammanfattar känslan väl: "Om lamporna är tända kan en stalker se dig utifrån, men om lamporna är släckta kan du inte se en stalker som redan är inne."

Sonen - Jo Nesbø

Jo Nesbø är tillbaka med sin tolfte thriller och jösses vilken nivå den här killen har. Efter alla böcker med Harry Hole i huvudrollen kan man tänka sig att det är lätt att fastna i ett sätt att skriva, men nej då. Här är det nytt och fräscht, spännande på helt nya sätt och genomtänkt överraskande. 

Ta bara en sådan sak att jag som läsare får följa en massmördares hämndodyssé och fattar tycke för honom. Jag tycker att han är sympatisk och att han nog till viss del kan vara berättigad att handla som han gör. Lite psyko, jag vet. 

Sonny Lofthus rymmer från Norges säkraste fängelse efter att han får reda på nya omständigheter rörande faderns förmodade självmord. Sonny, som tidigare tagit på sig andras brott i betalning mot heroin, ställer till det både för sig själv och andra när han börjar ta tillbaka vittnesmål och - när han väl har rymt - börjar bestraffa dem som gjort ont mot honom och hans far. 

Samtidigt får läsaren också följa Simon Kefas, en till åren kommen polis som arbetat nära Sonnys pappa. Han följer Sonny tätt i spåren, tätt förföljd av sin nya partner Kari Adler. Korruptionen är lika vanlig på fängelset som i polishuset och hela romanen visar att det inte går att lita på någon. 

Läsvärd, alla 540 sidorna, även om rättningsnerven i mig kommer i gungning när det är några han/honom som är felaktiga samt detta förkastliga även fast! Sedan är det filmiskt beskrivit, något så in i norden. Det är inget som stör - tvärt om - men boken kommer att göra sig bra på bioduken. För visst måste den filmas? 

Bok och bild från förlaget. 

Spår - Lena Sundström

Lena Sundströms Spår definieras som en dokumentär thriller. Här får läsaren möta Fredrik Laurin, Joachim Dyfvenmark och Sven Bergman, utredande journalister på Kalla fakta. Deras arbete börjar med en liten notis i DN om två avvisade flyktingar från Egypten. Det uppstår en gnagande känsla av att allt inte gått rätt till och om det är någonting en journalist ska gå efter så är det den där magkänslan.

Snabbt rullas det ena frågetecknet efter det andra upp: Vad hade egyptiska säkerhetspersonalen gjort på Bromma den 18/12 2001? Det fanns ingen egyptisk begäran om utlämning av de båda männen hos Regeringskansliet för regeringsbesluten om avvisning i december 2001. När ansvariga personer ställs till svar duckar de - Göran Persson, Thomas Bodström, Anna Lindh, Hjelm-Wallén... De menar att det fanns "allvarliga anklagelser" mot de båda männen, men att det inte fanns möjlighet att pröva dem i Sverige, utan bara i Egypten, där de hade begått sina brott. Indikationerna bestod mest i medlemskap i organisationer samt att de hade många kontakter. Detta är inte straffbart i sig, så de hanterades som asylärenden istället. I Egypten var de dömda i sin frånvaro och nekades rättegång den första tiden som fängslade. Då spelade det visst mindre roll för de svenska politikerna att de avvisade, Alzery och Agiza, hade lämnat de aktuella organisationerna eftersom de aktivt tog avstånd från allt våld.

I Mubaraks Egypten väntar systematisk tortyr och förnedring. Detta började i och för sig redan på svensk mark, på Bromma flygplats av egyptisk personal, av svenska SÄPO och av CIA-agenter. Agiza och Alzery blev avklädda, försedda med blöja, fick lugnande medel upptryckt i ändtarmen, fick ögonbindel och blev sedan fastspända utsträckta på golvet i planet under hela flygningen.

