Här möter vi fyra tjugoåringar som reser hem till den lilla orten Ingelstad, men det är det sorgligaste av alla skäl som återförenar dem. Tidigare var de fem, men när Jonathan hittas död, drunknad, vid badplatsen Djupa Ro, återvänder vännerna för att närvara vid hans begravning. Paula pluggar i Uppsala, Tove har varit i Thailand och Ludde och David har rensat fisk i Norge. Med David som berättarjag kryper sorgen tätt intill läsaren, med hjärtat som kniper och magen som knyter sig. Tankarna, ibland direkt riktade till den döde Jonatan, gör att läsaren bär sorgens alla faser som vore de ens egna. Först sörjer vännerna, men kan göra det tillsammans, och Ludde kan till och med dra ett välriktat skämt som gör att den tunga stämningen kan lätta för ett ögonblick. Sedan kommer tvivlen: varför badade han ensam så sent på kvällen, på ett ställe där han inte brukade bada? Och varför fanns det spår av alkohol i hans blod - han som aldrig drack?
Jag vet inte om det är läge för en spoileralert, så om du inte vill läsa in något mellan raderna bör du sluta läsa här. Okej? Beredd? Samtidigt är det en berättelse om ett litet samhälle där alla känner alla, om en förälders värsta mardröm att barnet ska råka illa ut, om att ha känslor för en människa som inte är tillgänglig och den ständiga frågan om en skulle ha märkt något, sett tecknen eller kanske frågat mer ihärdigt.
Det här är så fantastiskt vackert, trots att det är 250 sidor fyllda av sorgbearbetning. Ovanligt, men mycket läsvärt. Jag applåderar att huvudpersonerna får vara tjugo år, eftersom den tiden - den mellan gymnasieåldern och det där riktiga vuxenlivet - inte skildras tillräckligt ofta i litteraturen. Bild lånad av förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar