söndag 23 januari 2011

Sånt man bara säger - Helena Von Zweigbergk

Helena Von Zweigbergk kryper under skinnet på mig. När jag hade läst Ur vulkanens mun bilade jag och min make ner till Stockholm och vi hade ett långt samtal om bokens handling. Nu önskar jag nästan att jag hade en lång biltur framför mig, så att jag och någon annan fick tala om Sånt man bara säger.

Susanne har lämnat hela sitt gamla liv för att bo alldeles ensam ute på landet i ett hus som hon själv förfogar över. Utan tv äter hon bara sådant hon har lust med på tider som kroppen själv bestämmer och hon utarbetar snabbt rutiner som passar henne. Enda sällskapet är en katt, vars andetag och hjärtslag är det enda som hörs i den stillsamma tillvaron.

När telefonen ringer och Susanne hör sin syster Louises röst förstår hon genast att hennes tillvaro är hotad. Mycket riktigt ber Lossan henne om någonting som kullkastar allt; hon ber att hennes femtonårige son ska få bo i stugan hos Susanne medan Louise själv ska försöka ordna upp sitt kaosartade liv. Pojken Jonas installeras i ett rum med sina datorspel och sin skränande tv medan Susanne försöker att stå ut den lilla tid han måste inkräkta hos henne. När Lossan inte ringer och ingen kan få tag på henne, börjar Susanne förstå att någonting är riktigt galet.

Själva berättelsen i sig är rätt spännande, även om den inte bjuder på några större dramatiska spänningskurvor, men berättandet i sig är mästerligt. Von Zweigbergk beskriver, nästan naturvetenskapligt, varje känsla som fortplantar sig i den 53-åriga huvudpersonens liv. Relationen mellan systrarna blir nästan som en thriller där spänningen skruvas upp ända till sista sidan. Många delar i berättandet går igen och vävs ihop på ett fantastiskt sätt. Den här boken ska man absolut läsa i en bokklubb så att man får vrida och vända på syskonrelationer, irritationsmoment samt att man får diskutera vad som är ett lyckligt slut och vad som inte är det. Den här boken har varken eller, det är bara realistiskt. Det är bra och jobbigt. Det är obra och skönt och det är just de här svängningarna Helena Von Zweigbergk är så fantastisk på att bemästra.

Utgiven av Norstedts.

torsdag 20 januari 2011

Nine dragons - Michael Connelly

Jag tycker att han är jämn, den där Connelly. Jag vet inte hur många böcker han har skrivit om Harry Bosch, men jag tycker att de är bra.

I Nine dragons får man följa hur Harry kliver in genom dörrarna till en butik i Los Angeles utkant för att utreda mordet på butiksägaren. Han har varit i butiken förut, under upploppen i Los Angeles, och han har träffat butiksägaren som nu ligger skjuten bakom disken.

Spåren leder till de kinesiska triadmedlemmar som idkar utpressning i utbyte mot beskydd, vilket Bosch upptäcker tillsammans med en ny medarbetare. När de tar in en misstänkt för förhör får han ett obehagligt samtal där han hotas till livet och i nästa stund plingar det till på hans telefon. Meddelandet han har fått där förändrar hela hans tillvaro och han måste ge sig ut på en katt-och-råtta-lek där tiden är hans värsta fiende.

Han är sig lik, Harry, men lite roligt är det att både Mickey Haller och Matthew McConaughey figurerar i berättelsen och jag läste av en händelse att skådespelaren är aktuell i rollen som just Mickey Haller. Trailern till filmen kan du se här.

Boken är inte översatt ännu.

tisdag 4 januari 2011

Paganinikontraktet - Lars Kepler

Låt mig börja med omdömet. Det här är riktigt bra när det är bra och fantastiskt dåligt när det är dåligt. Maken till ambivalenta läsekänslor har jag nog aldrig varit med om.

Anslaget är bra: Paganini var en italiensk violinist och kompositör med rykte om sig att ha slutit ett kontrakt med djävulen och därmed blivit så skicklig musikaliskt. Detta följer läsaren medan man får lära känna de olika inblandade och det blir verkligen effektfullt.

Kanske läser jag romanen på fel sätt? Jag vet att det är mycket som inte är trovärdigt i kriminalromaner, men jag kan inte närma mig det här innehållet ens i de mest spännande situationer.

Joona Linna känns intressant, kanske tack vare sitt finska ursprung där det karga och pragmatiska lyser med sin frånvaro och i stället lämnar plats för en varm och intuitiv (nästan på gränsen till övermänsklig) person. Jag stör mig dock på att han helt plötsligt kan gå ned på knä och knyta skosnöret på en annan människas sko. Det känns taget ur luften och det finns ingenting som förklarar hans handlingar.

Saga Bauer, blott 25 år gammal, men kommissarie och specialutbildad inom kontraterrorism, speglar sitt namn med stor övertydlighet. Hon är inte bara släkt med tecknaren John Bauer, utan hon ser precis ut som ett av hans sagoväsen (vilket namnet Saga förstärker) och människor som möter henne kan inte låta bli att kalla henne älva och fé. Lägg där till att hon är elitboxare så är tankekrocken total. Jag blir inte klok på varför hon ska gestaltas på det här sättet.

Sedan blir det bra igen, när olika personer involverade i den politiska konflikten rörande bl.a. vapenexport presenteras. Här blir också paganinikontrakt aktuella och flytet i läsningen blir hisnande. Sedan inträffar motsatsen - ironiskt nog när det är som mest spännande - att flytet tvärdör när actionscener beskrivs mikroskopiskt detaljerat. Tid och rum byter plats med varandra när ögonblicksbeslut och intuitiva handlingar beskrivs på ett par, tre sidor. Jag stör mig också på när man som författare (här i plural) ska föreläsa för läsaren. Varför ägnas så stor möda åt att pressa in dialog om pizzicatopartier och prestissimon när det är alldeles tillräckligt med beskrivningar av musikaliteten ändå.

I Sverige har vi så många kriminalromansförfattare som skriver bra och jag förvånas över att så många har skrivit upp den här romanen. Är det bra? Bitvis är det nog det, men lösa trådar och obegripligheter får mig att hellre läsa annat.

måndag 3 januari 2011

Bree Tanners andra liv - Stephenie Meyer

Här presenteras en spin off till Twilightsagan; en kort berättelse om Bree Tanner, en av de massproducerade vampyrer som framställts i syfte att gå ut i krig mot den klan vi tidigare läst om i Stephenie Meyers böcker om Bella och Edward. Jag kom inte ens ihåg att det fanns någon med namnet Bree Tanner, inte heller kunde jag minnas hur det gick för henne.

Det är knappt jag kan svara på de frågorna nu heller. Det här är en mycket kort, snarare en novell än en roman, bagatell som inte gör speciellt stort intryck.

Ändå roar den här författarinnan mig. Det är rätt roligt skrivet emellanåt. Hennes språk är träffsäkert och hon formulerar sig med en skön underton av humor. Om inte annat är hon värd att läsa för den sakens skull.

Nej och åter nej - Nina Lykke

Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej , av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopi...