onsdag 27 februari 2013

Femtio nyanser, del 2 och 3, av E. L. James


Jag läste ut del två och tre också. Lite på rekordtid skulle man kunna säga. Det var inte så svårt, eftersom jag hoppade över det mesta av det saftiga sexet. Det blev inte så mycket över, kan man säga.

Del två, Femtio nyanser av mörker, är nog den mest intressanta av de tre delarna, eftersom man här får se en rätt ful sida av den kontrollerande Christian. Anastasia Steele får mer skinn på näsan och vore det inte för de ständiga kommentarerna om "my inner godess" samt andningsövningarna varvade med "oh, fuck he's mad!" och "Holy shit!" så hade den varit nästan läsbar. Jag kan ju inte avslöja vare sig händelseutveckling eller slutet, för då riskerar jag väl att bli bränd på bål och friterad i olja (inte nödvändigtvis i den ordningen) men jag tror att jag måste boka en bokkväll med några jag känner för att diskutera det här.

måndag 11 februari 2013

Fifty shades of Grey, av E. L. James

Det verkar vara populärt att hata Fifty Shades-böckerna. De som inte hatar boken älskar den. Eller? Det är inte helt självklart att säga att man älskar en sådan här bok och med "sådan här" menar jag en erotikklassad kioskroman med SM(och några fler förkortningar som jag inte kommer ihåg just nu)-inslag.

Smaken är som baken, skriver en vän på FB när vi talar om boken. Samma vän, för övrigt, som har sett till att boken hamnade hos mig. Jag har hört så mycket om den att jag till slut bestämde mig för att läsa den. Jo, smaken är som baken. Som baken Christian Grey vill smiska. Den är delad och tack och lov för det.

Det här är inte bra. Jag visste inte vad jag skulle skriva om Fifty shades, så jag googlade. Det visade sig att SvD:s recensent redan hade skrivit allt som behöver skrivas om den. Läs här! Jag har egentligen ingenting mer att tillägga.

Jag varken älskar eller hatar den här boken. Om läsarna söker sig till den för att bli matad med sexskildringar undrar jag om det inte finns en massa noveller och romaner alldeles gratis på nätet - av ungefär samma kvalitet. DN drar sitt kulturella strå till stacken och försöker förklara intresset med en hänvisning till folksagorna, men om jag ska vara ärlig tror jag inte att de stora massorna tänker på folksagor alls när de läser det här, även om temat känns igen. Det finns nämligen ingen handling. Det lilla som skrivs mellan samlagen är bara transportsträckor fram till nästa samlag, nästa ställning, nästa grej som ska prövas på. Däremot är väl denna bok en fantastisk möjlighet för läsare att, ganska rumsrent, ta hem lite porr utan att någon bakom en disk höjer allt för dömande på ögonbrynen.

Anastasia, denna oskuldsfulla skönhet, som i sin ungdoms knoppning nu hamnar i bestens sexkammargemak, är fruktansvärt ointressant som person då hon i alla avseenden saknar både karaktär och personlighet. Som hon suckar och flämtar och drar efter andan skulle det inte förvåna mig om hon lider av svår astma. Hon känns inte tidsenlig över huvud taget och då avses inte andningsbesvären.

Och Grey. Jag fattar. Med superkropp och fruktansvärd barndom måste han räddas, detta självupptagna, kontrollerande och svartsjuka monster: Odjuret, Fantomen på Operan, vadhanänskaföreställa. Det finns ingenting som förklarar varför hon faller för den här mannen.

Filmas ska det också och trailern ligger redan ute. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker bara att det ser sorgligt ut. Jag menar, det finns duschkrämsreklam som är sexigare än det här. Nu kanske en uttolkare av text sitter och rynkar på pannan åt hur tydligt det ändå blev att jag mer avskyr den här boken än älskar den. Ja, det är väl just så. Hit me!

En sekund i taget, Sofia Nordin

Det börjar med att Hedwig springer. Hon springer utan att ta någonting med sig, varken vatten eller ägodelar. Hon vill bara komma bort från lägenheten som luktar död. Hennes mamma, pappa och lillebror har dött i en feber som en dag drabbar Sverige. Hedwig är övertygad om att hon är ensam kvar i världen, eftersom allt bara har stannat av. Ingen syns till och de döda ligger i drivor i sina bilar, på gatan, i sina hus, i joggingspåret och på lekparkerna.

