Det är renässans för romantiken och När jag hör din röst är ett tydligt och talande exempel på detta: sturm und drang med piskande regn, branta klippor, passion av det djuriska slaget bokstavligt talat och viljan att ta sitt liv när den signifikanta andra inte längre existerar. Det sista anspelar på Edward som reser till Italien för att få hjälp av vampyrsyndikatet Volturi att ända sitt liv i tron att Isabella är död. Bella i sin tur rester till hans undsättning efter att han levt i ett halv-vegetativt tillstånd i nästan åtta månader. Skolmiljön som var den huvudsakliga i första boken är hält frånvarande och istället tillbringar hon tid hos och uppmärksamhet åt Jacob; en snabbt växande ung man som likt Edward bär på en vild och tryckande hemlighet. Det är ett mysterium för Bella att lösa, i likhet med det hon skulle komma på när det gällde Edward i första boken - vad Jacob är. När det står klart att han är varulv ska myter avslöjas, historier berättas och cliffhangers inför konflikter som komma skall ska läggas upp på volley.
Det är inte det att Meyer berättar bra. Det är bara det att hon är så utförlig. Först ska det anas, tänkas, analyseras och ältas. Sedan ska aningarna, tankarna, analyserna och ältandet fortsätta öga mot öga. Sedan avslöjas sanningen och då ska den vridas, vändas, analyseras och ältas, allt medan Bella ska känna efter hur hon reagerar på det.
Jag förstår fortfarande varför den här serien tilltalar ungdomar. Det svåra med kärleken och livet, att lägga sin ömtåliga kärlek i någon annans händer och försöka lita på att man duger beskrivs så det bildas ett fladdrande sug i maggropen och jag tror att jag själv skulle ha blivit himlastormande förtjust i både den morrande Edward och den klumpiga Isabella. Hon kommer nog så småning om, som jag sagt förr, att bli den svan hennes efternamn indikerar att hon har inneboende i sig. Ändå börjar jag vara i den åldern att jag istället bättre förstår pappan: den orolige som står vid sidan om, som så förtvivlat gärna vill hjälpa till men som inte vet hur. Föräldrasynvinkeln är icke-existerande, men läsaren kan ana hur slitsamt han har det i sin oförmåga att uttrycka någon annan känsla än ilska när han är rädd, ilska när han är arg och ilska när han är förvirrad.
Jag ska inte vara mer elak än att jag stillsamt undrar huruvida författarinnan fått betalt per ord när det gäller "känslolösheten" eftersom det förekommer ohälsosamt ofta. Jag ska inte fördjupa mig i om en artonåring verkligen vill ha en morrande pojkvän eller vad en vargkompis som osar hetta kan symbolisera, utan omdömet blir ett axelryckande "jaha, okej, så bra." Jag inser att jag låter raljant och fördömande, boken är bättre än så, men jag önskar lite grann att jag hade varit fjorton - då hade jag nog rosat boken mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar