Arvet efter Astrid. Världens bästa Astrid.

Av Astrid Lindgrens böcker har jag alltid tyckt bäst om Barnen i Bullerbyn och Ronja. Ronja för att hon är den coolaste och Barnen i Bullerbyn för att jag blir så hänförd av lantgårdsromantiken, de godhjärtade arbetarna och den oskyldiga barndomen. När de här böckerna skickades hem till mig kan jag sitta och titta på dem, i dem, på bilderna och småle. De ser gamla ut men luktar nytt. Finfin känsla.

Jag vet inte om någon har missat att det kommit ut en "ny" bok av Astrid Lindgren i år. Tomten är vaken har en rolig bakgrundshistoria som du kan läsa om här, men se för husfridens skull till att köpa ett eget exemplar av boken, för det är lika astridskt som allt annat.

Bokar och bilder från förlaget.

Jul i stora skogen - Ett julkapitel för varje dag!

Mitt i alla julkalendrar på tv, legokalendrar på golvet och chokladkalendrar i köket är det här en kapitelkalender för mys i soffan.

Möt hustomten Vrese. Hans namn säger allt. Vrese däremot säger inte mer än han behöver där han går omkring på gården och sköter sina sysslor. Annars läser han ur den enda bok han har, Till ensamhetens lov eller så vrider han upp det stora uret, eftersom det är viktigt med tiden.

Jul i stora skogen: 24 korta kapitel, vackert illustrerade och med tomten Vrese i huvudrollen. Mysigare än så här blir det inte!

Bok och bild från förlaget.

Spökspänning!

Finns det någonting mer spännande för en åttaåring (typ den jag har i huset) än en berättelse om ett hus som det spökar i? Finns det någonting mer nervkittlande än när huvudpersonen bestämmer sig för att sova över i just det huset som det sägs att det spökar i? Skulle inte tro det. Min åttaåring skulle aldrig göra det, men han ser gärna att någon annan prövar det. Det innebär att man själv kan sitta tätt intill varandra och rysa och frysa av fasa, medan Emil (ni vet han Wärn som är fiktiv bokson till Maria Wärn. Fiffigt koncept det där!) tar reda på detaljerna.

Pedagogen i mig älskar för övrigt ordlistan i slutet som förklarar ord som signalement, maskopi, stöldgods och häleri. Lysande!

Smart present eller passande julklapp till små deckarfantaster i 6-9-årsåldern.

Bok och bild från förlaget.

Eddie gör jul!

Lisa Bjärbo känner man igen på fyndigheten och på konsten att säga mycket med få ord. I Eddie och julen är det Eddie som inte har så stor koll på vad julen innebär, men på varje uppslag avhandlas en julklassiker: pepparkaksbak, trädpyntning, vuxna som äter i tusen år och... Tomten!

Det är snyggt och texten och bilden beter sig som superlim i kontakt med fukt: det sitter som berget! Möcket bra. Möcket, möcket bra.

Bok och bild från förlaget.

Schlagersabotören - Lasse och Maja till undsättning!

Lasse och Maja får fullt upp när någon bestämmer sig för att sabotera schlagerfestivalen som ska äga rum i Valleby. Formatet känns igen med barnen som befinner sig mitt i händelsernas centrum, de vuxna som beter sig konstigt och några misstänkta som ska undersökas innan de kanske eller kanske inte anklagas för brottet.


Mycket bra julklappsbok åt någon i 6-9-årsåldern, oavsett om de kan eller inte kan läsa på egen hand. Det är nämligen så fiffigt beskaffat med den här boken att det följer med en skiva med inläst text (av författaren själv) och insjungna sånger (bland annat av den paranta Lill-Babs och den eminenta Siw Malmkvist).

Bok och bild från förlaget.

Sandmannen - Lars Kepler

Jag var så skraj när jag läste den här boken att jag på allvar övervägde att gå och hämta ett av mina sovande barn, allt för att jag skulle slippa sova ensam.

Förra boken avslutades med en cliffhanger värdig en actionhjälte och tempot är högt i den här, Sandmannen, redan från början. En man som blivit dödförklarad, och som noterats som ett förmodat seriemördaroffer, dyker upp efter tretton år och Joona Linna förstår att utmaningen han står inför kommer att vara den svåraste någonsin. Hans expertis och andras villighet att offra sig gör det här till den mest rafflande bok jag har läst under det här året.

