onsdag 26 oktober 2011

Hungerspelen - Suzanne Collins

Regimen delade upp landet i tretton distrikt för att kunna kontrollera alla skeenden så mycket som möjligt. Nu återstår det bara tolv, eftersom det trettonde gjorde uppror och utplånades. Till minne av upproret, för att de efterlevande aldrig ska glömma vad som förväntas av dem, drabbar de tolv distrikten varje år samman i vad som kallas Hungerspelen. En pojke och en flicka mellan 12 och 18 år lottas ut och när Prims namn dras, trots att hon egentligen har så goda odds som någonsin är möjligt, kliver hennes äldre syster Katniss fram och tar frivilligt hennes plats.

Till Hungerspelen lottas också den med Katniss jämnårige Peeta ut. De följs åt, utan att egentligen känna varandra närmare. Peeta har gjort någonting för Katniss när de var små som hon känner att hon aldrig kan återgälda, men när hon nu står inför det faktum att hon måste döda alla sina motståndare för att få en chans att återvända hem igen kan hon inte låta hjärtat föra någon talan. Katniss inser också snabbt att hon inte kan lita på någon. Alla hennes motståndare är där för samma sak; att försöka stå kvar som ensam överlevare i Hungerspelen.

Jag skulle kunna skriva att jag inte tycker att det här är bra. I stället tänker jag skriva att det i den här boken finns någonting annat. Det finns en berättelse som en elev till mig har tagit till sig trots att han började vårt första läsår tillsammans med att tala om att han minsann inte skulle läsa någon bok. Han hade klarat sig genom hela högstadiet utan att läsa. Sex veckor senare, och utsatt för jobbiga läsförhör av mig, försöker han hålla tillbaka sin entusiasm men kan inte. Boken är skitbra och han tycker att den är spännande. Då måste ju jag också läsa den. Nu kan vi prata om hur Katniss och Peeta kämpar för att behålla någon sorts mänsklighet, trots att det förväntas av dem att uppföra sig värre än djur. Vi har också pratat om vad som händer med en människa som lever under förtryck, i en diktatur. Just de samtalsämnena hade nog min elev helst klarat sig undan, men jag tycker att det är viktigt att frågan väcks.

Vi har också talat om att det nästan hör till allmänbildningen att ha läst en bok som så många talar om. Twilight är ett exempel, Hungerspelen är ett annat. Twilight skulle en annan elev aldrig läsa, eftersom den var ”för bögig”. Jag utmanade honom och sa att bara en riktig karl kunde läsa den då utan att det skulle vara fjolligt, så han läste den. Sedan läste han alla de andra delarna. Nu har min mycket läsovillige elev läst den här – och har nu påbörjat läsningen av nästa del. Alldeles frivilligt. Leve litteraturen.

Utgiven av Bonnier Carlsen.
Kommer som film under våren 2012.

måndag 17 oktober 2011

Marshmallows till frukost - Dorothy Koomson

Jag läste en dålig bok. Jag hade läst allt på pockettoppen. Jag ville inte bära med mig en tung inbunden bok. Jag ville läsa någonting lättsmält och tänkte att en bok med rosa omslag borde vara vad jag letade efter. Så kom det sig att jag fick Marshmallows till frukost i min ägo.

Jag trodde att det skulle vara en kärlekshistoria. En vacker kvinna i trettioårsåldern flyttar in i en lägenhet som hyrs ut av en, lägligt nog, attraktiv tvåbarnsfar som precis blivit lämnad av sin fru. Barnen tyr sig till den nya hyresgästen och hon, själv stukad av hur livet har farit fram med henne, läker sakta och livet blir ljusare.

Det visar sig att jag har fel, på sätt och vis. Det är en kärlekshistoria, men inte på det sätt jag trodde. Främst är det här en kärlekshistoria om två barn och en barnlös kvinna som hittar varandra och sedan upptäcker att de inte kan leva om de andra inte finns i närheten. Relationen mellan Kendra och barnen Jaxon och Summer är lågmäld och fin. I bakgrunden står pappa Kyle som osäkert river sig i håret och funderar över vilken vändning hans liv har tagit sig.

Spänningsmomentet i boken ligger i att Kendra bär på en stor hemlighet. Den är fruktansvärd och äter upp henne inifrån. Mannen från hennes förflutna visar sig vara en helt annan än vad man först tror och i slutet vävs Kendras historia ihop riktigt snyggt.

söndag 16 oktober 2011

Änglamakerskan - Camilla Läckberg

Jag har totaldissekerat Camilla Läckbergs senaste roman här. Jag är ledsen för det, men det kunde inte sluta på något annat sätt.

Jag tror att det är slut mellan mig och Camilla Läckberg och det kan vara så att jag är mer ledsen över den saken än vad hon är.

Om det är så att någon verkligen tycker att det här är bra kan väl den personen vara snäll och skriva en utförlig beskrivning, så att jag ser vad jag har missat?

måndag 3 oktober 2011

Det goda inom dig - Linda Olsson

Pojken på omslaget till den här boken hade kunnat vara min son. Det finns tydliga likheter mellan min son och pojken på bilden. Eftersom jag visste att boken handlade om utsatta och svikna barn har det varit en kamp bara att plocka upp boken från bokbordet i vardagsrummet. Nu börjar det bli dags att återlämna boken till biblioteket, så jag läste den i dag. Obs. Det kan föreligga en liten spoilervarning på vissa detaljer om du fortsätter läsa.

Marion hette Marianne i ett tidigare liv. Det är ett liv hon inte vill minnas, samtidigt som hon förundras över hur hon kan dra ut minnesbilder, nästan som små byrålådor, och titta på sig själv ur nya perspektiv. Jag-formen berättar om Marions liv i nuet där hon bor i sin ensamhet på en nyazeeländsk strand. Hennes isolering bryts av besöken av en liten pojke som söker sig till henne, men bara på torsdagar. När Marion hittar pojken i vattnet och räddar livet på honom upptäcker hon skador på hans kropp som bara kan ha tillfogats medvetet av en vuxen. Hon tar med pojken hem och lovar honom att hon ska hjälpa honom, att allt ska bli bra.

Samtidigt vet hon att vuxna bara säger så när de inte har någonting annat att säga och att det inte alls kommer att bli bra. Hon försöker minnas sin barndom kronologiskt och i dessa kursiverade partier berättas om barnet i tredjeperson. Barndomen när hon fortfarande var Marianne och när allt förändrades.

Den här berättelsen är så hjärtskärande och jag rörs till tårar flera gånger. Scenerna med en åttaårig flicka som är mycket mer vuxen än sin apatiska mamma tar hand om sin lillebror och fruktar hela tiden att det eskalerande våldet i hemmet ska drabba honom. Det är detaljrikt utan att bli ett frossande i fruktansvärda detaljer. Det fruktansvärda är snarare att en liten flicka går omkring och känner sig hotad och otrygg, mest av allt i hemmet. När allt rasar klandrar hon sig själv och blir en helt annan människa när det trots allt blir bättre. Ett stort problem är bara att hon får det bättre utan att hennes lillebror är med henne. Den vuxna Marion kan så småningom få perspektiv på sin tillvaro, i slutet vackert symboliserat med en helikoptertur, och det är en skön känsla som infinner sig när hon söker sig fram till försoning.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger var en stark läsupplevelse. Läsminnet har förbleknat lite, men jag kommer ihåg varför jag tycker bra om Linda Olssons böcker när jag läser Det goda inom dig. Det är några händelser i boken som jag tycker blir för stora. De blir pusselbitar som inte passar in och som faktiskt förstör helheten. Jag väljer helt enkelt att inte fästa så stor uppmärksamhet vid dem och bestämmer mig för att jag tycker bra om boken. Linda Olssons språk är vackert och känsligt och tilltalar både hjärnan och hjärtat.

Omslagsbilden är lånad av förlaget.

söndag 2 oktober 2011

Lärjungen - Rosenfeldt & Hjorth

När jag hade läst Rosenfeldts och Hjorths första kriminalroman Det fördolda skrev jag så här. Nu när jag har läst uppföljaren Lärjungen skulle jag vilja skriva lite på samma tema. Rackarns alltså. Jag tycker att det är bra. Spännande. Intet nytt under solen (alltså kriminalroman-solen) men samtidigt ingen gammal skåpmat som ska tuggas om.

