onsdag 29 augusti 2012

Fallvatten, av Mikael Niemi

När man läser de första orden i Mikael Niemis roman Fallvatten sätter associationerna igång. Han går ut hårt med ett citat ur 1:a Moseboken:


Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden till att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under himmelen; allts om finnes på jorden skall förgås.

Sedan fortsätter han med en strof ut Keksis kväde: Tulvan tuopi tunturista veden vaarorist’ valutaapi som enligt vad jag har kunnat ta reda på betyder ungefär ”för ett flöde ifrån fjällen vältrar vatten utför bergen.”

Det tredje citatet är lånat av Peps Persson och lyder ”Va ska du med bil och villa?”.

Redan där ler jag, för nu är ett Niemiskt mikrokosmos skapat och i den här världen vet jag vad som väntar. Det kommer alltså att regna av bara attan, vattnet kommer att fördärva allt och människor kommer att omvärdera tingen i livet och se att bil och villa inte spelar så stor roll när familjen är hotad. Formatet är helt nytt – en svensk katastrofroman - och handlingen utgår från vad som skulle hända om dammarna i Luleälven brister. Personerna man får följa är allt från vattenkraftsarbetarna som gör mätningar till konstgruppen som målar akvareller vid Luleälvens strand; det är helikopterpiloten som funderar på att ta sitt liv och det är tonårsmamman som arbetar som butiksbiträde i Luleå.

Tempot är hisnande och läsningen blir litegrann som vattenmassan i älven; den går liksom inte att stoppa. Det handlar lika mycket om vad som händer rent naturkatastrofmässigt som att den beskriver vilka egenskaper katastrofen ställer till med i människors inre. Överlevnadsinstinkten och modersinstinkten beskrivs lika levande som egoismen och de djuriska drifterna.

Det som för mig är typiskt niemiskt gör att jag sitter med en ambivalent känsla av förtjusning och olust efter avslutad läsning. Han skriver med humor och är norrbottniskt naturromantisk samtidigt som han bryter av med naturalism av den sort som skulle göra Baudelaire grön av avundsjuka. Språket är för övrigt helt fantastiskt och de första kapitlen fullkomligt sprakar. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag tycker om det, men kommer inte riktigt över det märkliga och makabra.

Bok och bild från förlaget.

onsdag 22 augusti 2012

Rosor, min kära, bara rosor - Mark Levengood

Rosor, min kära, bara rosor heter den, Mark Levengoods senaste klokskap i bokform. Den hade också kunnat kallas Evangeliet enligt Mark, tänker jag så här efter avslutad läsning.

Jag tror inte att det  handlar så mycket om att vissa människor är med om fler anmärkningsvärda händelser än andra, utan mer om att vissa personer är så goda berättare att minsta lilla betraktelse kan kännas upplysande och viktig.

Varm i hjärtat blir jag redan efter första betraktelsen. Det är nästan så att jag blir varm bara av att läsa att boken tillägnas vännerna Henrik och Pia. Jag är inte helt säker på att jag vet vilka de är, men de förtjänar säkert dedikationen.

Det som är skönt med Mark Levengood är att allt han berättar verkar vara genomsyrat med uppriktig godhet. Det finns visst ett drag av, faktiskt bitvis en orkan av, svärta, men det gör bara resten mer intressant. Och mitt i svärtan, naturligtvis, den bubblande humorn, ordsvängeriet och värmen.

"En dag i tidiga medelåldern knackar det på själens port, och där står en rund liten herre och säger 'Goddag, jag heter Bekvämlighet, det här är mina vänner Luttrad och Cynisk.'". Jomensåatt... Man behöver tydligen inte vara i tidiga medelåldern för att skratta nervöst och igenkännande åt de raderna.

Sedan talar han om riktiga män och den manliga värk riktiga män hellre står ut med än att göra som sjukgymnasten säger. Han talar om att vintern bara är till för frikyrkliga och idioter och att hans morfar beställde in samma maträtt till hela familjen när de åt på restaurang, eftersom det blev enklast för dem i köket.

"Att tala är silver, det är vi eniga om. Att tiga kan vara guld, men det kan också vara ett tecken på autism." Man måste bara älska de här orden. Man måste bara älska den här boken. Köp en till dig själv och köp en till någon du tycker om.

Bok och bild från förlaget.