Min kritik mot Keplers böcker har tidigare varit att det har dragit iväg i slutet. När allt känns imponerande bra har det kommit två-tre vändningar till som har fyllt mig med lust att slå ut med armarna på ett mycket italienskt vis medan jag skriker "Varför?! Varför?!". (Inte på italienska då, men ändå.) Det mycket trevliga är att så känns det inte i den här. Den där vågen av spänning när allt ställs på sin spets i slutet spänner över ett hundratal sidor och det är därför helt omöjligt att lägga boken ifrån sig och det kan bitvis kännas som om man måste ta en andningspaus, men det är riktigt bra.

Den krypande känslan av obehag finns där: någon som iakttar. Någon som hotar, inte mest dig utan de personer du håller av mest. Någon som inte har bråttom, utan som kan vänta, år efter år efter år för att slutligen kräva hämnd.

Jag får god lust att göra en textanalys för att bryta ner språket och lista sådant som gör att berättelsen bitvis blir så nervkittlande spännande. Det är för ruskigt bra gjort.

Och slutet. Slutet är precis lika irriterande kittlande som förra gången. Man måste läsa nästa bok - för hur ska det gå?

Alltings början, Karolina Ramqvist

Den här bokklubbsboken kommer att bli riktigt intressant att diskutera. Jag var inte alls taggad att läsa boken, men laddade pliktskyldigt hem den från elib. Efter första kapitlet smålog jag, för där får man möta huvudpersonen Saga som berättar att hennes mamma visade en film på hennes sjunde (eller åttonde) födelsedag: födelsefilmen med blod, mammans underliv och hela den smärtsamma men samtidigt smärtlindringsfria förlossningen. Alltings början startar där.

Sagas mamma är en fortfarande brinnande feminist som med Grupp 8 i ryggen nu tagit ett steg tillbaka. Hon brinner fortfarande, men överräcker elden i form av en fackla till sin dotter, säger att hon ska ta för sig och manar på henne att göra skillnad. Problemet är bara att Saga inte riktigt vet vad hon ska göra med den där facklan. Inte brinner hon så vidare värst mycket heller.

Saga frågar sig bland annat om det finns några strider kvar att ta. Vad ska hon engagera sig i?

Det blir framför allt en berättelse om 1990-talet och Karolina Ramqvist rör sig med lätthet i Stockolms innerstad med fester, bjudningar, barer, sittningar och events. Allt detta kommer till Saga, nästan av sig självt. Hon hoppar av gymnasiet, men det visar sig vara en av hennes största attraktionskrafter. Det är fräscht, säger någon och anställer henne som kolumnist. Andra journalister vill intervjua henne, använda henne som språkrör för den moderna och framför allt unga feministen. Saga säger sådant hon tycker låter bra, men har samtidigt svårt för att känna att hon lever ett liv som motsvarar det hon uttrycker. Hon har bland annat ett av och på-förhållande med den kände festfixaren Victor Schantz. Han vill bara ha henne i sängen när det passar honom och Saga spelar med samtidigt som hon förtvivlat försöker dölja att hon vill ha mer och att hon, precis som de flesta andra, drömmer om att det ska kunna bli ett par av dem i slutänden i alla fall.

Slutet är bra! Utan att avslöja någonting mer blir det en riktigt bra avslutning på en historia som för mig inte bjuder på någon större igenkänning, men som känns aktuell och viktig ändå.

Fjällgraven - Rosenfeldt och Hjort

Det här är så bra - av flera anledningar. Det är välskrivet, för det första. Jag vet inte om vi ska tillskriva elokvensen Hjort eller Rosenfeldt, men de vet hur man ska formulera sig. Inga taffliga uttryck. Inga klyschor. Inga utdragna eller pinsamma sexskildringar, trots att engångsligg är lite av huvudpersonens signum.

För det andra tycker jag om gruppsykologin i Riksmordskommissionsgruppen. Kvinnorna är självständiga utan att framställas som obstinata terriers och männen är precis lika komplicerade som andra levande organismer, utan att de behöver skrivas in i den där mallen att de ska vara försupna, frånskilda och ha svårt för auktoriteter. Visst är de frånskilda och självklart dricks det både öl och whisky, men på ett mer tredimensionellt sätt som saknas i andra noirskildringar.

För det tredje så finns det en ny intressant historia (efter 11 september och utrikesministersmord uppstår häxjakt på invandrare från arabländer) som vävs ihop med alla påbörjade karaktärskomplikationer från tidigare böcker. Jag tycker att det fungerar.