Detta är också en roman om hur världen förändrades efter 11 september, om hur USA utövade inflytande på resten av världen i sin kamp mot terrorism. Hellre för många och däribland oskyldiga än för få och skyldiga som går fria. Istället för att kalla tortyr illegal, olaglig, kallade man den extralegal: man bröt inte lagen - man stod utanför den. Och svenska politiker ställde upp.

Detta är också en roman om Sverige som rättsstat. Det visar sig i slutänden, efter åtta års idogt arbete, att männen Agiza och Alzery är oskyldiga. Den ene har fått uppehållstillstånd och återupprättelse, men inte den andre. De som borde stå till svars har lagt locket på och den nya regeringen ser till att locket förblir hermetiskt tillslutet. Visst är det spännande i sig att läsa om planespotters som kartlägger CIA:s aktioner världen över, om hur journalisterna blir skuggade i Kairo, om hur familjerna till de utvisade männen lever i ständig rädsla och oro... Men mest skrämmande är hur Sverige vek sig för en främmande makt, trots att man var väl medveten om att fångarna skulle torteras i samma stund de nådde egyptisk mark.

Lena Sundström presenterar tung journalistik på ett anmärkningsvärt lättillgängligt sätt. Nu har boken också kommit ut i pocket, så köp den, läs den, reagera och agera.

Populisten - Thomas Bodström

Populisten är den senaste av utkomna böcker som jag slukade på en halv dag. Det bästa med boken är Bodströms gliringar till det egna jaget (ja, jag vet att jag är lättroad) och de delar som handlar om vad som händer bakom kulisserna i den politiska världen. Jag sitter ständigt och undrar hur mycket av det han beskriver förekommer i verkligheten. Det som är mindre bra med boken är framför allt språket. Det flyter som en vårbäck när de politiska och juridiska skeendena beskrivs, medan det stockar sig när de mer känslomässiga scenerna ska spelas upp. Slutet är t.ex. en lång räcka uppräkningar av vad som hände efter den dramatiska vändpunkten.

Själva handlingen då? Jo, den är både spännande, dagsfärsk och aktuell. Dataintrång och telefonhackning i regeringshuset. Mediarapportering på suspekta nyhetssajter med innehåll av både förvanskad och komprometterande art. Hot mot ministrar och terroristhot mot flygplatser. Mitt i allt detta ska Mattias och Susanne få sitt gemensamma liv att gå ihop. De har flyttat ihop och försöker hitta rutiner och vardag i varannanveckaslivet med Mattias barn, vilket inte är så lätt när den äldsta, en flicka på 14 jordsnurr, tar ut svängarna i sin pubertet.

Kalla mig lättroad, men jag tycker om det här. Det är några timmars svensk spänning med svensk dramatik och svensk upplösning. Perfekt sommarläsning, med andra ord.

Saeculum - Ursula Poznanski

Den här boken är så snygg. Den kommer att locka många läsare, bara tack vare sitt svart-vita omslag där titeln Saeculum är i relief och guppar inbjudande under fingertopparna. Du kan nämligen inte låta bli att fingra på den. Den har en sådan där ospecifik baksidestext så du tittar i pärmfliken istället. När du har läst den texten, då tar du med boken hem oavsett om du lånar den på bibblan eller betalar för den i en affär.

Saeculum betyder århundrade och läsaren får möta Bastian. Han är läkarstudent och har höga krav på sig från sin framgångsrike far som är framstående kirurg och världsbäst inom sitt område. All Bastians tid går åt till att studera. Enda uppehållet han får är när han skjuter upp glasögonen på näsan för att sedan fortsätta sina studier.

Ändå väljer han att trotsa sin fars uttryckliga förbud och han följer med jämnåriga Sandra på ett lajv mitt ute i ödemarken. Medeltidslajvet är förlagt till 1300-talet och han ska tillbringa fem dagar i tidsenlig anda. Det betyder att han måste ta av sig glasögonen, att han inte kan äta med gaffel och att potatisen inte kommer på fråga när det gäller att mätta sig vid middagsbordet. De andra lajvarna presenteras i snabb takt och det är en ansenlig skara att hålla reda på: den självsäkre Paul som har ett gott öga till Bastian; Iris som ser på honom som "Mönstereleven" i lätt nedlåtande ton; Vårtan och Lars som är vapenbröder och som lättar upp stämningen; den tungsinta Doro som är en äkta häxa och som hela tiden ser tecken på ofärd; Alma som har den osnutne hunden Roderick vid sin sida; Georg som är tillsammans med den överjordiskt vackra Lisbeth och som han vakar svartsjukt över.

Bastian ser verkligen fram emot fem dagar utan krav. Fem dagar utan böcker. Fem dagar utan mobiltelefon, hur arg hans far än är. Fem dagars avslappning. Den idyllen störs redan på tågresan ut till lajvplatsen, eftersom Paul berättar att det finns en historia som varnar för gengångare och förbannelser knutna till platsen. Bastian som är en rationellt tänkande människa småler och undrar hur Doro egentligen mår, eftersom hon med hull och hår går in i sin roll som häxa.

Idyllen är kortvarig. De hinner bara komma ut till lajvplatsen innan ett fruktansvärt oväder bryter ut. När de sedan återvänder från de platser där de sökt skydd, märker de att någon saknas. Trots att de letar finner de inga spår. När nästa person försvinner dagen därpå blir obehaget ett faktum och när det dessutom dyker upp meddelanden som anspelar på förbannelsen som vilar över platsen börjar det hända saker även i gruppen.

Det är det här jag tycker bäst om med Saeculum som bok, för den beskriver gruppsykologiskt vad som händer med individerna i en grupp när säkerheten är hotad. Obehaget växer med varje person som försvinner och när de börjar skada sig så svårt att de måste försöka ta sig till civilisationen igen slutar det med att de bara blir ännu mer trängda. Det visar sig att de till och med spelar vem de än har med att göra rakt i händerna.

Det här är en riktigt spännande bok som är klassad som en thriller. Det är en bra genre att placera den här boken i. Författarinnan har tidigare skrivit boken Erebos, som blev en riktig favorit hos framför allt pojkarna i mina klasser. Flickorna läste den med lika stor behållning, men jag behöver oftast inte jobba lika hårt för att få dem att läsa. Nu har jag en till pärla att sätta i händerna på den som behöver rysa och mysa.

Bok och bild från förlaget.

Flimmer - Anne Holt & Even Holt

Det finns för få intressanta kvinnliga karaktärer i spänningslitteraturen, tycker jag, men i Flimmer heter hon Sara Zuckerman och är råcool. Hon är en framstående hjärtspecialist, väl medveten om sitt värde, som äger rummet och avslutar samtalen. När två av hennes patienter dör två dagar efter det att de har opererats och när Sara upptäcker att någon vill att hon ska förstå att någonting inte står rätt till får det konsekvenser mer långtgående än hon någonsin kunnat ana.

Den här romanen är spännande med ingående och avancerade beskrivningar av sinusrytmer och venkatetrar. Det blir några bläddringar med CSI, vilket jag välkomnar. Jag tycker om de där mikroskopinzoomningarna när man får veta allt om klaffar och syremättnader. Flimmer är också underhållande i sina beskrivningar av relationen mellan Sara och kollegan Ola Farmen. Där diskuteras hennes judiska påbrå, hans familjesituation och deras yrke, med plus, minus och likamed. Jag köper allt rakt av: Sara är superduktig men ingen superhjälte, hon är intelligent men inget världsgeni och hon är känslig utan att bli ett gråtande våp.

Jag har ibland svårt för romaner som gör tidshopp och karaktärshopp. Det är lite varning på karaktärshoppen i den här boken, men samtidigt är det så snyggt ihopfogat i slutet att jag förlåter och går vidare = ) Det blir nästan filmiskt, med scener mycket smidigt infogade i varandra, samtidigt som det blir en cliffhanger av spänning när författarna byter fokus. Det är lite som en norsk variant av Dan Brown när tempot skruvas upp.

Vi kan det här med att skriva bra spänningslitteratur i Norden. Jag säger inte att vi är bättre i Sverige, för mina favoriter är främst norska och isländska, så vi kan väl slå oss för bröstet tillsammans och bara konstatera att det här är bra?

"Men för hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan." (sid. 451)

Den enögda kaninen - Christoffer Carlsson

Alltså, jag är medveten om att jag har hängt upp mig lite på att författaren Christoffer Carlsson är född 1986, men det är en positiv upphängning. Det är något med språket, tror jag, som gör att jag imponeras av detaljer. Om det är så förknippat med hans ålder är alls inte säkert. Det kanske har mer att göra med att det inte känns så svenskt. Vissa beskrivningar är underhållande och skönt utmålade på en och samma gång, eller vad sägs om den inledande beskrivningen av Dalen:

Om man ringer på någons dörr, frågar om vägen till någon eller något, kan man antingen bli bemött med ett dubbelpipigt hagelgevär eller ett fat med nybakat bröd och hemmagjord sylt. Platsen och invångarna bär på en råhet, en smutsig och lantlig äkthet som jag lärt mig att både avundas och förakta.

Jag småler när jag läser raderna, samtidigt som det tidigt planterats någonting ödesmättat i hur huvudpersonen David upplever sin omgivning. När han träffar sin barndomsvän Lukas och denne visar honom ett hus, undangömt för omvärlden, börjar märkliga saker hända. Huset tar fram det värsta och det bästa i den som vistas där och David är på god väg att få reda på sina värsta sidor.

Jag får en känsla av att Dalen är en liten ö, avskuren från resten av världen. Christoffer Carlsson väver in en sorts magisk realism, bland annat i den lille pojken Kasper som likt ett orakel meddelar sådant David redan vet eller sådant som kommer att bli aktuellt inom en snar framtid. Den här boken är en 444 sidor lång ångesttripp, men av en nagelbitande och bladvändande sort. Jag gillar't, med andra ord.

Bok och bild från förlaget.

The Scarecrow - Michael Connelly

Michael Connelly är säregen som författare. Man kan tycka att det han skriver inte är så annorlunda i jämförelse med andra författare inom samma genre; en ensamstående medelålders man upptäcker att en misstänkt är oskyldig samt finner samband mellan mordfall som FBI har missat. Det låter bekant, det är bekant - men han gör det riktigt nytt och spännande. Connelly har ett språk som främsta vapen när han i roman efter roman lägger upp handlingen på ungefär samma sätt, oavsett om det handlar om Harry Bosch eller som i det här fallet om journalisten Jack McAvoy. Det är spännande och faktiskt riktigt bra.

I den här romanen är Internet den centrala frågan. Hur mycket lägger vi ut på nätet som avslöjar för mycket om oss själva? Vad vet vi om hur Ip-nummer lagras, spåras och används? Hur blottade blir vi om våra personliga uppgifter hamnar i fel händer? Det är intressant och tankeväckande - och lite skrämmande.

Pansarhjärta - Jo Nesbø

Jag undrar hur det ser ut inne i huvudet på Jo Nesbø. Jag har sett honom intervjuas av Malou von Sivers på tv och läst någon dito i DN och han är lite snygg, lite cool och mycket vältalig. Samtidigt skriver han om så fruktansvärda handlingar att man måste fundera över hur man kan dikta upp sådana detaljer utan att vara lite galet lagd. Jag har varit så mörkrädd under de dagar jag läst senaste romanen Pansarhjärta och har ryst både av skräck och förtjusning. Det är välskrivet, plågsamt detaljerat och alldeles, alldeles förskräckligt spännande. Mordmetoderna är utstuderat grymma och i romanen får läsaren följa dels mördaren och dels mordutredarna.

I centrum står som vanligt Harry Hole som är trött, men inte för trött, utslagen, men inte uträknad. I centrum står också hans beroende, men samtidigt är han inte helt slav under sina laster. Jag ser lite grann Nesbø framför mig när jag föreställer mig Harry till utseendet, vilket förklarar för mig som läsare varför människor dras till honom. Samtidigt gör han mig så besviken (Harry alltså, absolut inte Nesbø) eftersom jag får en känsla av att han inte behöver vara så ensam, inte behöver ge efter för alkoholberoendet och han behöver inte gå i klinch med varje auktoritet han möter. Eller måste han det? Han är ensam för att inte utsätta de människor han älskar för fara, han dricker för att inte bli galen och han utmanar auktoriteter för att han i grunden är idealist: han vill fånga skurken till varje pris och vet att hans sätt fungerar - må vara att lösningen inte alltid ligger inom lagens råmärken.

Harry har försökt låsa dörren och slänga nyckeln i en sorts underjordstillvaro i Hongkong när han blir uppsökt av Kaja Solness vid Oslopolisen. En mördare som använder utstuderat grymma metoder för att ta livet av sina offer härjar i Norge och Harry behövs i utredningsarbetet. Handlingen och beskrivningarna är intresseväckande norska med språk- och dialektkommentarer på ungefär samma sätt som en italiensk författare kan markera lynne och karaktär enbart genom härledning till varifrån en person kommer.

Persongalleriet i den här kriminalromanen fascinerar mig och Jo Nesbø har överträffat sig själv i sitt skrivande och jag skulle vilja påstå att det här är hans bästa Hole-thriller hittills. Boken har planerat utgivningsdatum 19 maj och är en 640-sidors tegelsten du gärna vill mura in i din bokhylla.

Ps. Ännu en anledning att köpa böcker av Nesbø är att han skänkte alla intäkter från sin senaste bok för att bekämpa analfabetism bland barn världen över. Han säger att han inte behöver mer pengar. (Nu blir jag ännu mer intresserad av hur det ser ut i hans huvud.) Hade de orden yttrats i en amerikansk tv-show hade publiken sagt: aaaaw! Jag ger honom en golfapplåd och köper hans bok istället.

Smärtans hus - Jo Nesbø

En Harry Hole-thriller som berättar om den tidiga tiden med Rakel och Oleg, om Beate Lönn och hur hon träffade Halvorsen. Rätt intressant att få några saker klarlagda, men samtidigt stör det mig att jag inte läst böckerna kronologiskt. Nu har jag typiskt nog börjat med Rödhake, ytterligare en tidigare bok. De fungerar fristående också, men nu vet jag ju vilka som kommer att dö och vilka som får barn och vilka som gör både ock.

Ett ovanligt bankrån slutar med att en bankanställd skjuts på nära håll. Polisen har svårt att komma till rätta med vad som hänt och åt vilket håll de ska styra utredningen. Samtidigt mördas en av Harrys tidigare flickvänner och mördaren styr spåren åt Harrys håll. Utredaren har minst sagt fullt upp och det blir många vändningar och många oväntade drag innan kriminalromanen/thrillern är över.

Jag gillar ju som sagt Harry och tycker ännu mer om det faktum att han, trots att han är ytterligare en försupen polis som har svårt för nära relationer, när han öppnar sin kylskåp ändå inte fyllt den med pilsner. I hans kyl står getost. Så norskt och jordnära.

Busters öron - Maria Ernestam

"Jag var sju år när jag beslöt mig för att döda min mamma." Så lyder första anteckningen i romanen Busters Öron som till sin form är huvudkaraktären Evas dagbok. Camus börjar sin roman Främlingen med "Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte." Romanerna är på intet sätt lika, men huvudpersonerna har personlighetsdrag som ibland gränsar mot det psykotiska.