Det här är någonting så ovanligt som en svensk dystopi. Man får ingenting veta om vad som ligger bakom den plötsliga febern. Hedwig är bara 13 år och hennes reflektioner kring händelserna är gjorda utifrån hennes ålder. Det viktiga blir de basala behoven; som mat, dryck, att hålla sig varm och någonting så ovanligt som att planera för sin överlevnad inte bara ett, utan två år fram i tiden. Mitt i allt detta får hon sin första mens, vilket hon tycker är ironiskt. Mens får man ju för att man en dag ska kunna föda barn, men hur ska det gå till om det inte ens finns någon att skaffa barn med. Hon har ju inte ens haft en kille.

En stor behållning med den här boken är just hur Hedwigs kamp på liv och död i en värld som ödelagts också kantas av vanliga tonårsproblem som att hantera sin menstruation samt tanken på att dö okysst. Kontentan är att hon får ta just en sekund i taget, precis som titeln antyder, och som i en klassisk dystopisk anda lämnas läsaren i stor ovisshet om framtiden, men där jag, precis som Hedwig ändå måste våga tro på framtiden.

Bok och bild från förlaget.

Gilla hata horan, av Johanna Nilsson

En bok kan knappast komma mer passande eller rätt i tiden som Johanna Nilssons Gilla "Hata horan". I efterordet berättar Johanna Nilsson att hon, precis när hon har avslutat den här romanen, får höra att det skapats en Facebookgrupp som heter just Hata horan. Hon avslutar romanen med uppmaningen att peppra kommentarsfält och chattar med snällhet. "Du vågar väl?".

För bara en månad sedan blev det upplopp i Göteborg efter en Instagram-händelse där unga tjejer hade hängt ut varandra som horor och slampor. Den saken är ännu inte utredd. Bara i veckan har kolumnister, programledare, politiker, skribenter och redaktörer gått ut med exempel på näthat som drabbat dem och gemensamt för alla kvinnor är de sexuella anspelningarna där den universella lösningen verkar vara att ge alla kvinnor mera kuk. Med mera kuk skulle världen vara lugnare. Med mera kuk skulle kvinnorna lyckas koncentrera sig på rätt sak.

Därför är den här romanen viktig: den visar på maktspel, inte bara mellan vuxna, utan i allra högsta grad mellan ungdomar. Den visar på hur snabbt opinionen kan ändra sig. Den som är vördad en dag blir pissad på nästa dag. Romanen visar också hur den tuffaste tuffa egentligen är den mjukaste mjuka och, kanske viktigast av allt, att det nästan alltid finns en förklaring till varför en person ger sig på andra. Det är ingen ursäkt, men en tänkbar förklaring.

I Johanna Nilssons roman får man följa Jonna; hon är varken poppis eller mobboffer, mycket tack vare att hon är rätt okej i sport. Gloria; som bloggare är hon ett lätt offer för anonyma näthatare efter en luciafest som går alldeles fel. Robin; halvguden som har världen, i alla fall gymnasiet, i sin hand och kan styra de lättledda dit han vill.

När maktbalansen skiftas efter det att någon bestämmer sig för att ge igen på Robin på samma sätt som han har utsatt andra för lidande, då rasar hela omgivningen, för både barn och vuxna.

Romanen Gilla "Hata horan" har kommit till i ett samarbete mellan Johanna Nilsson, Pocketförlaget och Friends (där du också kan ladda ner en handledning). För varje såld bok går dessutom 2 kr till Friends.

fredag 8 februari 2013

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, av Göran Rosenberg

Jag tyckte först att den var svår, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Göran Rosenbergs bok kändes mer som en dokumentation än en berättelse. Det blev lite omständligt med långa omskrivningar där han bland annat omnämner fadern som "mannen som snart skulle bli min far" och modern "kvinnan som senare skulle bli min mor". Sedan biter sig boken fast och jag kunde inte sluta läsa.

Göran Rosenberg berättar om sina föräldrar, fadern Dawid och modern Hala, och deras väg in i Auschwitz samt vägen därifrån. Han reser själv runt i deras fotspår för att stanna till på de platser som varit aktuella under den helvetiska period som närapå förintade Europas judar under Andra Världskriget.

Varje väg in i Auschwitz är ett helvete på samma sätt som vägen därifrån är ett mirakel. Göran Rosenberg växlar mellan att berätta om första tiden i Sverige: tiden när de överlevande skickade brev för att få höra någon nyhet om vänner, släkt och bekanta som kanske också har överlevt, till att berätta om fakta, siffror och hållplatser i den utrotningsplan som nästan fullständigt genomfördes.

Utan uppehållstillstånd ska de vilsna och trasiga själarna överleva i ett nytt land, skaffa jobb, bostad, skapa en fristad för en spirande familj samtidigt som minnena från övergreppen anfaller när de minst anar det. För en del inträffar krisen först i livets slutskede, när livet i övrigt har stannat av så mycket att minnena till slut kommer i kapp. Andra kan inte värja sig alls och blir "sinnessjuka" som det kallas. Göran Rosenbergs pappa är en av de sistnämnda och det känns mycket intimt och detaljerat när faderns mörka tankar presenteras i direkt tilltal till ett du som man förstår sedan länge är borta.

Rosenberg beskriver ett svenskt 40- och 50-tal, vilka jag upptäcker att jag kan mycket lite om. Sinnesstämningen, människosynen, framtidstron och kanske övertron på det egna landet. Synen på judar, tattare, fabriksarbetare och bråkstakar. Jag har i min enfald trott att Sverige var en frihamn, en fristad som erbjöd trygghet och existentiell självklarhet som behövdes. Jag häpnar över efterkrigstidens inställning och de idéer om ras, landsmän och ursprung som tycktes självklara. Det är svårt att förstå att detta bara ligger 60 år tillbaka i tiden. För bl.a. judarna tog inte förnedringen slut i och med Hitler och Nazitysklands fall, utan efterspelet visade stor misstro mot en redan utsatt folkgrupp och uppdelningen "vi" och "de andra" var i allra högsta grad levande.

"Om detta må ni berätta" hette en bok som gavs ut av Forum för levande historia och jag minns att jag genast ville äga ett eget exemplar. Sådana här berättelser har en speciell plats i mitt hjärta och jag förstår egentligen inte varför. Kanske är det fasan över hur ond människan kan vara. Förskräckelsen över hur hon inte bara enskilt, utan i grupp, kan ingå i ett kollektiv utan att ingripa. Samtidigt kommer även vändningen just där - för samtidigt uttrycks en ofattbar godhet och ett mod i de berättelser som vittnar om de människor, som genom att riskera både sina egna och familjens liv, stod upp mot det onda. De som gömde de utsatta, som gav dem ett alternativ, som såg och ingrep.

Det här är en oerhört viktig bok, eftersom alla vittnesmål är av största betydelse. För att inte glömma. För att inte låta det hända igen, oavsett vilken folkgrupp som är utsatt.

tisdag 5 februari 2013

Torka aldrig tårar utan handskar. Del 2: sjukdomen, av Jonas Gardell

Så var den här, Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen. Titeln avslöjar att det inte kommer att bjudas på munter läsning, men vilken berättare han är, Jonas Gardell!

Kärleken mellan Rasmus och Benjamin är långt ifrån självklar, men den är så stark att allt annat kring dem bleknar. Mitt i allt det vanliga svåra - att få kärlek och vardagsliv att gå ihop - tvingas de två unga männen dessutom förhålla sig till en oförstående omvärld, en hatisk press, föräldrar som tar avstånd och en mytbildning kring homosexuella som i dag är svår att förstå att den ens existerat. Dessutom gör sjukdomen entré. Sjukdomen som kallas nya digerdöden. Bögpesten.

Gardell har en dragning åt det melodramatiska och för det mesta fungerar det. Hans ord berör. Romanen är briljant uppbyggd och varvar historier från förr och nu, från barndom till sjukdom, från Benjamin, från Rasmus, från Seppo, Paul, Lars-Åke och Bengt.

Så viktig den är, den här bokserien. Synen på det svarta och det vita: den smittade och den drabbade, där den smittade fick skylla sig själv (den homosexuelle) medan den drabbade var oskyldig (den smittade genom t.ex. blodtransfusion). Berättelserna om den smittades syn på sig själv: ångesten över de egna kroppsvätskorna som hela tiden påminde om smittan som alla förr eller senare dog av. Ordet positiv som för all framtid kom att associeras med någonting negativt: "testet är positivt, det vill säga att du är smittad." Att ta sitt eget liv eller invänta en plågsam och förnedrande död, detta val ställs flera av personerna inför.

