Så länge vi båda andas - Stephenie Meyers

Det tog sin tid, men nu är även denna del lagd till handlingarna. Även om jag mest läst på uppdrag av mina elever, som förtjusta och entusiastiska varje svensklektion sagt att jag bara mååååste läsa nästa bok, kan jag säga att även den här boken har sina förtjänster.

Berättelsen om Bella och Edward börjar med ett bröllop och håller på att sluta med begravning, men innan handlingen leder dithän får läsaren följa med på en rundvandring i vampyrblivandet. Bella förvandlas till vampyr efter att ha fött dottern Renesmee och när hon sedan ligger på sin dödsbädd står Edward redo med sitt gift. Hon räddas till ett odödligt liv och går på upptäcktsfärd i vampyrdjungeln, hela tiden ledsagad av sin nya familj. Hennes skadade relation till varulvsvännen Jacob får sin upprättelse, men inte utan komplikationer, eftersom denne i och med Renesmees födsel verkar vara ämnad för dottern.

Sedan går det fort. För fort. Relationen mellan pappa Charlie och Bella fördrivs längst ut i periferin och är i det närmaste obefintlig. Den har aldrig utvecklats och självdör i den här boken. I slutet måste Meyers ha blivit trött på den ensamstående butterkoppen och slängde så till honom en partner, även det en relation som varken introduceras eller fördjupas.

Problem uppstår när vampyrsyndikatet Volturi kommer på besök för att förinta barnet som fötts, eftersom de tror att familjen Cullen har brutit mot de regler som finns uppsatta: att göra ett barn till en odödlig. Inte ens här blir det spännande. Bella upptäcker dolda talanger och är anledningen till att resten av vampyrerna inte blir slaktade där och då.

Ändå kom det så till slut: den fula ankungen blev en svan. Det har jag väntat på sedan första boken när Isabella Swan introducerades. Låt vara att hon blev en vampyrsvan, men fjäderdräkten är äntligen på plats. Hon är starkare, snabbare, skarpare och mer naturbegåvning än alla andra. Låt gå för det också.

Det jag saknar i den här boken är det jag tycker har varit fiffigast med Meyers böcker hitintills: hennes anspelningar på andra litterära verk. Tidigare har hon hänvisat flitigt till Romeo och Julia och Svindlande höjder. I Så länge vi båda andas är dessa passager utbytta mot blondinskämt och det blir signifikativt för hela romanen.