Det kan väl till viss del stämma att det inte är riktigt samma driv i den här boken, någonting som för övrigt nämns i slutet av romanen när Sebastian Bergman säger, apropå att det är vägen till lösningen som är det intressanta: "Dessutom var vägen så in i helvete tråkig den här gången." (406). Är det en medveten replik från författarparet?

Handlingen är inte mer komplicerad än att den tar sin början i de jämtländska fjällen när två vandrande kvinnor hittar resterna av sex gömda kroppar. Riksmordskommissionen kallas in och mystiken tätnar när det framkommer... ingenting. Det finns sex kroppar som ingen saknar, fyra vuxna och två barn. Samtidigt presenteras det komplicerade förhållandet mellan Sverige och utrikespolitiska aktörer där läsaren i olika fragment får följa hur det på svensk mark genomförs internationella antiterroristundersökningar. Det finns starka krafter som vill stoppa detaljerna från att komma till allmän kännedom och det blir, trots det sävliga tempot, riktigt spännande.

Jag väntar under mossan, Amanda Hellberg

Tilda ska bo hos sin morfar, mitt i den svenska urskogen, medan hennes föräldrar gör en kryssning. Idyllen är total med glittrande sjöar, lata dagar i trädgårdsstolar och en kall cola från jordkällaren. När Tilda en dag ska bada med sin morfar ser hon en rörelse i ögonvrån och hon får genast en känsla av att någonting inte är som det ska vara.

Det skrivs alldeles för lite svensk skräcklitteratur och jag är så glad över att Amanda Hellberg axlar det här oket. Formen sitter perfekt: idyll, krypande känsla av att någonting inte stämmer, yttre hot, människor i ens närhet som uppför sig underligt, helvetet brakar lös och sedan kommer upplösningen. Det finns till och med en vag antydan om en fortsättning, men romanen avslutas samtidigt helt och hållet - och det är någonting man som läsare inte är bortskämd med.

Hon är bra, Hellberg. Jag läste Döden på en vit häst när vi valde den till bokklubben och vi läste och ryste så det stod härliga till. Det är samma sak med Jag väntar under mossan och en stor behållning med romanen är att den väver in svenska naturväsen, oknytt, figurer, myter och naturföreteelser i en härlig blandning.

Den unge Werthers lidanden, återberättad av Oscar K och illustrerad av Lilian Brøgger

Det blir ungefär som när Romeo och Julia spelades in med Leonardo DiCaprio och Clare Danes när Shakespeares originaltext användes i en supermodern storstadsmiljö. Det kanske är en dålig jämförelse, för i Goethes Den unge Werthers lidanden, återberättad av Oscar K och illustrerad av Lilan Brøgger, är berättelsen just återberättad men bilderna visar på en annan tid än den originalet utspelade sig i. Grafitti på husväggarna, stökiga nattklubbar, kortkorta kjolar och genomskinliga toppar.

Ibland funderar jag över varför sådana här böcker skrivs. Det kan ju hända att man uppskattar den även om man inte har läst originalet från 1744, men det måste ändå vara ett ganska litet antal som väljer att läsa just en sådan här bok. "Illustrerad världslitteratur" står det på framsidan och jag tycker att det är ett bra koncept. Om världen ska kunna ta till sig litteratur som är flera hundra år gammal kanske det kan locka någon fler att bekanta sig med en roman om den är bearbetad och illustrerad. Jag roas kungligt (eller är det mer PK att säga dronnligt?) av bilderna emedan jag bläddrar väldigt snabbt förbi vissa partier av texten.

Samtidigt måste man fundera över vad som går förlorat, för det första i en översättning, men för det andra i det att man bearbetar en text. För mycket tror jag, speciellt i en bearbetning. Sedan måste man ju veta en hel del om romanens kontext och samtidshistoria för att kunna få den där extra upplevelsen. Slutet är precis så där blytungt, ångestfyllt och febrigt som det är i originalet. Pistolerna lånas, breven skrivs och hjälten... ja, jag kanske inte ska avslöja allt, men there will be blood och det läcker genom alla lager av bandage.

Det femte vittnet, av Michael Connelly

En rättegångsthriller av Michael Connelly. Man kan fråga sig hur många gånger han kan komma undan med det, den gode Connelly. Tydligen hur många gånger som helst, för det här är riktigt bra.

