lördag 27 september 2008

Jag är leopardpojkens dotter - Johanna Nilsson

Johanna Nilsson berättar i den här närgångna skildringen om farmors och farfars missionsarbete i Kongo och på många sätt är det egentligen hennes fars berättelse hon framför. Livsvalen och de många uppbrotten för samtliga i familjen är återkommande och det märks att detta präglat författarinnan på djupet. För samtidigt är det en resa för Johanna Nilsson tillbaka till de egna rötterna i ett försök att förstå vem hon själv är utifrån släktens historia.

Författarinnan berättar detaljrikt om faderns Afrika, om äventyr och om sorger och glädjeämnen. Men samtidigt återkommer hon ständigt, ältande, till sveket, offret, avkallet: en splittrad familj som alltid kom i andra hand, alltid efter Gud.

Till viss del handlar det också om försoning, om förlåtelse där människorna verkar ha svårast att förlåta sig själva. Mycket förblir osagt. Frågor man inte vågar ställa och sår man inte vill riva upp. Ändå finns en smärtsam nyfikenhet: fanns passion, längtan, dåligt samvete, tvivel?

När jag tänker på missionsberättelserna jag själv lyssnat till i min lilla församling där ordet Afrika mest varit kryddan man satte i pepparsåsen som sedan avnjöts på vit formfranska, inser man att Johanna Nilssons berättelse är fjärran från detta. Det är egentligen inte en missionsberättelse, utan en uppgörelse med familjehistorien. Hon verkar arg, lite bitter stundtals, och lider av farföräldrarnas val på ett sätt som fadern och hans suskon inte nödvändigtvis har gjort. Eller så har de det, men talar inte om det. Genomgående är att maninte talar om det som är jobbigt - de lärde de både i svenska skolan i utlandet och i livets skola.

Det är en nära berättelse och jag blir sååå nyfiken på hur släkten och framför allt fadern tog emot romanen.

onsdag 24 september 2008

Kärlekens raseri - Ian McEwan

Jag har tidigare läst På Chesil Beach och Försoning av McEwan. Den här romanen är, som jag brukar säga om min andra son, en annan sort. Den är fortfarande mycket McEwansk, med detaljer och ett språk som det sprakar om.

Under en picknick när Joe och Clarissa firar att de återförenats efter att ha varit ifrån varandra en tid blir de delaktiga i en dramatisk scen där ett räddningsuppdrag slutar i en tragisk olyckshändelse. En luftballong som slitit sig är på väg mot livsfarliga elledningar och i korgen finns en liten pojke som är vettskrämd. Joe och några andra försöker rädda pojken, men orkar inte hålla fast. En man som håller kvar i ballongens rep släpas med men faller mot sin död när inte heller han orkar hålla kvar.

En annan av männen som försöker hjälpa till är Jed, fanatiskt gudstroende, som förälskar sig i Joe och som tror att kärleken är besvarad. Även Jeds kärlek blir fanatisk och han börjar följa efter Joe och skriver brev till honom där han förklarar sin kärlek. Breven visar i själva verket hur förvrängd hans verklighetsuppfattning är och Joe blir mer och mer övertygad om att Jed vill honom riktigt illa. Jeds ton förändras efter hand, då han upplever att Joe ignorerar honom och besattheten visar sig än starkare.

Det McEwan gör så bra är att han får läsaren att betvivla att Jed ens existerar. Han beskriver också på ett otroligt sätt hur Jed blir som en kil som slagits in mellan Joe och Clarissa. Sakta, sakta förstörs deras förhållande, dels på grund av Joes pressade situation, dels på grund av hur Joe själv blir helt upptagen av sig själv.

Clarissa är universitetslärare och undervisar om romantiken. Hon är Keatsfantast och talar ofta om känslor och det som övergår människans rationella fattning. Joe är motsatsen med sitt förnuftstänkande och sin övertro på vetenskapen. Dessa personlighetsdrag hos Joe gör att Jed blir ytterligare en motpol med sin övertygelse om att Gud genomsyrar allt och att han har en plan med allt som sker.