Huvudpersonen Eva får en dagbok i födelsedagspresent av ett barnbarn som står henne nära och första meningen i denna dagbok är den som ovan nämnts. Det är alltså ingen hemlighet att Eva har mördat sin mor, utan romanen ägnar istället god tid åt att berätta, förklara, vrida och vända på händelser och framför allt att framlägga den psykiska misshandel Eva utsätts för av sin mor. Allt inför ögonen på en svag far som gång på gång fäller kommentaren att Eva inte kan ha haft det lätt. När mordet så är ett faktum är det förståeligt, trots den totala avsaknaden av ångest. Ångest finns det gott om i ältandet av hur elak mamman har varit, men den lyser med sin frånvaro i själva mordsituationen.

Det finns en personlighetsklyvning i karaktären Eva: hon lever ett stillsamt liv med Sven och pratar rosor och väder och otrohet och lammstek med sina vänner. Men i sitt inre får hon besök nattetid av Spader Kung som hon samtalar och resonerar med och som är som en mörk sida av hennes personlighet. När Evas skriver om sin ungdomstid finns det en sida som är vit som vill ha sin mammas godkännande och kärlek, medan en annan, svart sida, vill ta livet av henne när rätta tiden är inne.

Det är välskrivet och väl avvägt. Ernestam avslöjar bara det hon måste, kittlas lite, innan hon fortsätter. Där kommer det nyckfulla med en dagboksform: att Eva blir trött och skriver lite mer en annan dag. Nästa dag tar Eva nya tag och börjar om, vrider lite på berättelsen ett varv till, precis som man som allvetande har rätt att göra. I övrigt är kanske inte dagboksformen helt realistisk, men det ignorerar jag så gärna.

Det är mörkt och humoristiskt om vartannat och jag hade stor behållning av att läsa romanen. Jag önskar i efterhand att jag hade läst Busters Öron innan jag läste Kleopatras Kam. Det är mycket som går igen, tycker jag. Det är manliga personligheter som kryper ner i sängar och som egentligen inte är där och det är vackra, utåtagerande mammor som står i centrum och trycker ner sina barn. Många bibelallusioner livar dock upp och det är inte bara direkta bilder eller citat, utan inklämt lite här och var, vilket tillför extra associationer.

Det här var en riktig höjdare och är, i ordets bästa bemärkelse, märklig. Märkligt bra, kanske.

Kärlekens raseri - Ian McEwan

Jag har tidigare läst På Chesil Beach och Försoning av McEwan. Den här romanen är, som jag brukar säga om min andra son, en annan sort. Den är fortfarande mycket McEwansk, med detaljer och ett språk som det sprakar om.

Under en picknick när Joe och Clarissa firar att de återförenats efter att ha varit ifrån varandra en tid blir de delaktiga i en dramatisk scen där ett räddningsuppdrag slutar i en tragisk olyckshändelse. En luftballong som slitit sig är på väg mot livsfarliga elledningar och i korgen finns en liten pojke som är vettskrämd. Joe och några andra försöker rädda pojken, men orkar inte hålla fast. En man som håller kvar i ballongens rep släpas med men faller mot sin död när inte heller han orkar hålla kvar.

En annan av männen som försöker hjälpa till är Jed, fanatiskt gudstroende, som förälskar sig i Joe och som tror att kärleken är besvarad. Även Jeds kärlek blir fanatisk och han börjar följa efter Joe och skriver brev till honom där han förklarar sin kärlek. Breven visar i själva verket hur förvrängd hans verklighetsuppfattning är och Joe blir mer och mer övertygad om att Jed vill honom riktigt illa. Jeds ton förändras efter hand, då han upplever att Joe ignorerar honom och besattheten visar sig än starkare.

Det McEwan gör så bra är att han får läsaren att betvivla att Jed ens existerar. Han beskriver också på ett otroligt sätt hur Jed blir som en kil som slagits in mellan Joe och Clarissa. Sakta, sakta förstörs deras förhållande, dels på grund av Joes pressade situation, dels på grund av hur Joe själv blir helt upptagen av sig själv.

Clarissa är universitetslärare och undervisar om romantiken. Hon är Keatsfantast och talar ofta om känslor och det som övergår människans rationella fattning. Joe är motsatsen med sitt förnuftstänkande och sin övertro på vetenskapen. Dessa personlighetsdrag hos Joe gör att Jed blir ytterligare en motpol med sin övertygelse om att Gud genomsyrar allt och att han har en plan med allt som sker.