Han är dessutom alltid aktuell, Michael Connelly. Här sitter jag, i norra Sverige, och läser om en fiktiv advokat i Californien och tycker att det är hur intressant som helst, för nu beskrivs finansmarknaden och följderna som den ekonomiska kollapsen har inneburit för den lilla människan. Läsaren presenteras för Lisa Trammell, en ensamstående mor som efter skilsmässan står med ett hus som är belånat för en summa större än vad huset är värt på marknaden. Mickey Haller är advokaten som har upptäckt att bankerna inte spelar rent i indrivningen av sina pengar och de förbereder ett ärende för att bestrida bankens övertagande av huset Lisa bor i. När en av de ansvariga bankpersonerna blir dödade blir Lisa misstänkt, men Haller är övertygad om att hela situationen är mycket större än så.

Själva rättegången är också intressant. Beskrivningen av det amerikanska rättssystemet är imponerande nedkortat med precis så mycket information läsaren behöver för att tycka att det är tydligt och intressant. Det är inte bara lagarna som beskrivs, utan även advokaternas upplägg för att slå hål på argumentation, få vittnen att motsäga sig själva samt strategier för att påverka jurymedlemmarna. Grupppsykologi, sociologi och påverkansmedel. Jag tycker att det här är lysande.

Haller som person är rätt intressant också. Här är det i bakgrunden dessutom en diskussion som förs angående hur mycket samvete man kan tillåta sig ha som försvarsadvokat. Hur mycket kan man tillåta utanför lagens råmärken utan att för den sakens skull ha gått för långt i jakt på den riktiga rättvisan? Det visas på ett mycket talande sätt genom att Haller har anställt en ung kvinna, nyutexad från juridikskolbänken.

Det femte vittnet är dessutom ett begrepp som används om en person som kan undvika att svara om han eller hon åberopar det femte tillägget, att tvingas vittna mot sig själv och detta är ett högst aktuellt tillägg att använda sig av i den här berättelsen.

Het lustläsning

Jag brukar säga att jag inte läser av tvång, utan av lust. Nåja, ordet lustläsning kan ha olika innebörd.

I novellsamlingen Het är det just hettan som är grejen. Det är erotik och kärlek, kåthet och osäkerhet, förbjudenhet och tillåtelse i en skön blandning. Det är välskrivet om ungdomar, för ungdomar, av personer i olika åldrar men som inte har glömt av hur det var att vara ung. Novellerna berör teman som verkligen känns aktuella: paret som inte kan sluta ta på varandra, någon som kommer underfund med att den kanske är gay, någon annan som plötsligt är delaktig i en trekant och ytterligare en som har eller inte har ihop det med sin lärare.

Novellformen är inte helt okomplicerad. Pang på-storyn blir mer påtaglig när det handlar om just kärlek. Eller kärlek och kärlek, förresten. Det handlar mest om sex. Det jag tycker är riktigt bra med de här novellerna är att de inte skuldbelägger, de smutsar inte ner, de är inte våldsamma eller sexistiska och bara det är en bedrift. Det finns så många taffliga beskrivningar av sex i böcker, för att inte tala om hur sexscener ibland pressas in helt omotiverat i en film, och då behövs det sådant som är bra.

Problemet med den här novellsamlingen är nog snarare läsaren - alltså jag. Jag är inte pryd av mig, men jag ser inte riktigt tjusningen med att läsa ingående beskrivningar av själva sexandet. Jag fascineras mer av den som bygger upp en berättelse till dess jag inte kan låta bli att fortsätta läsa och sedan lämnar tillräckligt mycket osagt för mig att fantisera ihop resten. Detta gör t.ex. Lisa Bjärbo och de andra författarna har gjort ett riktigt skrivkonststycke de med och som sagt, lustläsning kan få en helt annan innebörd än den jag har lagt in i ordet tidigare.

Bok och bild från förlaget.

Rosor, min kära, bara rosor - Mark Levengood

Rosor, min kära, bara rosor heter den, Mark Levengoods senaste klokskap i bokform. Den hade också kunnat kallas Evangeliet enligt Mark, tänker jag så här efter avslutad läsning.

Jag tror inte att det  handlar så mycket om att vissa människor är med om fler anmärkningsvärda händelser än andra, utan mer om att vissa personer är så goda berättare att minsta lilla betraktelse kan kännas upplysande och viktig.