Rosengädda nästa, av Emma Hamberg

Bror är 13 år och frankofil. Många i hans ålder skulle antagligen tro att en frankofil var en speciell typ av bög, men den vältalige ynglingen har full koll på språket och är mycket medveten om vem och vad han är. Bror är speciell på ett sätt som när han var yngre gjorde folk förtjusta och imponerade, men som i tonåren verkar lillgammalt och apart. Det han vet om livet och kärleken är inte mycket, men hans kunskaper räcker till för att veta att hans mamma och pappa – båda två framstående läkare inom respektive område – bara är en sommar från att ansöka om skilsmässa. I ett försök att låta föräldrarna finna varandra på nytt arrangerar Bror ett fiktivt seglarkollo att åka iväg till och föräldrarna går med på det. Problemet, vart han ska ta vägen, löser sig när han ser en liten annons utlagd av en kvinna som tar hand om upphittade och hjälplösa djur.
Till gården kommer också Tessan: hon som trodde att hon hade ringt sjukvårdsupplysningen och hann spy ur sig all ånget och vånda hennes hopplösa förortsliv rymmer, innan hon förstod att hon hade ringt fel. I stället hade hon ringt till Jane, som i sin tur gärna tar på sig rollen som rådgivare och ber henne att lämna allt.

Jane själv verkar ha råkoll på allt. Hon vet hur man får svalungar att överleva, hur man syr ihop en skottskadad rävmamma, hur ekorrungar ska bäras i bh:n för att de ska känna sig trygga… och hur vilsna trettioåringar och säregna trettonåringar ska finna sin plats i livet. När Jane får beskedet att hennes mamma har gått bort presenteras Rosengädda, stationshuset som var Janes barndomshem på den tiden då hennes namn var ett annat och man förstår att det finns ett och annat att reda upp i Janes liv också.

Rosengädda nästa parkerar sig tematiskt framför allt i uppgörelsen med det förflutna, med föräldrar i allmänhet och med modersrelationen i synnerhet. Mitt i melakolin är det roligt. Riktigt, riktigt roligt. Det är så där igenkänningstragiskt roligt, t.ex. när Tessan måste visa sin mamma exakt hur upprörd hon faktiskt är. Det slutar med att hon använder tvålarna som har legat dekarativa och inplastade i så många år utan att få användas. Hon tänder också ljusen, finljusen, som också bara har stått orörda i all evinnerlighet. Det roliga med den händelsen blir för mig att fyraåringen samma dag som jag läste om detta frågade om han fick tända ljusen i den femarmade guldkrokskandelabern. Svaret blev att vi självklart skulle göra det. Jag blev till och med sugen på att gå till badrummet för att leta reda på någon ouppackad tvål att skala av.

Frankofilvinklingen är fantastisk, eftersom Brors fascination för bl.a. Serge Gainsbourg beskrivs så innerligt att jag får för mig att gå in på youtube för att bekanta mig närmare med honom. Det är väl läsning när den är som mest lyckad: man får lust att göra någonting som man inte har gjort förut och man svarar inte reflexmässigt nej när någon vill tända ett ljus.

Bok och bild från förlaget.

onsdag 15 augusti 2012

Jokern, av Markus Zusak

Markus Zusak placerade sig i mitt läsarhjärta med romanen Boktjuven och boken har för evigt en given plats på min topp-10-lista. Nu snubblade jag över den här, Jokern, när en kollega mycket övertygande försäkrade mig om att den måste läsas. Så rätt hon hade.

Ed råkar förhindra ett bankrån och anses vara dagens hjälte. Några dagar senare ligger ett spelkort i hans postlåda med tre adresser och tre angivna klockslag antecknade på det. Ed beger sig efter en hel del dividerande med sig själv till de olika adresserna och förstår snart att han har fått uppdrag att lösa. Han vet inte vem som har sänt honom, bara att han är budbäraren (romanens originaltitel är The Messenger).

När de första uppdragen är utförda anländer nästa ess. Där finns nya uppdrag att utföra och han börjar ana att det finns fyra kort totalt, med tre uppdrag på varje ess. Ju fler han utför desto närmare sluts cirkeln kring honom själv och det. Är. Så. Snyggt. Och inte bara det. Det görs med en sådan värme och kärlek att jag kommer att le åt det här under mycket lång tid. Slutet ska jag inte avslöja, men det lätt filosofiska resonemanget om varje människas uppgift på jorden kan man ta mer eller mindre lätt på.

Romanen är klassad som ungdomslitteratur och riskerar att inte läsas av riktigt lika många av den anledningen, men den hör inte enbart hemma i den kategorin, varken till sitt innehåll eller till sin form. Handlingen är allmänmänsklig och får mig att må bra. Det blir inte mycket bättre än så.

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...