Romanen är nog mest lik en thriller i sitt utförande och visst är det spännande, men många gånger blir scener som skulle utspela sig under två sekunder i realtid utdragna beskrivningar som sträcker sig över två sidor och då tappar man tempot. Kanske är det för att det finns småbarn i huset som, även när de borde sova på kvällstid, kräver att man måste lägga ifrån sig boken. Då blir helhetsuppfattningen inte lika bedårande.

Tempot skruvas upp i slutet, som vanligt med McEwan, och det är några saker att fundera över när sista sidan är läst. Som vanligt.

Mörker, ta min hand - Dennis Lehane

Dennis Lehane blev en personlig favorit efter läsningen av Patient 67 samt fantastiska Mystic River (Rött regn). Filmen som gjordes på den senare står i filmhyllan hemma (lagligt köpt) och var ett bra köp, dels p.g.a. att den gör sig så bra som film, dels för att den är tacksam att hänvisa till när jag kör momentet filmanalys i Svenska B.

Man kan fundera över hur mycket bra en författare har att presentera och de två redan nämnda tycker jag är fantastiska i sin genre. Gone baby, gone och denna senast lästa, Mörker, ta min hand, är absolut läsvärda också, men kanske inte med samma fascination. Det är lite tröttsamt med män som är så uppenbart fantastiska i sängen men samtidigt totalt oförmögna att ens närma sig någonting som liknar ett stadigt förhållande. Den ensamme cowboyen rider igen.

Patrick Kenzie och kollegan Angela Genarro anlitas i egenskap av privatdetektiver av en psykolog för att försöka ta reda på vem som hotar dennas familj. Efterhand står det klart att hotet inte bara är riktat mot psykologen, utan att även Patrick och Angela finns med i den hämndturné som är utstakad av en minst sagt sadistisk seriemördare. Upplagt som vilken helintressant thriller som helst och visst blir det åka av. Bladvändare med många spännande moment som är så sceniska att man anar att författaren kan tänka sig att sälja rättigheterna till ett filmmanus. Hemskt är det i alla fall och en ondska som faktiskt existerar skrämmer och förtär.

Det är dessutom psykologiskt nervpirrande till den grad att nattsömnen hotas av maror och faror. Jag fick hjärtklappning när jag låg i sängen i går kväll och funderade över hur jag skulle reagera om jag skulle titta mot fönstret och någon plötsligt skulle titta tillbaka, ni vet så där stirrande och ondskefullt som de bara kan göra i USA...

Tid att dö - Jeffery Deaver

En titel lika klassisk som innehållet i denna psykologiska thriller som bakom den något actionfilmslika handlingen avslöjar intressanta detaljer om förhörsteknik, amerikanska inrikespolitiska frågor samt lite om psyket hos psykopatiska människor.

Lättsmält och snabbläst - behövligt emellanåt. Och mörkrädd blev jag lagom till strömavbrottet som drabbade oss i går kväll.

Mars 2008

Krigsbarn - AnneGrete Holm

Karin Sommers är journalist på en mindre tidning i Köpenhamn (?) som upptäcker att det nog skett ett förväxlingsmord, när hennes kollega hittas mördad. Det är egentligen hon själv som ska mördas, men hon förstår inte varför. Därför rannsakar hon sitt förflutna och under tiden bevakas hon av f.d. soldaten Mikael som fått avsked sedan han visat försumlighet i tjänst.

Vad hon inte vet är att Mikael var den som skulle döda henne. Han har dock gett upp sitt uppdrag sedan uppdragsgivaren vanställt hans ansikte genom en syrabomb. Han svär att hämnas och bevakar Sommers för att på så sätt komma åt uppdragsgivaren.

Läsaren bjuds på några överraskningar och krigshistoria skrivs skickligt in. Rätt spännande och välskriven.