Varm i hjärtat blir jag redan efter första betraktelsen. Det är nästan så att jag blir varm bara av att läsa att boken tillägnas vännerna Henrik och Pia. Jag är inte helt säker på att jag vet vilka de är, men de förtjänar säkert dedikationen.

Det som är skönt med Mark Levengood är att allt han berättar verkar vara genomsyrat med uppriktig godhet. Det finns visst ett drag av, faktiskt bitvis en orkan av, svärta, men det gör bara resten mer intressant. Och mitt i svärtan, naturligtvis, den bubblande humorn, ordsvängeriet och värmen.

"En dag i tidiga medelåldern knackar det på själens port, och där står en rund liten herre och säger 'Goddag, jag heter Bekvämlighet, det här är mina vänner Luttrad och Cynisk.'". Jomensåatt... Man behöver tydligen inte vara i tidiga medelåldern för att skratta nervöst och igenkännande åt de raderna.

Sedan talar han om riktiga män och den manliga värk riktiga män hellre står ut med än att göra som sjukgymnasten säger. Han talar om att vintern bara är till för frikyrkliga och idioter och att hans morfar beställde in samma maträtt till hela familjen när de åt på restaurang, eftersom det blev enklast för dem i köket.

"Att tala är silver, det är vi eniga om. Att tiga kan vara guld, men det kan också vara ett tecken på autism." Man måste bara älska de här orden. Man måste bara älska den här boken. Köp en till dig själv och köp en till någon du tycker om.

Bok och bild från förlaget.

Rosengädda nästa, av Emma Hamberg

Bror är 13 år och frankofil. Många i hans ålder skulle antagligen tro att en frankofil var en speciell typ av bög, men den vältalige ynglingen har full koll på språket och är mycket medveten om vem och vad han är. Bror är speciell på ett sätt som när han var yngre gjorde folk förtjusta och imponerade, men som i tonåren verkar lillgammalt och apart. Det han vet om livet och kärleken är inte mycket, men hans kunskaper räcker till för att veta att hans mamma och pappa – båda två framstående läkare inom respektive område – bara är en sommar från att ansöka om skilsmässa. I ett försök att låta föräldrarna finna varandra på nytt arrangerar Bror ett fiktivt seglarkollo att åka iväg till och föräldrarna går med på det. Problemet, vart han ska ta vägen, löser sig när han ser en liten annons utlagd av en kvinna som tar hand om upphittade och hjälplösa djur.
Till gården kommer också Tessan: hon som trodde att hon hade ringt sjukvårdsupplysningen och hann spy ur sig all ånget och vånda hennes hopplösa förortsliv rymmer, innan hon förstod att hon hade ringt fel. I stället hade hon ringt till Jane, som i sin tur gärna tar på sig rollen som rådgivare och ber henne att lämna allt.

Jane själv verkar ha råkoll på allt. Hon vet hur man får svalungar att överleva, hur man syr ihop en skottskadad rävmamma, hur ekorrungar ska bäras i bh:n för att de ska känna sig trygga… och hur vilsna trettioåringar och säregna trettonåringar ska finna sin plats i livet. När Jane får beskedet att hennes mamma har gått bort presenteras Rosengädda, stationshuset som var Janes barndomshem på den tiden då hennes namn var ett annat och man förstår att det finns ett och annat att reda upp i Janes liv också.

Rosengädda nästa parkerar sig tematiskt framför allt i uppgörelsen med det förflutna, med föräldrar i allmänhet och med modersrelationen i synnerhet. Mitt i melakolin är det roligt. Riktigt, riktigt roligt. Det är så där igenkänningstragiskt roligt, t.ex. när Tessan måste visa sin mamma exakt hur upprörd hon faktiskt är. Det slutar med att hon använder tvålarna som har legat dekarativa och inplastade i så många år utan att få användas. Hon tänder också ljusen, finljusen, som också bara har stått orörda i all evinnerlighet. Det roliga med den händelsen blir för mig att fyraåringen samma dag som jag läste om detta frågade om han fick tända ljusen i den femarmade guldkrokskandelabern. Svaret blev att vi självklart skulle göra det. Jag blev till och med sugen på att gå till badrummet för att leta reda på någon ouppackad tvål att skala av.

Frankofilvinklingen är fantastisk, eftersom Brors fascination för bl.a. Serge Gainsbourg beskrivs så innerligt att jag får för mig att gå in på youtube för att bekanta mig närmare med honom. Det är väl läsning när den är som mest lyckad: man får lust att göra någonting som man inte har gjort förut och man svarar inte reflexmässigt nej när någon vill tända ett ljus.

Bok och bild från förlaget.

Jokern, av Markus Zusak

Markus Zusak placerade sig i mitt läsarhjärta med romanen Boktjuven och boken har för evigt en given plats på min topp-10-lista. Nu snubblade jag över den här, Jokern, när en kollega mycket övertygande försäkrade mig om att den måste läsas. Så rätt hon hade.

Ed råkar förhindra ett bankrån och anses vara dagens hjälte. Några dagar senare ligger ett spelkort i hans postlåda med tre adresser och tre angivna klockslag antecknade på det. Ed beger sig efter en hel del dividerande med sig själv till de olika adresserna och förstår snart att han har fått uppdrag att lösa. Han vet inte vem som har sänt honom, bara att han är budbäraren (romanens originaltitel är The Messenger).

När de första uppdragen är utförda anländer nästa ess. Där finns nya uppdrag att utföra och han börjar ana att det finns fyra kort totalt, med tre uppdrag på varje ess. Ju fler han utför desto närmare sluts cirkeln kring honom själv och det. Är. Så. Snyggt. Och inte bara det. Det görs med en sådan värme och kärlek att jag kommer att le åt det här under mycket lång tid. Slutet ska jag inte avslöja, men det lätt filosofiska resonemanget om varje människas uppgift på jorden kan man ta mer eller mindre lätt på.

Romanen är klassad som ungdomslitteratur och riskerar att inte läsas av riktigt lika många av den anledningen, men den hör inte enbart hemma i den kategorin, varken till sitt innehåll eller till sin form. Handlingen är allmänmänsklig och får mig att må bra. Det blir inte mycket bättre än så.

Sanningens ögonblick, Kristin Hannah

Tre systrar; Winona, Aurora och Vivi Anne, växer upp på en hästgård i bästa moderna westerntid. Inledningskapitlet talar om att modern nyligen har dött och systrarna presenteras efter hur de reagerar på dödsfallet. Winona är äldst och intar genast mammarollen. Hon ser hur de yngre systrarnas behov yttrar sig och är genast framme för att minimera skadan. Den känslofrånvände fadern bestämmer sig genast för att sälja hustruns älsklingshäst för att spara pengar och Winona gör sitt yttersta för att förhindra detta, trots att det innebär att hon måste förnedra sig själv. Förhållandet mellan henne och fadern är komplicerat redan från början och ingenting hon gör duger i hans ögon. Värre ska det dessutom bli, speciellt när relationen till systrarna ställs på sin spets. Trots fina meriter, en högt ansedd position som advokat och med ett intellekt som överträffar andras ses hon som oduglig eftersom hon inte har något handlag med hästar.

Aurora är mittenbarnet, medlaren, den lite bortglömda som gör mycket i kulisserna men som sällan får någon uppskattning för sin insats. Hon artar sig som hon bör; finner en snäll och tråkig man och får två lagom välartade barn. Precis som mellanbarn i allmänhet blir Aurora förpassad till periferin i den här boken och det är i stället äldsta och yngsta barnet som är intressanta.

Vivi Anne är yngst, prinsessan, den omhuldade och älskliga. Hon har solsken i blick, är livlig och positiv. Vacker som en dag charmar hon sin omgivning och tror att hon vet hur det är att leva fritt och vilt - till dess hon träffar Dallas. Halvindianen som anställs som förman på gården duger inte i faderns ögon och Vivi Anne är redan förlovad med en snäll och lite tråkig man, Luke. När hon sviker fästmannen sviker hon också en av sina systrar och deras relation ställs på tuffa prov.

Sanningens ögonblick beskriver en syskonrelation som verkligen inte är okomplicerad. De kärleksfulla och humoristiska stunderna trängs med svartsjuka och missunnsamhet, precis som det kan vara i verkliga livet. Boken är intressant på så sätt, samtidigt som de avslutande passagerna med en tonåring som tvingas till skrivande, blir lite väl sockersöta för min smak. Klart läsvärd en smågrå sommardag.

TÄNK PÅ ETT T4L - John Verdon

Tänk dig att du får ett handskrivet brev adresserat till dig. Brevet uppmanar dig att tänka på ett tal. Tänk dig sedan att det följer med ytterligare ett litet kuvert i brevet och i kuvertet ligger en lapp med talet du precis har tänkt på. Detta händer självhjälpsgurun Mark Mellery och han kontaktar därför sin universitetskamrat Dave Guerny, en förtidspensionerad utredare med seriemördare som specialitet.

