tisdag 18 december 2012

Arvet efter Astrid. Världens bästa Astrid.


Av Astrid Lindgrens böcker har jag alltid tyckt bäst om Barnen i Bullerbyn och Ronja. Ronja för att hon är den coolaste och Barnen i Bullerbyn för att jag blir så hänförd av lantgårdsromantiken, de godhjärtade arbetarna och den oskyldiga barndomen. När de här böckerna skickades hem till mig kan jag sitta och titta på dem, i dem, på bilderna och småle. De ser gamla ut men luktar nytt. Finfin känsla.


Jag vet inte om någon har missat att det kommit ut en "ny" bok av Astrid Lindgren i år. Tomten är vaken har en rolig bakgrundshistoria som du kan läsa om här, men se för husfridens skull till att köpa ett eget exemplar av boken, för det är lika astridskt som allt annat.
Bokar och bilder från förlaget.

Jul i stora skogen - Ett julkapitel för varje dag!

Mitt i alla julkalendrar på tv, legokalendrar på golvet och chokladkalendrar i köket är det här en kapitelkalender för mys i soffan.

Möt hustomten Vrese. Hans namn säger allt. Vrese däremot säger inte mer än han behöver där han går omkring på gården och sköter sina sysslor. Annars läser han ur den enda bok han har, Till ensamhetens lov eller så vrider han upp det stora uret, eftersom det är viktigt med tiden.

Jul i stora skogen: 24 korta kapitel, vackert illustrerade och med tomten Vrese i huvudrollen. Mysigare än så här blir det inte!

Bok och bild från förlaget.

Spökspänning!

Finns det någonting mer spännande för en åttaåring (typ den jag har i huset) än en berättelse om ett hus som det spökar i? Finns det någonting mer nervkittlande än när huvudpersonen bestämmer sig för att sova över i just det huset som det sägs att det spökar i? Skulle inte tro det. Min åttaåring skulle aldrig göra det, men han ser gärna att någon annan prövar det. Det innebär att man själv kan sitta tätt intill varandra och rysa och frysa av fasa, medan Emil (ni vet han Wärn som är fiktiv bokson till Maria Wärn. Fiffigt koncept det där!) tar reda på detaljerna.

Pedagogen i mig älskar för övrigt ordlistan i slutet som förklarar ord som signalement, maskopi, stöldgods och häleri. Lysande!

Smart present eller passande julklapp till små deckarfantaster i 6-9-årsåldern.

Bok och bild från förlaget.

Eddie gör jul!

Lisa Bjärbo känner man igen på fyndigheten och på konsten att säga mycket med få ord. I Eddie och julen är det Eddie som inte har så stor koll på vad julen innebär, men på varje uppslag avhandlas en julklassiker: pepparkaksbak, trädpyntning, vuxna som äter i tusen år och... Tomten!

Det är snyggt och texten och bilden beter sig som superlim i kontakt med fukt: det sitter som berget! Möcket bra. Möcket, möcket bra.

Bok och bild från förlaget.

Schlagersabotören - Lasse och Maja till undsättning!

Lasse och Maja får fullt upp när någon bestämmer sig för att sabotera schlagerfestivalen som ska äga rum i Valleby. Formatet känns igen med barnen som befinner sig mitt i händelsernas centrum, de vuxna som beter sig konstigt och några misstänkta som ska undersökas innan de kanske eller kanske inte anklagas för brottet.


Mycket bra julklappsbok åt någon i 6-9-årsåldern, oavsett om de kan eller inte kan läsa på egen hand. Det är nämligen så fiffigt beskaffat med den här boken att det följer med en skiva med inläst text (av författaren själv) och insjungna sånger (bland annat av den paranta Lill-Babs och den eminenta Siw Malmkvist).

Bok och bild från förlaget.

Sandmannen - Lars Kepler

Jag var så skraj när jag läste den här boken att jag på allvar övervägde att gå och hämta ett av mina sovande barn, allt för att jag skulle slippa sova ensam.