Jonas Gardell upprepar orden "Det som berättas i den här historien har hänt. Allt är sant. Jag var en av dem som överlevde. Det här är min och mina vänners historia." Det är starkt och otäckt, men samtidigt så plågsamt vackert.

måndag 4 februari 2013

Korsad, av Ally Condie

Så var den här, Korsad!

Ky och Cassia separerades från varandra under dramatiska former i första boken, Matchad, och när vi möter Cassia igen är hon fast besluten  att hitta Ky igen. Hon är redo att gå hur långt som helst och revanschlystnaden brinner inom henne. Hon vill göra uppror mot staten och har fått tillräckligt många ledtrådar genom hemliga handslag för att kunna påbörja det arbetet. Hennes strävan leder henne bort från allt som hon tidigare känt till, men hon möter den nya världen med stort självförtroende och mod.

Ky däremot, hans strävan leder honom inte bort, utan hem. Han får återvända till den plats där han levt sina första år. Han försöker finna Cassia lika enträget som hon letar efter honom, men det står snart klart att han inte riktigt har samma mål som hon har när det kommer till kritan. I bakgrunden lurar också hotet, både det mot den lilla utbrytargruppen och mot den spirande kärleken mellan Cassia och Ky.

Triangeldramat är spännande: Cassia, Ky och Xander. Xander som Cassia skulle ha matchats mot. Xander med en hemlighet alla andra utom Cassia verkar känna till. Ky har också en hemlighet och är dessutom symbolen för den förbjudna kärleken. Han är en avvikelse och har ingen plats i ett samhälle där deras kärlek skulle kunna fungera öppet.

Så spännande det är! Den där nyfikenheten som man lämnades med i slutet av Matchad väcks tidigt till liv igen och situationen för de båda unga hjältarna (som berättas i vartannat kapitel utifrån Cassias och Kys synvinkel) är fruktansvärd och krävande. Många utsatta människor kan känna igen sig i det här: krigets fasor, detta att ständigt vara rädd och att hela tiden leva i ovisshet och inte veta hur dina nära och kära har det. Titeln gör sig dessutom bra i relation till innehållet, eftersom den här dystra framtidsvisionen börjar presentera sin syn på mänsklighetens bestånd, men samtidigt hålls läsaren på sträckbänken till sista boken innan den fulla innebörden avslöjas.

Nu är det bara att invänta den tredje och sista delen i den här trilogin!
Bok och bild från förlaget.

söndag 3 februari 2013

Boken om Joe, Jonathan Tropper

Joe Goffman återvänder till sin hemstad när hans far har drabbats av en stroke. Omständigheterna skulle kunna beskrivas som pressade för vilken son eller dotter som helst, men om man lägger till att Joe har gett ut en roman som avslöjar hembygdens alla hemligheter, samt tar i beaktning att succéromanen har filmats med två superstjärnor i huvudrollerna och därmed gjort stadens hemligheter till samtalsämnen på allas läppar, så förklarar det varför mottagandet av honom är minst sagt kyligt.

Jonathan Troppers format känns igen: en hemvändande son, en sjuk far, ett taskigt förhållande till syskonen samt en före detta kärlek som nog, mest troligt, var den rätta.

Konceptet fungerar. Det är till och med underhållande och hjärtevärmande från början till slut. Det som tillför lite extra känsla i just den här romanen är delen med den homosexuelle vännen och beskrivningen av småstadens totala brist på acceptans. Det är den detaljen som gör att Tropper kan köra upplägget ett varv till.

En recensent talade om att Boken om Joe skulle ha någonting gemensamt med Jobs bok (alltså Book of Job) , men den kopplingen går mig spårlöst förbi. Jag vill nog framhålla Sju jävligt långa dagar som Troppers främsta roman hittills, men den här är helt klart läsvärd.

Bok och bild från förlaget.

Grunden Bois - Här är alla vinnare

Snacka om att det här är en motpol till det mesta vi läser om i världen idag. Vi måste lyfta de här viktiga, självklara värdena att alla...