Romanen är nog mest lik en thriller i sitt utförande och visst är det spännande, men många gånger blir scener som skulle utspela sig under två sekunder i realtid utdragna beskrivningar som sträcker sig över två sidor och då tappar man tempot. Kanske är det för att det finns småbarn i huset som, även när de borde sova på kvällstid, kräver att man måste lägga ifrån sig boken. Då blir helhetsuppfattningen inte lika bedårande.

Tempot skruvas upp i slutet, som vanligt med McEwan, och det är några saker att fundera över när sista sidan är läst. Som vanligt.

fredag 19 september 2008

Katedralen vid havet - Ildefonso Falcones

Kanske är det för att jag spenderat åtta dagar i Barcelona och verkligen, verkligen förälskade mig i staden som jag även tycker om den här romanen. Visst är den ibland förklädd till historielektion, men det är också intressant. Som religionslärare kan jag uppslukas av beskrivningen av de judiska kvarteren som mer liknar ghetton och hur hatet mot judarna underblåses av kyrkan, vilket orsakar massakrer och uppror. Beskrivningen av kyrkan, både av de rättrogna och av de som ser möjlighet till rikedom och avancemang, fascinerar också.

Men huvudhandligen i Katedralen vid havet handlar om Bernat Estanyol som med sin lille son Arnau flyr från en ondsint godsherre för att ta sig till Barcelona där de, efter att ha vistats i staden i ett år, kan bli fria män. Ödet är grymt mot människorna som lever i den här epoken och ingen kan undvika tragedier och förluster.

På sätt och vis påminner bokens karaktärer om de personer man möter i sagorna, bara mer mångfacetterade. Arnau är snart föräldralös men godjhärtad och rättrådig, vilket gör honom älskad och framgångsrik. När nöden är som störst kommer någon av alla de människor han osjälviskt hjälpt till hans räddning.

Romanen känns också "spansk" på samma sätt som Tillsammans är man mindre ensam kändes fransk. Det är hämnd, passion, temperament och förvecklingar (jag ska väl inte jämföra det med Slavägarens dotter direkt, men det är tempofyllt). Ändå tappar det lite fart och långa stycken talar om historiska händelser som kungar och påvar som är i luven på varandra, hur Barcelona byggdes och vilka medeltida regler som gällde för olika klasser.

I centrum av alla händelser står byggnationen av katedralen vid havet, Santa Maria del Mar, som på sätt och vis blir Arnaus egen kyrka. Han är med och bygger den, när han som ung arbetar som bastaix och bär stora stenstycken till själva byggnaden. Han får som högt uppsatt handelsman tillfälle att ge stora donationer så att bygget kan fortskrida. Sedan är det ingen slump att kvinnan som till slut vilar i hans armar också bär namnet Mar. Cirkeln är sluten och jag somnar lite gott efter att allt det tragiska faktiskt fick ett lite ljust slut.

söndag 7 september 2008

Djupt vatten - Donna Leon

Kommissarie Brunetti åker ut till en ö för att utreda ett dubbelmord på far och son. De mördade är fiskare, precis som alla andra på ön. Alla känner alla och alla är i stort sett släkt med varandra. Därför tar utredningen tvärstopp och polisen står utan ledtrådar.

Signorina Elettra erbjuder sig att åka ut till ön för att luska lite i vad som har hänt och eftersom hon har släkt där har hon goda chanser att accepteras av invånarna i den lilla staden. Brunetti ägnar dock mycket tid åt att fundera på Elettras förehavanden, till den grad att hans fru Paula påpekar det.

Det blir faktiskt ganska fartfyllt i slutet, vilket är lite ovanligt när det gäller Donna Leons kriminalromaner, men det som fortfarande står sig är beskrivningen av maten och den italienska kulturen. Hur de bofasta venetianerna avskyr turister, hur korrupt samhället är, hur väl trerätterslunchen smakar och hur man sparar på hållhakar för att dra nytta av vad man vet till en annan gång.

Ragga som du shoppar - Lin Jansson

Rent generellt kanske du inte borde följa råd som någon ger dig på fyllan, men när det gäller det här, att ragga som du shoppar , är jag b...