Fyrvaktaren - Camilla Läckberg

Sorgen och förtrycket gestaltas nära, plågsamt och ingående när Läckberg forsätter sin Fjällbackasvit. Sorgen tar sig uttryck i de nära sörjande när Erikas syster förlorar sitt barn efter den bilolycka som avslutade förra romanen. Sorgen är outhärdlig och övermäktig för föräldraparet som förlorar sin son i ett mord som är en fruktansvärd avrättning. Det är, som vanligt, rått och blodigt i den onda, bråda död som Läckberg presenterar.

Förtrycket visas upp i ett tidsperspektiv om dryga hundra år, där 1800-talets manliga förtryckare inte skiljer sig nämnvärt från 2000-talet. Den moderne mannen gestaltas av såväl MC-gangstern som knarkhandlaren medan den äldre är just fyrvaktaren och tillvägagångssättet för männen att kuva sina kvinnor handlar om att ignorera, kontrollera och slå. Oavsett tid så blir konsekvenserna förödande.

Jag blir egentligen inte klok på Läckberg. Å ena sidan målar hon upp sina personporträtt djupsinnigt, men tyvärr mest när det handlar om de gästspelande karaktärerna. Å andra sidan är intrigen rätt fängslande och spännande, men det går alltid för långt. Det blir för mycket. Sedan stör jag mig på att så många trådar ska följas upp och knytas ihop. Alla trådar ska i slutet bli ett dubbelt halvslag, men blir bara konstruerat till en blåknut och jag känner mig lite besviken. Igen.

Samtidigt är jag nog hård mot henne, för under tiden tycker jag att läsningen känns helt okej. Det är slutet som inte håller och jag tror faktiskt inte att det skulle sitta så fel med lite mellanmjölk i upplösningen i Läckbergs böcker.