Jag blir sjukt irriterad på huvudpersonen Sebastian Bergman eftersom han är så utomordentligt korkad och tar helt fel beslut. På samma gång är det samma delar som tilltalar mig, eftersom han är psykolog och borde veta bättre. Han borde lägga sig på sin egen soffa - alltså, han borde vara medveten om psykologiska processer och kunna titta på sig själv utifrån. Detta är dock någonting han är helt oförmögen till, vilket leder till ett självdestruktivt beteende och ett liv kantat av konflikter. Han längtar efter närhet, men tycker inte att han förtjänar det samtidigt som han idiotförklarar människor som öppet visar att de har behov och längtar efter närhet.

När en mördare tar livet av kvinnor på ett sätt som i detalj överensstämmer med en tidigare seriemördare blir Sebastian Bergmans intellekt och förmåga att profilera förövaren aktuellt igen och han inleder ett nytt samarbete med specialutredarna i Riksmord. Hans bakomliggande skäl är inte så hedervärda som att han vill stoppa mördaren, utan bottnar lika mycket i att han vill komma en speciell person nära. En obehaglig överraskning väntar honom när han upptäcker ett samband mellan morden som de andra inte kunnat upptäcka. Han kan inte undgå att se sambandet, eftersom det går upp för honom att morden är personligt kopplade till honom själv.

Det är Jo Nesbø-klass. Kanske bättre, men i alla fall lika bra. Just i den här boken är det särskilt porträttet av den psykopatiske Edward Hinde som ger kalla kårar på ett sätt som jag nog inte känt sedan När lammen tystnar. Läs och rys med den här i höstmörkret!

Utgiven av Norstedts. Bilden lånad från förlaget.

Jag vill bara att du gillar mig - Ingrid Olsson

Jag vill bara att du gillar mig är som ett fotografi, en ögonblicksbild, där all aktivitet plötsligt stannar av och läsaren får vandra runt en stund för att bekanta sig med personerna som sitter i ett klassrum en vanlig dag när en snöstorm rasar utanför fönstret. Läraren Els-Marie är sen på grund av ovädret och i väntan på hennes ankomst sitter eleverna och väntar, vissa troget och andra otåligt. Tio av dem får läsaren följa i den här boken.

Läsaren får sätta sig ner i bänken bredvid Katja som verkligen vill bry sig om det viktiga och orättvisa i världen, men som ständigt återkommer till hur mycket hon hatar sin rumpa. Pär sitter bakom Sofi och försöker definiera ordet "gilla". Han tycker inte om det abstrakta, han tycker inte om ord eftersom de är oexakta och han tycker inte om när fröken säger att man måste läsa mellan raderna. Han gillar siffror, eftersom en nia alltid är en nia och han tycker om klockan eftersom den är exakt. Men sedan tycker han om Sofi också, även om han inte förstår varför.

Filip är panikslagen. Han tror att alla andra har fått ligga, säkert till och med Pär, men inte han. Den livsvisdom han har hunnit ta in bottnar i följande formulering: "Det var superenkelt, vissa hade dragningskraften och de fick ligga. De andra fick äta skinkmacka i stället."

Stella är i det närmaste tillintetgjord av kärlekssorg men känner samtidigt att hon inte borde känna så mycket, inte så stort, men allt krockar för henne. "Jag tänkte på hur hemskt allting var fast jag hade en pappa som var cancerfri och säkert skulle leva tills han blev hundra."

De stora livsfrågorna, som de här personerna vet att de borde tycka är viktiga, krockar med det lilla som de vet att de ska tycka är futtigt, men som känns större än miljöförstöringar och barn som svälter ihjäl i andra länder. Ingrid Olsson har fångat insidan av tio helt olika karaktärer som beskrivs levande och intimt. Man slungas in i de unga människornas liv och man kan inte värja sig mot den smärta de bär på och måste hantera.

En läsvärd liten bok utgiven av Rabén & Sjögren.

Grunden Bois - Här är alla vinnare

Snacka om att det här är en motpol till det mesta vi läser om i världen idag. Vi måste lyfta de här viktiga, självklara värdena att alla...