Brevet är författat på vers och verkar till en början vara ett lekfullt skämt. När tre olika brev har kommit börjar mottagaren förstå att det ligger ett förtäckt hot bakom och det antyds också att tiden är utmätt.

Det här är en småspännande deckare, som gjord att läsas under sommaren. Boken är kanske ingenting extraordinärt som mordhistoria, men beskrivningarna av Guerny är inte de urvattnade schablonerna man är van vid, utan här får utredaren vara en reflekterande och självkritisk människa med både brister och fel.

Den här boken kommer dock att bli ihågkommen mest för att jag skrattade så gott innan jag började läsa den. Bibliotekarien ringde och sade att jag hade en bok att hämta. "Tänk på ett tal" fortsatte hon och jag tänkte på ett tal. När bibliotekarien inte sa någonting på en lång stund förstod jag att Tänk på ett tal var själva titeln på boken.



Jag är Love, av Mårten Melin

Ni vet hur namnet ibland kan spegla ens personlighet? Det vet Love också. Alltför väl. Han kan knappt visa sig utanför sitt hem, eftersom alla blir blixtförälskade i honom; tjejer, killar, ja till och med lärare faller för honom. Love är som en kärleksbomb som slår ner, förgörande och obevekligt.

När situationen blir ohållbar bestämmer Loves föräldrar att han ska få börja på en ny skola. Love förstår direkt att det här inte är vilken skola som helst: i elevmun kallas den för Monsterskolan och sin första dag får han ett silverkors att bära runt halsen så att inte skolans vampyr ska ge sig på honom. På Monsterskolan får Love inte bara lära känna sina krafter, utan han kommer också på vem hans pappa verkligen är.

Den här ungdomsromanen är en introduktion av en mycket speciell pojke som får mycket speciella klasskamrater och jag kan bara tänka mig vilket smörgåsbord av händelser som ligger framför honom i de kommande (?) böckerna om Love. Roligt är det också, bland annat när Love får följa med klasskompisen Hella ner till helvetet.
"-Varför vill Djävulen att hans dotter ska gå på Skogsbingelskolan? frågade jag.
- Det är inte han som vill, sa hon. Det är mamma. Pappa tjafsar inte med henne i onödan.
- Är hon också härifrån?
- Nej, sa Hella med blicken på den som kom emot oss. Hon är från Östersund." (s.91-92)

Att använda kärleken som kraft när man skriver om en person, som likt en superhjälte ska lära sig att kontrollera sin förmåga, det är hur roligt som helst. Kärleken är temat, men ställer till med besvär och elände för huvudpersonen som är i yngre tonåren. Han befinner sig alltså i ett skede i livet när just kärleken kan kännas som svårast att förstå sig på och det är som bäddat för intriger. Roligt, sa Bill. Roligt var ordet, sa Bull.

Bok och bild från förlaget.

Flickan med snö i håret, av Ninni Schulman

Möt Värmland. Möt Hagfors. Möt Magdalena Hansson som precis har flyttat tillbaka från Stockholm efter en uppslitande separation.

En tonårig flicka kommer inte hem efter en nyårsfest samtidigt som en ung flicka hittas mördad i skogen. Livet ändras för alla inblandade; för föräldrar och släktingar; för polisen som inte är van vid den här typen av brott; för lokalpressen som ska täcka rapporteringen.

Både DN och Bokhora har skrivit upp den här boken men jag förstår för mitt liv inte varför. Det skrivs alldeles för många bra deckare i Sverige för att den här ska stå ut från mängden. Är den bra? Jovars. Är den spännande? Visst, men inte mer än så. Jag läste den här boken för flera veckor sedan och har inte ens kommit ihåg att skriva om den.

Till offer åt Molok, av Åsa Larsson

Det här är hennes bästa hittills. Till offer åt Molok. Läs den. De orden täcker i stort sett upp allt jag vill ha sagt om den här romanen.

När jag hade vänt sista bladet (okej, när jag hade klickat fram sista sidan på iPaden) skrev jag det här på den andra bloggen. Det är mörkt ute. Lite kallt. Lite gjort för att man blir skiträdd. Just sayin'.

En sista undran: om det här innebär att Åsa Larsson bara skriver bättre och bättre - hur ska det då till slut sluta?