Förra boken avslutades med en cliffhanger värdig en actionhjälte och tempot är högt i den här, Sandmannen, redan från början. En man som blivit dödförklarad, och som noterats som ett förmodat seriemördaroffer, dyker upp efter tretton år och Joona Linna förstår att utmaningen han står inför kommer att vara den svåraste någonsin. Hans expertis och andras villighet att offra sig gör det här till den mest rafflande bok jag har läst under det här året.

Min kritik mot Keplers böcker har tidigare varit att det har dragit iväg i slutet. När allt känns imponerande bra har det kommit två-tre vändningar till som har fyllt mig med lust att slå ut med armarna på ett mycket italienskt vis medan jag skriker "Varför?! Varför?!". (Inte på italienska då, men ändå.) Det mycket trevliga är att så känns det inte i den här. Den där vågen av spänning när allt ställs på sin spets i slutet spänner över ett hundratal sidor och det är därför helt omöjligt att lägga boken ifrån sig och det kan bitvis kännas som om man måste ta en andningspaus, men det är riktigt bra.

Den krypande känslan av obehag finns där: någon som iakttar. Någon som hotar, inte mest dig utan de personer du håller av mest. Någon som inte har bråttom, utan som kan vänta, år efter år efter år för att slutligen kräva hämnd.

Jag får god lust att göra en textanalys för att bryta ner språket och lista sådant som gör att berättelsen bitvis blir så nervkittlande spännande. Det är för ruskigt bra gjort.

Och slutet. Slutet är precis lika irriterande kittlande som förra gången. Man måste läsa nästa bok - för hur ska det gå?

torsdag 13 december 2012

Alltings början, Karolina Ramqvist

Den här bokklubbsboken kommer att bli riktigt intressant att diskutera. Jag var inte alls taggad att läsa boken, men laddade pliktskyldigt hem den från elib. Efter första kapitlet smålog jag, för där får man möta huvudpersonen Saga som berättar att hennes mamma visade en film på hennes sjunde (eller åttonde) födelsedag: födelsefilmen med blod, mammans underliv och hela den smärtsamma men samtidigt smärtlindringsfria förlossningen. Alltings början startar där.

Sagas mamma är en fortfarande brinnande feminist som med Grupp 8 i ryggen nu tagit ett steg tillbaka. Hon brinner fortfarande, men överräcker elden i form av en fackla till sin dotter, säger att hon ska ta för sig och manar på henne att göra skillnad. Problemet är bara att Saga inte riktigt vet vad hon ska göra med den där facklan. Inte brinner hon så vidare värst mycket heller.

Saga frågar sig bland annat om det finns några strider kvar att ta. Vad ska hon engagera sig i?

Det blir framför allt en berättelse om 1990-talet och Karolina Ramqvist rör sig med lätthet i Stockolms innerstad med fester, bjudningar, barer, sittningar och events. Allt detta kommer till Saga, nästan av sig självt. Hon hoppar av gymnasiet, men det visar sig vara en av hennes största attraktionskrafter. Det är fräscht, säger någon och anställer henne som kolumnist. Andra journalister vill intervjua henne, använda henne som språkrör för den moderna och framför allt unga feministen. Saga säger sådant hon tycker låter bra, men har samtidigt svårt för att känna att hon lever ett liv som motsvarar det hon uttrycker. Hon har bland annat ett av och på-förhållande med den kände festfixaren Victor Schantz. Han vill bara ha henne i sängen när det passar honom och Saga spelar med samtidigt som hon förtvivlat försöker dölja att hon vill ha mer och att hon, precis som de flesta andra, drömmer om att det ska kunna bli ett par av dem i slutänden i alla fall.

Slutet är bra! Utan att avslöja någonting mer blir det en riktigt bra avslutning på en historia som för mig inte bjuder på någon större igenkänning, men som känns aktuell och viktig ändå.

söndag 9 december 2012

Fjällgraven - Rosenfeldt och Hjort


Det här är så bra - av flera anledningar. Det är välskrivet, för det första. Jag vet inte om vi ska tillskriva elokvensen Hjort eller Rosenfeldt, men de vet hur man ska formulera sig. Inga taffliga uttryck. Inga klyschor. Inga utdragna eller pinsamma sexskildringar, trots att engångsligg är lite av huvudpersonens signum.

För det andra tycker jag om gruppsykologin i Riksmordskommissionsgruppen. Kvinnorna är självständiga utan att framställas som obstinata terriers och männen är precis lika komplicerade som andra levande organismer, utan att de behöver skrivas in i den där mallen att de ska vara försupna, frånskilda och ha svårt för auktoriteter. Visst är de frånskilda och självklart dricks det både öl och whisky, men på ett mer tredimensionellt sätt som saknas i andra noirskildringar.

För det tredje så finns det en ny intressant historia (efter 11 september och utrikesministersmord uppstår häxjakt på invandrare från arabländer) som vävs ihop med alla påbörjade karaktärskomplikationer från tidigare böcker. Jag tycker att det fungerar.

Det kan väl till viss del stämma att det inte är riktigt samma driv i den här boken, någonting som för övrigt nämns i slutet av romanen när Sebastian Bergman säger, apropå att det är vägen till lösningen som är det intressanta: "Dessutom var vägen så in i helvete tråkig den här gången." (406). Är det en medveten replik från författarparet?

Handlingen är inte mer komplicerad än att den tar sin början i de jämtländska fjällen när två vandrande kvinnor hittar resterna av sex gömda kroppar. Riksmordskommissionen kallas in och mystiken tätnar när det framkommer... ingenting. Det finns sex kroppar som ingen saknar, fyra vuxna och två barn. Samtidigt presenteras det komplicerade förhållandet mellan Sverige och utrikespolitiska aktörer där läsaren i olika fragment får följa hur det på svensk mark genomförs internationella antiterroristundersökningar. Det finns starka krafter som vill stoppa detaljerna från att komma till allmän kännedom och det blir, trots det sävliga tempot, riktigt spännande.

torsdag 6 december 2012

Fällan - Unni Drougge

Unni Drougge svänger med knytnävarna vilt omkring sig i den här tredje boken om skandaljournalisten Berit Hård. Hård är precis vad hon är. Cynisk och på god väg att få sitt porträtt i ordboken bredvid synonymerna för "bitterfitta". Det är oerhört underhållande, faktiskt mer än vad själva storyn är. De avmätta sarkasmerna avlöser varandra samtidigt som de föga smickrande personbeskrivningarna radas upp. "De slappa läpparna hade rasat ner mot hakan överläppen hade liksom förlängts och förstärkts med vertikala veck som började vid näsroten hade inte näsan blivit större också? Moderns insjunkna kinder gick i repris i hennes ansikte, fast med ett påsliknande hudtillskott som hängde ner under haklinjen".

Svingandet med knytnävarna då? Jo då, de träffar både det ena och det andra. Ofta är det kropps- och skönhetsideal som avhandlas i media, ofta diskuteras bloggars betydelse och ungdomen som färskvara är hårdvaluta på den mediala scenen, men i den här boken släpps kommentarerna fria på ett sätt som kommentarfältet i en nättidning aldrig skulle kunna godkänna. Domen är hård över alla orättvisor och missförhållanden där en bättre begagnad kvinna ständigt jämförs med de unga och fräscha. Män kan lägga på sig både här och där, men det är mer legitimt än om en kvinna går upp samma antal kilon och får liknande kroppshydda.

Själva intrigen då? Jo, den är underhållande, eftersom det just är skönhetsideal och diskussionen om hur långt vissa är redo att gå som har huvudrollen. Inte nog med att bloggerskan Kissie får ansiktet förstört efter ett skönhetsingrepp, utan hennes lilla bebis kidnappas också. Gefundenes fressen för pressen alltså och Berit Hård blir alltså indragen på ett mer personligt sätt än hon först förstår.

Det är roligt, vasst och elakt, vilket är underhållande, men jag stör mig samtidigt på språket, eftersom det blir alltför pratigt med pliten, taggen, Benke, hörru och KK. Detta kan man dock ha överseende med och ändå låta sig roas av det mycket aktuella inlägget i skönhetsidealsdebatten.

Bok och bild från förlaget.

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...